Lennart Pehrson
Den förgyllda eran
USA 1870â1913
och varför historien
rimmar med nutiden
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Lennart Pehrson 2026
Omslag: PĂ€r Wickholm
Omslagsbild: Kampanjaffisch för William McKinley frÄn sent 1800-tal, bearbetad med ChatGPT.
SĂ€ttning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Tryck: ScandBook, EU 2026
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-8050-759-2
Prolog
InnehÄll
Prolog
Det regnade och var kyligt nÀr Donald Trump svor presidenteden för andra gÄngen, den 20 januari 2025. SÄ mot traditionen flyttades installationsceremonin inomhus och Àgde rum inne i kongressbyggnaden i Washington. Det innebar att utrymmet för Ähörare var begrÀnsat, men pÄ hedersplats fanns i alla fall flera av tidens ledande och mest förmögna medlemmar av dagens ekonomiska maktelit: mÄngmiljardÀrer som Elon Musk vilken dÄ rÀknades som vÀrldens rikaste individ och som stÄr bakom elbilstillverkaren Tesla och rymdföretaget SpaceX, Jeff Bezos som hade grundat Amazon och sedan förvÀrvat Washington Post, Googles vd Sundar Pichai, Mark Zuckerberg som startade Facebook, Apples vd Tim Cook och Sam Altman som leder OpenAI, ett av de företag som driver pÄ utvecklingen av artificiell intelligens.
Det kunde tyckas som om presidenten var omgiven av oligarker, Àven om alla de företagsledare, investerare och entreprenörer som nu ivrigt lyssnade till honom tidigare inte varit nÄgra lojala TrumpanhÀngare. En del hade i sjÀlva verket varit öppet kritiska. Men nu slöts leden. Det fanns skÀl att vara pÄ god fot med den president som nu ÄtervÀnde till Vita huset. Som president kunde ju Trump pÄverka hur mycket skatt de mÄste betala pÄ sina inkomster och han hade möjlighet att bÄde hindra och hÀva regleringar som
de tyckte höll pÄ att bli alltmer problematiska, inte minst för teknikföretagen i Silicon Valley som var mÄna om att sÀkra största möjliga handlingsutrymme för att förverkliga sina framtidsvisioner.
I sitt tal betonade Trump att detta var âbefrielsens dagâ. Det fanns god grund att hoppas att det senaste presidentvalet skulle gĂ„ till historien som det största och mest betydelsefulla som nĂ„gonsin Ă€gt rum i USA. Dörren hade öppnats för en ny storhetstid för nationen. âVi kommer att vinna som aldrig förrâ, bedyrade presidenten och utfĂ€ste att USA framöver skulle Ă„terta sin position som vĂ€rldens största, mĂ€ktigaste och mest respekterade nation.
Bland mĂ„nga löften som Trump radade upp, och snabbt skulle ge order om att infria, fanns beslutet att Ă„terupprĂ€tta en företrĂ€dare: William McKinley, som valdes till USA:s president 1896. Det innebar att berget Denali i Alaska skulle Ă„terfĂ„ sitt tidigare namn Mount McKinley. Det hade en gĂ„ng döpts om för att hedra den president som sköts till döds 1901, inte lĂ„ngt efter att han omvalts till en andra mandatperiod. Men krav hade under mĂ„nga Ă„r framförts om att berget skulle Ă„terfĂ„ sitt gamla namn, Denali, som anvĂ€ndes av koyukonfolket som hört till Alaskas ursprungsbefolkning. PĂ„ deras sprĂ„k betydde Deenaalee âdet högaâ. Det tidigare namnbytet hade beslutats under Barack Obamas presidenttid, nĂ„got som Donald Trump betraktat som oacceptabelt, snarast oamerikanskt.
Enligt Trump Ă€r Mount McKinley verkligen bergets rĂ€tta namn och det mĂ„ste dĂ€rför Ă„terstĂ€llas. För William McKinley var en av USA:s största presidenter som âgjorde USA mycket rikt med hjĂ€lp av tullarâ och han var ocksĂ„ skicklig pĂ„ andra sĂ€tt. Han hade fört en ekonomisk politik
som gjort att det fanns pengar nÀr hans eftertrÀdare Theodore Roosevelt skulle dra igÄng det viktiga bygget av Panamakanalen.
