Issuu

Sara H. Olsson Oväntade familjeband

Tidigare böcker i serien Kvinnorna på Solbacken:

Arvet från Solbacken (2025)

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB

Omslag: Emma Graves, designstudioe.com

Omslagsbilder: Arcangel, iStock, Shutterstock

Tryck: ScandBook EU, 2026

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-789-9

Våren 1936

Det fanns ingen smärta som kunde mäta sig med den som nu fick hennes kropp att skälva. Den satt i varje cell, och angrep även själen.

Hon försökte andas och inte spänna sig för mycket.

Trots att hela kroppen skrek att den ville stå upp, låta tyngdkraften göra sitt, tvingades hon ligga ner. Det var tredje gången för Magda. Tredje gången hon födde barn här på Solbacken, och hon visste att det värsta snart skulle vara över. Åtminstone den fysiska smärtan. När hon väl fick börja krysta brukade det gå fort. Hon skulle bara behöva stå ut en liten stund till.

Hennes kropp krängde och ville över på sidan, men sköterskan höll ner hennes ben så att hon låg still på rygg.

Så gav de tecken om att det var dags att driva ut barnet. Magda krystade, men höll igen om skriken, annars skulle hon få bannor om att hon gav sig hän. En förlossning skulle skötas lugnt och kontrollerat. Magda visste precis hur det skulle gå till. Hon gnydde tyst och krystade så hårt hon kunde.

Med en sista kraftansträngning var barnet ute. Magda

såg sköterskan effektivt klippa av navelsträngen innan hon lade barnet på en filt och strök kroppen med en linneduk. Det tog bara några sekunder innan det gav upp sitt första skrik.

”Vad blev det?” frågade Magda. Hela kroppen värkte och kändes tung, där hon låg på den hårda britsen.

”En flicka”, svarade sköterskan. ”Vi tar ut henne så länge.”

Läkaren skramlade med verktygen och drog i navelsträngen som satt fast i moderkakan inne i Magdas livmoder. Hon bet ihop och försökte pressa på, mannen var hårdhänt och det gjorde ont.

En sköterska hon inte sett tidigare kom fram och satte en mask över hennes näsa och mun innan hon droppade eter på maskgallret. Någon höll ner hennes axlar.

Magda hade fått allt förklarat för sig tidigare, men kände ändå att kroppen stretade emot. Hon tappade kontrollen över andningen, lamporna i taket blev dubbelt så många men smärtan i underlivet var fortfarande lika intensiv.

Det var nu det skulle hända, det de tvingat henne att gå med på för att hennes nyfödda dotter skulle kunna få en ny familj. Det starka ljuset blev svagare och Magda tvingades släppa taget. Det var nu det hände.

Del 1 – sensommaren 1936

Magda

Grusplanen framför Solbacken låg i skugga. Med blandade känslor, men med ett samlat yttre stängde Magda dörren bakom sig och gick långsamt nerför trappan. Armarna fick knottror av den svala sensommarluften och hon kramade väskhandtaget hårt med högerhanden. En bit bort värmde solen upp stigen och Magda tog sikte på den.

För ett ögonblick blev hon stående, som om hon glömt vad hon var i färd med att göra. Sedan gick hon med bestämda steg över gruset och lämnade Solbacken med rak rygg.

För varje meter som lades mellan henne och det stora vita huset blev det allt svårare för henne att hålla huvudet högt. Det starka, rakryggade och hårda ersattes av någonting annat. Hon kände hur tröttheten fick henne att sjunka ihop, och hon kämpade mot tårarna och den oerhörda smärtan i bröstet. Nu var det över. Hon hade gjort ett val och livet skulle fortsätta längs en ny stig.

Ännu ett barn hade hon lämnat ifrån sig. För tredje gången hade hon vänt sig till mödrahemmet för att få hjälp, när ingen annan hjälp fanns att få. En kvinna som

väntade barn utan att vara gift ville samhället inte stötta. Visserligen kände hon sig inte särskilt stöttad eller uppskattad på Solbacken heller. Det var förbehållet andra kvinnor, med ljusare hår och blåare ögon. Men Magda hade blivit tillräckligt väl omhändertagen. Och hennes tre oäkta barn också.

Stigen genom skogen kändes oändlig och skinnkängans nötta kant skavde mot vristen för varje steg hon tog. Det var samma kängor som hon haft när hon följt den här stigen åt andra hållet för nästan ett halvår sedan. Hon hade hoppats få ett par nya under sin tid här, men det hade inte blivit av och nu var det för sent. Nu hade hon för sista gången stängt dörren till Solbacken och aldrig mer skulle hon återvända.

