9789180575713

Per Håkan Mattsson

Oktober 2044

Med hopp om en bättre morgondag

© 2023, 2024 Per Håkan Mattsson

Andra upplagan

Omslag och inlaga: Per Håkan Mattsson

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige

Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91- 8057- 571-3

Måndag 24 oktober, 2044

– Aj … mitt huvud … det känns som om det håller på att sprängas. Vad är det som har hänt? Var är jag? Aj … nej … rör inte mitt huvud … nej … låt bli!

– Tyvärr, jag måste, jag försöker stoppa en blödning från din panna men jag ser ju inget i detta totala mörker. Jag får känna mig fram med mina händer. Ligg still!

– Vem är du? Vad är det som har hänt? Aj!

– Jag ska svara på alla dina frågor … men senare. Just nu får det vänta. Jag måste fokusera på det jag gör. Ligg still och försök ta det lugnt. Jag känner att det sipprar fram blod alldeles ovanför ditt högra öga, men jag tror inte att du blöder från fler ställen, inte som jag upptäckt med mina händer i alla fall.

– Ovanför mitt högra öga? Jag har ju inga ögon. Vet du inte det? Mina ögon blev ju bortskjutna för många år sedan.

– Jodå, jag vet, för cirka 20 år sedan. Men nu måste jag faktiskt koncentrera mig på såret ovanför ditt högra …

– Du kan säga ”ovanför högra ögonhålan”. Ögonhålor, helt tomma ögonhålor, det är ju det jag har. Där finns inga ögon, de är borta.

– Nu tror jag att jag har koll på såret. Det verkar inte vara så stort men det blöder ändå en hel del.

– Aj, aj, aj, … kan du inte berätta vad som hänt och vem du är?

– Du har varit avsvimmad i cirka 15-20 minuter och du har förmodligen fått en rejäl hjärnskakning. Jag gissar att ditt huvud slog i någonting inne i hissen när den bromsades in. Det var en väldigt kraftig inbromsning och du hade inget bälte på dig.

– Va … vadå för hiss … och bälten i en hiss? Jag fattar ingenting! Vad hände? Vem är du? Var är vi? Aj … mitt huvud bultar och värker så förbaskat.

– Lugna dig, jag kommer att berätta. Hjärnskakningen verkar ha gett dig en minneslucka. Jag kommer snart att berätta vad som hänt … så långt jag själv vet … men just nu gäller det att försöka få stopp på blödningen. Jag tänker sätta ett bandage runt ditt huvud. Jag har rivit remsor av min skjorta.

– Är du inte klar snart?

– Sådär, nu tror jag att jag fick till en knut som förhoppningsvis gör att bandaget sitter fast. Du får inte riva loss det. Försök slappna av. Jag ska snart berätta vad som hänt och vem jag är … men vila en liten stund först.

– Okej … jag ska försöka … vila … en stund. Usch, jag känner mig lite illamående … och trött. Åhhh …

– Rashid, är du vaken? Hur mår du? Jag tror att du sovit i ett par timmar.

– Jaså, du vet mitt namn. Har vi träffats förut?

– Nej, i morse var första gången, men jag har fått en hel del berättat om dig. Jag har också läst lite av det som skrivits om dig på olika ställen. Känns det bättre i huvudet? Du hade väldigt ont förut.

– Mmmmm …. jag tror det … jag har fortfarande lite ont men den där bultande värken är borta.

– Bra! Jag tror att det har slutat blöda, men bandaget måste nog få sitta kvar ett tag. Försök att inte röra det.

– Jag har blodsmak i munnen.

– Inte så konstigt. Det kan ha runnit ner en massa blod från pannan. Du kan också i fallet ha råkat bita dig i tungan eller i kindens insida. Det gjorde jag en gång som barn när jag cyklade omkull.

– Du sa att någon berättat för dig om vem jag är, men jag vet ju inget om dig … det känns inte rättvist. Vem har berättat för dig om mig och vad har man berättat?

– Min kusin har berättat en hel del.

– Din kusin? Hur kan han veta något om mig?

– Min kusin är inte en ”han” . Hon heter Sara och jobbar som vakt här på anstalten.