Donald Trump hade nostalgiskt blickat bakÄt Àven under sin första mandatperiod. NÀrmare bestÀmt mot 1950-talet, som mÄnga av hans anhÀngare pÄ ibland svag grund betraktat som en svunnen glansperiod för USA. Men nu sökte han sig alltsÄ Àn lÀngre bakÄt i tiden.
Tillbaka i Vita huset Ă„terkom Trump flera gĂ„nger till sin beundran för William McKinley och han förklarade dessutom att USA aldrig varit sĂ„ rikt som under perioden 1870â1913, en tidsepok som han nu med en viss överdrift beskrev som âden gyllene eranâ.
Det var en tid nÀr USA hade expanderat territoriellt. Hawaii annekterades 1898, tvÄ Är efter att McKinley valts till president. Samma Är gick USA i krig mot Spanien, segrade och fick enligt fredsavtalet ta över de spanska kolonierna Puerto Rico, Guam och Filippinerna liksom Àven, för en tid, kontroll över Kuba som utlovats sjÀlvstÀndighet.
Samtidigt hade importen till USA belagts med tullar som inte bara skyddat den inhemska industrin utan ocksÄ gett sÄ goda intÀkter till statskassan att det inte ens varit nödvÀndigt med en federal inkomstskatt (den infördes först genom ett tillÀgg till konstitutionen just 1913). Det var Trumps fasta övertygelse att om USA bara hade behÄllit systemet med tullar skulle allt ha blivit sÄ mycket bÀttre, inte minst för den amerikanska ekonomin, under följande Är.
Nu var det till slut dags att Äter belÀgga andra lÀnders varor och tjÀnster med tullar och Trump kunde lova att nationen
skulle vĂ€xa pĂ„ nytt, âvĂ„r rikedom ska vĂ€xa, vĂ„rt territorium expandera, vĂ„ra stĂ€der ska bli större och vĂ„ra förvĂ€ntningar stĂ€rkasâ. Det var hans löfte att USA under hans presidentskap Ă€ntligen var pĂ„ vĂ€g in i en ny gyllene era.
Enklare metaller under en gyllene yta
Det var knappast överraskande att Donald Trump anvÀnde begreppet den gyllene eran, golden age, för att det enligt hans mening var en tidsepok sÄ fylld av framgÄngar att den bildligt kunde liknas vid att vara av rent guld. Det Àr heller inte alls sÀkert att han kÀnde till att en av USA:s mest berömda författare för lÀnge sedan kunde konstatera att den som skrapade pÄ den gyllene ytan skulle finna att det inte var sÄ vackert dÀrunder.
NĂ€r Mark Twain 1873 gav ut romanen The Gilded Age â A Tale of Today, som han skrivit tillsammans med vĂ€nnen och kollegan Charles Dudley Warner, kunde han knappast ana att titeln skulle ge namn Ă„t den kommande tidsepok som skulle omfatta 1800-talets sista decennier och strĂ€cka sig in pĂ„ 1900-talet, mot första vĂ€rldskriget.
Den förgyllda eran, the gilded age, var en tid av stora och genomgripande förÀndringar i samhÀllet, i USA liksom pÄ andra hÄll. Jordbruket mekaniserades och en stor del av befolkningen tvingades lÀmna landsbygden och flytta till vÀxande stÀder dÀr det fanns jobb i nya fabriker nÀr industrialiseringen tog fart. Ett jÀrnvÀgsnÀt byggdes ut sÄ att det blev möjligt att pÄ ett annat sÀtt förflytta sig över hela USA. En strÀvan efter att bli rik sipprade ner bland folklagren. En materialism tilltog i samhÀllet nÀr hushÄllen blev alltmer
inriktade pÄ konsumtion. Men inkomstskillnaderna ökade kraftigt nÀr företagen blev allt större och starkare och industrikapitalister kunde bygga upp enorma förmögenheter samtidigt som mÄnga satt fast i en svÄr fattigdom. Den ekonomiska och sociala ojÀmlikheten bidrog ocksÄ till en omfattande politisk korruption nÀr politiker kunde hÀmta in pengar om de gjorde vad de nya oligarkerna bad dem om. Protektionistiska tullar infördes för att skydda den inhemska industrin. Könsroller kom att Àndras nÀr kvinnor vann större sjÀlvstÀndighet. Nya invandrargrupper kom i allt större skaror till USA vilket ledde till krav pÄ alltmer lÄngtgÄende restriktioner.
