SOFIE AXELZON
GULA ROSORNAS STAD
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
Tidigare utgÄva publicerad av Bokförlaget Lind & Co AB, 2023
Denna utgÄva Historiska Media och Sofie Axelzon, 2025
âBisp Thomas stadâ av Bo Setterlind publiceras med tillstĂ„nd av rĂ€ttighetsinnehavaren. omslag Emma Graves, designstudioe.com omslagsfoto iStock/Pixabay/Shutterstock
tryck ScandBook UAB, Litauen 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-810-0
Till StrÀngnÀs, min hemstad
Bisp Thomas stad
Vid MÀlaren, vid foten av ett berg, ligger de gula rosornas stad, i terrasser ger den vandraren glÀdje.
Med sina vÄrdtrÀd, sina strÀnder och sin vÀderkvarn och den vÀldiga katedralen uppe pÄ berget Àr den ett smycke för Södermanland.
HÀr styrde biskoparna landets öden, hÀr utropades Gustaf Vasa till konung och Olaus Petri begynte hÀr Reformationen.
Om sommaren grön, om hösten med dignande frukttrÀd, om vintern i snö
med husen som lyktor, om vÄren Äter i blomning. HÀr föddes sÄngen om frihet att bÀras frÄn slÀkte till slÀkte.
Bo Setterlind (1923â1991)
Prolog
StrÀngnÀs, 1 mars 2022
âKom och kolla hĂ€r, Hassanâ, sa Jörgen och suckade tungt. De hade verkligen inte tid med nĂ„gra förseningar. Hela huset med vad det nu var, fyraâfem lĂ€genheter, stod utan fungerande avlopp. Det gamla hade sprĂ€ckts av rötter. Inte konstigt med tanke pĂ„ prylarnas Ă„lder, tĂ€nkte Jörgen nĂ€r han sĂ„g resterna som lĂ„g kvar i gropen. FrĂ„n trettiotalet, skulle han gissa. Ett vanligt problem som de ofta fick Ă„ka ut och fixa. Ingen brydde sig om sitt avlopp förrĂ€n det stĂ€llde till problem, men dĂ„ jĂ€klar var det brĂ„ttom. SkitbrĂ„ttom, rent ut sagt, tĂ€nkte han med ett flin. Men flinet stelnade snart. Hassan var framme vid gropen och Jörgen klev ur grĂ€varen.
âMen vafan Ă€r det dĂ€r?â sa Hassan och tog av sig kepsen.
âSer ut som ben om du frĂ„gar migâ, sa Jörgen och hoppade ner i gropen för att titta nĂ€rmare. Han sparkade försiktigt undan lite mer jord och gulaktiga benpipor blottlades i den bruna sörjan.
âJa, jĂ€vlar du. Det Ă€r ben. Och rejĂ€la Ă€r de ocksĂ„. Inga kycklingar eller ens hundar det hĂ€r inte.â Jörgen klev snabbt upp ur gropen igen. Han ville inte vara nĂ„gon gravskĂ€ndare.
âTĂ€nk om det Ă€r en grav vi har hittat? Eller nĂ„gon som blivit mördad?â Hassan var lĂ€tt grön i ansiktet och sĂ„g med oro i blicken pĂ„ sin kollega.
âAlltsĂ„, fan. Vad ska vi göra dĂ„?â Jörgen sĂ„g sig omkring för att försĂ€kra sig om att ingen sĂ„g vad som pĂ„gick.
âĂr det tĂ€nder som ligger dĂ€r?â Hassan, som nu klivit ner i andra Ă€nden av gropen, pekade och gjorde en Ă€cklad grimas. Jörgen gick dit och kikade ner. Han tog fram mobilen, zoomade in och tog en bild. NĂ€r han förstorade den ytterligare pĂ„ skĂ€rmen sĂ„g han att Hassan haft rĂ€tt.
âJa tamejfan, det Ă€r tĂ€nder. Förbannat ocksĂ„. Vi har inte tid med det hĂ€r.â Jörgen stampade pĂ„ stĂ€llet och sĂ„g sig omkring bland alla deras prylar. Blicken landade pĂ„ ett par tomma kartonger bak i skĂ„pbilen. Han hĂ€mtade dem och hoppade resolut ner i gropen. Med handskar pĂ„. Han var sĂ€kert skyldig att anmĂ€la sĂ„dant hĂ€r till nĂ„gon myndighet, vilket han troligen borde ha koll pĂ„. Det hade han inte.
