SVENSKANS HISTORIA
Språkets roll under 800 år
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Tore Janson 2026
omslag: Sara R. Acedo
sättning: Cia Björk/PCG Malmö
kartor: Lönegård & Co
tryck: ScandBook EU 2026
tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
isbn: 978-91-8050-749-3
Innehåll
Förord 7
Tiden före svenskan 9
1200-tal: Ett nytt skriftspråk 24
1300-tal: Svenskan och Sverige 32
1400-tal: Svenskan och tyskan 62
1500-tal: Svenskan i staten och i kyrkan 73
1600-tal: Svenskan i stormakten Sverige 91
1700-tal: Svenskan i ett mindre Sverige 116
1800–1850: Svenskan i nationen Sverige 144
1850–1900: Svenskan blir allas skriftspråk 167
1900–1950: Svenskan i folkhemmet 191
1950–2000: Svenskan i Europa 213
2000–2025: Svenskan på nätet 253
Svenskan i historien 260
Förord
ÄMNET FÖR DEN här boken är svenska språkets roll i historien. Den handlar om hur svenskan uppkom tillsammans med Sverige och hur språket har använts och utvecklats genom tiderna i tal och i skrift, i ständigt samspel med den stat där de flesta användarna har levt.
Språk betyder mycket för historiens gång. Ett språk är ett sätt att kommunicera med ljud som är gemensamt för en grupp människor. De som kan språket från barnsben kan tala med dem som kan det men inte med andra, om de inte lär sig ett språk till. Därför består mänskligheten i stort sett av ett antal grupper av människor som förstår de andra inom gruppen men inte dem utanför. En stor del av historien rör sig om hur de grupperna förhåller sig till varandra. Kunskaper i andra språk än det man först har lärt sig är av mycket stor vikt i det sammanhanget. Därför handlar boken också om förbindelserna mellan svenska och andra språk, om förståelighet och påverkan mellan språken och om sambandet med de politiska händelserna.
Boken är en kronologisk berättelse, avsedd att vara läsbar och läsvärd för alla som är intresserade av Sve-
riges eller svenska språkets historia. Den innehåller utdrag ur originaltexter som illustrerar hur språket och ibland livet har tett sig i olika tider. Efter ett kort avsnitt om förhistorien kommer ett kapitel om varje århundrade fram till år 1800, därefter ett för varje halvsekel fram till 2000-talet, och några sidor om vad som håller på att hända nu. Sista kapitlet visar på några långsiktiga utvecklingar.
Ett hjärtligt tack till alla som har hjälpt mig i arbetet med boken! Särskilt värdefulla har varit insatserna från Stefan Hilding, Hans Lagerberg, Harald Janson och Henrik Janson. Återstående ofullkomligheter har jag naturligtvis ensam ansvar för.
Tore Janson Stockholm i november 2025
Tiden före svenskan
Indoeuropeiska
För över två hundra år sedan framförde en engelsman i Indien, domaren William Jones, en revolutionerande idé. Han visade på stora likheter mellan det indiska fornspråket sanskrit och de europeiska fornspråken latin och grekiska, och föreslog att de tre språken och kanske flera andra härstammade från ett okänt språk som hade talats mycket långt tillbaka i tiden.
Det var början till utforskningen av det som så småningom kom att kallas den indoeuropeiska språkfamiljen. Ganska snart blev de flesta eniga om att Jones hade rätt och att många andra språk än de som han hade nämnt hade samma ursprung. Alltsedan det tidiga 1800-talet har otaliga flitiga språkforskare försökt reda ut hur det okända urspråket bör ha tett sig och hur ett stort antal språk i Europa och Asien, däribland svenska, kan ha uppkommit ur det.
Forskningen pågår fortfarande, och märkligt nog har det kommit nya och omvälvande resultat under det senaste årtiondet. Den nya DNA-tekniken har gjort det
möjligt att kartlägga släktskap mellan människor som levde för tusentals år sedan. Genom att kombinera sådana resultat med arkeologin har man nu kunnat dra slutsatser om när och vart människogrupper flyttade i forntiden, och därmed indirekt om var urspråket talades.