Det var knappast en gyllene era. För som Mark Twain senare ska ha förklarat sÄ fanns det enklare metaller under en förgylld yta, som glittrade ovanpÄ men prÀglades av korruption dÀrunder.
NÀr romanen gavs ut hade den dÄ trettioÄttaÄrige Mark Twain gjort sig ett namn som reporter och humorist. Men hans berömmelse som skönlitterÀr författare lÄg lÀngre fram i tiden. Enligt legenden kom idén till boken nÀr Samuel Clemens, som var hans riktiga namn, och hans hustru Olivia i slutet av 1872 bjudit in sina grannar Charles Dudley Warner med hustrun Susan till hemmet i Hartford i Connecticut dit de flyttat Äret innan. Under samtalen kom de tvÄ mÀnnen att döma ut samtidens skönlitteratur och inte minst de romaner som deras hustrur lÀste. De tvÄ kvinnorna svarade med en utmaning: skriv dÄ en bÀttre roman sjÀlva och visa vad ni kan.
Det gick inget vidare. The Gilded Age, som publicerades ett Är senare, kan knappast rÀknas till Mark Twains större verk Àven om den med tiden kommit att omvÀrderas en del
i positiv riktning. Dess sentida berömmelse kan Ă„tminstone till del förklaras med att titeln lĂ€ngre fram gav namn Ă„t en tidsepok. Mark Twain var bara i inledningen av sin skönlitterĂ€ra karriĂ€r. Hans blivande klassiker om Tom Sawyer (1876) och Huckleberry Finn (1884) lĂ„g Ă€nnu framĂ„t i tiden. Ăven om The Gilded Age fick en hyfsad upplaga var kritikerna inte nĂ„diga. Den risades i betydelsefulla tidningar som New York Tribune, vilket gjorde Mark Twain sĂ€rskilt upprörd eftersom tidningen tidigare publicerat en rad av hans artiklar och Ă€ven varit med och finansierat en flera mĂ„nader lĂ„ng reportageresa i Europa som resulterat i en serie resebrev, senare samlade i boken The Innocents Abroad, som blev nĂ„got av ett genombrott i och med att den nĂ„dde lĂ€sare över hela USA. I Chicago Tribune dömdes The Gilded Age ut som âbarnsligâ och enligt tidningens kritiker skulle tusentals lĂ€sare komma att kĂ€nna sig bĂ„de âlurade och rĂ„nadeâ. I en annan recension jĂ€mfördes romanen med en illa blandad salladsdressing.
Det fanns flera skÀl till de negativa reaktionerna. Förutom att Mark Twain Ànnu var mer etablerad för sina reportage och sin humor Àn som skönlitterÀr författare var det ocksÄ nÄgot nytt med en politisk satir i fiktiv form, en genre som skulle bli betydelsefull först lÀngre fram i tiden.
DĂ€rtill fungerade inte samarbetet med Charles Dudley Warner sĂ€rskilt vĂ€l. De mĂ„ ha varit goda vĂ€nner men knappast parhĂ€star som skribenter. Ăven om Mark Twain sjĂ€lv stod bakom merparten av boken som författare var det Ă€ndĂ„ den tydliga kontrasten mellan deras olika sĂ€tt att skriva som gav upphov till kommentaren om den illa blandade salladsdressingen.
Ăn viktigare var nog att Mark Twain med The Gilded Age
var lite före sin tid. 1873 hade tidsepoken som sÄdan knappast ens inletts. USA var fortfarande inne i rekonstruktionseran Àven om bakslag redan blivit tydliga, inte minst i Södern dÀr starka krafter ville ÄterupprÀtta och stÀrka en vit överhöghet i vad som nyligen varit ett slavsamhÀlle.