Kängskaftet var ännu slitnare nu än när hon kommit dit, precis som själen. Skulle de bli hela igen var det upp till Magda själv.

En insikt avbröt abrupt de malande tankarna. Hon hade glömt att påminna sköterskorna om att dottern somnade bäst när hon fick ha trasdockan med det långa håret hos sig. Tänk om de glömt säga det till de nya föräldrarna. Tänk om flickan inte fått med sig dockan! Magda tvekade. Skulle hon gå tillbaka? Fast det skulle varken göra till eller från. Hennes dotter hade redan lämnat Solbacken. Magdas tid som förälder var över, och hon skulle aldrig få veta om dottern fått med sig sin trasdocka. Hon skulle inte få veta någonting mer om sina barn. Det gjorde så ont i bröstet att Magda fick sätta sig på en sten och andas. Den delen av hennes liv var över nu.

Kängan hade skavt ett sår längst ner på vaden när Magda nådde Västra kullen.

Ingenstans var det lika smutsigt som här. Magda hade gått mellan de stora sekelskiftesvillorna i öst, förbi trähusen närmare stan och de mindre och tätt byggda arbetarbostäderna väster om centrum. Men oavsett under hur enkla levnadsförhållanden de boende där levde så låg det inga sopor utanför husen, det luktade inte piss på trottoarerna och det låg inga utslagna män utmed husväggarna. Det gjorde det här, i området som var Magdas hem och stans baksida. Här samlades de fattigaste av de fattiga, de smutsigaste av de smutsiga och de ohederligaste av de ohederliga.

Magda svalde och tryckte ner känslorna som bubblade upp i halsen medan hon klev över benen på en berusad man som vilade ryggen mot en brunrandig stenvägg. På andra sidan gatan stod några mindre barn och kastade småsten på honom. Magda brydde sig inte om att tillrättavisa dem. Inte skulle det förändra någonting. Att kasta sten på sovande fyllehundar var en del av vardagen här.

Magda kände en stark längtan att bara vända om och springa härifrån, men vart skulle hon ta vägen? Hon var inte välkommen någonstans, förutom här i slummen. Så hon fortsatte gå.

I tankarna såg hon ett litet rött hus med vita spröjsade fönster och snickarglädje. Ett torp på landet, långt ifrån

stadens stank och ljud. Långt ifrån fattigdom och misär. Det torpet skulle Magda hitta, och någon gång i framtiden skulle hon köpa det. Dessa drömmar plockade hon fram när livet kändes svårt och hon behövde någonting att sätta sitt hopp till. Under sömnlösa nätter på Solbacken hade bilderna fått liv och färg och blivit en plats där hon kunde vara fri och trygg, där allt bara var hennes. Allt!

Kullerstenarna var hala av uthällt skurvatten. Magda gick försiktigt förbi med blicken i backen. Hon var nära att slunga ur sig en harang med svordomar mot det öppna fönstret varifrån skurvattnet förmodligen hällts ut, men ännu en gång stillade hon sig och lät bli. Det skulle inte spela någon roll. De som bodde i det här området gjorde som de ville, och om någon halkade ute på gatan så var det ingen som brydde sig. Man fick ta vara på sig själv.

Magda lyfte blicken och nu kunde hon skymta slutmålet vid korsningen. Hon suckade och stannade till på trottoaren. Hennes mål …? Nej, inte på långa vägar. Men en hyfsad lösning på vägen var det. Ett kort stopp innan hon kunde ta sig vidare.

Hon flyttade väskan till andra handen och torkade sin svettiga handflata mot kjolen. Sedan gick hon de sista stegen, blundade och tog ett djupt andetag. Med hårt knuten hand knackade hon bestämt på ytterdörren.

Inga-Maja gav Magda en lång kram när hon kommit innanför tröskeln. Magda såg att hon gjort ett försök att göra håret fint och sätta upp det med nålar, men det var smutsigt och luktade fränt när man kom nära. Dottern hon höll på armen hade Magda bara sett under de första

veckorna av barnets liv. Sedan hade de skilts åt när Magda flyttade in på Solbacken och födde sin egen flicka. Nu var den lilla dryga halvåret, och hon tittade forskande på den okända kvinnan som kommit in i huset.

