Cecilia von Perglas
Cecilia von Perglas
Systrar i krigets spår
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Cecilia von Perglas
Grafisk form: Emelie Bohman
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-550-6
Till Oscar och Leonora
På landsbygden utanför Dresden, 1945
Varför hade hon den här starka känslan av obehag i kroppen? Var det bara ovissheten? Den förlamande känslan av att ständigt vänta på … ja, vad, egentligen? Eller var det något annat, höll hon på att bli sjuk? På riktigt, sjuk.
Agnes huttrade till och kramade barnets lilla hand. Flickans handtryckning var knappt kännbar. Agnes svalde hårt. Barnet behövde läkarvård, så var det bara. Hon fortsatte speja, lät ögonen vandra över det leriga kalhygget på höger sida. Det fanns ingen där. Blicken fortsatte till skogspartiet på andra sidan. Agnes kisade koncentrerat. Trädens konturer var suddiga. Det måste vara giftgasen, ögonen sved fortfarande trots att hon blinkade hårt. Agnes torkade den fuktiga ögonvrån och rättade till glasögonen. Så stirrade hon åter på granarna. Allt var stilla.
”Kommer ni?” Agnes syster Ern vinkade otåligt där hon stod och gnuggade händerna ett par steg framför tillsammans med Alice.
Agnes nickade. Hon visste vad systern skulle sagt om hon uttalat sin oro. Inbillning. Det fanns inget farligt här, knappt något annat liv alls. Till och med fågelkvittret hade upphört. Agnes rynkade pannan och vred blicken upp mot skyn. Några söndertrasade moln letade sig fram över himlen. Vart hade vårfåglarnas glada tjatter tagit vägen? Örat lystrade till. Ett dovt mullrande ljud närmade sig. Andetaget stannade upp. Inte kunde väl åskan vara i antågande när solen sken?
”In i skogen!” skrek Alice.
Agnes slet tag i barnet och kastade sig in under en gran med tvååringen under sig. Kulsprutorna smattrade likt en hagelstorm när flygplanens skuggor for förbi precis ovanför trädtopparna. Grenar spretade i Agnes ansikte och hon tvingades blinka för att inte få barr i ögonen. Lukten av jord och våt mossa pressade sig in i näsan och en smak av blod fyllde svalget. I ögonvrån noterade hon de studsande kulorna som skapade små eldsflammor på vägen där de just gått. Ett hjärtskärande skrik skar genom luften. Pulsådern bultade vid tinningen. Hade Ern och Alice inte hunnit in i skogen? Små svettdroppar trängde fram i pannan samtidigt som musklerna i benen krampade. En oroväckande tanke formulerade sig i huvudet. Kunde en tvååring kvävas av en vuxens kroppstyngd? Agnes tryckte sig upp på armbågarna.
”Håll ut, håll ut. En liten stund till bara”, viskade hon. Omöjligen kunde hon se vad som skedde bakom henne. Plötsligt tog bara mörkret vid.
DEL ETT
Kapitel 1
Pfaffenberg, julafton 1938
Agnes gnuggade bort gruset i ögonen och smög ner för den knarrande trappan just som golvuret i hallen slog sex slag. I köket vred hon på radioapparaten och nynnade tyst till ”O helga natt”. Flinka händer plockade fram tekittel och koppar medan doften av hyacint nådde näsvingarna. Nervositeten flackade i kroppen likt husets nyligen installerade glödlampor. Första julen som värd för familjefirandet på hotell Pfaffenberg. Det var mycket att ordna med innan klockan tre då gästerna skulle komma. Pekfingret trummade på läppen medan blicken svepte över den handskrivna listan på köksbänken. Maten, blommorna, dekorationerna, allt var noterat och förberett. Och kanske det viktigaste av allt – den klassiska fruktkakan Stollen stod i skafferiet. I timmar hade Agnes händer knådat den tjocka vetedegen med smör, marsipan, russin, mandel och pomeransskal för att få den rätta konsistensen.
Hon gned sig i pannan. Borde bordsplaceringen ses över en gång till? Inte var det klokt att placera den ingifte svensken bredvid Ern? Om storasystern var på humör skulle det gå lika strålande som de danser hon förevisade på sin skola. Men Ern hade också en annan sida. Agnes drog ett snabbt streck över systerns namn. Ett säkrare kort var så klart Alice, Erns kompanjon och moster till svenskens hustru Ursula. Agnes blick sökte sig mot skyn utanför köksfönstret. Tack gode Gud för Alice.
