ERIK PETERSSON MACHIAVELLI
FRIHET I FURSTARNAS TID
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Erik Petersson 2026
omslag: Niklas Lindblad
omslagsbild: Staty av Niccolò Machiavelli, gjord av Lorenzo Bartolini 1843. Uffizigalleriet, Florens. foto: Shutterstock.
karta: Lönegård & Co
inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB
tryck: Scandbook, Falun 2026
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
isbn: 978-91-8050-751-6
Innehåll
Allmänt om namn 206
Hänvisningar 207
Referenser 220
Personregister 225
Tack 236
Aktörer
Vänner och allierade till Machiavelli
Biagio Buonaccorsi (1472–1522?), sekreterare i Andra kansliet
Francesco Vettori (1474–1539), diplomat
Piero Soderini (1452–1522), Florens högste ämbetsman (gonfalonjär) 1502–1512
Familjen Medici
Lorenzo de’ Medici, ”il Magnifico” (1449–1492), Florens ledare 1469–1492
Giovanni de’ Medici (1475–1521), påve (under namnet
Leo X) 1513–1521
Giulio de’ Medici (1478–1534), påve (under namnet
Clemens VII) 1523–1534
Lorenzo II de’ Medici (1492–1519), Florens ledare 1516–1519
Familjen Borgia
Rodrigo Borgia (1431–1503), påve (under namnet
Alexander VI) 1492–1503, far till Cesare Borgia
Cesare Borgia (1475–1507), hertig av Romagna, son till Rodrigo Borgia
Andra viktiga aktörer
Caterina Sforza (1463–1509), furstinna av Imola och Forlì
Girolamo Savonarola (1452–1498), Florens ledare 1494–1498
Isabella d’Este (1474–1539), markisinna av Mantua, formell regent 1509–1512 och 1519–1539
Julius II (1443–1513), påve 1503–1513
Louis XII (1462–1515), Frankrikes kung 1498–1515
Italien omkring år 1500
I slutet av 1400-talet och början av 1500-talet bestod den italienska halvön av flera rivaliserande småstater. En stor del av den nordvästra delen tillhörde det väldiga kejsardömet, Tysk-romerska riket. Som en följd av de ständiga konflikterna ritades kartan ideligen om. De fem huvudaktörerna i maktkampen var:
Hertigdömet Milano
Republiken Venedig
Republiken Florens
Kyrkostaten (med påven som världslig furste)
Kungariket Neapel
En framgångsrik handel hade gjort de italienska staterna förmögna och kulturellt blomstrande, men de var samtidigt militärt svaga och politiskt oenade. Kombinationen gjorde halvön till en magnet för Europas stormakter. År 1494 inleddes det som i historieböckerna går under benämningen ”de italienska krigen”, där främst Frankrike och Spanien – och senare även Tysk-romerska riket – kämpade om herraväldet över halvön.
HERTIGDÖMET SAVOJEN
tysk-romerska riket
ERTIGDÖMETMILANO
Milano Turin Genua
REPUBLIKEN GENUA
Pisa
Padua
REPU B L I K E N V E N E D I G
Venedig
Prato Mantua
Imola Bologna Forlì
REPUBLIKEN FLORENS
Florens Siena Perugia Urbino
REPUBLIKEN SIENA
Korsika (Genua)
KUNGADÖMET SARDINIEN
r ren sk a h a v e t
Rom
Norra delarna av den italienska halvön omkring år 1500.
KUNGADÖMET NEAPEL
Neapel
En stad i brand
rom, 1527
Skriken och skotten fortsatte långt efter att mörkret hade lagt sig. Rom var ett helvetiskt inferno när den 6 maj 1527 gick mot sitt slut.
Den armé som skulle skydda staden hade vänt sig mot den. Soldaternas vrede mot kristendomens hjärta hade byggts upp under månader av hunger, uteblivna löner och bristfälligt ledarskap. Formellt stod de under Karl V:s befäl – kejsaren av Tysk-romerska riket, som också var Roms beskyddare – men deras förtvivlan hade drivit dem hit, styrda av omständigheter som ingen längre kunde kontrollera.
