Sara H. Olsson OvÀntade familjeband
Tidigare böcker i serien Kvinnorna pÄ Solbacken:
Arvet frÄn Solbacken (2025)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Sara H. Olsson 2026
SĂ€ttning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Omslag: Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder: Arcangel, iStock, Shutterstock
Tryck: ScandBook EU, 2026
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-789-9
VĂ„ren 1936
Det fanns ingen smÀrta som kunde mÀta sig med den som nu fick hennes kropp att skÀlva. Den satt i varje cell, och angrep Àven sjÀlen.
Hon försökte andas och inte spÀnna sig för mycket.
Trots att hela kroppen skrek att den ville stÄ upp, lÄta tyngdkraften göra sitt, tvingades hon ligga ner. Det var tredje gÄngen för Magda. Tredje gÄngen hon födde barn hÀr pÄ Solbacken, och hon visste att det vÀrsta snart skulle vara över. à tminstone den fysiska smÀrtan. NÀr hon vÀl fick börja krysta brukade det gÄ fort. Hon skulle bara behöva stÄ ut en liten stund till.
Hennes kropp krÀngde och ville över pÄ sidan, men sköterskan höll ner hennes ben sÄ att hon lÄg still pÄ rygg.
SÄ gav de tecken om att det var dags att driva ut barnet. Magda krystade, men höll igen om skriken, annars skulle hon fÄ bannor om att hon gav sig hÀn. En förlossning skulle skötas lugnt och kontrollerat. Magda visste precis hur det skulle gÄ till. Hon gnydde tyst och krystade sÄ hÄrt hon kunde.
Med en sista kraftanstrÀngning var barnet ute. Magda
sÄg sköterskan effektivt klippa av navelstrÀngen innan hon lade barnet pÄ en filt och strök kroppen med en linneduk. Det tog bara nÄgra sekunder innan det gav upp sitt första skrik.
âVad blev det?â frĂ„gade Magda. Hela kroppen vĂ€rkte och kĂ€ndes tung, dĂ€r hon lĂ„g pĂ„ den hĂ„rda britsen.
âEn flickaâ, svarade sköterskan. âVi tar ut henne sĂ„ lĂ€nge.â
LÀkaren skramlade med verktygen och drog i navelstrÀngen som satt fast i moderkakan inne i Magdas livmoder. Hon bet ihop och försökte pressa pÄ, mannen var hÄrdhÀnt och det gjorde ont.
En sköterska hon inte sett tidigare kom fram och satte en mask över hennes nÀsa och mun innan hon droppade eter pÄ maskgallret. NÄgon höll ner hennes axlar.
Magda hade fÄtt allt förklarat för sig tidigare, men kÀnde ÀndÄ att kroppen stretade emot. Hon tappade kontrollen över andningen, lamporna i taket blev dubbelt sÄ mÄnga men smÀrtan i underlivet var fortfarande lika intensiv.
Det var nu det skulle hÀnda, det de tvingat henne att gÄ med pÄ för att hennes nyfödda dotter skulle kunna fÄ en ny familj. Det starka ljuset blev svagare och Magda tvingades slÀppa taget. Det var nu det hÀnde.
Del 1 â sensommaren 1936
Magda
Magda
Grusplanen framför Solbacken lÄg i skugga. Med blandade kÀnslor, men med ett samlat yttre stÀngde Magda dörren bakom sig och gick lÄngsamt nerför trappan. Armarna fick knottror av den svala sensommarluften och hon kramade vÀskhandtaget hÄrt med högerhanden. En bit bort vÀrmde solen upp stigen och Magda tog sikte pÄ den.
För ett ögonblick blev hon stÄende, som om hon glömt vad hon var i fÀrd med att göra. Sedan gick hon med bestÀmda steg över gruset och lÀmnade Solbacken med rak rygg.
För varje meter som lades mellan henne och det stora vita huset blev det allt svÄrare för henne att hÄlla huvudet högt. Det starka, rakryggade och hÄrda ersattes av nÄgonting annat. Hon kÀnde hur tröttheten fick henne att sjunka ihop, och hon kÀmpade mot tÄrarna och den oerhörda smÀrtan i bröstet. Nu var det över. Hon hade gjort ett val och livet skulle fortsÀtta lÀngs en ny stig.