Det knarrade i köksdörren och Agnes ryckte till. Paniken rusade
genom blodet i en millisekund innan hon tvingade ner pulsen. Det är bara vi här, påminde hon sig. De varma händerna låg strax runt hennes midja. Hon log när doften av honung och rakvatten kittlade näsborrarna. Kurts doft. Hon blickade upp mot honom, mötte de glittrande ögonen. Agnes bröstkorg svällde. Hennes nyblivne make utstrålade vänlighet och trygghet samtidigt som han alltid hade nära till ett skratt. Till utseendet var han korpulent och lite längre än sin fru. Håret var mörkbrunt med gråsprängda inslag. Ansiktet pryddes av en mustasch och på näsan vilade runda små glasögon. Redan första gången Agnes sett in i de hasselnötsbruna ögonen hade hon förstått att det var en man att lita på. Och att han, precis som hon, hade ett sargat förflutet.
Plötsligt dånade rikskanslerns röst genom rummet.
”Glöm inte att den mest heliga rätten på jorden är rätten till land att odla och att det heligaste offret är att ge sitt blod för land.”
Frustrerat bet Agnes ihop tänderna och såg samtidigt hur en skugga föll över Kurts ansikte.
”Den där Hitler sprider ingen vidare julstämning”, muttrade Agnes, lossade sig ur Kurts grepp och knäppte av radion.
Kurt skakade på huvudet. Ansiktet fick något slutet, sammanbitet över sig och armarna lades i kors.
”God morgon!” Det var Lo som stampade av sig snön från kängorna i köksfarstun. Morgontidningen som hon lade på köksbänken fångades raskt upp av Kurt innan han sjönk ner i kökssoffan.
Agnes kisade mot väninnan. Var det något annorlunda med henne?
”Har du en ny kjol?” Insikten fick Agnes att gapa och hon naglade fast Lo med blicken.
Los kinder antog en lätt röd ton. Förtjusningen i blicken bakom de tjockbågade glasögonen gick inte att dölja.
”Wolfgang Böhm, alltså?” Agnes mindes plötsligt mannen från bokcirkeln som Lo nämnt ett par dagar tidigare. Hon lät skeden cirkla runt i tekoppen. Hade Lo gjort inköpet själv? Nej, så klart hade storasyster Ern haft fingrarna med i spelet. Agnes bet sig i läppen. Ett sting av svartsjuka nöp till i bröstet.
”Agnes.” Kurts stämma var dov och blicken allvarlig. I handen vilade lokaltidningen som Lo burit in.
Magen drog ihop sig. Tekoppen stannade halvvägs till munnen.
”Vi har blivit recenserade.” Kurt drog handen över mustaschen.
Andetaget stockade sig i halsen medan hjärnan radade upp de senaste gästerna. En gnällig herre som nyligen övernattat dök plötsligt upp i minnet. Ett litet gnyende undslapp henne. Extra vädring, nya kuddar och handdukar hade krävts. Därtill ständig uppassning vid kvällsmålet. Skulle det nu visa sig att han var recensent? Agnes kramade om tekoppen som om det vore en livboj.
”Vad står det?” Rösten var tunn som bräcklig is.
Kurt harklade sig och läste sedan högt: ”Den här månaden åkte vi upp till det nyöppnade Schlosshotell Pfaffenberg. Det charmiga och intima slottet, med närhet till både Dresden, Prag och Berlin, ligger på 600 meters höjd och har en fantastiskt vacker utsikt över Schneekoppe, dit den sportige vandrar på fyra timmar.”
Villrådigt kastade Agnes en blick på Lo och såg väninnan rycka på axlarna till svar. Suckande knäppte hon händerna och sänkte huvudet.
”Slottet har både varmt och kallt vatten och är ordentligt uppvärmt även på vintern. Matsalsinredningen går i blåvit chintz och fönstren är mjukt inramade med ljusa gardiner av finaste spets. Men höjdpunkten var utan tvivel måltiden. Framför allt avslutningen med himmelska persikor och grädde var magisk och får oss att vilja återvända snarast.”