Redan före gryningen hade en tät dimma lagt sig över trakten och gjort situationen ännu svårare för dem som försökte försvara Rom. De få kanoner de hade kunde inte användas – i den dåliga sikten var risken stor att kulorna skulle missa sina mål och i värsta fall träffa personer på den egna sidan. Charles III, hertig av Bourbon och befälhavare för den kejserliga armén, hade knappt kontroll över sina soldater. Efter månader av fälttåg var de, uppemot 20 000 man, utmärglade och uppgivna. Men den här morgonen stod hertigen framför dem och lovade att deras namn skulle gå till historien, om de bara lyckades inta Rom. Och inte nog med det – när staden väl hade fallit
skulle en ny väg öppnas, mot Spanien och andra makter bortom havet.
När morgonen långsamt ljusnade i den täta dimman inleddes anfallet. Stegar restes mot de gamla murarna och soldaterna försökte ta sig in för att skapa förvirring och överraska den lilla styrka som fanns kvar inne i staden. En av de första som stupade var hertigen av Bourbon själv, träffad av ett skott uppifrån murarna. Utan honom fanns ingen kvar som ens kunde försöka styra anfallet. Soldaterna tog sig in och började urskiljningslöst attackera, plundra och skövla.
Trots århundraden av förfall var Rom fortfarande påvens hemvist, där kardinalerna och kyrkans folk flockades kring kurian, där ambassadörernas palats låg tätt i kvarteren längs Tibern, där aristokraterna bodde bakom stenmurar och med prunkande trädgårdar. I den myllrande staden levde också tusentals människor utan större rikedomar, bland ruinerna efter ett stolt men sedan länge svunnet förflutet.
Nu var allt förändrat. Enligt ett ögonvittne låg kropparna så tätt på gatorna att det var omöjligt att ta sig fram. Kyrkorna hade härjats och plundrats – altare hade välts och heliga föremål stulits eller slagits sönder. I den portugisiske ambassadörens palats, ett av stadens mest välbyggda, hade mängder av människor i desperation samlats för att söka skydd och trygga sina pengar, juveler och övriga värdesaker. Men soldaterna lyckades ta sig in. De församlade plundrades, dödades eller flydde för sina liv, och till sist stod även självaste ambassadören utan en enda ägodel i behåll. Samma vittne skrev kort efteråt att ”skriken från kvinnor och barn på gatorna var nog för att krossa en mans hjärta”.
Nunnor släpades ut från sina konvent, präster slaktades vid sina altare och kardinaler blev berövade på sina smycken och fina kläder. Den rasande plunderingen av Rom pågick under drygt en vecka, påeldad av den religiösa spänningen mellan protestanter och katoliker, men också av en politisk vilja att krossa den samlande symbolen för Europa och kristenheten.
Påven själv – Clemens VII, eller Giulio de’ Medici som han hade hetat innan han klev upp på den heliga stolen –hade i sista stund tvingats fly från Peterskyrkan. Hade det inte varit för hans schweizergarde, som barrikaderat sig vid en liten kyrkogård och tappert hållit stånd trots svåra förluster, hade också han strukit med. Nu hann han sätta sig i säkerhet bakom Castel Sant’Angelos murar, där han i sin förtvivlan bara kunde se på medan soldaterna fortsatte sin vansinniga skövling.
Det han bevittnade var inte bara en stads undergång; plundringen av Rom blev också slutet för en historisk epok, den renässans där Florens hade varit själva medelpunkten och där Niccolò Machiavelli spelat en av huvudrollerna.
Första gången jag kom i kontakt med Niccolò Machiavelli var som tonåring, när jag besökte en utställning om hertig Karl på Nyköpingshus. Poängen med utställningen var att skildra hertigen i ljuset av de nya ideal som växte fram bland härskare i Europa under 1500-talet, präglade av en allt starkare furstemakt.