Unionssidans seger i inbördeskriget hade Ă€ndĂ„ gett upphov till en avsevĂ€rd optimism i breda samhĂ€llslager, med starka förhoppningar om att USA nu var pĂ„ rĂ€tt vĂ€g. Abraham Lincoln hade redan, mitt under pĂ„gĂ„ende krig, i sitt berömda tal pĂ„ slagfĂ€ltet vid Gettysburg 1863, talat om âen ny födelse för frihetenâ, ett löfte om en enad nation dĂ€r alla medborgare var lika inför lagen. Kriget avlöstes sedan av rekonstruktionseran. Det innebar inget mindre Ă€n att USA:s demokrati nu skulle rekonstrueras, bli starkare, mer rĂ€ttvis och ge alla lika möjligheter. Tre tillĂ€gg antogs till konstitutionen: det trettonde, fjortonde och femtonde. DĂ€rmed slogs det fast att slaveriet var förbjudet i grundlagen, att alla som var födda i USA och naturaliserade invandrare var garanterade medborgerliga rĂ€ttigheter, Ă€ven svarta invĂ„nare som varit slavar, och att rĂ€tten att rösta i allmĂ€nna val inte kunde nekas nĂ„gon man pĂ„ grund av ras eller hudfĂ€rg. Delstaterna understĂ€lldes pĂ„ ett annat sĂ€tt Ă€n tidigare den federala makten som fick allt större befogenheter. Amerikas förenta stater gick frĂ„n plural till singular.
Rekonstruktionseran har mot den bakgrunden kommit att beskrivas som USA:s andra grundande. Löften som getts vid revolutionen, nÀr USA bröt sig loss frÄn den brittiska kolonialmakten ett knappt sekel tidigare, skulle nu till slut förverkligas i en alltmer perfekt demokrati. Historikern Eric Foner hÀvdar att de tre tillÀggen efter inbördeskriget innebar att USA dÄ fick en i grunden ny konstitution i
förhÄllande till den som hade antagits 1789, dÀr en kompromiss mellan nord- och sydstater lett till att slaveriet levt vidare trots det som slagits fast nÀr sjÀlvstÀndigheten utropades 4 juli 1776: Alla mÀnniskor Àr skapade lika med vissa okrÀnkbara rÀttigheter, som rÀtten till liv, frihet och strÀvan efter lycka.
Det skulle alltsÄ dröja nÀstan ett sekel och krÀvas ett inbördeskrig dÀr hundratusentals mÀnniskor dödades innan slaveriet kunde avskaffas och alla, oavsett hudfÀrg, var fria medborgare. Mark Twain, som föddes 1835, hade sjÀlv vÀxt upp i slavstaten Missouri, i den lilla staden Hannibal. I hemmet fanns Ätminstone en slav, en kvinna vid namn Jennie som arbetade i hushÄllet, och det fanns en rad andra slavar i hans omgivning. NÀr inbördeskriget bröt ut 1861 gick Twain ocksÄ tillfÀlligt med i en lokal milis som stod pÄ konfederationens sida. Men han deltog aldrig i nÄgra strider utan bröt snabbt upp och gav sig ivÀg vÀsterut över kontinenten. Under en lÀngre period arbetade han som journalist pÄ en tidning i Nevadaterritoriet. SÄ smÄningom reste han vidare och nÄdde San Francisco innan kriget var över.
Mot imperialism
Det kan knappast rÄda nÄgon tvekan om att Mark Twains bakgrund i en slavstat kom att pÄverka honom i hans tidiga syn pÄ rasism, och den kom att mÀrkas i början av hans karriÀr som skribent. Han kom först att försvara sig med att slaveriet i hans hembygd ÀndÄ inte varit brutalt pÄ samma sÀtt som pÄ plantagerna lÀngre söderut, och Twain kunde Àven pÄ Àldre dagar, som sÄ mÄnga andra under denna tid, tillfÀlligt falla tillbaka i gamla rasistiska uttryck och dÄ upp-
fattas som motsÀgelsefull. Han kom senare att i alla fall medge att han i sin ungdom inte förstÄtt eller varit medveten om det orÀttfÀrdiga i slaveriet. SÄ smÄningom kom han att öppet skÀmmas för den rasism han vÀxt upp med, inte bara mot svarta utan Àven, och i kanske Àn högre grad, mot den amerikanska urbefolkningen.
