del 1
Och nu, varför tvekar du? StÄ upp och lÄt dig döpas och tvÀttas ren frÄn dina synder och Äkalla hans namn.
ApostlagÀrningarna 22:16
Det var inte en morgon som alla andra. Kaffet var beskare, den gamla kökslampan flimrade mer Àn vanligt och vÀrlden utanför var disigare Àn den skulle vara. Som om nÄgon bara hade pausat sommaren. Det var inte en vanlig morgon. Lilja kunde höra det pÄ nyhetssÀndningen, pÄ radioröstens skÀrpa istÀllet för det vanliga sorlet som hon brukade stÀnga ute varje morgon. Hon kunde inte lÄta bli att lyssna.
En flicka hade försvunnit kvÀllen innan. Mannen pÄ lokalradions nyheter sa det som om han inte riktigt kunde tro pÄ det sjÀlv. Ett försvunnet barn? I lilla Mardalen? SÄdant hÀnder inte hÀr. Visst, det fanns gott om gÀng och sekter och alla möjliga konstiga personer som verkade flockas i och runt Mardalen, men ett försvunnet barn var verkligen nÄgot utöver det vanliga.
Lilja, som sĂ„ mĂ„nga andra som bodde i Mardalen eller nĂ„gon av de mindre byarna runtomkring, ville gĂ€rna försöka övertyga sig sjĂ€lv om att ortens problem med gĂ€ng handlade om utomstĂ„ende personer. Men hon visste att det var en kombination av mĂ€nniskor dĂ€rifrĂ„n, och frĂ„n andra platser. Mardalen lĂ„g tillrĂ€ckligt nĂ€ra Stockholm för att bli en del av huvudstadens problem, med en egen hamn mot Ăstersjöns grĂ„ vattenm och som en genomfartsled för den som ville vidare söderut fanns det enligt ryktet gott om personer som handlade
7 1
med bÄde narkotika och vapen. Och med mÀnniskor, enligt de mest envisa Flashback-ryktena.
Lilja och hennes man Lars hade fÄtt reda pÄ vad som hÀnt redan tidigt kvÀllen innan. Den försvunna flickan och hennes mamma var aktiva medlemmar i församlingen dÀr Lilja arbetade, men hon var övertygad om att hon skulle ha hört talas om försvinnandet lika snabbt Àven om hon inte hade haft nÄgon relation till den drabbade familjen. Rykten var sÄ ibland, att de spreds snabbare ju vÀrre innehÄllet var. Som om det morbida och otÀcka gav kraft Ät dem. Vind i seglen.
Liljas skjorta smet Ät runt magen, som efter trettiostrecket och graviditeten aldrig hade blivit platt igen. Hon var trettiofem och hade vid det hÀr laget gett upp tanken pÄ att fÄ tillbaka sitt tjugofemÄriga jags kropp. Bristningarna kÀndes genom det tunna tyget, som rivmÀrksformade kvitton pÄ priset att bÀra ett barn. En pÄminnelse om att det kostade att bli mamma.
Men hon skulle inte ha bytt det mot nÄgot annat i hela vÀrlden. För sin Julia skulle Lilja ha kunnat töjas ut överallt och bli randig som en zebra. Den hÀr morgonen stod Julia bredvid Lilja och borstade sitt lÄnga hÄr, försvunnen i tankar och hallspegeln. Det var inte en morgon som alla andra, men det förstod inte hon.
Lars höjde volymen pÄ radion och stirrade pÄ den, som om han skulle kunna höra bÀttre av det. Lilja knÀppte den sista knappen pÄ skjortan och stÀllde sig bredvid honom. I gÄr handlade alla sena lokalnyheter om den försvunna flickan Emma. I dag tog sig nyheten in pÄ riksnivÄ nÀr flickan hade hittats mördad.
âFy fanâ, sa Lars lĂ„gt.