Vid den tiden tycks alla makthavare ha varit stöpta i samma form, oavsett om de hette Henry VIII, Francis I eller – för att nämna en skandinavisk motsvarighet – hertig
Karl. De var hänsynslösa, skrupelfria och blodtörstiga, försedda med en minst sagt flexibel moral där målet alltid ansågs helga medlen. Som upphovsman till de nya idealen utpekades Machiavelli. Alla härskare verkade ha läst, eller åtminstone inspirerats av, hans berömda bok Fursten.
Det här är också den bild de flesta har av Machiavelli i dag. Om vi skulle fråga vem som helst skulle svaret troligen bli att han var en cynisk rådgivare som uppmuntrade furstar att inte sky några medel för att behålla och utvidga sin makt. Den här uppfattningen märks också i språket: vi säger att en person är machiavellisk om han eller hon inte drar sig för att ljuga och manipulera, drivs av makthunger och inte låter moralen stå i vägen för sina mål. Samma bild av Machiavelli förmedlas också inom populärkulturen: antingen i direkta porträtt, som i datorspelet Assassin’s Creed där han under eget namn framträder som en hänsynslös rådgivare, eller i omgestaltad form, som i Star Wars Rebels där han dyker upp som en blåfärgad karaktär. Machiavellis tankar har också starkt präglat tv-serier som House of Cards och Game of Thrones.
Den politiske filosofen Leo Strauss har brottats med frågan om man bör kalla Machiavelli ”a teacher of evil” eller inte. Han konstaterar att det är svårt, kanske omöjligt, att inte väga in att Niccolò i sin bok Fursten rekommenderar makthavare att hellre mörda sina motståndare än ta deras egendomar i beslag, med motiveringen att ”de som är sårade, och fortfarande lever, kan ta hämnd”.
Även andra tänkare har försökt förstå vad Machiavelli egentligen ville säga med Fursten. Filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin menar att det Machiavelli satte högst av allt var ordning – och det var något renässansens Florens led akut brist på. Berlin landar i en annan analys än Strauss
och skriver: ”Machiavellis värderingar må vara felaktiga, farliga, motbjudande; men han menar allvar. Han är inte cynisk.” Berlin hävdar att Machiavelli – hur motbjudande slutsatserna än kunde uppfattas – bara förmedlade sin sakliga analys av vad som faktiskt krävs av en makthavare som vill styra en stat i en fientlig värld.
Bilden av Machiavelli som ondskans rådgivare har etsat sig fast i det allmänna medvetandet – och kanske är det inte så konstigt, för spår av denna tolkning har funnits lika länge som Fursten funnits i tryck. När William Shakespeare omkring år 1591 skrev Henry VI lät han hertigen av Gloucester fantisera om hur han skulle göra för att ta kronan från sin brorson. Hertigen föreställer sig att han ska använda alla tänkbara metoder: han ska mörda och lura sig fram på ett sätt som skulle få Machiavelli att framstå som en gröngöling (detta trots att pjäsen utspelar sig under rosornas krig, långt innan Machiavelli formulerade sina tankar):
Torment myself to catch the English crown:
And from that torment I will free myself, Or hew my way out with a bloody axe. Why, I can smile, and murder whiles I smile, […]
And set the murderous Machiavel to school.
Vi kan alltså konstatera att få författare och filosofer i västerlandets historia haft ett lika tvivelaktigt – och samtidigt bestående – rykte som Machiavelli. Att läsa Fursten är att stiga in i en värld där moral är ett hinder och svek är ett verktyg. Här handlar det inte om hur världen borde vara, utan om att förstå hur den faktiskt fungerar. Härskaren
ska inte främst vara god, utan effektiv. Folket ska känna sig tillfreds, men det ska kontrolleras.
