9789180507394

Sara H. Olsson Arvet från

Solbacken

Tidigare böcker av Sara H. Olsson

Du glädjerika sköna (2017)

O helga natt (2017)

Livet är en fest (2018)

Sjöbodsblues (2019)

Discokungen (2020)

Klassföräldrarna (2021)

Bokförlaget Gyllendufva (2021)

Värre framåt natten (2021)

Fiendevän (2021)

Dina ängder gröna (2021)

Månas kristallbod (2022)

Allt för Astorp (2022)

Tornsvalan (2022)

Äldreboendet Pärleporten (2022)

Vem minns Anki Braun (2023)

Vildliljan (2023)

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Sara H. Olsson 2025

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB

Omslag: Emma Graves, designstudioe.com

Omslagsbilder: Trevillion Image, iStock, Shutterstock

Tryck: ScandBook EU, 2025

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9

isbn 978-91-8050-739-4

Sommaren 1995

Sommarvinden svepte över skogspartiet och de vajande trädkronorna skapade ett lugn. Det var en vacker skog som stått där i många år. Men den bar på minnen, i vissa fall efter händelser som endast de tysta träden varit vittnen till.

Fridfullheten bröts mitt itu av Angelicas skrik. Hon sprang, med ryggsäcken över ena axeln och ångesten som ett hårt tag om halsen. Stigen var igenvuxen och hon snubblade över rötter och ojämnheter. Men hon kämpade sig fram, orolig att mannen hon lämnat bakom sig skulle ta upp jakten och hinna ikapp henne. Snart skulle hans hand krama om hennes axel och förmå henne att stanna. Han skulle tvinga henne att avge ett löfte om tystnad. Bilderna på näthinnan gav henne extra kraft och hon formligen flög över grästuvor och knöligheter i riktning mot sin cykel. Hon måste bort från platsen.

Från honom.

Från gropen.

Den hade inte varit djup, och det hade inte tagit många spadtag innan det ofattbara hade uppenbarat sig. En fot.

En liten barnfot hade stuckit fram ur jorden.

Del 1 – Sommaren 1936

Det kändes som om vägen aldrig skulle ta slut. Den snirklade sig genom skogen, men verkade aldrig nå fram till huset hon blivit lovad skulle ligga efter en högersväng. Nu hade hon följt vägen både åt höger och vänster flera gånger, men det enda som syntes var skogen. Träd och buskar och någon liten bäck.

Eva stannade och rättade till stoppdukarna hon lagt i underbyxorna. De skulle ha behövt bytas, men några nya hade hon inte med sig. Och att det kunde blöda så mycket var det ingen som hade talat om för henne, det var oroväckande. Dessutom gjorde det ont att gå så här långt, men hon kunde inte stanna nu. Snart skulle hon nå fram, bara hon fortsatte framåt. Dessutom var det för sent att vända om, vägen tillbaka skulle senare enbart vara för henne. Ensam.

Barnet i hennes famn sov fortfarande, men oron över att det skulle vakna fick henne att öka på stegen. Mjölken hade börjat rinna till ordentligt och det spände i brösten, men att behöva amma mitt på vägen var ingenting hon

ville göra. Inte bara var det bökigt att få av sig den åtsittande klänningen på överkroppen, det var dessutom så känslostormande varenda gång. Hon kunde inte hejda tårarna från att rinna när barnet sög sig fast vid henne. Fast så var det nästan hela tiden ändå, vad hon än gjorde. Hon grät när hon ammade, hon grät när hon bytte blöjorna, hon grät när hon tröstade. Hon ville slippa de här vågorna som tog över henne så snart hon rörde vid barnet. Eva ville inte göra någonting med byltet i famnen mer än att lämna det ifrån sig och gå vidare. Vända hem. Det var målet som gjorde att hon uthärdade smärtan och blodflödet fast hon inte visste hur länge till hon skulle behöva gå.

