SOFIE AXELZON
GULA ROSORNAS STAD
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
Tidigare utgåva publicerad av Bokförlaget Lind & Co AB, 2023
Denna utgåva Historiska Media och Sofie Axelzon, 2025
”Bisp Thomas stad” av Bo Setterlind publiceras med tillstånd av rättighetsinnehavaren. omslag Emma Graves, designstudioe.com omslagsfoto iStock/Pixabay/Shutterstock
tryck ScandBook UAB, Litauen 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-810-0
Till Strängnäs, min hemstad
Bisp Thomas stad
Vid Mälaren, vid foten av ett berg, ligger de gula rosornas stad, i terrasser ger den vandraren glädje.
Med sina vårdträd, sina stränder och sin väderkvarn och den väldiga katedralen uppe på berget är den ett smycke för Södermanland.
Här styrde biskoparna landets öden, här utropades Gustaf Vasa till konung och Olaus Petri begynte här Reformationen.
Om sommaren grön, om hösten med dignande fruktträd, om vintern i snö
med husen som lyktor, om våren åter i blomning. Här föddes sången om frihet att bäras från släkte till släkte.
Bo Setterlind (1923–1991)
Prolog
Strängnäs, 1 mars 2022
”Kom och kolla här, Hassan”, sa Jörgen och suckade tungt. De hade verkligen inte tid med några förseningar. Hela huset med vad det nu var, fyra–fem lägenheter, stod utan fungerande avlopp. Det gamla hade spräckts av rötter. Inte konstigt med tanke på prylarnas ålder, tänkte Jörgen när han såg resterna som låg kvar i gropen. Från trettiotalet, skulle han gissa. Ett vanligt problem som de ofta fick åka ut och fixa. Ingen brydde sig om sitt avlopp förrän det ställde till problem, men då jäklar var det bråttom. Skitbråttom, rent ut sagt, tänkte han med ett flin. Men flinet stelnade snart. Hassan var framme vid gropen och Jörgen klev ur grävaren.
”Men vafan är det där?” sa Hassan och tog av sig kepsen.
”Ser ut som ben om du frågar mig”, sa Jörgen och hoppade ner i gropen för att titta närmare. Han sparkade försiktigt undan lite mer jord och gulaktiga benpipor blottlades i den bruna sörjan.
”Ja, jävlar du. Det är ben. Och rejäla är de också. Inga kycklingar eller ens hundar det här inte.” Jörgen klev snabbt upp ur gropen igen. Han ville inte vara någon gravskändare.
”Tänk om det är en grav vi har hittat? Eller någon som blivit mördad?” Hassan var lätt grön i ansiktet och såg med oro i blicken på sin kollega.
”Alltså, fan. Vad ska vi göra då?” Jörgen såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg vad som pågick.
”Är det tänder som ligger där?” Hassan, som nu klivit ner i andra änden av gropen, pekade och gjorde en äcklad grimas. Jörgen gick dit och kikade ner. Han tog fram mobilen, zoomade in och tog en bild. När han förstorade den ytterligare på skärmen såg han att Hassan haft rätt.
”Ja tamejfan, det är tänder. Förbannat också. Vi har inte tid med det här.” Jörgen stampade på stället och såg sig omkring bland alla deras prylar. Blicken landade på ett par tomma kartonger bak i skåpbilen. Han hämtade dem och hoppade resolut ner i gropen. Med handskar på. Han var säkert skyldig att anmäla sådant här till någon myndighet, vilket han troligen borde ha koll på. Det hade han inte.
”Men vad gör du?” sa Hassan som nu åter stod på behörigt avstånd ovanför gropen. Jörgen drog in ett djupt andetag och tittade upp, rakt in i kollegans ögon.
”Jag flyttar på benen. Vi måste fortsätta jobba. Vi kan väl bara gräva ner dem längre bort? Det känns inte bra, men vi har inget val. Snart står ordföranden i föreningen här och gapar igen om att han är skitnödig.”
