Issuu

Ett oväntat mail

En berättelseomenvanligman med en ovanligbror

Bert-Åke

ByqvistJuninger

ET TO VÄ NT AT MA IL

En vanlig manmed en ovanlig bror

Design: BJ Webdesign

Förlag: BoD– BooksonDemand, Stockholm, Sverige

Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland

ISBN:978-91-8057-786-1

Attförståallting är att förlåta allt.

Jaghar skrivit denhär bokenför att försökaförståbättre…

Budda

Året är 2023 ochdrygt ettårhar passeratsedan Rysslands invasion av Ukrainamed omänskligt lidande, dödoch förintelse av människoroch hela städer somföljd.Näraåtta miljoner människorhar flyttsittkrigshärjadeland. Från en intensiv rapportering viaolikamediekanalerhar nyhetsflödet dämpatsnågot ochvärlden återgått till detonormalanormala.

Jaghar,frånett föregående äktenskapmed Magdalena, två sönerMartinoch Arthur.Min hustru Stella hartvå barn sedan tidigare äktenskap, Sebastianoch Carl.Stellaoch jagtillbringar vintrarnai Portugal på grundavhenneshälsa,men klimatet ochlugneti denlilla bynPraia da Luzärvälgörandeför oss båda ochdet kännsskönt attvaralångt bort från händelsernas centrumi övriga Europa.Det härärförstaåretheltutan coronarestriktionersedan 2020 ochmunskyddetärhistoria.

Stella ochjag flög nerredan idecemberförra året föratt fira jul medvåraengelskavänneroch ringaindet nyaåret. Vi befann osssedan fleramånader tillbaka på västra Algarvekustennär mailetfrånmin tvillingbror,Per-Gustav, dökupp.PGoch jag hade inte träffats ellerens pratat medvarandrasedan vårfars

begravning iStockholm 2005,därförvar detmed stor nyfikenhet jagöppnade mailet. Vadi hela fridensnamnkunde hanvilja migefter alla dessa år?PGhadeanväntmittgamla smeknamn,han kallademig alltid förBob undervår uppväxt, initialernai mitt namn Bernt-Olov Billquist. Hananvände det ända fram tillsvibörjade få problemmed attkommunicera.Då börjadehan kallamig förmittdopnamn.Det kändes somen markering, ettavståndstagande.Nuanvände hansig åter av mitt smeknamn.

De band vi knyter till andramänniskor utöver familj ochsläkt tror jagkan blilikaviktiga ochbra somdebiologiskaeller ocksåupphörkontakten oavsettomdet handlaromfamilj, släkt ellervännersom dengjordemellanmig ochmin bror.Det var en överraskning atthitta mailetfrånhonom imin inkorg.”Till minbror” stod det, kort ochgott, på ämnesraden.Jag ögnade snabbt igenom texten:

”Hej Bob, Jagkan förstå om detkänns konstigt atthörafrånmig efter alla dessaår, menjag kändeatt jagvar tvungenatt pratamed digför attfåroi själen.

Jaghar någotsom jagvillberätta fördig.Duavgör givetvis självom du vill läsa mitt brev iden bifogade fileneller klicka bort mailet ochgå vidare meddittliv somjag förstått är bra.

Jagpratarjumed våra systrarprecissom du göribland, så jagvet att ditt ochStellas livblevliteannorlunda då honficksin sjukdom, men jaghar förstått attnitrots allt hardet fint tillsammans. Hälsningar PG.”

Jagförstår inte hurhan bärsig åt menPGhadealltidenspeciell förmågaatt fångamänniskorsuppmärksamhet närhan formuleradesinatankari taloch skrift.Den förmågan verkar hanhakvar. Trotsatt detvarit tyst från PG underalladessa år så mjuknade minnågot hårdainställning till attintevilja träffa honom. Kanske vardet föratt PG redanhadedyktupp imina tankar någragångerden senastetiden,eller vardet minålder somgjordemig mildaretillsinnes? Detärockså mänskligtatt inte viljalämna jordelivet medouppklarade relationer bakom sig.