Magda kände ett litet stick i bröstet, men stängde genast till om den känslan. I stället plockade hon fram lättnaden över att hon hade skött och ammat klart sina egna barn.

”Hon har vuxit”, sa hon och nickade mot flickan.

”Ja”, svarade Inga-Maja kort och böjde på nacken. Det var tydligt att hon insåg att detsamma inte gällde henne själv. Magda synade sin kusin, vars bleka ansikte blivit magrare sedan de sågs senast. Då hade hon fortfarande haft några kilon kvar efter graviditeten, men de hade försvunnit och mer därtill.

”Var är de andra?” frågade Magda, överraskad av stillheten och tystnaden i huset.

”De kommer nog snart”, svarade Inga-Maja. ”Åke arbe-

tar till sent. Stina hjälper skomakaren på torsdagarna. Var de andra två håller hus vete fåglarna, de driver väl runt i stan. Men de brukar komma hem när maten är klar, så jag är inte orolig.”

”Hjälper de dig aldrig här hemma?”

Inga-Maja gav henne en fnysning och ett snett leende.

”Stina och Bosse är till fin hjälp när de väl är hemma. Men Egon brukar säga att jag inte är hans mor, och att han därför inte behöver hjälpa mig. Jag orkar inte bråka, då gör jag hellre det mesta själv.” Så spratt hon till och drog sig inåt i hallen. ”Jag måste tillbaka till grytan.”

Magda gick efter, och genast hon steg in i köket kom

huvudvärken och trycket över bröstet, precis som förr. Hon blev tillbakaflyttad i tiden. Det var som om de senaste månaderna inte hade ägt rum. För att inte riskera att falla när yrseln tog över sjönk hon ner på en köksstol. Inga-Maja skyndade fram och lade armen om henne.

”Mår du inte bra?” frågade hon. ”Ska jag hämta någon?”

Men Magda skakade på huvudet.

”Jag mår bra, det går snart över.”

”Jag är ledsen …” Inga-Maja strök nervöst sin dotter över ryggen och Magda förstod hur det låg till: med sitt eget barn i famnen visste hon inte hur hon skulle bete sig mot någon som fött tre men inte kunnat behålla ett enda.

”Det är ingen fara”, suckade Magda. Sedan ruskade hon på sig och satte upp ett leende. ”Vad kan jag göra?”

Inga-Maja tvekade men tittade på barnet.

”Det skulle vara att hålla Anita, så går det lättare för mig vid spisen.”

Magda nickade kort, sträckte fram händerna och IngaMaja satte flickan i hennes famn. Magda tog henne med sig ut ur köket och satte sig på bänken i hallen. Medan slevar och vispar skramlade i köksgrytorna fäste Magda blicken i Anitas gröna ögon. Flickan log stort och sträckte händerna mot Magdas ansikte för att nå några lösa hårtestar vid tinningarna. Magda förutsåg situationen och drog håret bakom öronen. Sedan lät hon Anita greppa hennes pekfinger i stället, som genast åkte in i barnets mun. Hon kunde känna några små tänder som höll på att bryta fram så hon lät flickan lindra klådan mot sitt finger. Och så blev de sittande.

Magda drog in doften från den mjuka hjässan. Barndoft. Återigen tryckte hon bort känslorna som vällde fram. Det här var ett annat barn. Inga-Majas dotter hade fötts in i en familj där hon skulle få växa upp, och Magda skulle få lov att finnas där för henne. Det kändes fint.

Anita visade att det fanns hopp om en framtid, och snart skulle Magda ta sig an den tillsammans med sin kusin, de hade mycket att ta igen. Men inte just nu. De fick samtala i lugn och ro efter att familjen fått middag.

De satt med köksbordet mellan sig och tittade tysta på varandra. I husets enda sovrum låg Anita och sov tillsammans med sina två äldre halvsyskon: tioåriga Bosse och trettonåriga Egon. Deras syster Stina som var femton satt i kökssoffan och flätade sitt långa hår. Hennes nattlinne var kort i ärmarna och lagat flera gånger. Kanske att flickan hade kunnat få ett nytt om hennes far hade lagt sina intjänade slantar på annat än sprit, men det alternativet verkade han inte ens överväga.

Var Åke höll hus behövde de inte prata om. Att han arbetade sent var en lögn, det visste Magda lika väl som Inga-Maja. Han satt med de andra smutsiga byggarna i det gamla brygghuset nere i stenbrottet och söp. Det hade han gjort sedan Magda flyttade in hos honom och Inga-Maja för fyra år sedan. Och han verkade inte se någon anledning att sluta.