”Jag pallar inte, jag spyr”, sa Hassan och vände sig bort. Jörgen kände ungefär likadant men stressen var större och de hade bara ett par dagar på sig att fixa det här, sen väntade andra jobb. Han gillade visserligen att vara egenföretagare, men ibland kunde ansvaret vara lite för tungt och han önskade att han bara varit en vanlig knegare som förr. Då hade någon annan fått ta det här beslutet. Men momsinbetalningen närmade sig och han behövde få in cash, så var det bara.
Han höll andan och la varsamt ner ben efter ben i kartongen. De längsta, som han tyckte var långa som en vuxen
människas lårben, fick han lägga på tvären i kartongen för att de skulle få plats. Tänderna la han i en liten ask som det varit rörpackningar i. Sedan la han den i den större lådan. När han trodde att han hittat allt ställde han upp kartongen på kanten av gropen och hivade sig upp.
”Kan du bara ställa det där någon annanstans”, sa Hassan och pekade bort mot hörnet av tomten, där den sluttade ner mot Klostergatan. Jörgen följde hans råd. Han fick ta tag i det där sedan. Ingen skulle bry sig om en kartong för rördelar.
”Då kör vi vidare då, och håller tummarna för att inget mer dyker upp”, sa Jörgen och klev in i grävaren igen.
Ett par timmar senare satt Hassan och Jörgen på några kvarlämnade utemöbler och åt ur sina mat-termosar. Det var kallt och rått och fuktigt i luften men utsikten ner över Strängnäsfjärden och de två broarna till Tosterön var ändå magnifik där uppifrån. Lite is låg kvar fortfarande, men snart skulle det vara helt öppet vatten. Jörgen tog in miljön och försökte få ner stressnivån i kroppen. Arbetet hade gått framåt ganska bra efter missödet i morse och inga fler ben hade dykt upp. Men nyss hade de stött på ett stort och hårt stenparti som de ännu inte fått loss. Det var liksom platt och svårt att få grepp om. De behövde käka innan de tog tag i det på riktigt. Stenen måste bort, för de behövde få ner de nya rören betydligt djupare än de gamla.
”Hallå? Är det här er låda?”
Jörgen vände sig om i panik, reste sig på en sekund och gick mot gatan där det stod en person med ett stort ben i handen. Vid kvinnans fötter skällde en liten terrier som en idiot. Fan också.
”Min hund var som besatt och skulle ner i den där lådan,
och se vad han fick tag i.” Kvinnan viftade med det långa benet i luften, samtidigt som en vit bil passerade på den annars lugna gatan. Till sin förskräckelse såg Jörgen den snirkliga blå loggan på bilens sida medan han sträckte sig för att ta benet ifrån den viftande damen. Bilen som passerat saktade in och backade tillbaka. Nu kunde det nog inte bli värre. Det var lokaltidningens jävla fucking bil, troligen på väg från redaktionen som låg på samma gata.
Kapitel 1
”Iris, kom! Du måste se det här!”
Hennes mamma ropade inifrån vardagsrummet och Iris lämnade tekannan att dra en stund till medan hon gick för att se vad det handlade om. Huset var så litet att hon var där på ett par sekunder.
”Titta!” sa mamma och pekade på teverutan, som Iris blick redan var fastnaglad vid. Nyhetsinslaget på Rapport visade någon form av utgrävning där ett hålrum verkade ha blottats i marken och flera stora kistor höll på att dras upp. Historikern i henne rös. Det där var gamla kistor, helt klart.
Frågan var hur gamla? Hon kisade för att se bättre, men fotografen bytte i samma stund fokus och visade istället en redan upptagen kista. Iris satte sig på kanten av soffbordet för att komma i samma höjd som teven. Framför sig såg hon hur locket på kistan lyftes, och sedan skatten som låg där i. För det var sannerligen en äkta skatt. Utan att tänka sig för reste hon sig och gick fram till teven för att se bättre, men det gick inte att urskilja några bokstäver på boken som en man med vita handskar precis plockat upp ur kistan. Den verkade vara fylld av flera tjocka läderinbundna böcker, troligtvis av pergament.
”Vi snackar medeltid här, mamma! Det där är en helt otrolig bokskatt de har hittat!” Hon gick runt på det lilla vardagsrumsgolvet. ”Hörde du var någonstans det är?”
”I Strängnäs. Det har tydligen legat ett gammalt kloster på platsen, mitt i stan. De sa det precis i början.”
Iris ryckte till. ”Sa du Strängnäs?”
”Ja? Du vet, någon timme väster om Stockholm.”
”Men det vet jag väl.” Ibland undrade hon om mamma någonsin lyssnade på vad hon sa.
Iris tänkte på skrinet som hon hade hemma, det som hon hade köpt på en nätauktion för några år sedan, då museet i Strängnäs lades ner och man sålde ut mängder av föremål till allmänheten. Hon hade tyckt att det var en jättemärklig sak att göra och hade haft god lust att köpa alltihop själv och öppna ett eget museum. Men hon hade i alla fall fått det högsta budet på skrinet och det var det allra viktigaste, även om det blev dyrt.
”Men du är väl inte inne på det där igen, hade du inte lagt ner det?” Mamma tittade frågande på henne. ”Du kommer aldrig att få veta. Det är bara att kasta tiden i sjön att hålla på”, fortsatte hon.
Iris hade aldrig visat mamma skrinet, men kanske borde hon ha gjort det för att få henne att förstå. Kanske var det något i det som Iris missat och som kunde leda henne vidare?
”Jag måste hem”, sa Iris och gick mot hallen. ”Det står en kanna te på köksbänken.”
Hon behövde komma hem och ta fram skrinet. Och se om hon kunde hitta mer information på nätet om bokfyndet i Strängnäs. Någon på institutionen visste säkert mer. Antagligen professor Nordström – hon skulle gå till hans rum direkt imorgon bitti och fråga.
”Men vänta, vi kan väl dricka te tillsammans innan du går?”
Iris sträckte sig efter jackan och när hon vände sig om hade mamma rullat efter henne ut till hallen.
”Och vi skulle ju så tomater idag också”, fortsatte mamma. ”Det är redan första mars och dags för det.”
Mamma såg vädjande på henne. Iris visste hur viktigt det var med odlingen, och att de där tomatplantorna var en stor del av sommarens glädje för mamma. Hon ställde dem alltid mot söderväggen på altanen, precis i vinkeln på det faluröda huset, där det alltid var varmt. Där hade säkert stått tomatplantor de flesta somrar sedan de välkända
Vinkelbodarna byggdes i slutet av trettiotalet, då för att inhysa arbetarna på Gustavsbergs porslinsfabrik. Alla de sextionio vinkelbyggda små funkishusen hade på den tiden varit exakt likadana, och arkitekten bakom dem och så mycket annat i Gustavsberg var den välkända Thun-Olle. Tack vare hans framfart i bygden var stora delar av Värmdöortens byggnader numera satta på kartan som riksintresse. Såväl Iris som hennes mamma bodde i Olle Thunströms skapelser, även om Iris lägenhet låg i ett gult tvåvånings flerfamiljshus av tegel i Hästhagen, en bit bortanför det likaledes välkända, helt runda hus som varit bibliotek sedan åttiotalet men som samma arkitekt ritat som kommunalhus på femtiotalet. Iris resignerade när hon såg hur mamma nu satt med fröpåsarna i knäet, tittade på henne med huvudet på sned och verkade invänta ett svar. Tänkte på hur det hade varit om hon haft syskon att dela ansvaret med. Dela allt med. Ibland saknade hon en syster så att det gjorde ont. När hon var liten hade hon haft en låtsaskompis som var med henne överallt, och som såg ut nästan exakt som Iris själv. Även på senare år hände det att Iris drömde om sin låtsassyster. Hon fanns där, som en dröm om något som aldrig blev. Iris hade aldrig vågat fråga sin mamma varför hon inte hade några syskon. Varför hennes föräldrar bara velat ha ett barn. Hade hon varit så jobbig?
”Ja, ja, det är klart vi ska så tomaterna först. Och dricka te.”
De medeltida böckerna och skrinet från 1700-talet kunde nog vänta ett par timmar till. Iris visste mycket väl att mamma egentligen hade kunnat så tomaterna själv, men också att hon så gärna ville ha med dottern i sin odling. Vad var det hon brukade säga? Någonting om att det inte fanns något bättre sätt att umgås än över ett par krukor medan man satte liv i jorden. Men så var hon florist också. En gång hade hon varit trädgårdsmästare, men det var före olyckan. När Iris tänkte efter hade de nog haft några av sina bästa samtal med trädgårdshandskarna på. Kanske var det dags att berätta mer för mamma om skrinet?
Kapitel 2
Iris sov osedvanligt oroligt. I drömmen fiskades även hennes skrin upp ur det blottlagda valvet i Strängnäs, och där i fanns plötsligt alla de svar hon sökte. Locket var fyllt av symboler som alla ledde tillbaka till hennes rötter, till allt hon någonsin velat veta. Men så hade hennes mamma dykt upp och tagit skrinet ifrån henne och det hade lösts upp i tomma intet framför dem, blivit till en grå hög av aska.
När hon vaknade rusade hon in i vardagsrummet och fram till den gamla sekretären som hon ärvt av farmor. Ovanpå stod skrinet, precis som vanligt. Iris släppte ut luften som hon tydligen hållit inne, tog försiktigt skrinet mellan händerna och satte sig tungt i soffan. Hon smekte de ojämna silverpläterade ornamenten som täckte det bruna lädret och bara höll i skrinet medan hon blundade. Energin från skrinet talade till henne på ett sätt hon inte förstod, det var en känsla som pirrade i hennes inre. Hon försökte få fatt i de bilder som fladdrade förbi på näthinnan, men lyckades inte den här gången heller. Känslan av dramatik lämnade henne inte, utan tilltog snarare när hon sakta öppnade locket och blicken fastnade på inskriptionerna i det. Där stod helt klart ”Strengnäs”, med den gamla stavningen, och ett årtal som hon trodde var 1788. Under det fanns en symbol som såg ut som ett par ögon, lite diffusa och blekta. Till höger fanns det som fått Iris att studsa på
stolen när hon planlöst skrollat bland auktionsföremålen från Strängnäs museinedläggning. Det var en snirklig ros präglad i lädret som täckte insidan av skrinet. En böjd stjälk med några blad, och så en nästan utslagen ros högst upp. Hon tog upp silversmycket som låg i skrinet och höll det för säkert tusende gången intill rosen i locket. Smycket bestod av en silverlänk och en liten oval silverplatta med en liknande ros ingraverad, men smycket hade varit med länge och var lite skadat. Det var också så pass assymetriskt att Iris trodde att det kunde saknas en bit. Rosorna var väldigt lika i sin utformning, men ändå olika. Iris var säker på att de hade en gemensam upphovsman eller någon annan koppling, det bara måste vara så. På baksidan av smycket fanns en rund, sirlig symbol inristad, men hon kunde inte tyda vad den föreställde.
Hon höll smycket mot hjärtat några sekunder, kände in alla de kvinnor i släkten som ägt det före henne. Hur många det var visste hon inte, men en bekant på Riksantikvarieämbetet hade vid en snabb titt åldersbestämt smycket till någonstans kring början av 1500-talet. Iris släppte ut en djup suck, la sedan tillbaka smycket i skrinet och stängde locket. Vad betydde egentligen rosen? Hon bara visste att det var en pusselbit, men så mindes hon samtalet med mamma kvällen innan.
”Men om smycket är från femtonhundratalet”, hade mamma sagt, ”… och skrinet nästan trehundra år yngre, så är det väl väldigt liten sannolikhet att de hör ihop?”
Ibland avskydde hon mammas slutledningsförmåga. Tanken hade slagit Iris också, men hon ville så gärna att skrinet skulle vara en ledtråd. Mamma hade visserligen lyssnat när Iris igår berättat om likheterna mellan smyckets ingraverade ros och det som fanns i locket på skrinet, men
hon förstod inte alls vikten av att få veta mer.
”Det kanske var en vanlig symbol på den tiden, vad vet jag?” sa hon. ”Det är ett smycke som har gått i arv länge bara, inte mer än så.”
Efter en välgörande dusch och en stor mugg kaffe med skummad havremjölk gjorde Iris sig i ordning för att åka in till institutionen. Hon visste vad dagens snackis skulle bli och ville inte missa ett ord.
Det småregnade ute, men det tog bara ett par minuter att gå ner till busshållplatsen. Precis när hon kom runt hörnet såg hon den blå bussen genom buskaget vid kiosken och hon insåg att hon inte skulle hinna. Det stod bara ett par personer och väntade på andra sidan gatan och bussen skulle därför snart vara på väg igen. Istället för att springa och försöka hinna med den bestämde hon sig för att köpa med sig en frukt och en chokladkaka från kiosken och hann sedan fram alldeles lagom till nästa 474 in mot Slussen. Det var trångt och fuktigt i bussen och först trodde hon att hon skulle få stå, men nere vid centrum gick en kvinna av och Iris var snabbt framme och satte sig innan horden av människor som väntat på bussen klev på. Visserligen fick hon nu sitta men ett gäng tjejer i yngre tonåren hamnade bredvid henne i gången och en av dem hade en lila Kånken som var nära att vispa till Iris i ansiktet med jämna mellanrum, när den högljudda gruppen skrattade åt något. Som tur var gick tjejerna av vid Nacka Forum, gissningsvis på väg till Kunskapsskolan eller någon annan populär friskola i närheten.
Mer än en gång i veckan önskade Iris att hon slapp pendla så här pass långt. Först motorvägsbussen in till Slussen och sedan röda linjen vidare ut mot Universitetet. Hon var
tvungen att gå hemifrån senast kvart över sju för att vara på plats halv nio. Och med tanke på att det oftast var så fullt i kollektivtrafiken gick det sällan att jobba. Emellanåt kändes det som två timmar bortkastad tid om dagen. Även om hon ofta lyssnade på en ljudbok eller någon intressant podd så hade hon gärna sluppit att trängas. Det var ännu tydligare nu efter att hon vant sig vid att jobba hemifrån under pandemin. Hon trivdes med det, och de digitala mötena gjorde ju att man ändå hade kontakt med kollegor och studenter. Just idag var hon i alla fall glad åt att vara på plats fysiskt, även om hon kände sig fuktig ända in på kroppen när hon klev in i det ljusblå höghuset med bokstaven D på fasaden. Hon skakade av paraplyet utanför porten och tog hissen uppåt i byggnaden.
Hissdörrarna hade knappt hunnit öppnas innan professor Nordström började prata. Hon undrade om han hoppade över ord ibland för att vara mer effektiv eller om hon bara inte hann uppfatta dem för att han pratade så otroligt snabbt. Hade han bevakat fönstret och sett när hon kom?
”Har du hört på maken! Det är helt otroligt! Vilken skatt, vilket fynd! Och helt intakta och läsbara är de visst också.”
Professorn var av den gamla stammen och var nog närmare sjuttio år om Iris fick gissa. Alltid oklanderligt klädd i ljusgrå kostym, vit skjorta och slips. Nog för att Iris var onödigt lång, men professorn var å andra sidan väldigt kort och det skilde säkert trettio centimeter mellan dem. Men han var vass och erfaren och om han blev så här exalterad var det ytterligare ett bevis på hur unikt det här fyndet var. Han fortsatte svadan utan att Iris hunnit svara.
”Du borde jobba med de här böckerna, det skulle passa dig som handen i handsken. Det är en chans du inte får försitta, förstår du det? Jag ska prata med prefekten så att hon
kan rekommendera dig för Kungliga biblioteket.”
”Vadå jobba med? Det där sköter väl KB på egen hand?” Iris började gå mot sitt rum med Nordström ett par steg efter.
”Nej, nej, här behöver de experthjälp. Och vem kan vara bättre lämpad än en doktorand i medeltida klosterlitteratur? Din forskning är ju ganska unik på det sättet och du skulle ha mycket att tillföra. Och säkert kan fyndet även tillföra något till din forskning, så det blir win-win.”
Iris hade inte ens tänkt på det på det sättet. Var det här hennes chans att få komma staden Strängnäs närmare inpå livet? Få röja några av dess uråldriga mysterier? Och kanske som bonus få rota lite mer i sin egen historia och hitta någon som visste mer?
Plötsligt stod det klart för henne. Hon måste ta sig till Strängnäs, av fler skäl än hon kunde prata högt om på institutionen. Men Nordström hade rätt, det var självklart att hon skulle jobba med böckerna. Han fick väldigt gärna framföra det till hennes chef.