8
Lilja kunde inte svara. SÄdant hÀr hÀnde inte. Inte pÄ riktigt. Inte i deras lilla Mardalen. Kanske i Stockholm eller Malmö, om det ens hÀnde i Sverige. Men nu hade det kommit henne sÄ nÀra att magen vreds, för senast i gÄr hade hon varit kvar i kyrkan sent in pÄ kvÀllen och suttit i samtal och bön med Emmas mamma Martina, i egenskap av sjÀlavÄrdare och samtalsterapeut. Lilja kÀnde henne inte vÀl, inte mer Àn genom nÄgra enstaka samtal under Ären och att de hÀlsade nÀr de sÄgs. I en sÄ stor frikyrkoförsamling som deras var det mÄnga som var medlemmar men sÀllan kom pÄ gudstjÀnster. De kom nÀr de behövde det. Och det var precis vad Martina gjorde.
De bad med Martinas svettiga hÀnder i Liljas att Emma skulle hittas, och Àven om Lilja varken trodde pÄ den sortens bön eller en ingripande Gud fanns det nÄgot otÀckt över att Emma faktiskt hade hittats sÄ snabbt. Men inte alls pÄ det sÀtt som de hade önskat.
9
Mikael Friberg hade inte burit polisuniformen i mÄnga veckor innan han hamnade mitt i utredningen kring den försvunna och senare mördade Emma Malm. I vanliga fall hade samtalet till larmcentralen antagligen avfÀrdats som en busringning eller bara ett kontaktförsök frÄn en av de Äterkommande förvirrade personerna som ringde dit för att de var ensamma eller paranoida. Men det var nÄgot med kvinnan som ringde tidigt pÄ morgonen som fick operatören att haja till. NÄgot skÀrrat i hennes röst, nÄgot som inte bara kÀndes pÄ riktigt, utan för riktigt.
âDet sitter en flicka i gunganâ, hade kvinnan sagt.
Hon var pÄ vÀg till sitt jobb pÄ cykel och passerade genom Hamnparken nÀr hon sÄg nÄgon borta vid lekplatsen.
Hon stannade sĂ„ tvĂ€rt att hon nĂ€stan ramlade och stod sedan och stirrade och flĂ„sade innan hon vĂ„gade ge ifrĂ„n sig ett âHallĂ„?â.
NÀr hon ringde 112 var hon fortfarande andfÄdd, som om det hon sett gjort att hon inte kunnat fÄ tillbaka en normal andningsrytm. Det var inget konstigt i sig med en flicka i en lekpark, men det var för tidigt för det. Och i slutet av augusti hade det hunnit bli kallare om nÀtterna, en kyla som ofta dröjde sig kvar en bit in pÄ morgonen i form av en fuktig filt som bretts ut över grÀsmattor och trÀdtoppar. Men det
10 2
som fick kvinnan att ringa larmcentralen istÀllet för att vÄga gÄ fram var minnet av nyheterna och de delade FacebookinlÀggen om den försvunna flickan.
Och flickan i gungan var egentligen alldeles för stor för att sitta i en babygunga. Som om nÄgon tryckt ner henne.
Mikaels Àldre kollega Bertil gnuggade sig runt munnen sÄ att stubben frasade i brist pÄ nÄgot att sÀga nÀr de stod vid gungstÀllningen och tittade pÄ flickan. De var först pÄ plats, men det kom snabbt fler uniformer och spÀrrade av parken. Bakom en mur av slarvigt parkerade polisbilar försökte mÀnniskor pÄ vÀg till jobb och skola fÄ en glimt av vad som hade hÀnt. En del idioter försökte till och med att filma och fota.
Alla poliser kÀnde igen Emma Malm frÄn fotot som delats av Missing People. Ingen ville behöva höra av sig till hennes vÄrdnadshavare.
Precis som kvinnan som ringt in hade sagt sÄ sÄg det verkligen ut som om Emma hade tryckts ner i babygungan. Mikael mindes ett klipp han hade sett i en fail compilation pÄ Youtube för lÀngesedan, dÀr en flicka nÄgra Är Àldre Àn Emma hade fastnat i en liknande gunga. Det slutade med att de fick ringa efter hjÀlp och flickan satt och skÀmdes medan brandkÄren sÄgade loss henne och gapskrattande vÀnner stod och förevigade allt med sina mobiler. Han försökte tvinga bort minnet. Det kÀndes fel att tÀnka pÄ det medan han stod och tittade pÄ en död ÄttaÄring.
