Andakter i väntanskapell
Anders Dahlström
Andakter iväntanskapell
Varje litenmorgonger hanmod attvaravaken
Varje litenafton ger hanroatt somnain
Helalånga dagenger hankraft attklara av den Därför atthan älskar dejoch kallardej försin
När dinvardagblirför pressad
När problemenhopar sej
Vetatt Gudbliraldrigstressad Han haralltidtid fördej
Varje litenmorgonger hanmod attvaravaken
Varje litenafton ger hanroatt somnain
Helalånga dagenger hankraft attklara av den Därför atthan älskar dejoch kallardej försin
(Text: Ingmar Olsson)
Anders Dahlström
Tidigare utgivetavAndersDahlström
Från ångest motsalighet, 2015
Medsegerhjärtatkämpa mitt livs kamp:omvändelseberättelser ibaptistisk årskrönika, 2018
Densom är,vägen till Andens tempel, 2019
Tvivel:tankaromtro,2020
Pilgrimens ABC: vandring sombön,2021 Glad attpredika,2022
Omslag:Sittlugni båten, olja på dukavAndersDahlström
Copyright ©2024 Anders Dahlström
Förlag:BoD -BooksonDemand, Stockholm, SverigeTryck:BoD -Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8057-700-7
Innehåll
5 (92)
Sitt stilli båten...................................................................7 Guldbitarnasom smälter.................................................9 Jesussom Jesusär...........................................................11 Eftermin död....................................................................15 DetärOKatt älskasig själv.........................................21 Medmänniskan –att älskaandra .................................23 Attvar olik ochlik ..........................................................25 3saker attprioritera.......................................................27 Detblirbättre...................................................................29 Mitt brev till Gud– om helighet .................................31 Blommornas predikan.....................................................33 Mörkretbytsmot ljus iGuds ansikte.........................35 Är detsåhär du vill ha mig?.........................................41 Vara merJesus än någonannan...................................43 Detläckerurkyrkan.......................................................47 Jagvillbli frälst,saAlma ..............................................51 Tystnadenärsvåratt erövra ........................................55 Till en vän– om väntan .................................................59 Attmatasittliv medtacksamhet.................................63 Ettärnödvändigt............................................................65 Jesu lillalammjag är ......................................................67 En käpp sompetar på .....................................................69
6 (92) Livets mångfald................................................................71 Oj,vad retsamt, domgickifrån honom......................73 Är jagden mest älskade? ...............................................75 Släppallt du lärt...............................................................77 Upplevelsersom förändrar............................................79 Detlilla är detstora........................................................83 Jesuskommer- vill jagdet?..........................................87 Samtalsfritt........................................................................89 Läsmer av Anders Dahlström.....................................91
Sittstill ibåten
Detblåstehårtoch vågornagickhöga. Närdehaderott en halvmilfickdeseJesus kommagåendepåsjönoch närmasig båten. De blev rädda, menhan sade till dem: ”Det är jag, varinterädda.” Då villedetamed honomi båten, ochmed ensvar denframme vidstrandendit de varpåväg.(Joh6:16–21)
Jaghar en godvän somjag delarmycketmed,både detsom vi skrattar åt ochdet sominteärsåroligt. Närdet skymmerellerredan är mörkttalar vi oftast till varandrastelefonsvarareoch någraord till avslutning är ”sittstill ibåten”.
Lärjungarnahaderottlänge fördet varsvårt attta sigövertillandra sidan, ”det blåste hårt ochvågorna gick höga”.
Mitt iblåsten kommerJesus gående på de höga vågornaoch närmar sigbåten från sjösidan.Deblevdå rädda även förJesus menJesus säger”Detärjag,var inte rädda””.
Iden härberättelsen stillarinteJesus stormoch vågor utan iställetför handem till land.”Medens varden (båten)framme vidstrandendit de varpåväg”.