Hon studerade sin kusin som satt där, trött och mager, och med mer på sina axlar än hon borde.

”Kommer han inte hem?” frågade Magda tyst och sneglade på Stina i kökssoffan.

Inga-Maja blundade och drog upp axlarna.

”Han kommer väl”, svarade hon. ”När drickat är slut.”

Så öppnade hon ögonen igen och fäste blicken på Magda. ”Vill du berätta nu?”

Magda höll lite på svaret. Hon hade varit borta länge och upplevt mycket som Inga-Maja aldrig skulle förstå. Men ville hon veta? Skulle Magda berätta om Solbacken och hur det var där?

”Det är skönt att vara hemma igen”, svarade hon undvikande.

Inga-Maja fnös.

”I det här lilla helvetet?” svarade hon och skrattade till.

”Menar du att du är glad att få sova skavfötters med Stina i kökssoffan igen? Det måste väl ändå ha varit mer plats på det där mödrahemmet?”

”Plats fanns det, men …” Magda avslutade inte meningen.

Hon såg Solbacken framför sig. Det vackra vita huset som låg inbäddat i skogen. Den tysta och fridfulla skogen där hon kunnat gå och låta tankarna vandra. Hon behövde ofta göra det, gå ut för att få vara ifred och tänka. Det var så mycket i det där huset som hon inte klarade av att hantera.

”Det var annorlunda den här gången”, fortsatte hon.

”På vilket sätt?”

”Annorlunda. Uppdelat. De delade upp oss mödrar på ett sätt som de inte gjort tidigare. De fina på ett ställe, och vi andra, bottenskrapet, på ett annat. Vi var inte vatten värda, förutom när vi kunde tillhandahålla mjölk till de övergivna ungarna. Då dög vi. Och när de behövde någon att jämföra ansikten med. Då man tydligt kunde se skillnaden på folk och folk.”

”Gjorde de så? Jämförde era ansikten?” frågade IngaMaja.

”Det kan du ge dig på att de gjorde”, fnös Magda. ”Jag fick komma in flera gånger och ställa mig näsa mot näsa med de där blonda, för att doktorn skulle ta ett fotografi.”

”Är det sant? Ett fotografi? Fick du se det?”

Magda skakade på huvudet.

”De sparar dem någonstans. Och kallar det rasbiologi.”

Det sista uttalade hon långsamt och tillgjort, sedan tittade Magda ner i knät. ”Jag har aldrig känt mig så värdelös.”

”Usch då”, sa Inga-Maja. ”Jag kan inte föreställa mig. Var det inte så de andra gångerna du var där menar du?”

”Nej, det var annorlunda den här gången. Såklart har jag alltid stått i skuggan av de som varit långa och blonda, men inte på samma sätt. De har gjort om hela hemmet till något annat. En ...” Hon letade efter ordet. ”… anstalt?” sa hon sedan. ”Och visst, jag fick mat och husrum mot att jag ställde upp som amma och som någon att jämföra de vackra blonda kvinnorna med. Det gick ingen större nöd på mig.”

”Vad gjorde de med barnet?” frågade Inga-Maja tyst.

”Vet du vart hon tog vägen?”

Magda svalde.

”Ett äldre par fick henne. Hon kan nog skura golv och mocka i stallet innan hon är året fyllda.”

Inga-Maja suckade uppgivet mot henne.

”Och nu då? Nu får du väl se till att inte bli med barn igen.”

Magda tittade ut genom fönstret.

”Det är redan klart med den saken.”

Inga-Maja satte handen för munnen.

”Nä?” pep hon. ”Menar du det? Har de …?”

Magda nickade.

”Skuret och avklarat. Inga fler barn för Magda Hagström.”

Inga-Maja tog upp en näsduk ur fickan och torkade sig på kinderna.

”Jag är ledsen”, sa hon.

”Jag också. Men nu är det som det är”, svarade Magda. ”Jag har fött tre tattarbarn och nu är det nog. Det kanske

är lika bra.”

Inga-Maja drog efter andan.

”Du är ingen tattare, Magda”, viskade hon och sneglade mot Stina.

”I deras ögon är alla som inte är blonda av tattarsläkt.

Avskum är man, vars oäktingar bara passar som trälar.”