âVi mĂ„ste ta ner henne!â utbrast en polis som Mikael inte hade lĂ€rt sig namnet pĂ„ Ă€nnu, en lĂ„ng man med rakat huvud.
Mikael fattade att varenda polis i Mardalen var van vid döda kroppar, det var inte det det handlade om. De flesta
11
hade nog sett resultatet av en pricksÀker skjutning pÄ nÀra hÄll, de gapande, köttiga hÄlen. Eller nÄgon som knivhuggits till döds och lÀmnats till rÄttorna i grÀnderna, eller dumpats i hamnen för att bli ett svullet vattenlik. VÄldsbrott fanns det gott om i Mardalen, men det handlade oftast om gÀngmedlemmar och andra kriminella som attackerade varandra.
Nu var det ett barn, och det hörde inte till vanligheterna.
âVi mĂ„ste vĂ€nta pĂ„ kriminalteknikernaâ, sa Bertil. âRör inget.â
SÄ de fortsatte att bara stÄ och stirra. I tystnad. De kunde inte lÄta bli. Mikael tÀnkte att det var som en sÄrskorpa man inte kunde sluta pilla pÄ trots att det gjorde ont. Eller just för att det gjorde ont. För varje detalj han la mÀrke till pÄ Emma Malm gjorde det lite mer ont i honom.
Hon hÀngde med överkroppen framÄt. Armarna spikraka, pekande mot sanden nedanför henne. Huvudet hÀngde slappt. Nacken sÄ böjd som det gick och mörkt hÄr som en ridÄ runt huvudet och halsen.
Den vÀrsta detaljen var spÄren i sanden under henne, snirkliga streck bland de grova kornen. Fötterna nÄdde precis ner sÄ att framsidan av skorna lÄg mot sanden, och Mikael förstod att mördaren hade gett henne fart. Den sjuka jÀveln tryckte inte bara ner henne i gungan, utan han gav henne en knuff ocksÄ.
Sanden under flickan var mörkare. Hade hon kissat pÄ sig? Mikael visste att man kunde tömma sig nÀr man dog. Var det vad som hade hÀnt, eller hade hon kissat ner sig av rÀdsla? Var det skrÀcken innan dödsögonblicket som hade gjort sanden under henne mörkare?
Kriminalteknikern Iris Engdahl kom till slut till platsen
12
och konstaterade att det fanns sÄ mÄnga fotspÄr i sanden runt stÀllningen efter förÀldrar som gungat sina barn att det var omöjligt att fota och kategorisera dem. IstÀllet fokuserade hon kameralinsen pÄ kroppens position och sökte efter fingeravtryck pÄ gungan och kedjan. Det var antagligen lika mÄnga avtryck som det var fotspÄr, men om de lyckades sortera fingeravtrycken kunde de försöka matcha dem mot tidigare dömda.
Efter att Iris hade fÄtt allt hon behövde började arbetet med att fÄ loss Emma Malm. Det slutade med att de fick sÄga loss henne och det var först dÄ som Mikael inte kunde stÄ och stirra lÀngre. Han vÀnde bort blicken och lÄtsades som att det hÀnde nÄgot pÄ hans mobil. Minnet av klippet rann in i verkligheten och han tyckte sig höra ungdomars skratt medan den elektriska sÄgen skar genom hÄrdplasten.
âHur Ă€r det?â frĂ„gade Bertil och la en hand pĂ„ hans axel.
âDu ser blek ut. SĂ€tt dig i bilen lite om du vill.â
Mikael skakade pÄ huvudet.
âMan glömmer inte sitt första mordfallâ, fortsatte Bertil.
âSitt första lik. Jag försöker inte skrĂ€mma skiten ur dig. Det Ă€r ingen nollningsgrej för att du Ă€r ny. Det bara Ă€r sĂ„. Jag vill bara varna dig, förbereda dig.â
Mikael nickade. Han var rÀdd att om han öppnade munnen och försökte sÀga nÄgot skulle han krÀkas.