Närmin vänoch jagsäger varandra attviska vara stilla ibåten då inservinog båda attmörkret ochstormenkommeratt fortsättaett tagtill, vi vetdet,men
7 (92)
vivet ocksåatt detkommeratt blibättrebaraviväntar. Menvibehöver bara höra orden”sitt stilli båten”.
Jagvet attjag,liktlärjungarna,kämparför livetnär stormennår migupp till halsen ochallt göront.Jag vetatt jagslitermed årorna ochkommeringenstans. Mendåkommerhan gående,mitti orkanens vrede, ochsäger ”var inte rädd detärjag”och jagvet direkt vemdenna ”jag”är, detärmin räddare.
Hansäger ”sittstill ibåten”och så förhan migtillen säkerhamn.
(92)
8
Guldbitarna somsmälter
Detmåste göra ont, trodde guldbitarnasom tidigare bara hade erfarenhet attbli upplockade ur jorden.De hade skakatsi sålletoch så fick de fröjdasöversolljusets smekning en kort stundinnan de försiktigt lades itransportvagnen ochden mörkalådan.Hur oerfarna de ändå varryste de närdelades idegeln, de anadeen svår process.
Ettpar guldringar somsättsinabättredagar ladesi en annandegel.Desåg ärevördigautoch de visstebestämtvad somväntade närdelades nedi detfula svedda kärlet.
”Skall vi bliplågade här?”frågade guldklimparnamed en rysning. ”Ja”,svarade ringarna.”Varför?” Jo,guldsmeden skagöranågot vackertavoss ochdet kaninte skeutanlidanden.”Menvivillhellrevarafulaänatt underkasta osslidandet”,saderädda bitarna. ”Ack vilkenenfald.”
Ringarna berättadeomsin tidigarereningseld, hurde kommituti världenoch blivit nöttaoch smutsiga.”Nu är vi glad över detsom skaske,såvikan fyllavår uppgift igen ochglädjanågon medvår tillvaro”,sade smältanderingarna. Guldbitarnafortsatte sitt klagandemedan hettantilltog.
9 (92)
De kändenågot annorlunda sedandet oädlaallt mer avlägsnadesoch glädjenöverdetta glömde de nästan hurhårtmästarenmåste hanteradem föratt skapadet nya.
Så slocknadeelden ochytterligarebehandlingpåstädetoch ipolerarenshandsåstodförvandlade till värdefulla kärl.Deprisade siglyckligaoch erkändetacksamt hurrättdegamla ringarna,nuävendeförvandlade,ändåhade.
Vi kanförundras över hurmycketsmärtasom ibland måstetillför attförädla även människor till attåter blimer lika Guds avbild.Att blikastadi någonavlivets mångadeglar. Kanske behövervialla luttras, så detoädla tasbortdålivet mist singlans utei världen föratt blidet vi tänktvara, så vi kanglädjaandra med vårtillvaro.
Tvivlethar vi,självprövning,och mångalidandets stunderenkärleksfull kamp fördet goda sanna och rätta.
10 (92)
Jaghar en godvän somjag delarmycketmed,bådedet som vi skrattar åt ochdet sominteärsåroligt. Närdet skymmer ellerredan är mörkttalar vi oftast till varandras telefonsvarare ochnågra ordtillavslutningär”sitt stilli båten”.
Jagvet attjag,liktJesulärjungarna,kämparför livetnär stormennår migupp till halsen ochalltgör ont. Jagvet att jagslitermed årorna ochkommeringenstans. Mendå kommerhan gående,mitti orkanens vrede, ochsäger ”var inte rädd detärjag”och jagvet direktvem denna ”jag”är, detär minräddare.
Hansäger ”sittstill ibåten”och så förhan migtillensäker hamn.
Anders Dahlströmanvändervardagsnära händelse därhan delarmed sigavandakterhan hållit ochavnya tankar.Han rörsig högt ochlågtoch använder gärnabilderfrånäldre generationer därhan fantasimässigt låterderas tidtala. En fantastisk bokatt användai dendagliga andakten elleri kyrkan ellerpåäldreboendet.