Upprymt lyfte Agnes huvudet och såg att Kurts ögon glittrade okynnigt och att hans leende var brett. Fnittret gurglade upp i halsen och hon daskade maken på bröstet.
”Vi får fira ikväll!”
Leende nickade Agnes och slog ihop händerna. ”Men nu måste vi sätta fart!”
”Förresten, Lo …” Agnes ropade efter väninnan som var på väg upp till sovrummen. ”Du är jättefin.” Hon såg på Lo med ett roat ansiktsuttryck.
”Tack.” Lo kunde knappast dölja leendet när hon rättade till kjolen.
Agnes kände värmen sprida sig i kroppen. Hon unnade verkligen väninnan lite flärd. Utan Lo, som blivit som en storasyster då när allt det hemska hade hänt, hade Agnes och Kurt aldrig kunnat skapa sig en så framgångsrik rörelse.
Agnes backade ett steg från blomsteruppsättningen. Ögonen gled fram och tillbaka. Nog var det något som fattades?
”Hallå?”
Agnes lyfte upp en amaryllis just som lillasystern kom in. Omfamningen varade länge. Det var bara tre år emellan dem och som små hade de varit oskiljaktiga. Att vid sexton års ålder bli föräldralös hade varit ett hårt slag för Agnes. Att separeras från Kathi, hennes lillasyster och bästa vän, hade lämnat ett öppet sår trots att allt var som vanligt när de sågs. Än idag hade Agnes inte kunnat släppa tanken på vad som skulle hänt om familjen som adopterat Kathi hade velat ha två flickor istället för bara en?
”Så fint du har gjort det. Inte för att jag är förvånad.” Kathi plirade bakom de tjocka korrektionsglasen.
”Det är långt ifrån färdigt.” Agnes gjorde en gest mot buketten. ”Var är resten av familjen?”
”Lothar och Armin stannade där ute.”
Nyfiket vandrade Agnes blick mot fönstret. Kurt, Lothar och den lille pojken pulsade i snön. Så stannade Kurt upp, satte sig på knä bredvid treåringen och pekade ut något i träden. Agnes hjärta snördes åt. Hon mindes hur makens blick genomsökt hennes de senaste månaderna. Hur den sjunkit när hon skakat på huvudet. Agnes kände hur illamåendet vällde upp inom henne och knogarna knöt sig runt amaryllisstjälken. Blommans pistiller glodde på henne. Så såg hon hur Kathi gnuggade handen mot ryggslutet. Rodnaden blommade genast på kinderna. Hur kunde hon tycka synd som sig själv när systern förlorat sitt andra barn för mindre än ett år sedan? Vilken egoist. Inte konstigt att Herren lät henne vänta. Agnes tog
ett djupt andetag, stack ner amaryllisen och de sista tulpanerna i buketten och kysste Kathi på kinden.
”Jag går upp ett par minuter. Vi ses till teet.”
När klockan slog tre svepte Agnes blick över salongen. Speglarna glänste. Silvertrådar, guldkulor och levande små ljus fick granen att stråla. På den nymanglade mörkgröna duken tronade julgodis och kakor på silverfat. Tillsammans med julstjärnorna i rött och silverkandelabern skapades en vacker helhet. Hade alla fått något i glasen? Jodå. Kurt hade ordnat. Lo och Alice satt och smuttade på varsitt glas sherry. Mittemot dem höll den svenske Torsten just på att tända en cigarett åt sin nyblivna hustru Ursula. Lothar, som tagit plats tillsammans med Ern, Kathi och lille Armin i soffan, var i färd med att förse sig med nötter och julgodis.
”Prova gärna en bit julkaka också, Lothar”, bjöd Agnes stolt.
”Jag sparar det bästa till sist.” Svågern blinkade mot henne.
Agnes drog ett djupt andetag och tvingade ner axlarna ett par centimeter. Så fångade hon upp en kanelstjärna med glasyr och slog sig sedan ner bredvid Ern för att lyssna på Kurts högläsning av julevangeliet.
”Magnifikt!” Så snart Kurt avslutat berättelsen klappade Ern händerna så vilt att ett par droppar glühwein skvimpade ur glaset. Agnes sköt fram en servett och gav storasystern ett strängt ögonkast som systern inte noterade.
”Jag tror inte …” Torsten vände sina vänliga ögon mot Agnes. ”… att min fru har förklarat för mig …”, fortsatte svensken försiktigt medan Ursula formade cigarettröken till en ring. ”… hur ni alla hamnade här?”