âMen vad gör du?â sa Hassan som nu Ă„ter stod pĂ„ behörigt avstĂ„nd ovanför gropen. Jörgen drog in ett djupt andetag och tittade upp, rakt in i kollegans ögon.
âJag flyttar pĂ„ benen. Vi mĂ„ste fortsĂ€tta jobba. Vi kan vĂ€l bara grĂ€va ner dem lĂ€ngre bort? Det kĂ€nns inte bra, men vi har inget val. Snart stĂ„r ordföranden i föreningen hĂ€r och gapar igen om att han Ă€r skitnödig.â
âJag pallar inte, jag spyrâ, sa Hassan och vĂ€nde sig bort. Jörgen kĂ€nde ungefĂ€r likadant men stressen var större och de hade bara ett par dagar pĂ„ sig att fixa det hĂ€r, sen vĂ€ntade andra jobb. Han gillade visserligen att vara egenföretagare, men ibland kunde ansvaret vara lite för tungt och han önskade att han bara varit en vanlig knegare som förr. DĂ„ hade nĂ„gon annan fĂ„tt ta det hĂ€r beslutet. Men momsinbetalningen nĂ€rmade sig och han behövde fĂ„ in cash, sĂ„ var det bara.
Han höll andan och la varsamt ner ben efter ben i kartongen. De lÀngsta, som han tyckte var lÄnga som en vuxen
mÀnniskas lÄrben, fick han lÀgga pÄ tvÀren i kartongen för att de skulle fÄ plats. TÀnderna la han i en liten ask som det varit rörpackningar i. Sedan la han den i den större lÄdan. NÀr han trodde att han hittat allt stÀllde han upp kartongen pÄ kanten av gropen och hivade sig upp.
âKan du bara stĂ€lla det dĂ€r nĂ„gon annanstansâ, sa Hassan och pekade bort mot hörnet av tomten, dĂ€r den sluttade ner mot Klostergatan. Jörgen följde hans rĂ„d. Han fick ta tag i det dĂ€r sedan. Ingen skulle bry sig om en kartong för rördelar.
âDĂ„ kör vi vidare dĂ„, och hĂ„ller tummarna för att inget mer dyker uppâ, sa Jörgen och klev in i grĂ€varen igen.
Ett par timmar senare satt Hassan och Jörgen pÄ nÄgra kvarlÀmnade utemöbler och Ät ur sina mat-termosar. Det var kallt och rÄtt och fuktigt i luften men utsikten ner över StrÀngnÀsfjÀrden och de tvÄ broarna till Tosterön var ÀndÄ magnifik dÀr uppifrÄn. Lite is lÄg kvar fortfarande, men snart skulle det vara helt öppet vatten. Jörgen tog in miljön och försökte fÄ ner stressnivÄn i kroppen. Arbetet hade gÄtt framÄt ganska bra efter missödet i morse och inga fler ben hade dykt upp. Men nyss hade de stött pÄ ett stort och hÄrt stenparti som de Ànnu inte fÄtt loss. Det var liksom platt och svÄrt att fÄ grepp om. De behövde kÀka innan de tog tag i det pÄ riktigt. Stenen mÄste bort, för de behövde fÄ ner de nya rören betydligt djupare Àn de gamla.
âHallĂ„? Ăr det hĂ€r er lĂ„da?â
Jörgen vÀnde sig om i panik, reste sig pÄ en sekund och gick mot gatan dÀr det stod en person med ett stort ben i handen. Vid kvinnans fötter skÀllde en liten terrier som en idiot. Fan ocksÄ.
âMin hund var som besatt och skulle ner i den dĂ€r lĂ„dan,
och se vad han fick tag i.â Kvinnan viftade med det lĂ„nga benet i luften, samtidigt som en vit bil passerade pĂ„ den annars lugna gatan. Till sin förskrĂ€ckelse sĂ„g Jörgen den snirkliga blĂ„ loggan pĂ„ bilens sida medan han strĂ€ckte sig för att ta benet ifrĂ„n den viftande damen. Bilen som passerat saktade in och backade tillbaka. Nu kunde det nog inte bli vĂ€rre. Det var lokaltidningens jĂ€vla fucking bil, troligen pĂ„ vĂ€g frĂ„n redaktionen som lĂ„g pĂ„ samma gata.