Kontaktenmed minbrorbörjade ebba ut sammaårsom jag skilde migfrånmin exfruMagdalena ochträffademin stora kärlek ochandra chans, Stella.PG:shustruCecilia var, förutom svägerskatillMagdalena,enavhennesväninnor. Min skilsmässa blev därför föremålför en delpartiska ställningstaganden från PG,min svägerskaoch en av mina bästavänner. En serieomständigheterledde fram till attmin bror ochjag börjadetappa kontaktenför attheltsluta kommuniceranär vårfarsbegravningvar över.Det vardock aldrig frågan om någonarvstvist.Efter dethar tidenbararullat på ochiblandhar jagfunderatöverhur allt blev så definitivt, varför ingenavoss harhörtavsig?Dekonkretahändelserna, somsloginkilar ivårtbrödraskapoch vårvänskap,inträffade innanoch isamband medvår fars begravning.Jag kändemig inte riktigtbereddatt bara träffassom om ingentinghadehänt, mentänkteinteavfärda PG utan atthalyssnat på honom. Därför villejag drautpåtiden innanett eventuellt möte. Eftersom jagtillbringar vinterhalvåret härnerei Portugal med minhustruStellasåkunde jaghadet somursäktför attinteses

direkt.Jag föreslog attviskullekunna hörasvia mail ochträffas närjag ochStellavar tillbaka iStockholm.PGskrev tillbaka att hanförstod ochatt minidé kanske kundevaraenframkomlig väg, menatt hanunder tidengärna villeatt vi skulle uppdatera varandra om vadsom hade hänt underdesenaste dryga femton åren.

Efterskilsmässankallade jagentid minexfru Magdalenabara för“M“.Anledningen varatt hongickfrånatt vara en omtänksammor ochmakatillatt blienopersonligoch oresonligkvinna.Först på senare tid, då Magdalenahadesålt dettidigaregemensammahuset ochköptenlägenheti Gustavsberg, harhon blivit mjukarei tonenoch använder ibland detlilla underskattadeordet ”tack”.Det förenklarvår kommunikationväsentligt. DetendaroligaMagdalena annars haröverraskat migmed iunder de gångna drygatjugo åren är atthon kallademin Stella för”internetbimbo”.Det kom plötsligtoch gavStellaoch migett gott skratt.Stellaoch jag träffadespåinternet, menhon varsålångt ifrån”bimbo” en kvinna kanvara. Jagtrori övrigt attMagdalena ochjag båda önskar en delosagt ossemellan ochatt vi hade kunnat vara mer vuxnai vårrelationdådet handlade om barnen.Därförärdet nogbästatt inte röra om ibägaren så härlångt efteråtutanlåta allt smolkligga kvar på botten. Självtänkerjag nästan aldrig tillbaka på skilsmässaneller tidenföre. Om jagnågon gång blickartillbakasåärdet på tidenmed barnen då de varsmå, innanskolåldern. Skilsmässanvar turbulentoch hade föregåtts av ständiga gräl.Efter mångaåravslitningarsåbestämdejag mig, skilsmässa varendautvägen.Vibråkade jämt ochomallt, så närjag talade om attjag villeskiljamig tror jaginteatt

Magdalenauppfattade allvaret eftersom jagflera gånger innan hade sagt attvår situationvar ohållbar.Jag minnsväldigt tydligtnär jagsa, ochverkligen menade,att jagville ha skilsmässa,men ihennesvärld hade jagbaraenförsenad fyrtioårskris. Så medvetskapen om Magdalenas sätt atttänka så kanjag ju på sätt ochvis förstå henne. Tyvärr varhon blind fördet faktum attvilångt innanskilsmässanhadebråkat sönder vårt äktenskap.