Bertil kanske inte ville skrÀmma upp honom, men Mikael hade redan blivit varnad och skrÀmd sÄ att det rÀckte under polisutbildningen. Han hade bott i Mardalen hela sitt liv och borde kanske ha sökt sig till utbildningen i Stockholm eftersom det var nÀrmast, men den timmeslÄnga pendlingen norröver lockade inte. IstÀllet valde han BorÄs, pÄ grund av
13
distansalternativet. Men var femte vecka var det obligatorisk nÀrvaro pÄ plats, och nÀr Mikael berÀttade för sina kurskamrater var han kom ifrÄn och att han ville jobba dÀr började ryktena hagla runt honom som kuleld. Alla hade hört nÄgot om Mardalen, om seriemördarna och sekterna och gÀngen, och om de som bodde i övergivna fabriker och i kloaker och till och med nere i ödegruvorna. Gemensamt för de flesta av kursarna var att de aldrig ens hade satt en fot i Mardalen och Mikael visste att det inte var lika farligt som media och ryktena pÄstod. Men det var farligt, det visste han, och han lÀt allt de sa pÄverka honom. Göra honom rÀddare Àn vad han kanske borde vara. Och om det var nÄgon som borde vara rÀdd för att röra sig i Mardalen, och speciellt i en polisuniform, sÄ var det Mikael.
Av allt som de andra blivande poliserna skvallrade om var det framför allt en sak som fastnade. Förutom de Äterkommande viskningarna och det nÀstan mytiska ÄterberÀttandet, likt spökhistorier vid en lÀgereld, om sekter som stympade medlemmar och nynazister som offrade mÀnniskor till asagudar, sÄ berÀttades det om ett offer i nÄgon sorts uppgörelse mellan latinogÀng i Mardalen. En ung man hade hittats med en sÄ kallad colombiansk slips, dÀr halsen skÀrs av och tungan dras ut genom det stora snittet sÄ att den hÀnger ner över bröstet som en slips.
Den sortens extrema vÄld borde ha lÀmnat en permanent bild pÄ Mikaels nÀthinna, men han hade redan sett sin beskÀrda del av brutalitet och skrÀmdes ibland av hur avtrubbad han var. Och det spelade ingen roll hur grafisk en berÀttelse Àn var, för det kunde aldrig bli vÀrre Àn det han hade sett med egna ögon innan han valde att bli polis.
14
Kriminalteknikern kĂ€nde försiktigt pĂ„ flickan, pĂ„ liket. Skyddshandskarnas material gnisslade mot Emma Malm. âVarför Ă€r hon blöt?â sa hon rakt ut utan att slĂ€ppa flickan med blicken, en frĂ„ga utan mottagare. Iris drog av sig ena handsken och kĂ€nde pĂ„ flickans hĂ„r och klĂ€der. âHon Ă€r ju dyngsur.â
Mikael försökte minnas vĂ€dret, men Bertil hann före. âDet har inte regnat i natt. Lite smĂ„fuktigt, men inget regn.â
Kriminalteknikern fortsatte att arbeta i tystnad. Poliserna gav henne utrymme, och tid.
âHon dog inte hĂ€râ, sa hon till slut och pekade pĂ„ flickans ben, som om de andra skulle förstĂ„ vad hon menade med det. Eller, det kanske fanns poliser som fattade, men Mikael hade inte en aning om vad hon syftade pĂ„.
âMen vi kommer sĂ„ klart veta mer efter en grundlig undersökningâ, fortsatte kriminalteknikern och tittade mellan den dyngsura flickan och den blöta flĂ€cken i sanden, som Mikael insĂ„g inte var urin utan vanligt vatten.
En grundlig undersökning. De skulle öppna upp henne, sÄga i henne som i en plastgunga. Mikael gick och satte sig i bilen medan de andra avslutade pÄ brottsplatsen.
15
Lilja och Lars övervÀgde snabbt att hÄlla sig hemma, som om morgonens hemska nyhet hade drabbat dem personligen. Men skolan hade nyss börjat för terminen och de kunde inte hÄlla Julia hemma bara för att det hÀnde hemska saker.