Ănnu ett barn hade hon lĂ€mnat ifrĂ„n sig. För tredje gĂ„ngen hade hon vĂ€nt sig till mödrahemmet för att fĂ„ hjĂ€lp, nĂ€r ingen annan hjĂ€lp fanns att fĂ„. En kvinna som
vÀntade barn utan att vara gift ville samhÀllet inte stötta. Visserligen kÀnde hon sig inte sÀrskilt stöttad eller uppskattad pÄ Solbacken heller. Det var förbehÄllet andra kvinnor, med ljusare hÄr och blÄare ögon. Men Magda hade blivit tillrÀckligt vÀl omhÀndertagen. Och hennes tre oÀkta barn ocksÄ.
Stigen genom skogen kÀndes oÀndlig och skinnkÀngans nötta kant skavde mot vristen för varje steg hon tog. Det var samma kÀngor som hon haft nÀr hon följt den hÀr stigen Ät andra hÄllet för nÀstan ett halvÄr sedan. Hon hade hoppats fÄ ett par nya under sin tid hÀr, men det hade inte blivit av och nu var det för sent. Nu hade hon för sista gÄngen stÀngt dörren till Solbacken och aldrig mer skulle hon ÄtervÀnda.
KÀngskaftet var Ànnu slitnare nu Àn nÀr hon kommit dit, precis som sjÀlen. Skulle de bli hela igen var det upp till Magda sjÀlv.
En insikt avbröt abrupt de malande tankarna. Hon hade glömt att pÄminna sköterskorna om att dottern somnade bÀst nÀr hon fick ha trasdockan med det lÄnga hÄret hos sig. TÀnk om de glömt sÀga det till de nya förÀldrarna. TÀnk om flickan inte fÄtt med sig dockan! Magda tvekade. Skulle hon gÄ tillbaka? Fast det skulle varken göra till eller frÄn. Hennes dotter hade redan lÀmnat Solbacken. Magdas tid som förÀlder var över, och hon skulle aldrig fÄ veta om dottern fÄtt med sig sin trasdocka. Hon skulle inte fÄ veta nÄgonting mer om sina barn. Det gjorde sÄ ont i bröstet att Magda fick sÀtta sig pÄ en sten och andas. Den delen av hennes liv var över nu.
KÀngan hade skavt ett sÄr lÀngst ner pÄ vaden nÀr Magda nÄdde VÀstra kullen.
Ingenstans var det lika smutsigt som hÀr. Magda hade gÄtt mellan de stora sekelskiftesvillorna i öst, förbi trÀhusen nÀrmare stan och de mindre och tÀtt byggda arbetarbostÀderna vÀster om centrum. Men oavsett under hur enkla levnadsförhÄllanden de boende dÀr levde sÄ lÄg det inga sopor utanför husen, det luktade inte piss pÄ trottoarerna och det lÄg inga utslagna mÀn utmed husvÀggarna. Det gjorde det hÀr, i omrÄdet som var Magdas hem och stans baksida. HÀr samlades de fattigaste av de fattiga, de smutsigaste av de smutsiga och de ohederligaste av de ohederliga.
Magda svalde och tryckte ner kÀnslorna som bubblade upp i halsen medan hon klev över benen pÄ en berusad man som vilade ryggen mot en brunrandig stenvÀgg. PÄ andra sidan gatan stod nÄgra mindre barn och kastade smÄsten pÄ honom. Magda brydde sig inte om att tillrÀttavisa dem. Inte skulle det förÀndra nÄgonting. Att kasta sten pÄ sovande fyllehundar var en del av vardagen hÀr.
Magda kÀnde en stark lÀngtan att bara vÀnda om och springa hÀrifrÄn, men vart skulle hon ta vÀgen? Hon var inte vÀlkommen nÄgonstans, förutom hÀr i slummen. SÄ hon fortsatte gÄ.
I tankarna sÄg hon ett litet rött hus med vita spröjsade fönster och snickarglÀdje. Ett torp pÄ landet, lÄngt ifrÄn
stadens stank och ljud. LÄngt ifrÄn fattigdom och misÀr. Det torpet skulle Magda hitta, och nÄgon gÄng i framtiden skulle hon köpa det. Dessa drömmar plockade hon fram nÀr livet kÀndes svÄrt och hon behövde nÄgonting att sÀtta sitt hopp till. Under sömnlösa nÀtter pÄ Solbacken hade bilderna fÄtt liv och fÀrg och blivit en plats dÀr hon kunde vara fri och trygg, dÀr allt bara var hennes. Allt!