PG svek migi etttidigtskede närhan,påverkadavsin dåvarandefru Cecilia, togMagdalenasparti.Jag minnstydligt denvackrasommardagen på utecaféet iRålambshovsparken, en av Stockholms livfulla stadsparker, då jagupp över öronen förälskadberättade förPGommin nyvunna kärlek.Han log medhelaansiktetoch verkadegenuint intresserad, PG vissteju vilket dåligt äktenskapjag ochMagdalena hade levt iunder mångaår. Snartkom dock signaler på attPGintevar lika förstående somhan hade verkat till en början.Ett tydligt avståndstagandefrånPG:soch hans fruCeciliassidaefter min ochMagdalenasskilsmässavisadesig genomatt Stella ochjag inte blev bjudna till denårligaadventsglöggenför släktoch vänner på derassommarställe, BlåJungfrun, iStockholms skärgård.Degjordeett medvetet valgenom attbarabjuda Magdalenatillsammans medvårabarnMartinoch Arthur. Adventskaffetvar en traditionsom gick långttillbakai tidentill början av 90-talet då barnen varsmå.Samtidigt somjag köpte mindrömbåt,en36fotsOmega,så investeradePGsin vana trogen klokarei ettsommarställenäraBullandöMarinapå Värmdö därjag hade minbåtplats. Hela hösten snurrade på fort ochvarkenjag ellerStellatroddeatt familjens

avståndstagandeskullevaraspeciellt länge. Jagtänkteatt

skilsmässanmåste ha kommit somenchock förmånga ochatt allt medtiden skulle återgå till detnormala.FamiljenBillquist hade ju trotsalltsamlats närvår farErikfyllde90år. Stella hade då arrangerat en middag på dettrevligavärdshuset Stallmästaregården iStockholm medövernattningför hela familjen Billquist, inklusivevårasystrar Kristina ochVeronica medrespektive. Viddet lagethademin farträffatStellaoch hennes föräldrarflera gånger ochnya relationer hade börjat ta form.Kanskevar detenbidragandeorsak till denfortsatta polariseringen mellan PG ochmig attjag på efterdrinken ivår svit togupp hans ochCeciliasfavoriseringavMagdalena.Jag uttrycktemin besvikelse ochsaatt jagvar ledsen över attde verkadehavaltMagdalenassidaoch uteslutitmig ochStellaur familjegemenskapen.Kanskeotaktiskt av mig, menjag kände migbesvikenpåPGefter alla turersom varit. Efterentrevlig kväll, då vi alla ansträngde ossför attgörafarsfödelsedagtill ettfintminne,såblevfrukosten ansträngande.Tackoch lovtror jagatt farinteuppfattade denkrystadesituationen.

PG bedyrade attdevisst hade skickatinbjudantilladventskaffe på BlåJungfrun, menatt denkanskehadekommitbortpå posten isamband medmittadressbyte. Densom regisserade händelsenmed denförsvunna inbjudan måstegivetvishavarit Ceciliaeftersomhon ochMagdalena varväninnoroch höll varandra om ryggen.Det andrasveketvar atthan inte lyssnade närjag uttryckteminatankaroch känsloromStellas ochmitt utanförskaputankallade detför trams. PG brukadealltidringa till migmed jämnamellanrum,han varmycketbättreänjag på attvårda sina relationer,bådei affärslivetoch inom familjen.

Nu stängdehan av miggenom attsluta höra av sigoch jag svarademed sammamynt. Kanske fick hanentankeställare när hans eget äktenskapsom gått av stapelnmed pompa, ståt, uniformoch sabelgångutanför Garnisonskyrkani Karlsborg, gick ikrassju år eftervår fars bortgång?Jag fick höra nyheten av minson Martin somvar Facebookvänmed PG:s sonLiam.

Skilsmässanvar ettfaktumungefär vidsamma tidpunkt som Stella ochjag gifteoss.