Inga-Maja gömde ansiktet i händerna. Magda var glad om samtalet var över.

Magda

Utanför på gatan bråkade två fulla män. Med bara en tunn husvägg emellan skar deras röster rakt in i Magdas huvud, trots att hon tryckte pekfingrarna mot öronen. Hon avskydde den här platsen. Dessutom borrade sig Stinas hälar in i Magdas ryggslut. Hon försökte lägga sig på ett annat sätt men den trånga sängen gav inte mycket utrymme och hur hon än vred sig skavde flickans fötter mot Magdas kropp.

Under flera år hade Magda och Stina sovit tillsammans i kökssoffan, när Magda inte bott på Solbacken. Det hade gått bra när flickan var mindre, men nu hade hon skjutit i höjden och tog upp mer och mer plats. Det skulle inte fungera så länge till. Men vad kunde hon göra åt saken? Vilka möjligheter hade hon att ta sig härifrån? Fattig och sliten som hon var.

Magda flyttade sig ytterligare lite längre ut på sängkanten med händerna knutna under täcket. Någonstans djupt inne i henne fanns en beslutsamhet och ett självförtroende, men det hade trängts undan och andra känslor hade

lagt sig över. Hon måste få fatt i det igen, måste hitta den hon varit och sin gamla framtidstro. Hade hon inte den kunde hon lika gärna gå och hänga sig med en gång, då fanns ingenting kvar.

Ett arbete stod överst på listan. Hon måste skaffa sig ett ordentligt arbete och börja spara pengar om hon ville ta sig någonstans. Magda ville ha ett eget hem någon gång och inte vara en parasit på andra. Men var skulle hon börja? Kanske gå runt till butikerna i stan? Magda var duktig på att räkna och skulle utan problem klara av att sköta en kassa. Någonstans behövde de säkert ett biträde, hon skulle fråga på vartenda ställe!

Magda drömde sig bort en stund, föreställde sig att hon radade upp brödlimpor i ett bageri, för att sedan sälja en och slå in i papper. Hon kanske skulle ha på sig en liten vit bagarmössa och förkläde med bageriets namn broderat framtill. Och kunderna skulle vara glada och nöjda. Det skulle vara ett arbete som Magda kunde trivas med. Hon suckade och vände sig omständligt om i sängen.

Hon skulle kunna tänka sig nästan vilket arbete som helst. Det fanns bara ett ställe som hon vägrade återvända till. Tvätteriet. Minnena trängde sig på men Magda motade bort dem. Det var inte tid än.

Männen ute på gatan verkade ha blivit sams, eller så hade en av dem däckat på kullerstenarna, för nu hördes inte längre något tumult där ute.

Strax öppnades ytterdörren och Åke rasade in. Den svala nattluften svepte in i huset och Magda drog upp

täcket över näsan. Hon blundade hårt, ville inte att han skulle upptäcka att hon var vaken. Hade det inte varit för att Inga-Maja valt att gifta sig med honom skulle Magda hållit sig långt borta från den vidriga karln.

Efter en lång stund lyckades Åke ta sig upp på fötter och kunde stänga ytterdörren efter sig. Sedan fick han av sig kängorna och tog sig vinglande in i köket. Magda märkte att Stina hade vaknat, men att även hon låtsades sova. Hennes spända kropp och ytliga andetag avslöjade henne. Magda flyttade handen och tog ett lugnande tag om Stinas ben.

”Jaså, hon är tillbaka nu”, sa Åke och snörvlade. Han var kraftigt berusad och hade svårt att stå upprätt. ”Fast nog dröjer det inte länge innan hon skaffar sig en karl igen. Hon får ju ungar hela tiden.” Åke spottade i väg en loska så att det plaskade på golvplankorna.

Det dröjde en stund medan han drog sig efter väggen och lyckades ta sig in i sovrummet. Magda kunde höra hur han ramlade på sängen och gled ner på golvet där inne.

Men sedan blev det tyst, och Magda förstod att Inga-Maja inte brydde sig om att försöka få upp honom i sängen igen. Han fick ligga kvar på golvet tills han nyktrade till, det var enklast för alla.

När det blev lugnt i huset kände Magda hur hon slappnade av. Men oron och de bultande hjärtslagen dröjde sig kvar. Hon hade förträngt hur livet sett ut, hur hon levt och hur hon haft det i det här huset. Det smakade illa i munnen när hon föreställde sig att hon skulle bo kvar här. Det