”Åh, det är ingen spännande historia.” Agnes stramade upp ansiktet till ett leende samtidigt som svetten fuktade hennes armhålor. Skulle svensken se det som en allmosa att Ern och Alice hade köpt hotellet men låtit henne och Kurt driva det? Och frågan om föräldrarnas död var naturligtvis oundviklig i samtalet. Agnes fingrade på armbandet samtidigt som blicken följde mattans röda frans.
”Jag kan berätta!” Ern sträckte på sig som om hon beträdde en scen.
Agnes knäppte händerna, ögonlocken fortsatt sänkta. Systerns klingande röst berättade om en annons hon uppmärksammat strax efter föräldrarnas förtidiga bortgång. En danslärarinna hade sökts till Dresden. Lillasyster Kathi på tretton år hade adopterats, men den sextonåriga Agnes fick följa med sin äldre syster. Av praktiska skäl flyttade tjugoettåriga Ern in hos den jämnåriga Alice strax intill dansskolan, och Agnes sattes att bo hos Los och Alices föräldrar. Skildringen avbröts kort och Ern blinkade med ena ögat mot Alice. Agnes fnös ljudlöst. Ern, praktisk? Knappast. Snarare impulsiv, spontan och förvirrad. Agnes lyfte huvudet och såg rakt in i Los öppna blick. Hon bet sig i läppen. Fina Lo, som fortfarande hade bott hemma tillsammans med den bortgångna systern Doroteas femåriga dotter Ursula, hade blivit Agnes extra storasyster.
”Det var så vi alla lärde känna varandra.” Ursula silade ut cigarettröken mellan tänderna. ”Men nu till något viktigare … Vi väntar tillökning i maj!”
Agnes svalde hårt medan gratulationsropen fyllde rummet. Gråtklumpen stod henne upp i halsen.
”Agnes, nog är ni väl också på gång?” Ringarna klingade mot varandra när Ursula småleende lyfte glaset.
Pressat tvingade Agnes sig att le samtidigt som hon högg tag i ett kakfat.
”Får det lov att vara en bit till?” frågade hon avledande och kände i samma stund hur huvudvärken lurade bakom pannbenet.
”Berätta om Sverige.”
Tacksamt höjde Agnes huvudet och såg maken nicka uppmuntrande mot Ursula. Förstod han?
”Det finns massor att berätta, men hälsa på oss så får ni se själva.” Ursula slog ut med handen till hela sällskapet.
Agnes ögon blev runda. En resa? Fingertoppen löpte längs den sirliga kanten på silverfatet.
”Åk snart i så fall, det är inte säkert att det går så länge till. Rikskanslern verkar ha stora planer.” Lothar kliade sig fundersamt på hakan.
Agnes fångade svågerns blick. Var det oro, eller rent av rädsla i de blå ögonen?
”Ursäkta mig, men vad har det med oss att göra?” utbrast Ursula. ”Hitler kan väl knappast hindra folk från att resa!” Hon skrattade lätt och puffade till håret.
Agnes fnös instinktivt och skakade på huvudet. Med en lätt rodnad stigande över kinderna insåg hon genast sitt misstag. Inte passade det sig att fnysa åt sina gäster. Vädjande tryckte hon makens arm. Nog förstod han att ett sådant ämne inte lämpade sig för julafton? Men Kurt lyssnade intresserat till Torsten som lyfte att orderböckerna i de tyska fabrikerna fyllts efter att Versaillesfördraget hade förkastats. Faktum var att enligt Svenska Dagbladet var landet välmående och arbetslösheten nere på en rekordlåg nivå. Med eftertryck replikerade Lothar genast att det fanns indikationer på att Hitler inte skulle nöja sig. Rikskanslern hade gjort uttalanden om att göra riket större.
”Om man tänker på talet i Sportpalatset i Berlin så …”
Agnes fyllde lungorna med luft och sökte efter stöd. Blicken mötte Alice. Kvinnan med det kantiga ansiktet, de brungröna ögonen, den långa raka näsan och en glipa stor som ett halmstrå mellan framtänderna. Rynkan i hennes panna framträdde tydligt i skenet från stearinljusen. Alice harklade sig. Kurt nickade allvarligt, men verkade ändå missförstå.