– Sara! Hon är bra. Hon är snäll och verkar förstå min situation bättre än de andra som jobbar här.

– Vad skönt att du pratar med mig nu. Jag har ju läst i några dokument att det inte alls gått att kommunicera med dig sedan du blev skjuten i huvudet. Man skrev på ett ställe att hjärnskadan gjort att du drabbats av en form av mycket svår afasi och när någon sedan dess försökt säga något till dig så har du bara hållit för öronen och skrikit. Du verkar ha varit borta från alla former av mänsklig kommunikation under dina dryga 20 år här på anstalten, fram till nyligen …

– Har Sara skvallrat?

– Skvallrat om vadå?

– Äh, det var inget. Är det fortfarande totalt mörker där vi nu har hamnat?

– Ja, vi befinner oss i ett bergrum långt under jord och här verkar det inte finnas något fungerande lyse. Jag har trevat med händerna längs väggarna och hittat ett par strömbrytare men ingen av dessa har fungerat. Jag har inte heller hittat någon fjärrkontroll eller något annat som eventuellt skulle kunna hantera lyset. Jag har även testat några vanliga röstkommandon. Inget har fungerat.

– Har du ingen mobiltelefon eller smartphone med ficklampa?

– Mobiltelefon eller smartphone? Det var länge sedan jag hörde de orden. Nu för tiden säger alla Communicator eller ComU. Jovisst, jag har en ComU med bland annat lampfunktion men den är helt död. Inget på min ComU fungerar och det har aldrig hänt förut. Skärmarna är helt döda. Den reagerar inte på mina röstkommandon, inte på mina gester eller var jag än trycker. Ingenting fungerar, inte ljusfunktionen och inget annat heller.

– Är batteriet slut i den?

– Det är nog värre än så. Den har ju en inbyggd nödladdare. Det finns ett litet scrollhjul i ena hörnet och med det ska man också kunna nödladda telefonen genom att rulla hjulet fram och tillbaks mot ett plant underlag. Jag har försökt jättelänge mot golvet under tiden du sov men det funkar inte. Jag tror att den skadats på något sätt. Den är helt paj!

– ComU? Varför dög inte de gamla namnen?

– En ComU har ju en funktionalitet som ligger ljusår ifrån vad de gamla apparaterna klarade av. Det behövdes ett nytt namn.

– En massa nya funktioner? Det där måste du berätta mer om. Det låter verkligen mycket intressant.

– Gärna, men det kan ta lite tid. Vi får ta det senare.

– Du, jag behöver gå på toaletten. Finns det någon?

– Jodå, det är alldeles här i närheten, jag ska leda dig dit. Den har en sådan där riktigt gammaldags toalettstol med en knopp man lyfter på för att spola med vatten. Spolningen funkar, jag har provat. Men det finns ingen duschfunktion och ingen varmluft. Det är tydligen meningen att man ska torka sig med papper som man gjorde förr i tiden. Det hänger en rulle på väggen bredvid toalettstolen. Jag har också hittat några förpackningar med extra rullar under handfatet som förresten också är av en gammal typ. För att få vatten ur kranen så lyfter man på en spak men det verkar bara komma kallt vatten hur jag än rör spaken. Den har ingen röststyrning, åtminstone inte någon som lyssnar på vad jag säger, men jag är i alla fall glad att det kommer vatten ur kranen. Jag lät det rinna ett bra tag när jag testade och jag har till och med smakat lite försiktigt ur min skålade hand. Det smakade ganska okej. Därinne står det också några plasttunnor staplade i ett hörn.

– Okej.

– Res dig nu, jag hjälper dig, jag leder dig fram till toaletten.

– Som blind är jag van att ta mig fram i totalt mörker så det kanske är jag som ska leda dig, om du bara visar mig i vilken riktning jag ska gå.

– Den här gången tror jag att det är bäst att det är jag som leder dig. Nu går vi.

– Tack, men oj vad du darrar. Hur är det fatt? Mår du inte riktigt bra?

– Nu är vi nära toaletten, det är bara ett par meter kvar. Här är dörren. Du kanske klarar dig själv därinne. Hur är det med illamåendet, behöver du kräkas?