Kapitel 1
âIris, kom! Du mĂ„ste se det hĂ€r!â
Hennes mamma ropade inifrÄn vardagsrummet och Iris lÀmnade tekannan att dra en stund till medan hon gick för att se vad det handlade om. Huset var sÄ litet att hon var dÀr pÄ ett par sekunder.
âTitta!â sa mamma och pekade pĂ„ teverutan, som Iris blick redan var fastnaglad vid. Nyhetsinslaget pĂ„ Rapport visade nĂ„gon form av utgrĂ€vning dĂ€r ett hĂ„lrum verkade ha blottats i marken och flera stora kistor höll pĂ„ att dras upp. Historikern i henne rös. Det dĂ€r var gamla kistor, helt klart.
FrÄgan var hur gamla? Hon kisade för att se bÀttre, men fotografen bytte i samma stund fokus och visade istÀllet en redan upptagen kista. Iris satte sig pÄ kanten av soffbordet för att komma i samma höjd som teven. Framför sig sÄg hon hur locket pÄ kistan lyftes, och sedan skatten som lÄg dÀr i. För det var sannerligen en Àkta skatt. Utan att tÀnka sig för reste hon sig och gick fram till teven för att se bÀttre, men det gick inte att urskilja nÄgra bokstÀver pÄ boken som en man med vita handskar precis plockat upp ur kistan. Den verkade vara fylld av flera tjocka lÀderinbundna böcker, troligtvis av pergament.
âVi snackar medeltid hĂ€r, mamma! Det dĂ€r Ă€r en helt otrolig bokskatt de har hittat!â Hon gick runt pĂ„ det lilla vardagsrumsgolvet. âHörde du var nĂ„gonstans det Ă€r?â
âI StrĂ€ngnĂ€s. Det har tydligen legat ett gammalt kloster pĂ„ platsen, mitt i stan. De sa det precis i början.â
Iris ryckte till. âSa du StrĂ€ngnĂ€s?â
âJa? Du vet, nĂ„gon timme vĂ€ster om Stockholm.â
âMen det vet jag vĂ€l.â Ibland undrade hon om mamma nĂ„gonsin lyssnade pĂ„ vad hon sa.
Iris tÀnkte pÄ skrinet som hon hade hemma, det som hon hade köpt pÄ en nÀtauktion för nÄgra Är sedan, dÄ museet i StrÀngnÀs lades ner och man sÄlde ut mÀngder av föremÄl till allmÀnheten. Hon hade tyckt att det var en jÀttemÀrklig sak att göra och hade haft god lust att köpa alltihop sjÀlv och öppna ett eget museum. Men hon hade i alla fall fÄtt det högsta budet pÄ skrinet och det var det allra viktigaste, Àven om det blev dyrt.
âMen du Ă€r vĂ€l inte inne pĂ„ det dĂ€r igen, hade du inte lagt ner det?â Mamma tittade frĂ„gande pĂ„ henne. âDu kommer aldrig att fĂ„ veta. Det Ă€r bara att kasta tiden i sjön att hĂ„lla pĂ„â, fortsatte hon.
Iris hade aldrig visat mamma skrinet, men kanske borde hon ha gjort det för att fÄ henne att förstÄ. Kanske var det nÄgot i det som Iris missat och som kunde leda henne vidare?
âJag mĂ„ste hemâ, sa Iris och gick mot hallen. âDet stĂ„r en kanna te pĂ„ köksbĂ€nken.â
Hon behövde komma hem och ta fram skrinet. Och se om hon kunde hitta mer information pĂ„ nĂ€tet om bokfyndet i StrĂ€ngnĂ€s. NĂ„gon pĂ„ institutionen visste sĂ€kert mer. Antagligen professor Nordström â hon skulle gĂ„ till hans rum direkt imorgon bitti och frĂ„ga.
âMen vĂ€nta, vi kan vĂ€l dricka te tillsammans innan du gĂ„r?â
Iris strÀckte sig efter jackan och nÀr hon vÀnde sig om hade mamma rullat efter henne ut till hallen.