Kullerstenarna var hala av uthÀllt skurvatten. Magda gick försiktigt förbi med blicken i backen. Hon var nÀra att slunga ur sig en harang med svordomar mot det öppna fönstret varifrÄn skurvattnet förmodligen hÀllts ut, men Ànnu en gÄng stillade hon sig och lÀt bli. Det skulle inte spela nÄgon roll. De som bodde i det hÀr omrÄdet gjorde som de ville, och om nÄgon halkade ute pÄ gatan sÄ var det ingen som brydde sig. Man fick ta vara pÄ sig sjÀlv.
Magda lyfte blicken och nu kunde hon skymta slutmÄlet vid korsningen. Hon suckade och stannade till pÄ trottoaren. Hennes mÄl � Nej, inte pÄ lÄnga vÀgar. Men en hyfsad lösning pÄ vÀgen var det. Ett kort stopp innan hon kunde ta sig vidare.
Hon flyttade vÀskan till andra handen och torkade sin svettiga handflata mot kjolen. Sedan gick hon de sista stegen, blundade och tog ett djupt andetag. Med hÄrt knuten hand knackade hon bestÀmt pÄ ytterdörren.
Inga-Maja gav Magda en lÄng kram nÀr hon kommit innanför tröskeln. Magda sÄg att hon gjort ett försök att göra hÄret fint och sÀtta upp det med nÄlar, men det var smutsigt och luktade frÀnt nÀr man kom nÀra. Dottern hon höll pÄ armen hade Magda bara sett under de första
veckorna av barnets liv. Sedan hade de skilts Ät nÀr Magda flyttade in pÄ Solbacken och födde sin egen flicka. Nu var den lilla dryga halvÄret, och hon tittade forskande pÄ den okÀnda kvinnan som kommit in i huset.
Magda kÀnde ett litet stick i bröstet, men stÀngde genast till om den kÀnslan. I stÀllet plockade hon fram lÀttnaden över att hon hade skött och ammat klart sina egna barn.
âHon har vuxitâ, sa hon och nickade mot flickan.
âJaâ, svarade Inga-Maja kort och böjde pĂ„ nacken. Det var tydligt att hon insĂ„g att detsamma inte gĂ€llde henne sjĂ€lv. Magda synade sin kusin, vars bleka ansikte blivit magrare sedan de sĂ„gs senast. DĂ„ hade hon fortfarande haft nĂ„gra kilon kvar efter graviditeten, men de hade försvunnit och mer dĂ€rtill.
âVar Ă€r de andra?â frĂ„gade Magda, överraskad av stillheten och tystnaden i huset.
âDe kommer nog snartâ, svarade Inga-Maja. âĂ ke arbe-
tar till sent. Stina hjĂ€lper skomakaren pĂ„ torsdagarna. Var de andra tvĂ„ hĂ„ller hus vete fĂ„glarna, de driver vĂ€l runt i stan. Men de brukar komma hem nĂ€r maten Ă€r klar, sĂ„ jag Ă€r inte orolig.â
âHjĂ€lper de dig aldrig hĂ€r hemma?â
Inga-Maja gav henne en fnysning och ett snett leende.
âStina och Bosse Ă€r till fin hjĂ€lp nĂ€r de vĂ€l Ă€r hemma. Men Egon brukar sĂ€ga att jag inte Ă€r hans mor, och att han dĂ€rför inte behöver hjĂ€lpa mig. Jag orkar inte brĂ„ka, dĂ„ gör jag hellre det mesta sjĂ€lv.â SĂ„ spratt hon till och drog sig inĂ„t i hallen. âJag mĂ„ste tillbaka till grytan.â
Magda gick efter, och genast hon steg in i köket kom
huvudvÀrken och trycket över bröstet, precis som förr. Hon blev tillbakaflyttad i tiden. Det var som om de senaste mÄnaderna inte hade Àgt rum. För att inte riskera att falla nÀr yrseln tog över sjönk hon ner pÄ en köksstol. Inga-Maja skyndade fram och lade armen om henne.
âMĂ„r du inte bra?â frĂ„gade hon. âSka jag hĂ€mta nĂ„gon?â
Men Magda skakade pÄ huvudet.
âJag mĂ„r bra, det gĂ„r snart över.â
âJag Ă€r ledsen âŠâ Inga-Maja strök nervöst sin dotter över ryggen och Magda förstod hur det lĂ„g till: med sitt eget barn i famnen visste hon inte hur hon skulle bete sig mot nĂ„gon som fött tre men inte kunnat behĂ„lla ett enda.