– Nej då, och nu klarar jag mig helt själv. Det är helt normala behov som jag behöver hantera … number one och number two. Vi ses snart.

– Du Rashid, gick det bra att använda toaletten?

– Jodå … och jag snålade med toalettpappret.

– Vadå … tror du att vi behöver stanna länge här nere? Är det därför du snålat med pappret?

– Jag vet inte. Vad tror du? Blir vi länge här nere?

– Det finns nog en risk att vi är fast här för ganska så lång tid. Tänk om vi aldrig kommer ut härifrån.

– Då är nog toapappret inte vårt främsta problem. Kan du inte berätta nu vad som egentligen har hänt? Varför är vi här nere och vem är du? Varför tror du att det finns en risk för att vi kanske tvingas vara kvar här under lång tid?

– Jag ska berätta, men först tycker jag att vi sätter oss ner i rummet här bredvid. Där finns det ett bord med några stolar. Jag leder dig dit.

– Tack, men det är väldigt vad du skakar. Du darrar ju i hela kroppen. Är du sjuk? Fryser du?

– Nej, jag tror att det är chocken över vad som precis har hänt oss som gjort mig så darrig. Jag är skräckslagen och orolig för oss och för alla där uppe

… och för världen. Undrar hur det gick för Sara?

Lever hon? Kommer hon också snart hit ner?

– Du är rejält orolig.

– Ja, kommer vi ut levande härifrån? Just nu är allt ett enda stort frågetecken, ett stort skrämmande frågetecken, men du Rashid verkar så lugn. Är inte du skärrad? Din röst låter så lugn.

– Mitt liv har varit så fullt av elände, hemska händelser och farliga situationer att jag nog blivit härdad. Dessutom är ju mörker och att vara inlåst något som blivit helt normalt för mig. Det var länge sedan som jag slutade att oroa mig för en massa saker. Det blir som det blir och jag har ju inte haft någon möjlighet att påverka vad som ska hända.

– Sådär, nu är vi framme vid bordet. Sätt dig ner på den här stolen. Jag tror att vi nu är i någon typ av kombinerat mötesrum och fikarum. Det finns ett litet pentry i ena änden av rummet, till vänster när man kommer in. Jag har redan rekognoserat lite så jag kan berätta mycket mer om vad som finns i de olika rummen här nere.

– Men kom igen nu och berätta vad som har hänt oss och vem du är! Vad som finns här nere är intressant men det kan vi väl ta senare? Berätta nu!

– Okej, såhär är det. Jag heter Fredrik Andersson och är undersökande journalist på en byrå som heter Sju spadar. Det är en journalistbyrå som fungerar ungefär som en nyhetsredaktion.

– Sju spadar … det var ett märkligt namn.

– Vi var sju journalister som tillsammans startade byrån för några år sedan. Vi jobbar oftast på uppdrag från någon extern beställare, men ibland tar vi dock egna initiativ. Vi har ambitionen att alltid försöka gräva fram sanningen i alla uppdrag som vi jobbar med, eller åtminstone försöka att komma så nära sanningen som möjligt.

– Aha, det förklarar namnet, men fortsätt nu och berätta vad som har hänt och varför du och jag har hamnat här nere. Du går som katten kring het gröt. Finns det någon anledning till varför du inte berättar?

– Nej då. Jag bor i Eskilstuna men jag kommer ursprungligen från en liten jämtländsk by som inte ligger så långt härifrån, bara några få mil. Min kusin Sara har berättat att den här anstalten snart ska läggas ner och att alla interner ska flyttas över till andra anläggningar runt om i Sverige och i vissa fall även till andra länder. I ditt fall så är en utvisning till Iran eller till USA aktuell och Sara har en känsla av att det nog inte vore rätt med en sådan utvisning. Hon har börjat tvivla på att du är skyldig till allt som du anklagats för. Hon berättade lite om dig på en släktträff som vi hade i Östersund i somras och jag blev intresserad av det hon berättade. Nu vill hon att jag som undersökande journalist ska försöka kolla upp ditt fall för att se om allt egentligen gått rätt till, rent juridiskt.

– Oj, det här är nytt för mig. Herregud! Jag visste inte att anstalten ska läggas ner och att jag riskerar utvisning, det är ju detsamma som ett dödsstraff för mig. Jag är ju dömd i Iran för ett mord som jag är oskyldig till. Jag blir säkert avrättad direkt om den utvisningen blir av.

– Nej då, du blir inte avrättad om du skickas till Iran eftersom man där avskaffade dödsstraffet för flera år sedan. Inte ett enda land i världen har kvar den typen av straff. För några år sedan satte FN press på alla länder som hade kvar straffet och lyckades snabbt med att få dessa att ändra sig. Det tog bara ett par år så hade alla länder tvingats gå med på det.

– Är det verkligen sant? Har FN fått en sådan makt? Jag är verkligen förvånad. Att jag under alla år fejkat att jag är svårt sjuk och inte kontaktbar är ju till stor del för att jag absolut inte ville skickas till Iran. Det var en överlevnadsfråga för mig. Fast jag har ju också haft andra skäl för att fly in i min egen fantasivärld och stänga ute allt och alla runt omkring mig.

– Det är mycket som har förändrats i världen under åren då du valde att vara isolerad från verkligheten. FN är idag totalt annorlunda än det FN vi hade för tjugo år sedan. Organisationen har spelat en enormt viktig roll för att göra världen säkrare och försöka rädda mänskligheten från den katastrof som vi snabbt var på väg mot. Fokus har varit helt inriktat på att undvika krig samt att lägga allt ”krut” (om man kan säga så) på att hantera de dramatiska klimatförändringarna.

– FN? Det som var en så tandlös organisation. Hur i hela friden har FN kunnat förändrats på ett så drastiskt sätt?

– Det kan ta lite tid att förklara, men främsta orsaken till att organisationen nu fått en så stark och viktig roll tror jag är de fruktansvärda klimatkatastrofer som världen drabbats av under de senaste decennierna och den växande insikten om att världen måste gå samman och gemensamt använda alla tillgängliga resurser för att försöka få ordning på klimatet. Dessutom hade vi nog inte kunnat få den insikten utan den dramatiska utvecklingen inom AI-området.

– AI? Artificiell intelligens? Hur har det påverkat?

– Så som människan, homo sapiens, genetiskt utvecklats av evolutionen under några hundratusen år här på jorden så har vi ingen bra förmåga att tänka stort, tänka globalt och tänka i extremt långa tidsperspektiv. Jägar- och samlarmänniskorna behövde inte tänka i dessa banor. Vi är helt enkelt dåliga på att ha ett helhetstänkande och agera på ett sätt som är hållbart för många generationer framåt. De AIbaserade beslutsstödsystem och framtidssimulatorer som världens stater och politiskt styrande organisationer nu har tillgång till, har fått oss att på ett övertygande sätt inse att vi snabbt var på väg mot undergången. Alla oberoende AI-system som hanterar framtidsfrågor har kommit fram till samma slutsats.

– Oj då! Intressant!

– Ja! Mänsklighetens enda chans att framgångsrikt hantera klimatfrågan är att vi slutar slösa mänskliga och ekonomiska resurser på krig och andra väpnade konflikter och istället använder alla krafter och alla resurser till att bromsa klimatförändringarna.

– Du sa att världen drabbats av fruktansvärda klimatkatastrofer.

– Ja, tiotals, kanske hundratals miljoner människor har dött i klimatrelaterade katastrofer runt om i världen under de senaste årtiondena. Det är fruktansvärt, men det kanske också har varit den väckarklocka som mänskligheten behövde?

– Oj oj, det är tydligen en helt annan värld nu.

– Ja, och det kommer att ta tid att försöka uppdatera dig om hur världen nu ser ut. Hoppas vi kommer att få den tiden?

– Det hoppas jag med, men vi får väl försöka ta en sak i taget. Just nu är jag överväldigad av allt du hittills berättat.

– Rashid, du sa att du är oskyldig till det du anklagats för. Tror du att det på något sätt skulle kunna gå att bevisa eller troliggöra din oskuld?

– Kanske, men det kan vi väl också prata om senare. Då vill jag också att du berättar varför även en utvisning till USA skulle kunna vara aktuell. Jag förstår verkligen inte varför USA skulle vilja ha mig, jag fattar ingenting, men just nu vill jag framför allt veta varför vi är här nere. Vad hände?

– OK, jag ska berätta. Jag kom hit i morse via nattåget från Eskilstuna till Östersund. Jag hade bokat en hotainer ända fram hit till anstalten och Sara skulle bjuda mig på frukost i cafeterian innan jag skulle få möta dig.

– Hotainer? Vad är det?

– Vet du inte det? Det märks att du varit borta från verkligheten i flera år. En hotainer är som en kombination av ett hotellrum och en container. Hotainers finns i olika storlekar och varianter men har normalt en säng, en toalett, en dusch och ett litet köksrack med kyl, frys och mikro. Den stora fördelen är att man kan gå och lägga sig på en plats och sedan mjukt och tyst förflyttas till en annan plats, vanligtvis under natten. Förflyttningen kan ske med olika transportsätt som t.ex. tåg, bil eller drönare och även inkludera byten av transportsätt. Jag gick och la mig i Eskilstuna i går kväll och i morse vaknade jag utvilad här vid Gråbergsanstalten. Under denna resa gjordes två omlastningar. Den första skedde i Stockholm från ett tåg till ett annat och den andra skedde i Östersund från tåg till vägtransport. Jag märkte inte alls av dessa byten. Jag sov gott under hela resan, så mjukt skedde transporten. Man använder bland annat aktiv buller- och vibrationsdämpning samt smarta G-kraftkompensatorer. Normalt märker man inte att hotainern har förflyttats.

– Så smart och bekvämt.

– Ja, man går alltså och lägger sig på en plats och vaknar på en annan utan att egentligen märka att man har flyttats. Det här har blivit ett otroligt populärt sätt att resa på. Du kan också välja hur lång tid som du vill ha tillgång till hotainern, du kan t.ex. boka den för en hel natt fast själva förflyttningen egentligen bara behöver några enstaka timmar.

– Så smart och bekvämt, men nu vill jag verkligen veta vad som har hänt oss. Det är faktiskt väldigt irriterande att du ägnar så mycket tid åt att i detalj berätta en massa annat, även om det är intressant. Varför är vi här nere och varför är vi kanske också fast här för mycket lång tid? – Men du frågade ju vad en hotainer är för något.

– Kom igen nu!

– Okej, såhär var det. Jag stod och väntade i receptionen utanför cafeterian efter att jag tagit en kort promenad i närheten av anstalten i väntan på att klockan skulle bli nio. Sara kommer in genom ytterdörren tillsammans med dig. Ni ser båda väldigt frusna ut i era tjocka ytterkläder och du har på dig stora mörka solglasögon trots att det är en gråmulen oktobermorgon.

– Glasögonen vet du säkert varför man har tvingat mig att bära. De är ju bara till för att omgivningen ska slippa se hur hemskt mitt ansikte ser ut.

– När vi hälsat på varandra berättar Sara att ni tagit en rastpromenad och att hon precis sagt till dig att du ska få träffa mig.

– Jag har inget minne av att du och jag har träffats.

– Trots att det skedde för bara några timmar sedan?

– Nej, jag har ett vagt minne av promenaden med Sara men inte att du och jag möttes.

– Plötsligt ser jag genom fönstren att allt där ute lyses upp av ett enormt starkt och bländande ljussken. Sara, som normalt aldrig brukar använda svordomar, skriker med hög röst “helvete, vad är det som händer” och hon greppar tag i kanten på en väggfast informationstavla alldeles bredvid där vi står. Hon skjuter den stora tavlan åt sidan och bakom den visar det sig finnas en hissdörr som öppnas och inne i den ganska trånga hissen finns det åtta väggfasta och bältesförsedda säten, fyra på varje sida. Sara knuffar in dig och mig i hissen och skriker åt oss att sätta oss ner och ta på oss bältena. Jag hjälper dig ner i ett säte och sätter mig på sätet mitt emot och hakar fast mitt bälte. Det är lite bökigt eftersom vi fortfarande har ytterkläder på oss. Jag försöker sträcka mig fram i den trånga hissen för att också spänna fast ditt bälte. Sara ropar ”jäklar, fotbojan, jag kommer snart, jag ska bara hämta …” men mitt i den meningen slocknar plötsligt ljuset, hissdörren far igen och det känns som att hissen åker snabbt neråt på ett sätt som jag upplever som ett fritt fall.

– Fritt fall rakt neråt? Hur länge pågick det fallet? Åkte vi långt ner?

– Efter några sekunder så bromsas hissen upp och jag tror att du då faller framåt och att ditt huvud på något sätt slår i kanten på mitt säte.

– Oj, oj, oj …

– Jag upptäcker med mina fötter att du ligger på golvet framför mig och jag hör hur du kvider en stund innan du blir helt tyst. Jag hade tyvärr inte lyckats med att spänna fast dig.

– Jag kommer inte ihåg någonting av det du nu berättar.

– Efter ytterligare någon sekund hörs ett metalliskt gnisslande ljud och hissdörren öppnas. Det råder ett totalt mörker och jag ser absolut ingenting. Jag knäpper loss mitt bälte och drar din livlösa kropp ut ur hissen. Efter ett par meter stöter jag emot en ståldörr. Jag lyckas efter lite trixande i mörkret öppna dörren genom att fälla upp två halvmeterlånga handtag och sedan med viss möda dra den tunga dörren emot mig. Jag släpar dig vidare genom öppningen in i nästa utrymme och stänger sedan den bastanta dörren efter oss och trycker ner de långa handtag som finns på dörrens andra sida. Där du nu ligger på golvet så märker jag till min lättnad att du andas men jag känner med min hand att du blöder ganska så kraftigt från pannan. Jag tar av mig min jacka, min tröja och min skjorta som jag river i remsor. Remsorna knyter jag ihop till ett slags bandageband som jag med viss möda i mörkret lindar runt ditt huvud för att försöka stoppa blodflödet.

– Tack för att du hjälpte mig, men som sagt, jag kommer inte ihåg någonting av allt det där. Det är så konstigt.

– Det är säkert en hjärnskakning som gett dig en minnesförlust kring det som hände.

– Det där bländande ljuset, vad tror du orsaken var?

– Jag vet inte. Kanske en kärnexplosion, kanske en ljusstark brinnande meteor som hade kommit in i atmosfären, kanske en kraschande satellit eller kanske något annat.

– Som vad då?

– Kanske elektriskt överslag i närheten, i någon kraftledning eller i en transformatorstation. Kanske någon ny typ av laservapen. Jag vet inte, jag bara gissar nu.

– Om det var en kärnvapenexplosion, borde man då inte också ha märkt av en enorm tryckvåg?

– Jo, men ljuset rör sig ju mycket snabbare än tryckvågen och vi kanske hann åka ner i berget innan tryckvågen kom. Explosionen kan ju ha skett några mil bort.

– Hördes det inget ljud i samband med ljusskenet?

– Inget som jag tänkte på, men allt skedde ju så snabbt och plötsligt.

– Usch, vad läskigt. Jag undrar hur det gick för Sara.

– Ja, och för alla andra där uppe.

Under de dryga 20 år som Rashid suttit på Gråbergsanstalten har han konsekvent undvikit kontakt med andra människor och han har också medvetet hållit sig borta från all information om världen utanför. Plötsligt händer något som gör att han börjar samtala med den undersökande journalisten Fredrik och deras samtal blir en ögonöppnare för dem båda. Rashid får vetskap om en förändrad värld där klimatförändringarna och utvecklingen inom AI-området tvingat fram en helt ny världsordning. Fredrik får nya insikter om Rashids bakgrund och det han anklagats för.

Men nu gäller det för Rashid och Fredrik att försöka överleva i den akut svåra situation som man har hamnat i.

Per Håkan Mattsson har jobbat med innovationer och hållbarhetsfrågor under stor del av sitt yrkesliv, både hos företag och inom högskole- och universitetsvärlden. Nu har han omformat sina erfarenheter och sina tankar om framtiden till denna kombinerade idé- och spänningsroman.