NĂ€r han 1895, Ă„ret dĂ„ han fyllde sextio Ă„r, gav sig ut pĂ„ en lĂ„ng internationell föredragsturnĂ© som tog honom till Australien, Asien och södra Afrika kom han ocksĂ„ att ta avstĂ„nd frĂ„n tidens kolonialism och imperiebyggande. Resan blev nĂ„got av ett uppvaknande nĂ€r det gĂ€llde en imperialism Twain tidigare inte funderat sĂ„ mycket över och knappast sett som nĂ„got att kritisera. NĂ€r han i Indien sĂ„g hur illa lokalbefolkningen behandlades av vita europeiska kolonisatörer var det som att han plötsligt var tillbaka i sin barndoms Missouri med slaveriets brutalitet: âJag hade inte sett nĂ„got liknande pĂ„ femtio Ă„r.â Han medgav att han hade glömt bort hur illa det egentligen varit. I Sydafrika blev han djupt upprörd nĂ€r han mötte brittiska gruv- och jĂ€rnvĂ€gschefer som talade om sina svarta understĂ€llda som âsina slavarâ, för Ă€ven om dessa mĂ€nniskor formellt var fria var det inte sĂ„ de betraktades.
NÄgra Är senare, efter att USA besegrat Spanien 1898 och tagit kontroll över flera spanska kolonier, kom Twain att fördöma Àven sitt hemland nÀr en territoriell expansion utanför den egna kontinenten inleddes. Mark Twain var sÀrskilt hÄrd i sitt fördömande av hur USA invaderat och militÀrt tagit över Filippinerna. I en essÀ han publicerade 1901 beskrev han hur en filippinsk befrielserörelse bedragits av USA nÀr den bistÄtt den amerikanska militÀren i dess strider mot de spanska ockupanterna. IstÀllet för frihet och
sjÀlvstÀndighet som egen republik ersattes det spanska förtrycket av en ny kolonialmakt. Under de följande Ären publicerade Mark Twain en rad artiklar, höll föredrag och gav intervjuer dÀr han kritiserade USA:s övergrepp mot en nation som kÀmpat för sitt oberoende. Det var, menade han, en imperialism som inte var förenlig med USA:s kamp för demokrati och frihet sedan den egna sjÀlvstÀndigheten.
Mark Twain kom Àven att stödja den vÀxande kvinnorörelsen och dess krav pÄ ökade rÀttigheter och frihet. Redan 1873 skrev han en essÀ dÀr han stÀllde sig bakom kravet pÄ kvinnlig röstrÀtt. Han förklarade sig övertygad om att USA som nation inte hade nÄgot att förlora men mycket att vinna pÄ om kvinnorna fick rÀtt att rösta i allmÀnna val. Det skulle dÄ dröja ytterligare fyrtiosju Är innan det förverkligades 1920 med ett tillÀgg till konstitutionen.
Utvecklingen mot en mer progressiv samhÀllssyn blev ocksÄ tydlig i Mark Twains beskrivningar av den politiska korruption som blev alltmer utbredd under den förgyllda eran.
Politiker kan köpas för pengar
Som ung man, Àven efter att han börjat sin reporterbana, funderade han inte sÀrskilt mycket över politik och hur valda befattningshavare agerade i USA:s kongress. Men 1867, dÄ han var trettiotvÄ Är gammal, kom han till huvudstaden Washington. HÀr tÀnkte han stanna en tid och behövde dÀrför ett jobb som inte var alltför betungande men ÀndÄ gav en inkomst sÄ att han vid sidan om kunde fortsÀtta som skribent. Nevada hade dÄ nyligen blivit en delstat i unionen och han sökte upp dess ene senator, William Stewart. De
hade trÀffats tidigare, nÀr Stewart arbetat som jurist i Nevada. Mark Twain var illa klÀdd, rufsig i hÄret och hade en cigarr dinglande ur ena mungipan. Efter nÄgra tveksamma ögonblick kom Stewart ihÄg den reporter som hade skrivit kritiska artiklar om honom i hemstaten. Men Mark Twain var nu ett mer kÀnt namn och Stewart insÄg att det var nÄgot som kunde komma en politiker till nytta, och anstÀllde honom som sin privata sekreterare. Lite senare jobbade Mark Twain en kort tid Àven för Nevadas andre senator
James Nye.