EfterentidsutfrysningfrånfamiljegemenskapendåMagdalena medvårabarnvar bjudna,men inte jagoch Stella så beslöt jag migför attlämna en delrelationerbakom mig. Varför ägna tid åt människorsom bara sugerkraft istället föratt låta hjärtat fyllas av värmefrånriktiga vänner?Varförförsöka nå fram till människorsom inte villevälkomnamig ochStellai mitt sällskap.Det kundeväl inte vara så attjag på någramånader gick från attvaraenomtyckt,vän ochfamiljemedlem till någon somintevar värd attdelasin tidmed?Vad blir bättreavatt markeraett ogillandesåtydligt?Jag hade ju iallafallaldrig ändrat migoch gått tillbaka till Magdalena. Ellervar jagi deras ögon aldrig denomtycktapersonjag trodde migvara? Under årenslopphar detalltidvarit stökigti familjen Billquist. Ofta varnågot syskon,eller derasrespektive, föremålför de andras synpunkter ochåsikter.Speciellt vardet vårmor somorsakade konfrontationermellansig självoch våra systrarVeronicaoch Kristina,men ibland halkadejag ocksåinpåett bananskal. PG klaradesig alltid,avnågon anledning, undanförvecklingar.

Detvar en turbulenttid somföljdei spåren efterskilsmässan. Allt från attStellaoch jagvar utestängda från denövriga

familjenssammankomster vidhögtidsdagarsom påsk ochjul, firandet av minbrors 50-årsdagpåvårtfamiljelandställe,till ständiga kontroverser medMagdalena om barnen.Stellaoch jaghadevisserligen valt attåka till Madrid ibörjanav septemberför attfly minfödelsedag, meningen hade talatom föross attPGsamtidigt planeradeatt kommatillSverige föratt fira sinmed övriga ifamiljen.

Detmesta av familjen Billquistgemenskap upphörde i sambandmed vårfarsbegravningi december 2005 då allt slutademed totalförvirringpågrund av plötsligaförändringar ienredan bestämdceremoni. Jagtroddeatt vi syskon var överensoch attalltvar klartmed begravningsbyrån,men PG tillsammansmed våra syskon ändradeplaneringen utan atttala om detför migoch Stella.Det fick migoch Stella attseutsom tvåförvirradepersonersom inte visstehur manskullebetesig på en begravning.Relationenmellanoss syskon varredan inför vårs fars begravning lika frostigsom träden utanförden lilla kyrkan iDanderyd, ochinteblevdet bättreavdet som utspelades.Stellaoch jaganlände blanddesista.Samtidigt som vi backadeinvår bili en parkeringsfickautanför kyrkan sågjag PG backaini en parkeringsfickamittemot. BredvidsattCecilia ochi baksätet skymtade vi derasbarnLiamoch Maya somdå vari nedretonåren.”Så de restei alla fall denlånga vägenfrån Floridaden härgången”,tänktejag.

Ivår bilsattStellas mammaoch pappa samt Carl,Stellas yngsta son. Därsattockså Arthur sombodde hosmig på min barnvecka, Martin hade valt attbopåheltidmed mamma Magdalenaeftersomhan på detsättetfickkortare vägtill

skolan.Stella, jag, ochhennesföräldrar väntadeutanför

tillsammansmed Arturoch Carl någraminuter innanvigickin iden lillakyrkan. Vi hängde av ossytterklädernaoch jagkände Stellashandsökamin närvisakta gick iriktningmot kistan.

Allt kändes overkligttrots attjag varden av syskonen som bordevaramestförberedd på attvår farhadegåttbort. Stella ochjag vardeendai familjen somvar medpappa på sjukhusets intensivvård då hansomnade in.