Lars kunde dessutom inte bara strunta i dagens lektioner och Lilja visste att hon skulle behövas i samtal.
Lilja skulle aldrig ha erkÀnt det för nÄgon, men hon hoppades att Martina Malm inte skulle dyka upp. Hon hoppades att Martina skulle vara sÄ upptagen med sin sorg och med polisÀrenden att hon inte skulle komma pÄ tanken att gÄ till kyrkan för att prata med en sjÀlavÄrdare. Lilja var livrÀdd för att behöva prata med henne om det som hade hÀnt.
Lars körde Julia till skolan och Äkte sedan vidare till Rymjagymnasiet dÀr han undervisade i matte. Lilja tog bussen in till stan och det var som om en tung stÀmning lÄg över hela Mardalen. Som en kvÀvande filt. Var det sÄ hÀr det kÀndes för flera hundra Är sedan, nÀr gruvdriften fortfarande var igÄng och sÄ intensiv att hela stan lÄg fÄngad som i en bur av smutsig rök och koppardamm? Det sas att man till och med kunde se röken frÄn Stockholm pÄ den tiden.
Men nu var det inte eld och rök, utan mordet pÄ Emma som hÀngde över Mardalen. NÄgonstans fanns en barnamördare och det var som om hela stan höll andan. Lilja klev av
16
3
nÄgra hÄllplatser för tidigt bara för att kunna gÄ förbi Hamnparken dÀr Emma hade hittats. Hon mÄste ha missat det vÀrsta tumultet, för nu var det bara nÄgra fÄ poliser kvar som stod lutade mot sina bilar och drack kaffe ur pappersmuggar medan de slött vakade över den avstÀngda lekparken.
Löpsedlarna utanför den lilla butiken hon passerade skrek fortfarande bara om en försvunnen flicka med tjocka, svarta bokstÀver. I jakt pÄ mer uppdaterade nyheter kollade Lilja telefonen. Först lokalt, och sedan rikstÀckande. Emma Malm var hela Sveriges Emma nu. En mördad flicka fÄr mÄnga fler klick Àn en försvunnen.
Lilja kom fram till kyrkan och satte sig pÄ stentrappan framför entrén ute i morgonsolen för att lÀsa vidare. Isakskyrkan var en oansenlig byggnad i en trist gulbeige nyans.
Den lÄg inklÀmd mellan vanliga bostÀder i hörnet mellan tvÄ radhusgator, inte alltför lÄngt borta frÄn polishuset dÀr Lilja antog att det var en hektisk morgon. En del av henne skulle vilja vara en fluga pÄ vÀggen och se och höra vad som hÀnde dÀr inne.
NÀr hon vÀl gÄtt ett varv pÄ de nyhetssidor hon kÀnde till började hon om frÄn början och kollade vilka som hade hunnit skriva mer. Och det var dÄ Lilja för första gÄngen lÀste om det som gjorde att fallet stack ut Ànnu mer.
Vattnet.
NÄgon frÄn polisen hade rÄkat, eller avsiktligt mot lite extrapengar, försÀga sig till media att Emma Malm hade hittats dyngsur. Att hennes lÀppar varit blÄ. Att den rÀttsmedicinska undersökningen antagligen skulle hitta vatten i lungorna. Dödsorsaken var inte faststÀlld Ànnu, men gissningsvis hade Emma drunknat.
17
NÄgon av alla tidningar hade mage att spekulera i hur det kunde ha gÄtt till, och gick in i detalj pÄ vad drunkning egentligen innebar. Vad som hÀnde i kroppen nÀr man drunknade. Och Lilja hade mage att lÀsa det.
Till skillnad frÄn artikelförfattaren visste hon mycket vÀl vad det innebar att drunkna. Hon behövde inte lÀsa överlevares vittnesmÄl om hur det kÀnts skönt, nÀstan rÀtt, hur de fyllts av vattnet och rört sig lÄngsamt som en ofödd i fostervatten, tills de sett ett ljus.
Lilja mÄste ha varit i sin dotter Julias Älder. Eller Emmas Älder. Det var tidig sommar och kallt i vattnet. Hon var med sina förÀldrar pÄ Glasuddens strand och badade i sjön Rymjans blÄ vatten.