Men vad ville Machiavelli själv uppnå med Fursten? Hur ska vi läsa honom i dag, 500 år senare? Människor har i alla tider läst hans bok i hemlighet, och de som trots allt varit öppna med att de har läst den har i regel varit snabba att ta avstånd från hans råd. Var detta berömda verk i själva verket Machiavellis smått desperata försök att bli rekryterad av familjen Medici, som just hade slängt ut honom från maktens kretsar i Florens? Varför gav han råd som han rimligen måste ha förstått kunde uppfattas inte bara som cyniska, utan direkt onda? Vad var hans syfte med att skriva som han gjorde?
Niccolò Machiavelli befann sig i spänningsfältet mellan å ena sidan ett republikanskt ideal som förespråkade frihet och medborgarskap och å andra sidan idéer som omhuldades av maktfullkomliga furstar och oligarker – såsom familjen Medici. Han levde i ett skifte där gamla maktbalanser ersattes av nya, vilket gjorde att han behövde hitta nya sätt att förstå och hantera politikens logik. Det var ur detta behov Fursten föddes, ett verk som efter hans död gjorde honom till symbolen för att se den politiska verkligheten som den är, inte som vi önskar att den vore.
Att skriva så öppet om maktens spel var chockerande, både då och långt senare. Samtidens upprördhet handlade främst om Machiavellis brist på kristen moral i råden till furstarna. Eftervärlden har stämplat honom som en cynisk rådgivare åt tyranner, en som gav legitimitet åt all maktutövning, oavsett hur tyrannisk den var, och oavsett vilka medel som användes.
Men är den gängse bilden sann? Från unga år hade Niccolò Machiavelli läst antikens filosofer. På hans tid
var Aristoteles den mest beundrade och verket Politiken sågs som vägledande för hur samhällen borde organiseras. Machiavelli inspirerades av Aristoteles, särskilt tanken att människans natur är avgörande för hur samhället fungerar. Samtidigt rymmer hans tänkande motsägelser. Hur kunde han – som hade läst Livius Ab urbe condita, skildringen av den romerska republiken, och som ägnade större delen av sitt liv åt trogen tjänst för den florentinska republiken – skriva en bok som Fursten?
Niccolò Machiavelli verkade under några dramatiska decennier då banbrytande idéer om öppenhet, uppfinningsrikedom och frihet slungade Florens och andra italienska städer in i en helt ny tid. Renässansen bar på en tro om att framtiden kunde bli ljus och spännande; att kreativitet, skapande, nya insikter och nya uppfinningar kunde komma många människor till del – inte bara en självutnämnd despot.
Men inget av detta var givet. Den energi och den frihet som renässansens idéer behövde för att blomstra kunde kväsas. Människor har tyvärr förmågan att förstöra de villkor som gör framsteg möjliga. Machiavellis djupa insikt var att vi inte kan vara naiva inför detta. Han insåg att en gynnsam utveckling aldrig är given, utan något som vi alltid måste kämpa för. På nära håll fick han själv uppleva hur furstarnas växande makt släckte renässansens ljus.
I DRÖMMAR OM FRIHET
Republik av tyg och guld
I varje stat finner man nämligen dessa två skilda sinnelag, och de har sitt ursprung i att folket inte vill bli behärskat eller förtryckt av stormännen, medan stormännen vill behärska och förtrycka folket.
Fursten, kapitel 9.
När vår huvudperson Niccolò Machiavelli föddes var Florens själva mittpunkten för den yrvakna känsla av möjligheter som renässansen hade släppt lös – den intellektuella och konstnärliga blomning som svepte över Europa under 1400-talet och höll på att omforma kontinenten och snart nog även hela världen. Kanske fångades känslan av pånyttfödelse allra starkast av den 23-årige Giovanni Pico della Mirandola, en av de många intellektuella – konstnärer, arkitekter och författare – som drogs till Florens. Pico hade bott och arbetat i flera andra städer innan han uppmärksammades av Lorenzo de’ Medici, ofta kallad il Magnifico, och blev uppmuntrad av honom att slå sig ner i Florens.