âDet Ă€r ingen faraâ, suckade Magda. Sedan ruskade hon pĂ„ sig och satte upp ett leende. âVad kan jag göra?â
Inga-Maja tvekade men tittade pÄ barnet.
âDet skulle vara att hĂ„lla Anita, sĂ„ gĂ„r det lĂ€ttare för mig vid spisen.â
Magda nickade kort, strÀckte fram hÀnderna och IngaMaja satte flickan i hennes famn. Magda tog henne med sig ut ur köket och satte sig pÄ bÀnken i hallen. Medan slevar och vispar skramlade i köksgrytorna fÀste Magda blicken i Anitas gröna ögon. Flickan log stort och strÀckte hÀnderna mot Magdas ansikte för att nÄ nÄgra lösa hÄrtestar vid tinningarna. Magda förutsÄg situationen och drog hÄret bakom öronen. Sedan lÀt hon Anita greppa hennes pekfinger i stÀllet, som genast Äkte in i barnets mun. Hon kunde kÀnna nÄgra smÄ tÀnder som höll pÄ att bryta fram sÄ hon lÀt flickan lindra klÄdan mot sitt finger. Och sÄ blev de sittande.
Magda drog in doften frÄn den mjuka hjÀssan. Barndoft. à terigen tryckte hon bort kÀnslorna som vÀllde fram. Det hÀr var ett annat barn. Inga-Majas dotter hade fötts in i en familj dÀr hon skulle fÄ vÀxa upp, och Magda skulle fÄ lov att finnas dÀr för henne. Det kÀndes fint.
Anita visade att det fanns hopp om en framtid, och snart skulle Magda ta sig an den tillsammans med sin kusin, de hade mycket att ta igen. Men inte just nu. De fick samtala i lugn och ro efter att familjen fÄtt middag.
De satt med köksbordet mellan sig och tittade tysta pÄ varandra. I husets enda sovrum lÄg Anita och sov tillsammans med sina tvÄ Àldre halvsyskon: tioÄriga Bosse och trettonÄriga Egon. Deras syster Stina som var femton satt i kökssoffan och flÀtade sitt lÄnga hÄr. Hennes nattlinne var kort i Àrmarna och lagat flera gÄnger. Kanske att flickan hade kunnat fÄ ett nytt om hennes far hade lagt sina intjÀnade slantar pÄ annat Àn sprit, men det alternativet verkade han inte ens övervÀga.
Var à ke höll hus behövde de inte prata om. Att han arbetade sent var en lögn, det visste Magda lika vÀl som Inga-Maja. Han satt med de andra smutsiga byggarna i det gamla brygghuset nere i stenbrottet och söp. Det hade han gjort sedan Magda flyttade in hos honom och Inga-Maja för fyra Är sedan. Och han verkade inte se nÄgon anledning att sluta.
Hon studerade sin kusin som satt dÀr, trött och mager, och med mer pÄ sina axlar Àn hon borde.
âKommer han inte hem?â frĂ„gade Magda tyst och sneglade pĂ„ Stina i kökssoffan.
Inga-Maja blundade och drog upp axlarna.
âHan kommer vĂ€lâ, svarade hon. âNĂ€r drickat Ă€r slut.â
SĂ„ öppnade hon ögonen igen och fĂ€ste blicken pĂ„ Magda. âVill du berĂ€tta nu?â
Magda höll lite pÄ svaret. Hon hade varit borta lÀnge och upplevt mycket som Inga-Maja aldrig skulle förstÄ. Men ville hon veta? Skulle Magda berÀtta om Solbacken och hur det var dÀr?
âDet Ă€r skönt att vara hemma igenâ, svarade hon undvikande.
Inga-Maja fnös.
âI det hĂ€r lilla helvetet?â svarade hon och skrattade till.
âMenar du att du Ă€r glad att fĂ„ sova skavfötters med Stina i kökssoffan igen? Det mĂ„ste vĂ€l Ă€ndĂ„ ha varit mer plats pĂ„ det dĂ€r mödrahemmet?â
âPlats fanns det, men âŠâ Magda avslutade inte meningen.
Hon sÄg Solbacken framför sig. Det vackra vita huset som lÄg inbÀddat i skogen. Den tysta och fridfulla skogen dÀr hon kunnat gÄ och lÄta tankarna vandra. Hon behövde ofta göra det, gÄ ut för att fÄ vara ifred och tÀnka. Det var sÄ mycket i det dÀr huset som hon inte klarade av att hantera.