Allt hade egentligen varit ganska odramatiskt, och gÄtt precis sÄ fort som oroliga mÀnniskor alltid varnade för. Lilja simmade lite för lÄngt ut, för spÀnningens skull. För Àventyret. För att kÀnna det lite kallare vattnet virvla runt fötterna nÀr de sparkade nerÄt utan att lÀngre kunna kÀnna botten. Och sedan orkade hon inte mer. Paniken gjorde henne först förlamad, och sedan desperat sprattlande. Det gick inte att skrika. Allt var vatten, kyla. Tröga rörelser som i en mardröm.
Hon försvann ner under ytan dÀr allt blev tystare och lugnare, ett lock pÄ det skummiga kaoset ovanför. Fötterna försökte hitta botten sÄ att hon kunde sparka ifrÄn och ta sig upp, men det fanns ingen botten. Det fanns inget uppÄt heller. Hon var bara i vatten och allt saknade riktning.
Allt var kyla, förutom lungorna som brann av ivriga eldar. De skrek efter luft som inte fanns.
Mitt i allt det kom det kallaste av allt, den kyliga vetskapen
18
om att Lilja höll pĂ„ att dö. Hon var för ung för att livet skulle passera revy. IstĂ€llet fylldes hon av tankar pĂ„ allt hon skulle missa. Hon skulle aldrig fĂ„ Ă„ka till Gröna Lund igen, eller fĂ„ den dĂ€r kattungen som hon hade önskat sig, eller Ă„ka till den dĂ€r enorma godisaffĂ€ren âŠ
Till slut kunde hon inte lĂ„ta bli att andas in. Trots att hon visste att det inte fanns nĂ„gon luft tvingade hennes brinnande lungor henne att göra det. Det kalla vattnet fyllde henne, fick henne att kĂ€nna sig Ă€nnu tyngre. Ănnu nĂ€rmare döden.
Hon blev yr, men ocksĂ„ lugnare. Paniken rann undan. Kroppen blev slö och hon tĂ€nkte pĂ„ en gĂ„ng nĂ€r hon hade varit sjuk i feber och vaknat efter att ha somnat mitt pĂ„ dagen, desorienterad och tung i lemmarna. Hon var egentligen livrĂ€dd för döden, men dĂ€r och dĂ„ i sin drunkning hade hon accepterat den. Hon sĂ„g Gud, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Som ett prickigt ljus dansande framför sig. Det hade hon alltid varit sĂ€ker pĂ„. Ăven om hennes rationella och vuxna hjĂ€rna i efterhand höll med skeptikerna som bara menade att hon lidit av syrebrist och att hjĂ€rnan inte fungerade. Att en hjĂ€rna som inte fĂ„r syre pĂ„verkar synen och kan fĂ„ en att hallucinera.
Lilja hade varit sÀker pÄ att hon dött, tills hon vaknade till av att nÄgon tryckte pÄ hennes bröstkorg och blÄste luft i hennes mun. Hon lÄg pÄ rygg i sanden. Solen stack henne i ögonen och runt henne stod en cirkel av ÄskÄdare i form av silhuetter.
Hon krÀktes upp vatten, som nu var varmt och svidande och hade tappat all sin kyla. Men hon var inte sÀker Ànnu och kördes till sjukhuset för att bevakas och fÄ bort vattnet frÄn lungorna.
Minnet sved i bröstet Àven nu, som om en liten del av den
19
kyliga döden hade dröjt sig kvar i alla dessa Är. Trots att det var varmt dÀr Lilja satt pÄ trappan och mindes sin nÀra döden-upplevelse ryste hon. Ju mer hon försökte lÄta bli, desto snabbare vÀxte bilden fram i huvudet av hur Emma Malm hade drunknat. Och med den bilden var det inte lÄngsökt att byta barnet mot sitt eget och se Julia dÀr i vattnet.