De som först talade indoeuropeiskt språk levde på stäppen norr om Svarta havet, i nuvarande Ryssland och Ukraina, under århundradena kring 3000 före vår tideräkning (fvt), alltså för drygt fem tusen år sedan. Deras kultur brukar arkeologer kalla jamna, från början ett namn för deras typ av gravar. Det var alltså jamnamänniskorna som talade det äldsta förstadiet till det svenska språket som man känner till något alls om.
Indoeuropeiska kan verka ha lite med nutida svenska att göra, men så är det inte riktigt. För att förstå vilken språklig omgivning vi finns i behöver man känna till något om hela språkgruppen. Se på den här uppställningen av några räkneord i sex europeiska språk (de ryska formerna är transkriberade från det kyrilliska alfabetet):
Svenska Engelska Tyska Spanska Ryska Finska
två two zwei dos dva kaksi
tre three drei tres tri kolme
sex six sechs seis sjest kuusi
Orden i de första fem språken är påtagligt lika varandra, men de finska orden skiljer sig helt från de andra. Vad det beror på kan man inte veta utan vidare, till exempel skulle man kunna ha tänkt sig att fyra av språken har
lånat in räkneord från det femte, eller att alla fem har fått dem från något sjätte.
Men språkforskare har visat för länge sedan att liknande former av alla tre orden fanns redan i indoeuropeiskan och att de fem språken tillhör de många som härstammar därifrån. Finskan däremot tillhör en helt annan språkgrupp.
De tre räkneorden tillhör alltså det gemensamma ordförråd som indoeuropeiska språk har bevarat i fem årtusenden. Just de här orden är fortfarande rätt lika i de fem språken. Men alla språk förändras efterhand, och det är vanligt att ord med gemensamt ursprung i indoeuropeiskan numera låter mycket olika i olika språk.
Detta gemensamma ordförråd är stort. Det omfattar inte bara de här räkneorden utan alla grundläggande räkneord upp till och med hundra. Indoeuropéerna räknade alltså på samma sätt som vi, i princip. Men det är bara början. En stor del av alla vanliga, vardagliga ord i de indoeuropeiska språken finns kvar. Jag och du, Vad? och Var?, far och mor, sol och måne, vara och veta: det är ett antal godtyckliga exempel på indoeuropeiska ord i modern svenska.
En stor del av det centrala ordförrådet i vårt språk har alltså varit med i fem årtusenden, förmedlat och förändrat genom ett par hundra generationer av talare. Och detsamma gäller för de flesta språk i vår omgivning. Ändringarna har varit olika på olika håll, och därför har det efterhand blivit många olika språk av det som användes på stäppen.
Hur och varför allt detta har hänt vet man tyvärr lite om. Språk är i första hand muntliga. Människor föds
med den märkliga förmågan att lära sig förstå tal och själva tala redan som mycket små barn. Men vad som sägs finns inte kvar om det inte spelas in eller skrivs ner.
Inspelningar existerade inte före 1800-talet, och skrift började användas i Europa för mindre än tre tusen år sedan. Ingen skrev på indoeuropeiska, och inte heller på något språk som utvecklades ur det förrän efter ett par tusen år. Arkeologin och DNA-analyserna ger vissa antydningar men inga direkta upplysningar om hur människor på olika ställen faktiskt talade.
Indoeuropeiskan splittrades med tiden upp till ett tiotal olika språk eller språkgrupper i Europa och Asien.
Människor från jamnakulturen gav sig tydligen ganska snart ut på långa vandringar i alla riktningar, och inga av dem fanns kvar särskilt länge på ursprungsstället norr om Svarta havet. Tre av de indoeuropeiska språkgrupperna dominerar nu Europa.
I söder och sydväst finns de romanska språken: portugisiska, spanska, franska, italienska och rumänska är de största. Deras närmaste ursprung är välkänt. De har alla utvecklats ur språket latin, som ursprungligen talades på och runt Roms kullar. Latinet var ett av flera italiska språk, som på något okänt sätt kom till Italien från Svartahavstrakten.
I öster finns de slaviska språken. Ryska är det största, men dit hör också bland annat polska, tjeckiska, slovakiska, vitryska och ukrainska. Det är alltså slaviska språk som nu talas i indoeuropéernas ursprungliga hemland, men det är osäkert hur länge det har varit så. Man vet att det slaviska språkområdet började bli stort för ungefär ett tusen fem hundra år sedan och sedan växte i några
århundraden framåt, men var det ursprungliga slaviska språket talades är okänt.