”Agnes, var hamnade tidningen jag bad dig spara?”
”Inte behöver vi ta fram den just idag!” Rösten lät gällare än avsett, men inte hade de julpyntat i veckor för att ägna familjehögtiden åt att diskutera Hitlers planer.
”Jo, klart vi måste höra vad det står i den.”
Agnes borstade bort ett par smulor på kjolen, log ansträngt, reste sig och gick mot sekretären.
”Du hittar då alltid allting!” Ern skrattade och skakade på huvudet.
”Det är för att jag har ordning”, svarade Agnes lågt och räckte dagbladet till Torsten som harklade sig och läste högt: ”I alla dessa år har jag bedrivit en praktisk fredspolitik. Jag är själv frontsoldat
och vet hur allvarligt ett krig är. Jag ville bespara det tyska folket detta onda. Jag har tacklat problem efter problem, fast besluten att göra allt för att en fredlig lösning ska komma till stånd. Men nu har vi framför oss det sista problem som måste lösas. Det är det sista anspråk som jag måste göra i Europa, men det är ett anspråk som jag icke kommer att vika ifrån. Mitt tålamod nu är slut med avseende på sudettyskarna! Nu ligger beslutet hos herr Benes: fred eller krig. Antingen godtas vårt erbjudande och tyskarna får sin frihet, eller också går vi själva och hämtar den.”
Agnes sjönk ner på en stol samtidigt som hjärnan försökte tolka innebörden av orden.
”Ja, det låter ju onekligen som att han är beredd att gå ut i krig.” Torsten drog långsamt handen genom det silverstänkta håret.
Ett krig? Agnes mage knöt sig medan blicken sökte sig till maken. Nog förväntades en tidigare yrkesmilitär strida för sitt land. Hon svalde hårt och knäppte händerna. ”Gud, visa din barmhärtighet och låt oss inte behöva bära den bördan”, mumlade hon tyst.
”Måste vi prata om detta på självaste julafton?” Kathi strök sin hand över makens arm.
”När är bästa tiden att åka till Sverige?” Ern slog ut med händerna.
”Sommar eller möjligtvis tidig höst”, svarade Ursula och öppnade dragkedjan på Chanelväskan.
Fortfarande försjunken i tankar skakade Agnes på huvudet när hon såg Erns ögon lysa upp. ”Vi kan omöjligt resa på sommaren när vi har som flest gäster.”
”Då blir det september!” Erns skratt var smittsamt och fick de övriga i salongen att dra på smilbanden.
Ett påpekande från Kathi om att klockan sprungit iväg fick därefter deltagarna att bryta upp inför middagen.
Väl uppe i sovrummet lade Kurt armarna om Agnes och fixerade henne med blicken. Agnes smekte maken över den nyrakade kinden och lutade sedan pannan mot hans bringa. En kort stund stod de bara så. Hon med huvudet mot hans bröstkorg som långsamt hävde sig upp och ner. Han med slutna ögon och näsan i hennes mjuka
hår. Så ryckte Kurt till. Hans hand for mot strupen. Agnes blick följde efter. Långsamt strök hon tummen över ärret på halsen. Kurt harklade sig, kysste sin fru på nästippen och tog ett steg tillbaka.
”Gör dig i ordning i lugn och ro, jag går ner och öppnar vinflaskorna så länge.” Kurts ansiktsfärg var lika blek som skjortan under kavajen.
Agnes rynkade pannan och öppnade munnen. Så stängde hon den igen, rätade ut anletsdragen till ett leende och nickade. Kurt drog igen dörren bakom sig och Agnes blev ensam med plagget som hängde på insidan av dörren. En nyinköpt mörkbrun klänning med röda blommor. Agnes sträckte fram handen och lät den varsamt glida över tyget. Som gjord för en värdinna hade innehavaren till Dreschsels mode bedyrat. Johanna, som också var en av Agnes bästa vänner, hade haft rätt. Tyget kändes som silke över huden när hon nu lät klänningen glida över huvudet för att sedan knäppa knappen i nacken. Agnes tog en droppe parfym på handlederna, ordnade till den lätt lockiga pagefrisyren och tog en gnutta rouge på kinderna. Avslutningsvis bättrade hon på läppstiftet och tog ett steg tillbaka för att granska resultatet.