Lilja skakade pÄ huvudet och ruskade bort den hemska bilden. Hur lÀnge hade hon egentligen suttit dÀr utanför kyrkan och lÀst artikel efter artikel? Hon borde ha gÄtt till sitt kontor inne i lokalen och börjat jobba, men hon hade ingen ro i kroppen. Hur skulle hon kunna sitta vid ett skrivbord och planera kommande evenemang med ungdomspastorn nÀr en flicka nyss hade mördats? Det kÀndes fel pÄ nÄgot sÀtt. Som om det var opassande att livet skulle fÄ fortsÀtta efter att nÄgot sÄ hemskt hade hÀnt.
Vad det Ă€n var som hade hĂ€nt. Lilja ville tro att det âbaraâ var en olycka av nĂ„got slag. Att Emma hade rĂ„kat drunkna och att nĂ„gon inte hade velat ta konsekvenserna av det, och dĂ€rför bara lĂ€mnat henne dĂ€r. Men det var osannolikt. Varför skulle hon dĂ„ ha suttit i den dĂ€r gungan?
Drunkningsdöd. Lilja scrollade genom nÄgra nyhetssidor igen. Nu hade informationen om att Emma Malm drunknat lÀckt ut frÄn ett fÄtal artiklar till i princip varenda rubrik.
Inte lÄngt efter det kallade polisen till en livesÀnd presskonferens. PÄ grund av lÀckan kunde de lika gÀrna vÀlja att styra informationsflödet. En grÄhÄrig man bekrÀftade uppgifterna som hade lÀckt ut till media. Emma Malm hade med största sannolikhet drunknat. Fler detaljer om det ville eller kunde de inte gÄ in pÄ av utredningstekniska skÀl. Han
20
intygade att polisen i Mardalen gjorde sitt yttersta och att experter frÄn Stockholm hjÀlpte till med utredningen.
Den grÄhÄriga polisen fortsatte med ny information och det var pÄtagligt hur journalisterna skÀrpte sig. De stannade upp, nÀstan som om de förstenades, och Lilja blev tvungen att dubbelkolla att ljudet var pÄslaget pÄ mobilen. KlÀder slutade prassla för en kort stund i klippet. De höll ett kollektivt andetag.
âVi har efter den preliminĂ€ra rĂ€ttsmedicinska undersökningen bekrĂ€ftat att det troligtvis inte rör sig om en olycka. Offret har gjort motstĂ„nd och har âŠâ Han tog en kort paus, svalde hĂ„rt. Försökte lĂ„ta professionell, men rösten darrade nĂ€stan. Hade han barn, som nĂ„gon gĂ„ng varit i Emma Malms Ă„lder? Hade han ett barnbarn i samma Ă„lder, kanske?
Tvingade hans hjÀrna honom till lika hemska fantasibilder som Liljas gjorde?
âHon var troligen bunden vid dödsögonblicket.â
Lilja lade inte mÀrke till vilken tidning det var som skrev ut mördarnamnet först, men det tog inte lÄng tid innan det spreds. Vattumannen.
Kanske det bara var Lilja som inte kunde missa symboliken i det. Kanske det bara var hon med sin frikyrkliga tjÀnst, dÀr hon satt utanför kyrkan, som sÄg symboliken i massmedias dop av mördaren. Det högg till i hennes mage. Liksom det kristna dopet var en symbol för pÄnyttfödelse och början pÄ nÄgot nytt kanske namngivelsen kunde ses som ett tecken pÄ att Vattumannen bara hade börjat. Det hade inte slagit Lilja innan att det kunde hÀnda igen. Ett barnamord i Mardalen var nÀstintill omöjligt. Vad var dÄ tvÄ? Eller Ànnu fler?
âVattumannen.â
21
Hon var tvungen att smaka pĂ„ namnet och viskade ut det. Avdramatisera det. Fanns det nĂ„gon pĂ„ tidningarna som hade som jobb att hitta pĂ„ namnen till alla dessa mĂ€n som skadar andra mĂ€nniskor? Hagamannen, Lasermannen, Ărebromannen och Södermannen. Satt det nĂ„gon pĂ„ riksnivĂ„ eller pĂ„ lokaltidningarna och singlade slant om ifall den nya mördaren skulle kallas Vattumannen eller Mardalsmannen?
22