Stadens läge på den italienska halvön gjorde den till en idealisk knutpunkt för den växande handeln mellan Mellanöstern och det östra Medelhavet å ena sidan, och de expanderande marknaderna i Gent, Brygge, Antwerpen och London å den andra. Längre tillbaka i tiden hade staden under en period varit Europas femte största stad efter
Konstantinopel, Paris, Milano och Venedig, och då haft omkring 100 000 invånare. Detta var dock före pestens härjningar – under Machiavellis tid hade invånarantalet krympt till omkring hälften, men även då var den en av halvöns största städer.
I Florens levde skönhet och elände sida vid sida. Innanför stadsmurarna bredde ett nät av stenlagda gator ut sig och skapade kvarter med plats för trädgårdar, palats, kloster, kyrkor, enklare hus och rena ruckel. Här och var stack torn upp som utropstecken över bebyggelsen. På Mercato Vecchio – Gamla torget – ilade köpmän mellan handelsbodarna i jakt på nya klipp, i trängseln bland ficktjuvar, prostituerade, munkar, predikanter, lekande barn, dagdrivare och en och annan adelsman som banade sig fram genom gyttret med sitt följe. I skuggan satt gamlingar på bänkar och betraktade spektaklet. Här kunde de utbyta nyheter, ta del av det senaste skvallret och samtidigt beskåda hur köpslåendet drev på kommersen till den grad att det riskerade att slå över i bråk och fientlighet. I gränderna lurade otryggheten och när mörkret föll gjorde man klokt i att se sig över axeln för att inte bli förföljd av gäng som inte tvekade att ta det de ville ha.
Till Florens kom unga människor som Pico som sökte lycka, rikedom och en bättre framtid i en stad vars ekonomiska uppsving saknade motstycke i Europa sedan antiken. Ingen annanstans kunde man få tag på varor från så avlägsna delar av världen, ingenstans diskuterades politikens villkor lika intensivt och med samma allvar. På universiteten och skolorna lärde sig nya generationer att undersöka och ifrågasätta världen och dess ordning. I boklådorna såldes både nyskrivna verk och återupptäckta texter från antiken. I ateljéerna målades odödliga mästerverk, som
Botticellis ”La Primavera” där gracerna smyckar Venus med vårens blommor. Leonardo da Vinci sammanfattade sina undersökningar av människokroppen i teckningen ”Den vitruvianske mannen”. Michelangelo högg fram sin över fem meter höga ”David” – statyn som blev en symbol för Florens vitalitet och förmåga – ur ett marmorblock. Allt detta skapande ägde rum bara ett stenkast från stadens främsta landmärke – den enorma katedralen Santa Maria del Fiore.
Entusiasmen inför all den kunskap människor kunde tillägna sig bara de använde sitt intellekt och sitt förnuft upplevdes mer intensivt här än på någon annan plats under 1400-talet. Människan tilldelades en mer central roll i utvecklingen än hon haft på mer än tusen år, inspirerad av antiken och förkristen mytologi. Filosoferna tävlade i konsten att hylla människans möjligheter, och mest ikoniskt blev förordet till ett verk i vilket den unge Pico gjorde anspråk på att samla dåtidens all kunskap. Här formulerade han vad som kom att bli en programförklaring för humanismen och människors fundamentala roll i världen.
Pico argumenterade för att människan genom sin frihet kunde förstå och ta in verkligheten fullt ut, till skillnad från alla andra djur och varelser. I den mest berömda passagen låter han Gud tala direkt till Adam. Gud förklarar att han inte tilldelat människan någon begränsad plats i skapelsen, utan att han har placerat Adam i centrum, så att han ska kunna se sig om. Därigenom gjorde Gud det möjligt för människan att själv skapa sig en plats i världen. Det var därför han gav henne en fri vilja.
Att Pico gav uttryck för denna känsla av oanade möjligheter i en värld som under tusen år präglats av motsatsen innebar också att ett tungt ansvar lades på människorna:
