9789180575997

DÖDS

LYKTAN

Dödslyktan

©2024ThomasHansen

Foto framsida: Shutterstock/homeart

Foto baksida:Shutterstock/hxdbzxy

Förlag:BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige

Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-8057-599-7

Kapitel1

Fredag 15.30

De skrattadeoch skuttade,som om de dansade. För världensåg detkanskeutsom trevanliga tjejer på vägmot helgen.Sneakersmot stenläggningen på torget,avklädda låri eftermiddagssolen, en aura av entusiasm, frihet och framåtrörelse.

Mendet varintesanningen. Gruppenbestodavtre äckel, sominteförtjänadeatt andas. De trodde attdevar så jävlaläckra, så rätta, så osårbara. Mensnart skulle någonavdem dö.Deandra tvåskulle knappast fortsätta skrattaefter det. Detvar ingetannat än rättvisa.

Klick. En bild till.Likabra attpassa på medande fortfarandelevde.Det sågutsom ettreklamfoto. En av tjejerna kastade medhåret ivinden, en annangapade storögtåtnågot somsagts,den tredje kisade motsolen och småskrattgropargjordeentré somgenom förtrollning.

De försvann bakomenbil, mendök snabbt uppi siktet igen.Nupåväg bort,med gungande rumpor ochyviga handrörelser,fortfarande likajävla glada. Närenavdem fått halsen avskuren skulle världenhatagit ettförsta försiktigt steg motnågot bättre.Tankenpåstora mängder mörkrött blod pumpande ur deraskropparkändesriktigt uppmuntrande.

Kapitel2

Måndag 20.40

Försommarkvällenvar behaglig.Devarma,lätta vindarna masseradefälten. Någrasyrsorhördespåavstånd,men fåglarnaskvittrandedominerade.Den lantligaidyllen erbjöd endast grusvägar, fördesällsynta besökare somav någonanledning sökt sigdit.Grönkläddaträdgrenaroch nyutslagna blommorvajadelångsamt, somnaturens harmoniska smekningar.

Utanfördet rödmåladelillahuset medvitaknutartog dengråhåriga kvinnanett parlångsamma steg igruset framförsin ytterdörr. Honsippade försiktigt på sitt kaffe, detvar nybryggt menhon kunde inte väntapåatt smaka. Honförsöktemildra denbrännande känslanmot läppen genomatt slicka på denmed tungan,innan honställde ifrånsig muggen på detrangligalilla bordet.Hon satte sig försiktigt neroch lutade sigbakåt iden slitna solstolsom honnyligen tagitframurvinterförrådet.

Attvärmenkommitvar denendaskillnadenmellanden härmåndagenoch vilken annandag somhelst.Kvällen skulle säkert bliprecissom alla kvällar, vilket hontyckte varskönt.När honkommittill ro istolenoch lyft upp kaffemuggeni knät,lät honsinaögonsvepa ut över de grönavajande fälten.Det härlandskapethadehon betraktatunder så mångaår, atthon kändevarje träd och staketstolpe,såexakt atthon kundevandraomkring där utei totalt mörker.

Honlyfte kaffemuggentill munnen,men ryckte plötsligt till.Kaffetflögöverkantenoch brände till på handen,så illaatt hontappade muggen.Den fysiska värmechocken varintevärst,i hennes tankar exploderadenågot.Vem

som helst, förutomjusthon,skulle tänkapådet honsåg somett helt naturligtskenpåavstånd en sommarkväll. En lyktasom täntsför atterbjuda ljus, ienliten stugaenbit bort.Håren restesig på hennes spädaarmar,hon blev med ensmedvetenomatt pulsen ökade, hjärtatslogfrenetiskt ochlungornadroghastiga andetag. Ändå kändes detsom atthon tappat allluft, somatt varjemuskeli kroppen spändesmen attbenen ändå inte skulle orka bära henne.

Medansträngdaandetag försökte hontrots allt resa sig ur stolen,mitti förskräckelsen.Hon kippadeefter syre somomhon förflyttats till rymden ochhelaatmosfären försvunnit,svajade till och blev ståendemed en svag framåtlutning, precis somblommorna somobarmhärtigt böjdes av vindarna.

Honkisadeför attvarasäker på atthon sågrätt. Ögonen varintelikaskarpasom förr,men dethär skenet gick inte atttamiste på.Hon visste varifrån detkom.Hon ropade ut ettmisstroget”nä-ää”,som om någonskulle kunna höra henneochhålla med. Detlilla huset ifjärran, rödmålat liksomhennes, lågenhalvkilometerbort, men från sintomthade honfri sikt över rapsodlingensom sträckte sigändadit.Hon gick förbidet ödsligatorpet nästan dagligen på sina promenader.Varje gång tittade honmot denillaomhändertagna husväggen, ochblängde på lyktan somstoddär ifönsterkarmen.Orörd.Tills nu.

Hanvar tillbaka.Det kundeintefinnasnågon annan förklaring.Han vartillbaka,och nu varnågon död. En tår lämnadeena ögat ochinledde sinfärdner motden darrande mungipan.Hon kändesig medens överrumplad, visste inte atthon grät.När honblevmedvetenomsitt hulkande,förde honsin kaffebrändahandmot munnen, somför attstoppaett annalkande skrik,ett vrål somändå ingenskulle höra.Det vartomtute på fälten,med undantag förnågra betesdjursom inte skulle förstå hennes läte.

34år, 9månader och15dagar hade gått sedanlyktan lystesenast. Ingenhadevarit ihuset sedandess, såvitt honvisste, åtminstone inte idagsljus. Definitivt inte föratt tändalyktan, vars sken innebaratt någotannat ivärlden hade slocknat.Att någoninte längre fanns.

Kapitel3

Tisdag 14.00

Termometernvisade 22 grader.Befannman sigi solen kändes detdefinitivtsom attden uppländska sommaren hade avlöst våren. Någrabarnsom hade nära mellan skolan ochhemmet, hade sprungit hempålunchen föratt byta till kortbyxor.

Polishuseti Enköping hade precis öppnat allmänhetens entréför dagen. Just på tisdagar toglagensväktare inte emot någrabesökareförränefter lunch. En ren resursfråga, personal kostar pengar.DärförhadeLinnéa Bolin inte hunnitgöramer undersin arbetsdagänatt låsa uppdörrenoch medensucksätta signer bakomdisken. Ryggen värkte,polismyndighetenhadetydligen ingen vidare budget förbekväma stolar heller.

Linnéa vartrött, hade varitvaken halvanattenför att deltai en attackmot en kyrkapåengrekisk ö. Detkanske inte varjättebraatt poliser höll på medblodiga avrättningar av oskyldigakvinnor ochbarn, ochenoch annanmotståndskämpe. Menför detförstavar hon faktiskt bara civilanställd,inteutbildad polis,och fördet andrautspelade sigallting bara online, idet community därhon engageratsig så till denmildagradatt honfått administratörsrättigheter. Dessutommenadehon attdet fannsenuppenbart positiveffektför hennes yrkesliv.Om någonavdeirriterademedborgaresom uppsökte polisstationenför attanmälaencykelstöldellerrapportera ettbortsprungethusdjur,mot allförmodanskulle slita uppett maskingeväroch hota atttahenne somgisslan, skulle honhaenvissmentalberedskap.Justdet scenariot

hadeförstås aldrig inträffat, inte hittillsi alla fall, mendet hade inte första världskriget heller förrän dethände.

Linnéa försökte utan framgång räta uppryggstödetpå denhopplösastolennär någradiskretaljudgav henne insikten attnågon kommit in ilokalen. Hontittade upp ochsåg en smal,kortvuxen kvinna viddisken. Håretvar krulligt ochmörkgrått,underläppen torr ochlätt darrande.Linnéatänkteatt damenförmodligen förlorat sinkattsom hetteTusse ellernågot,försökt lockahem den medallehandatricks, kanske gått runt medenöppen burk fiskbullar. Mennuhadehon tydligen gett uppoch ville att konstaplarna skulle göra skäl försinasnålt tilltagna polislöner, genomatt assisterai sökandet efter Tussisen.

”Hej”, sa Linnéa ochvar noga medatt inte le förmycket. Detvar ju inte någonfrisersalongdet här, hon representerade faktiskt svenskastaten.

”Jag vill göra en anmälan”,sakvinnan.

”Vad är detsom harförsvunnit?” frågadeLinnéamed ett unsmedlidande irösten, detkunde honändåkosta på sig, ochvar nära attlägga till ett litet ”mjau”.

Kvinnanbakom denupphissade glasrutantvekade någonsekundinnan honfortsatte.