I spegeln syntes ett mjukt runt ansikte tillhörande en kvinna med liten näsa och en smal men oftast vänligt sinnad mun. Det vågiga bruna håret ramade in ansiktet och skapade ett sött och snällt intryck. På gränsen till ömtåligt. Men de som kände henne väl visste att hon var långt ifrån bräcklig. Rädd, ja, men aldrig feg.
Kapitel 2
Pfaffenberg, augusti 1939
Agnes slog sig ner på den plyschklädda stolen vid skrivbordet i salongen. Kalendern låg uppslagen på dagens datum, den 30 augusti 1939. Handen tvekade på transistorn. De trevliga eftermiddagsoperetterna brukade vara ett trivsamt sällskap, men den brölande rikskanslern? Gårdagens nyhetssändning tryckte genast på i minnet. Hetsigt hade Hitler krävt att situationen med sudettyskarna måste lösas. Men en väpnad kamp? Det sög till i mellangärdet. Agnes drog tillbaka handen från apparaten och svalde. Orkade inte lyssna. Ville inte veta. Skulle man lita på den brittiske premiärministern som lovat ”fred i vår tid”? Hon fyllde bröstet med syre. Jo. Långsamt silades luften ut genom näsborrarna. Ett krig lät väl drastiskt.
Så harklade hon sig och såg sig över axeln samtidigt som fingrarna gled ner till handtaget och drog ut trälådan. Placerandet av bågarna på näsan åtföljdes av en suck. Men glasögonen var nödvändiga. Utan dem skulle huvudvärken lägga sig som ett spännband över pannbenet. Agnes öppnade liggaren och greppade tag om reservoarpennan. Middagsbokningar och hotellreservationer kontrollerades, tills telefonen ringde.
”Schloss Pfaffenberg, fru von Perglas.”
”Halloj Agnes.” Erns välbekanta kvitter ljöd genom luren. ”Visst är det en magnifik dag?”
Agnes höll emot för att inte sucka ljudligt. Systern flög lika högt som svalorna.
”Jodå, nog är det en fin dag. Är det något speciellt?”
”Jag vill bara stämma av vilken dag det är vi ska åka?” Ern skrattade obekymrat.
Agnes lade pannan i handen och masserade den lätt med fingertopparna.
”Imorgon. Det är imorgon vi ska åka till Sverige.”
”Aha. Det hade jag nästan glömt.”
Agnes käkar pressades samman, liksom fastnade, medan tummen tryckte mot tinningen samtidigt som Ern kvillrade vidare likt en lärka om att det minsann skulle lösa sig.
”Och tänk – Ursula har fått en bebis!”
Agnes huvud nickade stumt medan trumman inombords slog allt fortare. Med ens var andningen svår, som om luftrören krympt och blivit nästintill ogenomträngliga. Nej. Inte nu. Agnes fokuserade blicken på grönskan utanför och tvingade andhämtningen till ett lugnt tempo. Nöjd över att ha hindrat hjärnan från att skena iväg än mer återvände Agnes till samtalet.
”Vi ses imorgon, kära syster.”
Agnes vred på armbandsuret. Strax innan nio. Foten trummade mot stentrappan. Tänk att systern aldrig kunde komma i tid. Agnes tog ett djupt andetag och drog på sig de tunna handskarna. Att hon hade gått med på den här resan. Med Ern. Nåväl, de skulle vara på plats i Sverige redan imorgon. Handen kramade nu om handtaget på den bruna läderväskan. Hade hon fått med allt? En svag vissling fick henne att dra på mungiporna.
”Älskling.” Kurt drog sin fru intill sig. ”Njut av resan och hälsa dem alla.”
Makens välbekanta doft av honung och trä träffade näsborrarna och Agnes slöt ögonlocken. Tänk att det blivit de två. Hon ville säga något om hur mycket hon höll av honom men fick inte fram något passande. Tänkte också Kurt på det barn som ännu inte fanns? Kanske kan vi prata om det när jag kommer tillbaka, tänkte Agnes. Så hörde hon biltutan ljuda bortifrån vägen, lösgjorde sig och gav
Kurt en hastig puss. Han såg snällt efter henne, lade händerna på ryggen. Hon hoppade in på passagerarsätet i den svarta Horchen och vinkade sedan genom fönstret så länge Kurts gestalt gick att skönja på trappan.