Erik,Per,GustavBillquist föddes 1915i början av första världskriget.Sverige liksom Danmarkoch Norgehadeförklarat signeutralasåEriks farGustavblevaldriginkallad. Pappa Erik varenkraftkarl ochstark in idet sista. Alla organi hans kropp slutadeett ochett, understort motstånd,att fungera. Hjärnan ochhjärtat vardet sistasom gavupp hoshonom.När jagoch

Stella komtillsjukhuset efterett samtal från föreståndarinnan på hans serviceboendesåkunde pappa fortfarandeprata,men varinteredig.DåföreståndarinnanintekunnatnåErikpå telefonhadehon gått upptillhanslägenhetoch hittat honom liggande hjälplös på golvet isovrummet,Han varsvag, medtagen ochkunde inte ta sigupp själv. Erik fördes iilfart medambulanstillDanderyds sjukhus. Detverkade somom hanförstod attdet varjag ochStellasom kommit dit, förnär jag sa ”hej pappa” ochvisatte osspåvarsinsidaomsängenså tittade hanupp förett ögonblick, sökteStellas hand ochsa någotmed svag,hes röst innanhan blundade igen.Varkenjag ellerStellauppfattade hans ord, mengissade atthan blev lättad ochgladöveratt se oss. Detmåste ha varithemsktatt liggadär ensamutansinanäraoch kära.Jag ochStellaville stanna vid hans sida föratt haninteskullekänna sigensam,vikunde inte

kommuniceramen jagvilltro atthan någonstans innerstinne varmedvetenomatt vi vardär.Stellaoch jagfickenstund med läkareni ettseparat rumför anhöriga.Vislogoss neri en grönvitrandigsoffgrupp från 80-talet.Läkaren satte sigi en fåtölj mitt emot ochberättade föross attenblodförgiftning från ettinfekteratbensårhadespridit sigi kroppen. Hantroddeatt detbaravar en tidsfrågainnan Erik inte skulle orka längre.

Läkarenfrågade om jagvisstevilka medicinermin pappa tog, vilket jagintevar klar över,men jagsaatt minsysterKristina somvarit sjuksköterskakanskehadekoll.

Vi hade kommit till sjukhusetpåförmiddagenoch dethadenu hunnit blikväll.Läkaren sa attvikunde åkahem ochvila, så skulle de ringaoss om tillståndetförsämrades.Vivalde attåka därifrån föratt ätaoch försökavilanågra timmar,därefter tänkte vi åkatillbakasåsnart sommöjligt.Jag kändemig för splittrad ochofokuseradför attköra, så Stella fick bilnycklarna av mignär vi komutpåparkeringen.Vihadebaraåkt några kilometernär jagfickenkänslaavatt pappainteskulleklara natten. ”Vänd”,sajag till Stella.”Vi åker tillbaka!”.

Erik blev snabbt sämreoch inom någratimmarvar haninte längre kontaktbar.Jag höll hans hand ochsa”Detärokejfar,du fårsläppataget.” Sedantog detintelångstund förrän handrog sitt sistaandetag ochEKG-kurvanplanade ut medett långdraget pipandeljud. Undertiden på sjukhusethadejag telefonkontakt medminasyskonför attberätta om vadsom hänt ochhur allt fortlöpte. PG kundeintekomma till sjukhuset eftersom hanvar iFlorida ochVeronicavar iBorås drygafyrtio

Författaren Bert-Åke ByqvistJuninger har arbetat som egen företagare igrafiska branschen underhela sittyrkesverksammaliv.Som senior fortsatteBert-Åke medgrafisk design, mennärde hela tiden drömmen att skriva en berättelse om sin familj.Det blevenroman till slut, menkanske inte på detsätt han tänkte sigfrånbörjan

Ett oväntatmailären historia om lyckligbarndom, kärlekoch svek.Två tvillingbröder, väljerefter en serie händelser, attgå skilda vägar. Bröderna kommeratt leva helt olika livlångtifrån varandra. De hinner upplevaäventyr, olyckoroch fundera på existentiellafrågor,som uppkommerunder deras respektiveliv,innan de möts igen efternästan två decennier.Deras livvävs åter ihop, mail för mail, innan de slutligen återförenaspåett oväntat och surrealistisktsätt. Allt börjarmed ettoväntat mail.