”Han sommördade Karinoch Sofiaärtillbaka”, sa hon bestämt. ”Han hardödat igen.Det är då hantänderljuset. Ja jagvet inte vemsom är dödnu…”

Linnéa tittadepåkvinnansdarrandeunderläpp,mötte hennes ögon.Desåg trötta ut.Anmälan omvåldsbrottvar ingethon skulle befattasig med, detskulle honhänvisa till en riktig polis.Men detvar vällikabra atthon ställde någrafrågor, föratt inte behöva störadeuniformerade kollegornai onödan

”Vilkaärdedär du nämnde?” frågade Linnéa.

Dengråhåriga kvinnansåg frågande ut ochtystnade.

Kanske hade honinteförväntat sigatt få någramotfrågor på polisstationen. Linnéa tyckte atttantenpåminde om

AstridLindgren. Honkanskeförsökteberätta en saga,men honverkade inte förstå Linnéasfråga.

”Vilkaärdet somhar blivit mördadesadu?”förtydligade hon.

”Men kära nån, detvet du väl?”undrade kvinnanmed en suck somdoftade irritation.”De försvann iVeckholm förnästan35årsedan ochkom aldrig tillbaka hem. De blev mördadeaventokig karl,och nu är hantillbaka.”

Linnéa visste inte riktigtvad honskulle tro. Honkunde inte gärnaminnaspåståddahändelser på bygden som inträffatförehennesegenfödelse.Men honkände inte till attdet pratatsomnågra mördadeKarin ochSofia under hennes levnadstid heller.Dethadehon kanske gjortom honvarit en riktig,utbildadpolis,i ställetför attsitta här ochkänna sigmedioker. Drömmenvar såklartatt komma in på polishögskolan, menhon hade redanblivit refuserad tvågångeroch därför satt honhär ienknakandestol.

”Jaja, hanhar gjortdet igen ialla fall. Snartfår ni nog veta vemsom är försvunnen denhär gången”, sa kvinnan vresigt, vändesig omoch börjadegåmot utgången.

”Vänta liteärdusnäll”,försökteLinnéa, menkvinnan varförvånansvärt snabbt framme viddörren, öppnadeden ochklevut.

Linnéa ville instinktivt följa efter, menslogs genast av tanken atthon av säkerhetsskälinteficklämna datorn inloggad ochobevakad. Honvar tvungenatt låsa denförst, dettog någrasekunder. Sedankunde honrunda disken, öppnadörrenutmot besöksrummet ochjogga motden yttreporten.

”Kan jagfåställanågra frågor till?” ropade Linnéa ut motgatan,utanatt längre se kvinnanvarseventuella katt kanske inte hette Tusse ändå.

Kapitel4

Tisdag 18.30

Sandra Collintittade nerpåstickan.Två smala streck.Inte särskilt tjocka,men ändå streck.Och två.

”Det varväl jävligtonödigt”, slappdet ur henneinnan honreste sigfråntoalettenoch drog upptrosoroch byxor.

Honkastade stickan ipapperskorgen,tvättadeav händerna ochlämnade badrummet. Pastan hade kokat klarti kastrullenoch spishällenhadeföljt de inställningar denfåttoch stängt av plattanefter angiven tid. Det bubbladelitelättfrånköttfärssåsen istekpannanbredvid.

Hurkrångligtärdet attgöraabort?Ärdet ensen operationlängre, tarman inte bara ettpiller?Hon hade inte behövt funderapåjustden saken särskilt ingående tidigare.Nuvar detplötsligtnödvändigt.

Bordehon berättaför Sebastian? Detkanskevorebra attvaraöppenmed dethela, kundeintedet signalera förtroende?Förhållandenvar inte hennes bästagren, och hade aldrig varit. Detvar jobbet somvar grundstommeni tillvaron, honidentifierade sigfrämstsom polis och mordutredare.Men visst, då ochdåbubbladefaktiskt känslorupp inom henne, sådana sommånga andra verkadegåruntmed jämt ochständigt. Lusten attvara tillsammans mednågon,delatillvaronoch småprata om ditten ochdatten. Detvar iensådan svag stundhon mötte Sebastianpågatan ochövertygade honomatt följa med hennehem.Visserligen inte försmåprat utan förenhelt annattyp av umgänge, mendet visade sigmedföra en bieffekt iformavenganskatrevlig karl.

Honhörde nyckelnsättasi låset, Sebastianvrida om, öppnadörrenoch ropa hallå.

”Hej”,ropadehon neutralt tillbaka.

”Det luktar gott”,hojtade han.

”Det är nogmaten”, svaradeSandra. ”Ärduhungrig?”

”Javerkligen!” utropade hansamtidigt somhan steg in iköket.

”Hej älskling”,sahan och gavhenne en puss inacken innanhan slog armarnarunthenne ochkramade henne bakifrån.

Efteratt ha gjort siglös från sinpojkvänsarmar,silade honbortpastavattnetoch garnerademed en nyskjöld persiljekvist. Detvar minsanningadåligafinesserhon kostadepåsig,omhon fick säga detsjälv.När köttfärssåsenskullehällasöveri en skål,hamnade en del utanföroch landade på diskbänken.Märkligtatt detblir så,varenda gång,tänkteSandra. Varför är inte skålar bredare, ellerstekpannormerlångsmala på enasidan? Kaninteuppfinnare göra sina jobb ordentligtomdenuvill uppfattassom världens ljus?

”Nuvet jagvarförjag måddeillaigeni morse”,saSandra så fort honsattsig nerpåstolenoch stoppatinen morotsbiti munnen samtidigtsom honfortsatte prata.

”Jag togett test precis.Jag är gravid såklart, så jävla onödigt. Visstfinns detpiller mankan ta fördet nuförtiden?”

Sebastianstelnademitti enrörelse.Sandratyckteatt hangloddepåhenne somomhon just sagt atthon ville göra slut.Det fattadehan välatt honintemenade? Detvar ju bara dethär medillamåendet på morgnarnasom varså jäklairriterande.

”Ärdu… gravid?” frågadehan efteratt ha tittat intensivt på hennei fleraovanligtlånga sekunder.Sandratyckteatt hanbetonadevarje ordöverdrivetnoga, somomhan pratademed någonsom justlärtsig språketoch inte skulle förstå om treord komuturmunnenför snabbt.

”Ja”, stönadeSandratill svar ochsvaldemoroten. ”Stökigt”.

”Stökigt?Jag vetatt vi inte harvarit tillsammansså länge, menvillduintehabarn?”undrade han, utan minsta antydanatt ta försig av maten.

Ha barn?Det hade Sandra inte funderat på.Eller jovisst, någongångför längesedan närhon komi puberteten ochläste romantiska noveller. Ellernär hennes lillebror börjadeyngla av sig somett brunstigtlejon som ville sprida sina generöverenhel kontinent. Nu hade han treodrägligaungar somegentligen inte varbra för någontingutommöjligensom motiv förabort.

”Jag kanväl inte ha barn,jag jobbarju”,svarade Sandra ochtycktedet varonödigt attbehövapåpekadet uppenbara.

Sebastianhöjde ögonbrynen så kraftfullt atthans snedkammade mörkblonda hårnästanbörjade bölja uppe på huvudet.

”Men är du inte klok?” frågadehan.”Sägerduatt vi är medbarn, bara sådärsom ingenting, ochduvilltabort det?”

Denhär utvecklingenhade Sandra inte väntat sig. Han varjudessutomyngre än hon, nästan ettbarnsjälv.

”Vadå, vill du ha barn menardu?”

Sebastiankunde inte låta bliatt le.Stort ochbrett.

”Jadet trofan attjag vill ha barn!” skrattadehan.”Jag varkanskeintebereddpåatt detskulle händajustnu, utan attviens harpratatomdet,men ja detärklart att jagvill! Detvillväl alla?”

Sandra visste inte vadhon skulle tänka. Honkände att honbehövde en litenpaus, vändesig om ochtittade mot fönstret därnågot surrade. En flugahadelyckats ta sigin genomden öppnaspringan, ochnuångrade densig tydligen menkunde inte förstå attglasetintegickatt flyga igenom,trots attden redanförsökt medden lösningen

En grånad kvinnatittarutöverdevackrafälten på den uppländska landsbygden, och får en chock. Efter 34 år lyserdödslyktanigen.

Nästa dag får Enköpingspolisen ett samtal från tvåoroliga föräldrar. Deras 17-åriga dotter är försvunnen. Honvisar sig varaspårlöst borta, på sammasätt som två ungakvinnorfråntrakten som råkade ut för sammaöde på 80-talet, försvinnanden somfortfarandeärolösta.

Mordutredaren SandraCollin har annat än jobbatt tänka på,hennes privatliv håller på att kantra fullständigt.Ändådyker hon ner ifallet somblir mer kompliceratför varje dagsom går.När flertjejer försvinner, ser Sandraingen annan utvägänatt personligen provoceramördaren. Det valet kommerhon att ångra.

Dödslyktan är den tredje bokenomSandra Collin. Tidigare utgivna titlar är Närmikrofonentystnar och Tunnelbanemorden.