âOch vi skulle ju sĂ„ tomater idag ocksĂ„â, fortsatte mamma. âDet Ă€r redan första mars och dags för det.â
Mamma sÄg vÀdjande pÄ henne. Iris visste hur viktigt det var med odlingen, och att de dÀr tomatplantorna var en stor del av sommarens glÀdje för mamma. Hon stÀllde dem alltid mot södervÀggen pÄ altanen, precis i vinkeln pÄ det faluröda huset, dÀr det alltid var varmt. DÀr hade sÀkert stÄtt tomatplantor de flesta somrar sedan de vÀlkÀnda
Vinkelbodarna byggdes i slutet av trettiotalet, dĂ„ för att inhysa arbetarna pĂ„ Gustavsbergs porslinsfabrik. Alla de sextionio vinkelbyggda smĂ„ funkishusen hade pĂ„ den tiden varit exakt likadana, och arkitekten bakom dem och sĂ„ mycket annat i Gustavsberg var den vĂ€lkĂ€nda Thun-Olle. Tack vare hans framfart i bygden var stora delar av VĂ€rmdöortens byggnader numera satta pĂ„ kartan som riksintresse. SĂ„vĂ€l Iris som hennes mamma bodde i Olle Thunströms skapelser, Ă€ven om Iris lĂ€genhet lĂ„g i ett gult tvĂ„vĂ„nings flerfamiljshus av tegel i HĂ€sthagen, en bit bortanför det likaledes vĂ€lkĂ€nda, helt runda hus som varit bibliotek sedan Ă„ttiotalet men som samma arkitekt ritat som kommunalhus pĂ„ femtiotalet. Iris resignerade nĂ€r hon sĂ„g hur mamma nu satt med fröpĂ„sarna i knĂ€et, tittade pĂ„ henne med huvudet pĂ„ sned och verkade invĂ€nta ett svar. TĂ€nkte pĂ„ hur det hade varit om hon haft syskon att dela ansvaret med. Dela allt med. Ibland saknade hon en syster sĂ„ att det gjorde ont. NĂ€r hon var liten hade hon haft en lĂ„tsaskompis som var med henne överallt, och som sĂ„g ut nĂ€stan exakt som Iris sjĂ€lv. Ăven pĂ„ senare Ă„r hĂ€nde det att Iris drömde om sin lĂ„tsassyster. Hon fanns dĂ€r, som en dröm om nĂ„got som aldrig blev. Iris hade aldrig vĂ„gat frĂ„ga sin mamma varför hon inte hade nĂ„gra syskon. Varför hennes förĂ€ldrar bara velat ha ett barn. Hade hon varit sĂ„ jobbig?
âJa, ja, det Ă€r klart vi ska sĂ„ tomaterna först. Och dricka te.â
De medeltida böckerna och skrinet frÄn 1700-talet kunde nog vÀnta ett par timmar till. Iris visste mycket vÀl att mamma egentligen hade kunnat sÄ tomaterna sjÀlv, men ocksÄ att hon sÄ gÀrna ville ha med dottern i sin odling. Vad var det hon brukade sÀga? NÄgonting om att det inte fanns nÄgot bÀttre sÀtt att umgÄs Àn över ett par krukor medan man satte liv i jorden. Men sÄ var hon florist ocksÄ. En gÄng hade hon varit trÀdgÄrdsmÀstare, men det var före olyckan. NÀr Iris tÀnkte efter hade de nog haft nÄgra av sina bÀsta samtal med trÀdgÄrdshandskarna pÄ. Kanske var det dags att berÀtta mer för mamma om skrinet?
Kapitel 2
Iris sov osedvanligt oroligt. I drömmen fiskades Àven hennes skrin upp ur det blottlagda valvet i StrÀngnÀs, och dÀr i fanns plötsligt alla de svar hon sökte. Locket var fyllt av symboler som alla ledde tillbaka till hennes rötter, till allt hon nÄgonsin velat veta. Men sÄ hade hennes mamma dykt upp och tagit skrinet ifrÄn henne och det hade lösts upp i tomma intet framför dem, blivit till en grÄ hög av aska.