I skymningen satt systrarna till bords på ett värdshus utanför Hamburg.
”Vi har kört på bra idag.” Ern drack en klunk vatten. Håret fördes bakom öronen.
Stumt nickande lade Agnes servetten i knät. Hon hade blivit överrumplad av hungern som infunnit sig under eftermiddagen, insåg hon. Men systern hade rätt, det var inte långt till den danska gränsen.
”Vi bör vara framme i Göteborg senast imorgon kväll.”
Ångorna av fiskrätten som placerades framför henne fick Agnes mage att kurra. Näsan drog in doften av citron, timjan, kanske dragon, fläder? Girigt petade hon gaffeln i anrättningen. Köttet föll isär direkt.
”Den här såsen är bland det godaste jag har ätit.” Ern sköt samman kniv och gaffel, drog in naveln och klappade sig på magen. Halva tallriken framför henne var fortfarande full.
Leende nickade Agnes och sög upp den sista såsen med en bit bröd. Visst hade systern rätt. Ern följde rörelsen med hungrig blick. Så vek hon bort huvudet.
”Vi måste be om receptet!” Ern kastade upp handen och viftade frenetiskt.
Generat böjde Agnes ner huvudet och följde dukens konturer. I ögonvrån såg hon systern gestikulera och pladdra på om Pfaffenberg, hur hotellet hade ett vida känt kök men att just en fisksås saknades. Skulle möjligen fru Meyer vilja dela med sig av sin kokkonst? Agnes svalde hårt och plockade med servetten i knät. Skammen brann på kinderna. Det fick väl vara måtta på skrytandet – så märkvärdigt var inte deras kök.
”Jag ber om ursäkt för min systers framfusighet.” Agnes log urskuldande. Kinderna hettade fortsatt.
”Ingen fara.” Fru Meyer bedyrade sin glädje över frågan och lovade att skriva ner receptet så att det fanns på plats vid deras avfärd.
”Mina damer, nu ska ni få körsbärspudding som avslutning.” Fru Meyer sköt fram sin stora barm, fångade upp den sista assietten och gick mot köket.
”Herregud, vad du går på.” Agnes gav Ern en sur blick.
”Vadå, vi fick ju receptet. Det var väl bra?” Ern sköt ut underläppen och vände bort ansiktet.
Tysta satt de och såg ut över de andra borden.
”Från vår egen trädgård.” Fru Meyer log brett när tallrikarna sattes på bordet.
Agnes nickade uppskattande mot de vinröda bären med nyvispad grädde. Den söta smaken spred sig i munnen och sinnet ljusnade. Agnes betraktade sin syster. Vad var det omgivningen föll för hos Ern? Så klart hade systern utseendet med sig. Ern var naturligt slank med en fantastisk hållning och långa välsvarvade ben. Brunt hår som nådde precis nedanför axlarna och rörde sig som ett böljande svall när hon skrattade. Ögonen var nyfikna och glittrande bruna. Munnen bred och mjuk, oftast formad i ett oemotståndligt leende. Men det var något mer. Folk ville följa henne. Ville vara henne till lags. Missade de nyckfullheten? Den löjligt naiva tron och den fullkomliga avsaknaden av någon som helst ordning? Eller brydde man sig inte?
Ern smackade med munnen och lade ner skeden.
”Ska jag be om receptet på den här också?” Systern skrattade till och blinkade med ögat.
Agnes stirrade på systern och bet sig i läppen. Kanske var det bäst att de drog sig tillbaka nu?
Morgonen därpå tog systrarna för sig av frukosten bestående av äggröra, varma nybakade bullar med smör, aprikosmarmelad, leverkorv, te och svart bönkaffe med mjölk. Just som Agnes hade tagit en tugga av bullen med smör och marmelad trädde fru Meyer in i rummet.
”Kära gäster, får jag be om er uppmärksamhet.” Värdinnans ansikte var spänt och hon knäppte händerna framför bröstet.
Med en gång förstod Agnes att detta ögonblick för alltid skulle
etsa sig fast. Det var något med den konstiga tystnaden. Fru Meyers vitbleka ansikte. Smaken av söt aprikosmarmelad som med ens kändes kvalmig i munnen.
