9789180736213

TIDSAKADEMIN

ENRESA U TAN TID

PETRA CHRISTENSEN

TIDSAKADEMIN

EN RESA UTAN TID

PETRA CHRISTENSEN

Tidsakademin – En resa utan tid

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Text Petra Christensen

Grafisk form och sättning Sandra Stridh, Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN 978-91-8073-621-3

Till Frej & Sam & Leon

Det som ligger bakom er och det som väntar framför er är ingenting jämfört med det som är nu !

Kapitel

I alla länder och städer finns de, men de varken syns eller hörs för den vanliga människan. De har till uppgift att skydda samhället från allt ont och arbetar i en tid som inte finns. Eller, det är klart, den finns ju, även om inga vanliga klockor kan mäta den.

Endast ett fåtal har makt att styra över tiden. Kanske har du pratat med någon ifrån Tidsakademin utan att veta om det. De finns närmre dig än du tror. Är du väldigt uppmärksam så kan du till och med se spår efter dem, men de lämnar sällan märkbara sådana.

Kände du inte till att det finns en kraft som kan kontrollera tiden? Då kan jag berätta någonting ännu bättre. Det är nämligen så att den finns där i oss alla, även i dig.

Innan vi börjar vill jag först bara nämna att den längsta resan inte kan mätas i tid, tänk på det! Nu välkomnas du in i en akademi som arbetar då tiden står still, då ingen ser och då ingen hör, förutom de utvalda.

1.

Tiden stannar

Emma låg och vred sig i sängen med huvudet nerborrat i kudden för att slippa höra då hennes mamma gång på gång ropade på henne att stiga upp. Varje morgon var likadan och just idag kändes det som att benen var gjorda av tunga blyklumpar som inte ville röra på sig alls. Det var växtvärken som hade gjort sig påmind igen. Helst ville hon bara ligga kvar i sängen och värmen, länge.

”Jaaa … jag kommer!” utbrast hon irriterat och slängde iväg täcket med våldsam fart. Nicholas, hennes lillebror, som kommit för att väcka henne, fick det oturligt nog över sig och trillade ihop som ett kollapsat spöke på golvet.

Emma vinglade in i badrummet halvt vaken. Hennes ljusa, långa hår spretade åt alla håll och de vanligtvis stora, klarblå ögonen var som två ilskna streck.

”Glöm inte att släcka lyset efter dig”, hörde hon nerifrån köket där hennes mamma höll på med att ställa fram frukosten. Precis som en robot. Detta eviga tjat. Klart att hon skulle släcka lyset, det gjorde hon ju jämt.

Medan hon stod där och tittade sig i spegeln började hon fundera på trädkojan på baksidan av tomten. Hon och Elton

skulle måla den mörkgrön så att man inte så lätt kunde se den bland alla de yviga grenarna. På träslöjden i skolan byggde de tillsammans på en raketbrevlåda också. I huvudet såg hon hur stora rökmoln bildades då den flög upp till toppen av kojan längs en vajer. Saltviks coolaste trädkoja var deras mål, något annat var det inte tal om.

Minuterna gick. Framför henne låg en hög med kläder. För ovanlighetens skull var det samma som igår vilket betydde att de hade gått igenom hennes mammas fläck- och granskningskontroll utan anmärkning. Med en djup suck började hon klä på sig de bylsiga byxorna och kände samtidigt hur spelkulorna från gårdagen knockade emot varandra i den djupa fickan. På väg nerför trappan fortsatte de att klappra, och avslöjade henne när hon vände om, för att som vanligt gå tillbaka och släcka lampan i badrummet.

Hon borrade ner skeden i frukostflingorna men var inte ett dugg hungrig. Istället fokuserade hon blicken på fönstret och regnet som sakta pärlade sig på rutan samtidigt som hennes mamma envist borstade igenom håret för att sätta upp det i en rejäl tofs. Varför måste hon alltid slita så, muttrade Emma inombords medan huvudet for hit och dit i takt med dragen av borsten. Tänk om man bara kunde stanna tiden så att man fick vara ifred någon gång.

Tandborstningen gick fort. Sedan packade hon skolväskan och klädde på sig regnkläderna för att sakta promenera längs Sjöfararvägen och bort till korsningen mot skolan. Himlen låg som ett svart lock över henne och regnet fullkomligt öste ner. Det var inte långt att gå, men växtvärken i benen och det ihärdiga regnet fick varje sekund att kännas som en hel evighet. Dessutom hade hon onda aningar om att det var någonting som hon hade glömt att göra.

Utanför gympasalen ökade regnet i styrka och för en kort stund studsade även små hagelkorn i marken och sköljde över skolgården med ett tunt vitt täcke. Medan de andra rusade in

genom skolporten stannade Emma istället kvar. Hon plockade upp några korn och kramade dem tills de smälte alldeles härligt i handen. Kylan kittlade fram ett leende då hon öppnade dörren.

Elton stod i kapprummet och viftade energiskt med en bok i ena handen. Varenda morgon var han som en hel orkan och bjöd alltid på ett pillemariskt leende.

”Det var den tråkigaste bok jag någonsin läst”, hojtade han ärligt och skickade upp den på hyllan till en segergest, för att sedan tjuvkika i sin låda med frukt.

”Å, nej … jag har inte läst!” utbrast Emma uppgivet medan hon grävde fram boken från längst ned i väskan och började bläddra. Elton stördes inte av Emmas uppjagade tillstånd utan drog istället på smilgroparna då han med ivriga fingrar fiskade upp en klase vindruvor. Eftersom ingen lärare var i närheten nöp han av en, kastade upp i luften, och fångade elegant i munnen.

”Yes!” utbrast han sedan och störtade in i klassrummet som började fyllas av barn. Emma gick släpande efter med blicken fastklistrad i bokens första kapitel. Jag kommer aldrig hinna.

De flesta eleverna var våta av allt regn och skorna gnisslade gällt mot den polerade plastmattan när de gick fram till sina bänkar. Elton däremot, var alldeles torr i sitt ljuslockiga hår då han åkte skolskjuts till skolan. Han svängde på stegen för att slutligen hoppa ner på stolen med en sådan fart att luvan på hoodien studsade upp och landade perfekt på huvudet.

Oron blossade upp som rosor på hennes kinder, hon hade aldrig missat en läxa förut. Tänk om fröken valde henne att återberätta kapitlet, det skulle ju vara höjden av otur. De var tjugofyra elever i klassen så hon hade goda chanser att klara sig, men kände ändå ett stort obehag när hon tittade upp över kanten på boken.

Fröken steg in med glasögonen nerhasade på näsan och bjöd på ett bestämt leende. Isac fick läsa upp dagens datum och Wilma gratulerades på namnsdagen. Nu var det bara att hoppas på det bästa, tänkte Emma och bet ihop.

”Kan alla ta fram läseboken och slå upp kapitel ett!” manade

fröken och blickade ut över bänkraderna för att direkt fastna på Emma som redan hade sin uppslagen. ”Oj, du var nog snabbast Emma, skulle du kunna gå fram till tavlan och berätta lite om det du kommer ihåg av första kapitlet?” Det är inte sant, muttrade hon inombords då hon sakta reste sig upp.

Elton fick gå ut i kapprummet och hämta sin bok som han glömt på hyllan och gjorde samtidigt tummen upp till Emma.

”Tack för den”, mumlade hon irriterat när hon motigt stegade fram mellan bänkraderna. Nervöst bet hon sig i läppen. Hur skulle hon lösa det här nu då? Hon som bara hade lyckats ta sig igenom första sidan. Det fanns ingen utväg. Hon var helt enkelt tvungen att erkänna.

”Jag kan berätta!” hörde hon plötsligt Elton utropa med boken i högsta hugg då han gick in genom dörren till klassrummet igen. ”Det var den bästa boken jag har läst på länge”, ljög han så att det nästan pös ut rök genom öronen. Några i klassen började fnissa och Emma också, som var snabb med att gå tillbaka mot sin plats igen. Men fröken var inte nöjd med Eltons erbjudande.

”Det var fint av dig Elton. Vi vill gärna höra din version också sedan!” Emma kände hur nervositeten steg i kroppen då hon ännu en gång gick fram mot tavlan, men det fanns bara en sak att göra.

”Jag är ledsen, men jag har glömt bort läxan”, erkände hon med skamfylld röst. Fröken bara tittade på henne utan att svara och det blev en lång och konstig paus . ”… jag visste hela tiden att det var något som jag skulle ha gjort tills idag, men jag kom inte på det förrän jag såg Elton med boken ute i korridoren nu på morgonen”, fortsatte Emma ursäktande. Fröken tittade fortfarande lika underligt på henne utan att ändra en min.

”Förlåt!” utropade Emma osäkert och kramade hårt om pärmen på boken. ”Elton, din tur!” En obehaglig tystnad svepte över rummet. Försiktigt tog hon ett steg framåt och vred huvudet för att se ut över klassen. Allt var precis stilla. Tillbaka vid sin bänk, drog hon ut stolen och satte sig med blicken fastklistrad

på sitt sudd utan att våga röra sig. Bredvid henne satt Elton med boken uppslagen på första sidan. Hon såg hur han pekade på rubriken för kapitel ett, ”I Smygehuk”, men fingret var som fastlåst på första ordet. När hon sneglade på hans ansikte tittade han inte tillbaka. Alla tittade fortfarande bort mot den plats där hon tidigare hade stått. Hon nöp sig själv i armen. Först löst, sedan hårdare.

”Aj!” utropade hon högt, men ingen reaktion från någon i rummet. Sakta flyttade hon handen mot Eltons och rörde vid hans pekfinger. Känner han ingenting?

”Vad håller ni på med, SLUTA! Det är inte roligt!” skrek hon med panik i rösten.

Då plötsligt hände någonting. Ett klick hördes och dörrhandtaget till klassrummet trycktes sakta ner. Någon öppnade dörren.

TIDSAKADEMIN

EN RESA UTAN TID

Emma är som vilken vanlig tioåring som helst, tror hon. Fram tills en dag då en främling söker upp henne och berättar vem hon egentligen är. Trevande lär hon känna ett hemligt sällskap vars största uppgift är att lösa brott, i en värld där det varken finns länder, tid eller pengar. Men alla visar sig inte ha goda avsikter och plötsligt står Emma och hennes nya följeslagare, havsörnen Vega, mitt i skottlinjen för de onda Tidkaparna. Hela världens godhet står på spel. Vad är det egentligen Emma har som alla vill åt?

Följ med till Tidsakademins innersta krets och jaga hjärtlösa Tidkapare du med. Din insats väger tyngre än guld.

Detta fantasyäventyr riktar sig till läsglada barn från tio år och uppåt. Men är du likt författaren, fylld av lekfullhet och kunskapstörst, så har nog åldern ingen gräns.

www.vistoforlag.se