Arbetet i de politiska korridorerna blev inte lĂ„ngvarigt men kom Ă€ndĂ„ att sĂ€tta spĂ„r i Mark Twains kommande författarkarriĂ€r nĂ€r han utvecklade en politisk satir som lyfte fram den korruption han dĂ„ hade observerat med egna ögon. Vad han ansĂ„g sig ha sett var kongressledamöter som mest sĂ„g till sina egna intressen. Senare beskrev han kongressens medlemmar som att de tydligt utgjorde USA:s enda âkriminella samhĂ€llsklassâ.
Hans övertygelse om en utbredd korruption i de politiska korridorerna var tydlig redan i boken The Gilded Age som alltsÄ gavs ut bara Ätta Är efter att inbördeskriget var över.
I romanen hoppas en fattig familj frÄn Tennessee fÄ in pengar genom att sÀlja mark som Àrvts i hemstaten. Men nÄgot köpintresse finns inte. Laura, en dotter som adopterats av familjen, lyckas flytta till Washington dÀr hon som lobbyist pÄ olika sÀtt försöker styra kongressledamöter att fÄ den federala regeringen att förvÀrva marken. NÀr familjens Àldste son, Washington Hawkins, som av sin far fÄtt höra att marken i Tennessee kommer att göra honom till en av de rikaste mÀnnen i vÀrlden, senare kommer till huvudstaden fÄr han vid ett besök i kongressen en lektion av överste
Beriah Sellers, en man utan pengar som Ă€ndĂ„ dyker upp och inger förhoppningar under handlingens gĂ„ng. Sellers berĂ€ttar hur kongressledamöters röster kan köpas för pengar, för âi ett fritt land som vĂ„rt dĂ€r alla mĂ€n kan stĂ€lla upp i kongressval och alla kan rösta pĂ„ honomâ kan man inte utgĂ„ ifrĂ„n att alla ska vara moraliskt oklanderliga. âDet ligger inte i naturen.â Sellers tillade i alla fall förtröstansfullt att det trots allt finns âen respektabel minoritet av hederliga mĂ€n i kongressenâ.
Under större delen av den förgyllda eran hade USA ocksĂ„ relativt svaga presidenter utan nĂ„got starkt vĂ€ljarstöd, och de som var pĂ„ plats i Vita huset frĂ„n tiden efter inbördeskriget till in pĂ„ 1890-talet har till och med beskrivits som âde bortglömda presidenternaâ. Det var nĂ„got som ocksĂ„ bidrog till att ledamöter i kongressen valde att gĂ„ finansiella bidragsgivare till mötes. De lagar och andra förslag som röstades igenom var ofta svar pĂ„ önskemĂ„l frĂ„n industrikapitalister och andra affĂ€rsmĂ€n som i sin tur sĂ„g till att kongressledamöter kunde utöka sina inkomster. Det var nĂ„got Mark Twain tog fasta pĂ„ och hans satir i The Gilded Age riktas bĂ„de mot korrupta politiker som tar emot pengar och nyligen rika individer som pĂ„ olika sĂ€tt försöker pĂ„verka dem med diverse bidrag och tjĂ€nster, och ocksĂ„ rena mutor.
NĂ„gra Ă„r tidigare, 1869, hade Twain till och med publicerat ett öppet brev till Cornelius Vanderbilt, affĂ€rsmagnaten som blivit enormt förmögen, först pĂ„ en satsning pĂ„ sjöfrakt men framförallt pĂ„ de investeringar han gjorde för att bygga upp det jĂ€rnvĂ€gsnĂ€t som kom att förĂ€ndra USA. I brevet anklagade Mark Twain Vanderbilt för bĂ„de girighet och grymhet, âen man som gör sin förmögenhet till en gud istĂ€llet för till sin tjĂ€nareâ, och beskrev honom
som en man som tycks vara en idol för âen krypande svĂ€rm av smĂ„ sjĂ€larâ.