Den tredje stora gruppen är de germanska språken, däribland svenskan, och den gruppen är alltså den viktigaste här.
Germanska språk
Till de germanska språken hör engelska, nederländska, tyska, svenska, danska, norska, isländska och några mindre språk. På grund av att engelskan har brett ut sig mycket under de senaste fem hundra åren finner man folk som talar ett germanskt språk på alla håll i världen, men om man bortser från det finns de germanska språken huvudsakligen i den norra delen av Europa.
Invandrare anlände till den delen av världen med början strax efter 3000 fvt, alltså för nästan fem tusen år sedan. Enligt arkeologer kom de med det som mycket länge har kallats stridsyxekulturen, och med hjälp av arkeologiska fynd och DNA-analyser har man försökt kartlägga hur de spred sig. Till det område som numera är Sverige kom de troligen söderifrån redan omkring 2800 fvt. Åtskilliga hundra år senare dominerade de landet ungefär upp till Mälardalen.
Inflyttarna använde indoeuropeiskt språk, som uppenbarligen slog ut de språk som hade talats här dessförinnan. Det finns praktiskt taget inga spår av de många språk som måste ha funnits i vår del av världen under de nästan tio tusen åren mellan istidens slut och invandrarnas ankomst. Det kan hända att de befintliga språken försvann efter en förhållandevis kort tid och ny-
komlingarnas blev helt dominerande, men det är också möjligt att något eller några av dem existerade parallellt med de indoeuropeiska språken under lång tid.
De som levde för mer än fyra tusen år sedan i det som nu är Sverige talade eventuellt ett språk som med tiden utvecklades till svenska. Flera forskare, särskilt arkeologer, har trott och tror att det var så. Omöjligt är det inte, men det går inte att veta säkert.
Svenska är ett av de germanska språk som har funnits i norra Europa sedan mer än två tusen år i ett sammanhängande område: i grova drag Tyskland, Nederländerna och Skandinavien (till England kom germanskt språk inte förrän för cirka ett tusen fem hundra år sedan). Man vet från bevarade texter att dessa språk var mycket mer lika varandra då än de är nu. Det går att rekonstruera en del av hur språken utvecklades ännu längre tillbaka i tiden, och specialisterna är ganska eniga om att de alla härstammar från ett gemensamt språk. Det hypotetiska språket kallar man ofta för urgermanska. När det bredde ut sig trängde det undan andra språk.
När germanskan kom till Skandinavien är svårt att veta. En möjlighet är att den var ett språk från det perifera Norden som bredde ut sig söderut. Mer sannolikt verkar det att den var en invandrande grupps språk. En alldeles ny studie1 baserad på DNA föreslår en invandring från Baltikum i öster. Det går också att tänka sig andra möjligheter, och egentligen spelar det inte någon särskild roll för svenskan. Vad man säkert vet är att nutida svenska har utvecklats ur ett språk som talades i det som nu är Sverige redan för mer än två tusen år sedan. Om det fornspråket vet man en hel del, för det
finns skriftliga källor som är mycket gamla. Det är dags att lämna de rena spekulationerna och börja se på verkliga språkprov.
Gotiska
Goterna bodde vid Östersjön i nuvarande Polen under de första århundradena av vår tideräkning, men de gav sig senare söderut och bidrog starkt till att romarriket upplöstes på 400-talet. De blev kristna redan på 300talet och en del av Bibeln blev översatt till deras språk, gotiska. Den texten finns bevarad i en praktfull handskrift, kallad Silverbibeln, som nu finns i universitetsbiblioteket i Uppsala. En mening i denna skrift lyder:
Nist hindar uns máizo fimf hláiban jah fiskos twái.
Det är inte hos oss mer än fem bröd och två fiskar.
Frasen är från Lukasevangeliet där det står om att Jesus försåg fem tusen människor med ett mål så att de blev mätta på fem bröd och två fiskar. När Jesus säger till sina lärjungar att dela ut mat svarar de på detta vis. De flesta orden går att känna igen för den som kan ett par germanska språk, som svenska och engelska, och nästan alla om man också är bekant med tyska.