Värdinnan sträckte på ryggen. Överläppen darrade. Med skrovlig röst förkunnade hon sedan att kriget hade brutit ut. Oätna frukostar lämnades av gästerna som samlades kring radioapparaten. Med upprymd basröst proklamerade nyhetsuppläsaren att till följd av kriget i Polen hade Frankrike och England idag den 1 september förklarat krig mot Tyskland. Därefter kom Führerns ord till nationen: ”Hela mitt liv har enbart varit en enda lång kamp för mitt folk. Jag går in i denna kamp som en soldat med mod i hjärtat.”
Agnes kände ett dovt tryck över bröstet och svalget var plötsligt sandpapperstorrt. Så skrapade det till och sändningen var över. En förlamande tystnad vilade över frukostmatsalen medan skrämda och allvarliga blickar utbyttes mellan gästerna. Strax därpå bröt sorlet ut och spekulationerna satte fart.
Agnes stirrade tomt framför sig medan blodet sköljde iskallt genom kroppen. Hon återvände tyst till sin plats, sjönk ner och för ovanlighetens skull hällde hon rejält med socker i teet. Skeden klingade mot kanten på koppen. Krig mot England och Frankrike?
En ilning for längs ryggraden. Du store Gud. Ern lutade sig tillbaka och såg på henne. Som om hon väntade sig att Agnes skulle ta till orda. Men hon hade slut på visa ord, bara frågor hopade sig i kroppen.
Kurt. Tanken på maken var outhärdlig. Hur han hoppade in i en pansarklädd bil, hur han vinkade med sitt sturska leende som en mask för ansiktet. Kunde de kalla in honom? Trots de förfärliga skador hans kropp bar. Magen tryckte ihop sig som en pappersboll. Den nyss så lockande bullen med marmelad fick ligga kvar på tallriken. Istället förde Agnes koppen mot munnen och smuttade på teet. Sockret hjälpte. Tankarna blev klarare.
”Ern, vi måste vända hem.”
”Tror du inte att vi kan åka till Sverige i alla fall? Bara några få dagar.” Ern lade huvudet på sned. Blicken vädjande som hos en border collie.
”Nej, de kommer stänga gränserna. Kanske redan idag. Även om vi skulle hinna ut ur Tyskland så är det inte säkert att vi kommer in igen.”
Erns ögonbryn åkte upp och ansiktet förvreds till en grimas. Hon gned händerna i knät och nickade.
De reste sig från frukosten, packade ihop och skickade ett telegram till Ursula och Torsten där de förklarade att de tvingats vända om. Det var först i bilen hem som Agnes uppmärksammade att fru Meyer hållit sitt ord och häftat fast receptet av gårdagens middag på hotellräkningen. Men såsen som nu var förknippad med krigsutbrottet skulle få vänta många år innan den blev lagad av Agnes.
Flyglarmssirenerna lät nu ihållande. Det kunde bara betyda en enda sak.
”Herregud, det är på riktigt!” Ern skrek med skärrad röst.
Agnes mage knöt sig. Käkarna spändes. Ögonen stirrade rakt fram utan att veta på vad. Så mindes hjärnan något som den grönögda kvinnan sagt och Agnes vaknade ur sitt paralyserade tillstånd.
Agnes flyr tillsammans med sin lilla dotter och sina systrar genom ett Tyskland i krig. För sina sista slantar köper de tågbiljetter som ska ta dem söderut. Men de hinner inte lämna perrongen innan bomberna rasar ner över Dresden under ödesnatten den trettonde februari. Efter en flykt som blivit både längre och svårare än hon någonsin har kunnat föreställa sig landar de till slut i Baden-Baden. Nu ska de äntligen få börja om.
Men krigsslutet blir inte enbart den lättnad de hoppats på. Fattigdom och svält lägrar i landet och Agnes försöker reda i de trassliga familjerelationerna. Räddningen blir ett hotell, en plats där Agnes hoppas att människor kan stanna upp och landa. Dottern Leonore växer upp i ett kärleksfullt hem, men som ändå präglas av sorg och oro. Skavet blir som tydligast när hon väljer att gå sin egen väg, en väg som hennes egen mor aldrig haft möjligheten att välja.
Systrar i krigets spår är en roman som bygger på en sann historia och utspelar sig både i Tyskland och Sverige. Agnes och Leonore är författarens släktingar. Nu för hon vidare deras historia om krig, flykt och evig kärlek genom allt.