âDet var annorlunda den hĂ€r gĂ„ngenâ, fortsatte hon.
âPĂ„ vilket sĂ€tt?â
âAnnorlunda. Uppdelat. De delade upp oss mödrar pĂ„ ett sĂ€tt som de inte gjort tidigare. De fina pĂ„ ett stĂ€lle, och vi andra, bottenskrapet, pĂ„ ett annat. Vi var inte vatten vĂ€rda, förutom nĂ€r vi kunde tillhandahĂ„lla mjölk till de övergivna ungarna. DĂ„ dög vi. Och nĂ€r de behövde nĂ„gon att jĂ€mföra ansikten med. DĂ„ man tydligt kunde se skillnaden pĂ„ folk och folk.â
âGjorde de sĂ„? JĂ€mförde era ansikten?â frĂ„gade IngaMaja.
âDet kan du ge dig pĂ„ att de gjordeâ, fnös Magda. âJag fick komma in flera gĂ„nger och stĂ€lla mig nĂ€sa mot nĂ€sa med de dĂ€r blonda, för att doktorn skulle ta ett fotografi.â
âĂr det sant? Ett fotografi? Fick du se det?â
Magda skakade pÄ huvudet.
âDe sparar dem nĂ„gonstans. Och kallar det rasbiologi.â
Det sista uttalade hon lĂ„ngsamt och tillgjort, sedan tittade Magda ner i knĂ€t. âJag har aldrig kĂ€nt mig sĂ„ vĂ€rdelös.â
âUsch dĂ„â, sa Inga-Maja. âJag kan inte förestĂ€lla mig. Var det inte sĂ„ de andra gĂ„ngerna du var dĂ€r menar du?â
âNej, det var annorlunda den hĂ€r gĂ„ngen. SĂ„klart har jag alltid stĂ„tt i skuggan av de som varit lĂ„nga och blonda, men inte pĂ„ samma sĂ€tt. De har gjort om hela hemmet till nĂ„got annat. En ...â Hon letade efter ordet. â⊠anstalt?â sa hon sedan. âOch visst, jag fick mat och husrum mot att jag stĂ€llde upp som amma och som nĂ„gon att jĂ€mföra de vackra blonda kvinnorna med. Det gick ingen större nöd pĂ„ mig.â
âVad gjorde de med barnet?â frĂ„gade Inga-Maja tyst.
âVet du vart hon tog vĂ€gen?â
Magda svalde.
âEtt Ă€ldre par fick henne. Hon kan nog skura golv och mocka i stallet innan hon Ă€r Ă„ret fyllda.â
Inga-Maja suckade uppgivet mot henne.
âOch nu dĂ„? Nu fĂ„r du vĂ€l se till att inte bli med barn igen.â
Magda tittade ut genom fönstret.
âDet Ă€r redan klart med den saken.â
Inga-Maja satte handen för munnen.
âNĂ€?â pep hon. âMenar du det? Har de âŠ?â
Magda nickade.
âSkuret och avklarat. Inga fler barn för Magda Hagström.â
Inga-Maja tog upp en nÀsduk ur fickan och torkade sig pÄ kinderna.
âJag Ă€r ledsenâ, sa hon.
âJag ocksĂ„. Men nu Ă€r det som det Ă€râ, svarade Magda. âJag har fött tre tattarbarn och nu Ă€r det nog. Det kanske
Ă€r lika bra.â
Inga-Maja drog efter andan.
âDu Ă€r ingen tattare, Magdaâ, viskade hon och sneglade mot Stina.
âI deras ögon Ă€r alla som inte Ă€r blonda av tattarslĂ€kt.
Avskum Ă€r man, vars oĂ€ktingar bara passar som trĂ€lar.â
Inga-Maja gömde ansiktet i hÀnderna. Magda var glad om samtalet var över.
Magda
Utanför pÄ gatan brÄkade tvÄ fulla mÀn. Med bara en tunn husvÀgg emellan skar deras röster rakt in i Magdas huvud, trots att hon tryckte pekfingrarna mot öronen. Hon avskydde den hÀr platsen. Dessutom borrade sig Stinas hÀlar in i Magdas ryggslut. Hon försökte lÀgga sig pÄ ett annat sÀtt men den trÄnga sÀngen gav inte mycket utrymme och hur hon Àn vred sig skavde flickans fötter mot Magdas kropp.