Nist är en sammandragning av ni ist, som påminner om engelska not is och tyska nicht ist. Hindar uns liknar det tyska unter uns ”mellan oss”. Máizo är svårare att känna igen, men det svenska mer liksom engelska more och tyska mehr har samma ursprung. Fimf liknar tyska fünf ”fem”. Hláiban kan verka helt obekant, men i en del
svenska dialekter används ordet lev för det som på andra håll kallas ”limpa”. Att fiskos twái är två fiskar inser de som kan svenska.
Så det går att känna igen en hel del i den gotiska texten, men den går inte att förstå utan vidare. Den är med här för att visa ungefär hur stora olikheterna är mellan hur man talade för 1 700 år sedan och nutida språk. Jämförelsen haltar lite, för inget av de nuvarande germanska språken härstammar direkt från gotiskan. Men förmodligen var skillnaderna mellan språkformer ganska små i det germanska området på den tiden. Språket i Sverige liknade nästan säkert den samtida gotiskan mycket mer än det liknade nutida svenska. Om vi hade kunnat möta personer som levde i nuvarande Sverige på 300talet skulle vi absolut inte ha kunnat förstå vad de sade.
Runor och nordiskt språk
Goterna skrev ner sin bibelöversättning med en delvis nyuppfunnen skrift, ett alfabet med tecken från både grekiska och latin plus ett par egna uppfinningar. Texten på förra sidan är transkriberad från det. Men redan före deras tid hade andra germaner skapat en annan skrift på ungefär samma sätt, den som kallas runskrift. Var och när det skedde vet man inte. De äldsta runinskrifterna som har kunnat dateras är från omkring år 200, och de består av enstaka, svårbegripliga ord som är inristade på föremål som vapen och kammar. Skriften användes i hela det dåtida germanska området, alltså ungefär Tyskland, Nederländerna och de nordiska länderna. Tyvärr ger runinskrifterna före 800-talet ganska
lite information om språket. De är nästan alla korta, ofta bara ett ord, och vad de tjänade för syfte är oklart. Man kan gissa att skriften vanligtvis användes för att skriva på förgängliga ytor som träskivor, annars är det svårt att förstå hur och varför man bevarade kunskapen om den.
Faktiskt försvann runorna på kontinenten efter några hundra år men i Skandinavien, framför allt i Mälarlandskapen, blev det allt vanligare att resa inskrifter efter 700-talet. De flesta, ett par tusen stenar, kom till mellan åren 1000 och 1100. Ganska snart efteråt gick användningen ner drastiskt när runskriften blev utkonkurrerad av det latinska alfabetet som vi fortfarande använder.
I det övriga germanska området var det helt annorlunda. Tyskland hade blivit kristnat på 700- och 800-talen. Folk från Nordsjökusten med germanskt språk hade koloniserat England från 400-talet och framåt, och de blev kristna redan på 600-talet. Med kristendomen kom många förändringar. Bland annat infördes det latinska skriftspråket, och det dröjde inte länge förrän man började skriva de egna språken på det latinska sättet både i England och i Tyskland. De språken fick också egna namn, englisc respektive theotisc.
Runinskrifterna från 800-talet och framåt ger oss några tidiga glimtar av språket i det som skulle bli Sverige. I allmänhet är de korta och inte alltid lätta att förstå, men om man läser dem med eftertanke kan man få reda på en hel del både om språket och om samhället.
Ett exempel är skriften på en runsten, kallad Hanstastenen, som många svenskar har sett för den står nu på Skansen, det stora friluftsmuseet i Stockholm, nära Bollnästorget. Inskriften ligger i en vackert kompone-
Hanstastenen, ristad omkring 1060.