à terigen visade han hur motsÀgelsefullt han ibland kunde uttrycka sig i olika frÄgor, för han ville sjÀlv gÀrna bli en rik man.
Jakten pÄ rikedom
NÀr Mark Twains författarkarriÀr sedan tog fart, med berÀttelserna om Tom Sawyer och Huckleberry Finn och andra böcker, strömmade royalties in och han tjÀnade bra med pengar. DÀrtill kunde hustrun Olivia, som kom frÄn en vÀlbestÀlld familj, bidra med ett ansenligt arvegods frÄn sina förÀldrar. TillgÄngarna behövdes för Mark Twain ville gÀrna leva vÀl. Han bodde fint, flyttade mellan olika egendomar, anstÀllde tjÀnstefolk, reste flott och kunde ta med familjen, sin fru och döttrar, pÄ lÀngre vistelser i Europa dÀr han hyrde fina bostÀder med tjÀnstefolk i stÀder som London, Paris och Florens. Han behövde goda inkomster för han gillade att spendera pengar och kunna visa att han var en man med tillgÄngar.
Till del gick det tillbaka till hans uppvÀxt. Hans förÀldrar hade inte haft mycket pengar. Fadern, John Clemens, försökte ta sig fram pÄ olika sÀtt men lyckades aldrig i vad han Àn tog sig för. En gÄng, innan familjen flyttade till Missouri, dÀr sonen Samuel alltsÄ föddes, hade John Clemens i alla fall köpt mark i Tennessee. Och liksom fadern i familjen i romanen The Gilded Age var han sÀker pÄ att denna mark en gÄng skulle göra hans barn förmögna, och det var nÄgot de ofta fick lyssna pÄ. John Clemens avled 1847 och slapp ta del av familjemedlemmarnas besvikelse över att marken
aldrig gjorde dem rika. Mark Twain förklarade senare att det inte var nÄgot fel med att börja livet som varken rik eller fattig. Men vad som var en förbannelse var att börja livet som fattig och blicka framÄt mot rikedom.
Fast det var inte enda skÀlet till att Mark Twain var sÄ angelÀgen om att bli en förmögen man. Han rycktes ocksÄ med av tidsandan och kom sjÀlv att pÄverkas ordentligt av den förgyllda eran lÄngt efter att The Gilded Age publicerats. Som sÄ mÄnga andra vid denna tid beundrade han och sÄg upp till de som nu skapat vÀldiga förmögenheter och hade mer pengar Àn de hade möjlighet att göra av med. Det rÀckte inte med att han drog in hyfsat med pengar som författare.
Han ville bli riktigt rik, som en Andrew Carnegie, en John D. Rockefeller eller en J.P. Morgan.
Det var bara, trodde han, att investera rĂ€tt och hĂ„va in vinsten. Han började med att starta ett eget bokförlag, vilket Ă€ndĂ„ var hans hemmaplan, och fick in bra med pengar nĂ€r han kunde ge ut Ulysses Grants memoarer. Den militĂ€re hjĂ€lten i inbördeskriget som sedan hade valts till USA:s president var ett sĂ€kert kort och boken sĂ„ldes i stora upplagor. Men det gick sĂ€mre nĂ€r han började ge sig in pĂ„ aktiemarknaden. Han hade helt enkelt ingen talang för finansiella spekulationer. 1883 började han köpa aktier i Oregon & Transcontinental Company, ett jĂ€rnvĂ€gsbolag med planer pĂ„ att bygga en linje frĂ„n Stillahavskusten till Chicago. Ănnu en jĂ€rnvĂ€g som skulle göra det lĂ€tt att resa vĂ€sterut. Vad kunde gĂ„ fel? Redan i The Gilded Age hade Mark Twain lĂ„tit Beriah Sellers möta tvĂ„ unga hoppfulla resenĂ€rer i Saint Louis nĂ€r de var pĂ„ vĂ€g frĂ„n New York vĂ€sterut. Sellers förklarade för dem att vĂ€stern var en plats dĂ€r en ung man med framĂ„tanda kunde plocka upp en förmögenhet, âbara plocka