NĂ€r hon vaknade rusade hon in i vardagsrummet och fram till den gamla sekretĂ€ren som hon Ă€rvt av farmor. OvanpĂ„ stod skrinet, precis som vanligt. Iris slĂ€ppte ut luften som hon tydligen hĂ„llit inne, tog försiktigt skrinet mellan hĂ€nderna och satte sig tungt i soffan. Hon smekte de ojĂ€mna silverplĂ€terade ornamenten som tĂ€ckte det bruna lĂ€dret och bara höll i skrinet medan hon blundade. Energin frĂ„n skrinet talade till henne pĂ„ ett sĂ€tt hon inte förstod, det var en kĂ€nsla som pirrade i hennes inre. Hon försökte fĂ„ fatt i de bilder som fladdrade förbi pĂ„ nĂ€thinnan, men lyckades inte den hĂ€r gĂ„ngen heller. KĂ€nslan av dramatik lĂ€mnade henne inte, utan tilltog snarare nĂ€r hon sakta öppnade locket och blicken fastnade pĂ„ inskriptionerna i det. DĂ€r stod helt klart âStrengnĂ€sâ, med den gamla stavningen, och ett Ă„rtal som hon trodde var 1788. Under det fanns en symbol som sĂ„g ut som ett par ögon, lite diffusa och blekta. Till höger fanns det som fĂ„tt Iris att studsa pĂ„
stolen nÀr hon planlöst skrollat bland auktionsföremÄlen frÄn StrÀngnÀs museinedlÀggning. Det var en snirklig ros prÀglad i lÀdret som tÀckte insidan av skrinet. En böjd stjÀlk med nÄgra blad, och sÄ en nÀstan utslagen ros högst upp. Hon tog upp silversmycket som lÄg i skrinet och höll det för sÀkert tusende gÄngen intill rosen i locket. Smycket bestod av en silverlÀnk och en liten oval silverplatta med en liknande ros ingraverad, men smycket hade varit med lÀnge och var lite skadat. Det var ocksÄ sÄ pass assymetriskt att Iris trodde att det kunde saknas en bit. Rosorna var vÀldigt lika i sin utformning, men ÀndÄ olika. Iris var sÀker pÄ att de hade en gemensam upphovsman eller nÄgon annan koppling, det bara mÄste vara sÄ. PÄ baksidan av smycket fanns en rund, sirlig symbol inristad, men hon kunde inte tyda vad den förestÀllde.
Hon höll smycket mot hjÀrtat nÄgra sekunder, kÀnde in alla de kvinnor i slÀkten som Àgt det före henne. Hur mÄnga det var visste hon inte, men en bekant pÄ RiksantikvarieÀmbetet hade vid en snabb titt ÄldersbestÀmt smycket till nÄgonstans kring början av 1500-talet. Iris slÀppte ut en djup suck, la sedan tillbaka smycket i skrinet och stÀngde locket. Vad betydde egentligen rosen? Hon bara visste att det var en pusselbit, men sÄ mindes hon samtalet med mamma kvÀllen innan.
âMen om smycket Ă€r frĂ„n femtonhundrataletâ, hade mamma sagt, â⊠och skrinet nĂ€stan trehundra Ă„r yngre, sĂ„ Ă€r det vĂ€l vĂ€ldigt liten sannolikhet att de hör ihop?â
Ibland avskydde hon mammas slutledningsförmÄga. Tanken hade slagit Iris ocksÄ, men hon ville sÄ gÀrna att skrinet skulle vara en ledtrÄd. Mamma hade visserligen lyssnat nÀr Iris igÄr berÀttat om likheterna mellan smyckets ingraverade ros och det som fanns i locket pÄ skrinet, men
hon förstod inte alls vikten av att fÄ veta mer.
âDet kanske var en vanlig symbol pĂ„ den tiden, vad vet jag?â sa hon. âDet Ă€r ett smycke som har gĂ„tt i arv lĂ€nge bara, inte mer Ă€n sĂ„.â
Efter en vÀlgörande dusch och en stor mugg kaffe med skummad havremjölk gjorde Iris sig i ordning för att Äka in till institutionen. Hon visste vad dagens snackis skulle bli och ville inte missa ett ord.
Det smÄregnade ute, men det tog bara ett par minuter att gÄ ner till busshÄllplatsen. Precis nÀr hon kom runt hörnet sÄg hon den blÄ bussen genom buskaget vid kiosken och hon insÄg att hon inte skulle hinna. Det stod bara ett par personer och vÀntade pÄ andra sidan gatan och bussen skulle dÀrför snart vara pÄ vÀg igen. IstÀllet för att springa och försöka hinna med den bestÀmde hon sig för att köpa med sig en frukt och en chokladkaka frÄn kiosken och hann sedan fram alldeles lagom till nÀsta 474 in mot Slussen. Det var trÄngt och fuktigt i bussen och först trodde hon att hon skulle fÄ stÄ, men nere vid centrum gick en kvinna av och Iris var snabbt framme och satte sig innan horden av mÀnniskor som vÀntat pÄ bussen klev pÄ. Visserligen fick hon nu sitta men ett gÀng tjejer i yngre tonÄren hamnade bredvid henne i gÄngen och en av dem hade en lila KÄnken som var nÀra att vispa till Iris i ansiktet med jÀmna mellanrum, nÀr den högljudda gruppen skrattade Ät nÄgot. Som tur var gick tjejerna av vid Nacka Forum, gissningsvis pÄ vÀg till Kunskapsskolan eller nÄgon annan populÀr friskola i nÀrheten.