rad slinga som enligt experterna måste vara utförd av den berömde ristaren Visäte omkring år 1060. Skriver man ut runtexten ser den ut så här:
ᚴᛁᛅᚱᚦᛅᚱ᛭ᛅᚢᚴ᛫ᛁᚯᚱᚢᚾᛏᚱ᛫ᛚᛅᛏᛅ᛫ᚱᛂᛁᛋᛅ᛫ᚦᛁᛋᛅ᛫ᛋᛏᛂᛁᚾᛅ᛫ᛂᚠᛏᛁᚱ᛫ᛋᚤᛋ ᛏᚢᚱ᛫ᛋᚢᚾᛁ᛫ᛋᛁᚾᛅ᛫ᛁᚱᚾᛘᚢᛏ᛫ᛅᚢᚴ᛫ᛁᚴᛁᚢᚾᛏ᛫
Runalfabetet kan lätt transkriberas till våra latinska bokstäver. Det enda tecken som inte har någon motsvarighet är ᚦ, kallat thorn, som står för de ljud som inleder de engelska orden thing respektive this. Det återger jag här med th. I transkription och med tecknen för ordmellanrum borttagna blir det då:
KIARTHAR AUK IORUNTR LATA REISA
THISA STEINA EFTIR SYSTUR SUNI SINA
IRNMUT AUK IKIUNT
Det går ganska bra att läsa som en nutida svensk mening:
Gärdar och Jorund låter resa dessa stenar efter sina systersöner Ärnmund och Ingemund
Frånsett de konstiga namnen finns här inga okända ord och meningen är fullt begriplig. Ändelserna på orden är delvis annorlunda än i modern svenska, för både substantiv och verb böjdes på andra sätt än nu. Den här enkla meningen går dock bra att tolka utan att känna till de äldre systemen.
Innehållet i meningen kan verka helt ointressant, men när man börjar tänka på vad som står är det flera märkliga saker med det. Varför sätter två morbröder upp en minnessten över sina två systersöner? Varför står
det ”dessa stenar”, fanns det flera? Varför skulle de två yngre männen hedras med en stor och säkert dyr insats av en berömd stenkonstnär?
Den kände runforskaren Sven B. F. Jansson hittade svar 2 med hjälp av en annan sten som står kvar i Stockholmsförorten Akalla där Skansenstenen tidigare stod.
Den är en minnessten över Inga, syster till morbröderna och mamma till de två systersönerna. Det står att hennes söner dog i Grekland, där de kan ha varit medlemmar av den bysantinske kejsarens livvakt, vilket var mycket lönande. Deras mor ärvde dem. Sedan dog hon och hennes bröder ärvde henne.
De fina stenarna annonserade att allt detta hade hänt. De stod förstås där för att hedra de framstående Greklandsfararna, men lika mycket för att göra klart för alla hur morbröderna hade blivit rika genom arv. Inskrifterna var alltså ett slags mycket dyra anslagstavlor som berättade vem som ägde jorden och varför.
Det säger något om samhället de levde i. Det fanns ägare och det fanns arvsregler. Men det existerade inga lagböcker och överhuvudtaget mycket lite skrivet, så inskrifterna var viktiga för informationen. Inte heller fanns det någon polis eller någon annan representation för en fjärran överhet. Järvafältet, där Akalla ligger, var en del av en bygd där folket självt höll ordning, inte en del av en stat där ordningen blev garanterad av poliser eller soldater.
Sverige fanns inte alls ännu. I Skandinavien styrde sedan länge kungar med stora kungariken på andra håll. Danmark var det första, och på 1000-talet hade också Norge blivit ett mer eller mindre enat land. Men
i Svithjod, som en del av det nuvarande Sverige kalllades i isländska källor, regerade småkungar över små och varierande områden. Man vet mycket lite om dem, och deras inflytande över sina områden var antagligen begränsat.
De som levde i Svealand kallades dock svear redan då.
Namnet är mycket gammalt och finns redan, i formen suiones, i en latinsk skrift från första århundradet. Det förekommer sedan upprepade gånger i latinska skrifter med något varierande stavning, även från 1000-talet. Benämningen verkar ibland beteckna människor i och kring Mälardalen. Ibland, när namnet används tillsammans med dani, ”danskarna”, verkar det syfta mer allmänt på dem som bodde norr om det danska riket. Men något svenskt rike fanns alltså inte.
På 1000-talet talade man i Svealand och Götaland ett språk som så småningom har utvecklats till modern svenska. I nutidens Europa verkar det självklart att ett språk har ett namn och att det både talas och skrivs. Men det är ingen logisk nödvändighet att talare kan läsa eller skriva det språk de talar, och inte heller att de har namn för den form av språk de använder. Det finns åtskilliga exempel på att språknamn saknas i grupper utan skriftspråk. Så kan det ha varit i Svealand. Och om det fanns ett namn var det säkert inte ”svenska”.
Svealand var bara en liten del av ett stort område där det talade språket var tämligen enhetligt. Det finns runinskrifter från nästan hela Norden från 600-talet och framåt, och språket är nästan alldeles detsamma över hela området. Först från och med 1000-talet uppstod det vissa skillnader mellan regioner.