Under flera Är hade Magda och Stina sovit tillsammans i kökssoffan, nÀr Magda inte bott pÄ Solbacken. Det hade gÄtt bra nÀr flickan var mindre, men nu hade hon skjutit i höjden och tog upp mer och mer plats. Det skulle inte fungera sÄ lÀnge till. Men vad kunde hon göra Ät saken? Vilka möjligheter hade hon att ta sig hÀrifrÄn? Fattig och sliten som hon var.
Magda flyttade sig ytterligare lite lÀngre ut pÄ sÀngkanten med hÀnderna knutna under tÀcket. NÄgonstans djupt inne i henne fanns en beslutsamhet och ett sjÀlvförtroende, men det hade trÀngts undan och andra kÀnslor hade
lagt sig över. Hon mÄste fÄ fatt i det igen, mÄste hitta den hon varit och sin gamla framtidstro. Hade hon inte den kunde hon lika gÀrna gÄ och hÀnga sig med en gÄng, dÄ fanns ingenting kvar.
Ett arbete stod överst pÄ listan. Hon mÄste skaffa sig ett ordentligt arbete och börja spara pengar om hon ville ta sig nÄgonstans. Magda ville ha ett eget hem nÄgon gÄng och inte vara en parasit pÄ andra. Men var skulle hon börja? Kanske gÄ runt till butikerna i stan? Magda var duktig pÄ att rÀkna och skulle utan problem klara av att sköta en kassa. NÄgonstans behövde de sÀkert ett bitrÀde, hon skulle frÄga pÄ vartenda stÀlle!
Magda drömde sig bort en stund, förestÀllde sig att hon radade upp brödlimpor i ett bageri, för att sedan sÀlja en och slÄ in i papper. Hon kanske skulle ha pÄ sig en liten vit bagarmössa och förklÀde med bageriets namn broderat framtill. Och kunderna skulle vara glada och nöjda. Det skulle vara ett arbete som Magda kunde trivas med. Hon suckade och vÀnde sig omstÀndligt om i sÀngen.
Hon skulle kunna tÀnka sig nÀstan vilket arbete som helst. Det fanns bara ett stÀlle som hon vÀgrade ÄtervÀnda till. TvÀtteriet. Minnena trÀngde sig pÄ men Magda motade bort dem. Det var inte tid Àn.
MÀnnen ute pÄ gatan verkade ha blivit sams, eller sÄ hade en av dem dÀckat pÄ kullerstenarna, för nu hördes inte lÀngre nÄgot tumult dÀr ute.
Strax öppnades ytterdörren och à ke rasade in. Den svala nattluften svepte in i huset och Magda drog upp
tÀcket över nÀsan. Hon blundade hÄrt, ville inte att han skulle upptÀcka att hon var vaken. Hade det inte varit för att Inga-Maja valt att gifta sig med honom skulle Magda hÄllit sig lÄngt borta frÄn den vidriga karln.
Efter en lÄng stund lyckades à ke ta sig upp pÄ fötter och kunde stÀnga ytterdörren efter sig. Sedan fick han av sig kÀngorna och tog sig vinglande in i köket. Magda mÀrkte att Stina hade vaknat, men att Àven hon lÄtsades sova. Hennes spÀnda kropp och ytliga andetag avslöjade henne. Magda flyttade handen och tog ett lugnande tag om Stinas ben.
âJasĂ„, hon Ă€r tillbaka nuâ, sa Ă ke och snörvlade. Han var kraftigt berusad och hade svĂ„rt att stĂ„ upprĂ€tt. âFast nog dröjer det inte lĂ€nge innan hon skaffar sig en karl igen. Hon fĂ„r ju ungar hela tiden.â Ă ke spottade i vĂ€g en loska sĂ„ att det plaskade pĂ„ golvplankorna.
Det dröjde en stund medan han drog sig efter vÀggen och lyckades ta sig in i sovrummet. Magda kunde höra hur han ramlade pÄ sÀngen och gled ner pÄ golvet dÀr inne.
Men sedan blev det tyst, och Magda förstod att Inga-Maja inte brydde sig om att försöka fÄ upp honom i sÀngen igen. Han fick ligga kvar pÄ golvet tills han nyktrade till, det var enklast för alla.
NÀr det blev lugnt i huset kÀnde Magda hur hon slappnade av. Men oron och de bultande hjÀrtslagen dröjde sig kvar. Hon hade förtrÀngt hur livet sett ut, hur hon levt och hur hon haft det i det hÀr huset. Det smakade illa i munnen nÀr hon förestÀllde sig att hon skulle bo kvar hÀr. Det