Mer Àn en gÄng i veckan önskade Iris att hon slapp pendla sÄ hÀr pass lÄngt. Först motorvÀgsbussen in till Slussen och sedan röda linjen vidare ut mot Universitetet. Hon var
tvungen att gĂ„ hemifrĂ„n senast kvart över sju för att vara pĂ„ plats halv nio. Och med tanke pĂ„ att det oftast var sĂ„ fullt i kollektivtrafiken gick det sĂ€llan att jobba. EmellanĂ„t kĂ€ndes det som tvĂ„ timmar bortkastad tid om dagen. Ăven om hon ofta lyssnade pĂ„ en ljudbok eller nĂ„gon intressant podd sĂ„ hade hon gĂ€rna sluppit att trĂ€ngas. Det var Ă€nnu tydligare nu efter att hon vant sig vid att jobba hemifrĂ„n under pandemin. Hon trivdes med det, och de digitala mötena gjorde ju att man Ă€ndĂ„ hade kontakt med kollegor och studenter. Just idag var hon i alla fall glad Ă„t att vara pĂ„ plats fysiskt, Ă€ven om hon kĂ€nde sig fuktig Ă€nda in pĂ„ kroppen nĂ€r hon klev in i det ljusblĂ„ höghuset med bokstaven D pĂ„ fasaden. Hon skakade av paraplyet utanför porten och tog hissen uppĂ„t i byggnaden.
Hissdörrarna hade knappt hunnit öppnas innan professor Nordström började prata. Hon undrade om han hoppade över ord ibland för att vara mer effektiv eller om hon bara inte hann uppfatta dem för att han pratade sÄ otroligt snabbt. Hade han bevakat fönstret och sett nÀr hon kom?
âHar du hört pĂ„ maken! Det Ă€r helt otroligt! Vilken skatt, vilket fynd! Och helt intakta och lĂ€sbara Ă€r de visst ocksĂ„.â
Professorn var av den gamla stammen och var nog nÀrmare sjuttio Är om Iris fick gissa. Alltid oklanderligt klÀdd i ljusgrÄ kostym, vit skjorta och slips. Nog för att Iris var onödigt lÄng, men professorn var Ä andra sidan vÀldigt kort och det skilde sÀkert trettio centimeter mellan dem. Men han var vass och erfaren och om han blev sÄ hÀr exalterad var det ytterligare ett bevis pÄ hur unikt det hÀr fyndet var. Han fortsatte svadan utan att Iris hunnit svara.
âDu borde jobba med de hĂ€r böckerna, det skulle passa dig som handen i handsken. Det Ă€r en chans du inte fĂ„r försitta, förstĂ„r du det? Jag ska prata med prefekten sĂ„ att hon
kan rekommendera dig för Kungliga biblioteket.â
âVadĂ„ jobba med? Det dĂ€r sköter vĂ€l KB pĂ„ egen hand?â Iris började gĂ„ mot sitt rum med Nordström ett par steg efter.
âNej, nej, hĂ€r behöver de experthjĂ€lp. Och vem kan vara bĂ€ttre lĂ€mpad Ă€n en doktorand i medeltida klosterlitteratur? Din forskning Ă€r ju ganska unik pĂ„ det sĂ€ttet och du skulle ha mycket att tillföra. Och sĂ€kert kan fyndet Ă€ven tillföra nĂ„got till din forskning, sĂ„ det blir win-win.â
Iris hade inte ens tÀnkt pÄ det pÄ det sÀttet. Var det hÀr hennes chans att fÄ komma staden StrÀngnÀs nÀrmare inpÄ livet? FÄ röja nÄgra av dess urÄldriga mysterier? Och kanske som bonus fÄ rota lite mer i sin egen historia och hitta nÄgon som visste mer?
Plötsligt stod det klart för henne. Hon mÄste ta sig till StrÀngnÀs, av fler skÀl Àn hon kunde prata högt om pÄ institutionen. Men Nordström hade rÀtt, det var sjÀlvklart att hon skulle jobba med böckerna. Han fick vÀldigt gÀrna framföra det till hennes chef.