En stund senare fick åsynen av det stora vita huset henne att snyfta till av lättnad. En sista krök på vägen och en kort bit längs en stig, sedan var hon framme. Värken i kroppen tilltog för varje steg, men hon använde sina sista krafter och tog sig fram den korta sträckan som var kvar. Huset var inbäddat i grönska och upplyst av solen. Eva hade aldrig sett någonting så vackert. Den välskötta byggnaden andades av trygghet och lycka. Att det var rätt beslut att ta sig hit fanns det ingen tvekan om längre. All osäkerhet var borta, hon kände det i hela kroppen.

På trappan drabbades hon av yrsel och fick sätta sig ner på ett av stegen. Byltet i hennes famn krängde och Eva fick slå båda armarna om den lilla kroppen för att inte tappa taget. Med huvudet lutat mot det snickrade räcket slöt hon ögonen en stund. Hon var tvungen att samla kraft för att orka ta itu med det som skulle komma. Inte gjorde det saken lättare att brösten spände och det drog ihop sig

inne i magen. Ett bevis på att det hon nyss varit med om hade skapat ett band mellan henne och den lilla i filten. Det var fysiska tecken som skulle finnas kvar även efter att besöket i huset var avklarat.

Hennes kärleksaffär med en förbiresande läskedrycksförsäljare hade varit kort, men vacker och intensiv. På sitt arbete i en av stadens mest välbesökta restauranger hade Eva torkat bord en förmiddag innan öppningsdags när det knackade på ett av fönstren ut mot gatan. Mannen där ute log stort och lyfte på hatten, sedan pekade han på dörren och bad henne låsa upp. Hon öppnade och blev presenterad för Charles Persson som avtalat tid med ägaren. Eva hade tyckt om honom direkt, han var så olik andra försäljare som kom och gick i restaurangen. Ingen annan hade någonsin skakat hand med Eva. Men det gjorde Charles Persson, bestämt och okonstlat. Allt med honom var inbjudande. Hans lättsamma uttryck, hans välsittande kostym och skor, hans nyklippta hår. Dialekten avslöjade att han kom från en annan del av landet.

Eva kunde inte placera den, men den saken hade inte spelat någon roll när hans glittrande blick fångat hennes. Evas ben darrade när hon visade in honom till kontoret där ägaren genast reste sig upp och hälsade. Då hade stunden varit över och Eva återgick till arbetet i matsalen. Men hon höll sig nära kontoret och torkade samma bord

kyss med ett löfte om att de snart skulle ses igen. Men Charles Persson lämnade hotellet och försvann i sin bil utan ett ord. Och kom aldrig tillbaka igen.

Hon hade vetat det tidigt, att det växte ett barn inom henne. Tidigare än hon borde ha förstått det, men hon kände det på sig och när doktorn bekräftade hennes tillstånd blev hon inte förvånad.

Var Charles befann sig visste hon ingenting om, men att försöka hitta honom för att meddela att deras träff fått följder hade aldrig fallit henne in. Han hade inte velat ha något varaktigt med henne, och då ville hon inte tvinga på honom något faderskap. Hon hade tidigt bestämt sig för att hon inte skulle behålla barnet, och då spelade det ingen roll vad Charles hade att säga. Hon skulle föda barnet och lämna bort det. Då kunde de båda gå vidare och minnas sin kärleksnatt för vad den varit.

I början hade hon kunnat se varje drag i hans ansikte framför sig, men ju längre tiden gick, desto blekare blev bilderna. Hon mindes hans ljusa hår som var välkammat och kortklippt. Och hon mindes hans intensivt blå ögon. Det var allt. Flickan i hennes armar kanske skulle bli lik honom en dag. Men det skulle varken Eva eller mannen hon avlat barnet tillsammans med få veta någonting om. Det här barnet skulle få ett annat hem. Hos ett gift par, som önskade ett barn men inte själva kunde få ett.

Ytterdörren öppnades och mjuka steg hördes på trägolvet.

”Hur är det fatt?” sa en orolig kvinnoröst. Strax sattes ett par rejäla händer på Evas axlar och någon satte sig bredvid henne på trappan. ”Kan jag hjälpa er?” Kvinnan strök lätt över klänningstyget på Evas rygg.

Eva orkade inte svara, hon lyfte fram barnet till kvinnan som tog emot det utan ett ord. De satt så en stund. Eva, med armarna slappt i knät, och bredvid henne en okänd kvinna med Evas nyfödda barn i famnen.

”Är det nyligen?” frågade kvinnan efter en stund.

Eva harklade sig för att få fram orden.

”Tre dagar”, svarade hon och stängde sedan ögonen igen. Hon orkade inte titta på barnet.

”Ni måste komma in och bli omhändertagen, flicka lilla”, sa kvinnan efter en stund. ”Hedvig!” ropade hon inåt huset. ”Hedvig, kom genast.”

Strax kom ytterligare en kvinna ut på trappan, en yngre variant av den första med likadana kläder och samma håruppsättning. Den unga kvinnan, som var höggravid, tog barnet och återvände in medan den äldre drog upp Eva på fötter och ledde henne in i huset.

Dörren stängdes bakom dem och Eva hamnade mitt i en rofylld tystnad. Hon kände hur trött hon var, både i kropp och själ, och följde villigt med den stöttande kvinnan som ledde henne genom hallen. Längre in i huset

fanns en matsal, där Eva visades till en stol vid ett av de mindre borden.

”Vila er en stund”, sa kvinnan mjukt. ”Vi ska hämta någonting att äta åt er innan vi pratas vid.”

Eva gjorde inget motstånd utan nickade lätt och tittade upp på kvinnan som hjälpt henne. Hon var rund i kroppen och hade ett leende som värmde. Hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern, så minst tjugo år äldre än Eva själv.

”Vi ser efter barnet åt er under tiden, vi förstår varför ni är här”, sa hon. Eva böjde ner huvudet mot sina knäppta händer i knät. Hon behövde inte låtsas på den här platsen. Behövde inte försöka vara någon som hon inte var. Den snälla kvinnan strök med en varm hand över Evas kind. ”Vi ska hjälpa er”, sa hon. ”Jag kommer strax tillbaka.” Sedan lämnade hon rummet på kvicka fötter.

Eva kunde inte sortera sina tankar. Det värkte när hon satt på den hårda stolsitsen, men hon varken orkade eller vågade resa sig upp igen. Hon fick stå ut. Hon vägde över på ena skinkan för att försöka avlasta det onda, det hjälpte något men att hon för några dagar sedan hade genomgått en förlossning kändes med all önskvärd tydlighet.

Hon var öm i armarna också, efter att krampaktigt burit på barnet hela vägen hit. Så här i efterhand kunde hon inte förstå att hon orkat. Vägen hade varit orimligt lång att gå med ett nyfött barn. Kanske var det tur att hon inte vetat i förväg exakt hur långt hon skulle vara tvungen att ta sig. Då hade hon nog inte gjort det. Eller? Eva kunde inte föreställa sig det andra alternativet. Att hon inte tagit sig hit. Hur skulle hon klara av att arbeta och försörja

sig själv när hon var ensam med ett barn? Hon kände ingen annan som levde så, väninnorna hade varit gifta när första barnet kom. Eva hade ofrivilligt hamnat på ett sidospår, men hon hoppades att besöket i det här huset skulle leda henne tillbaka på rätt väg i livet.

Någonstans i huset hörde hon ett gnyende ljud. Kanske var det hennes barn, kanske någon annans, det gick inte att veta. Omedelbart spände det i brösten, Eva fick nästan svårt att andas. Hon tog några djupa andetag vilket hjälpte något. Hon tittade sig omkring i rummet, det var mindre än det först sett ut. Fyra bord – två större fyrkantiga och två mindre runda. Dukarna var rena och perfekt manglade, det fanns inte ett veck på fel ställe på någon av dem. I taket satt en stor ljuskrona i guld, välputsad och med glänsande prismor. Eva hade aldrig sett en finare krona, och hon hade svårt att föreställa sig hur det skulle vara att dammtorka varje vrå av den. Men någon i detta vackra hus hade gjort just detta, hade tagit sig tid att putsa och göra fint.

Ljudet av snabba steg som närmade sig någonstans i huset fick henne att släppa taket med blicken. Strax öppnades dörren och den snälla kvinnan kom tillbaka med en bricka. Hon ställde en kanna och två koppar på bordet tillsammans med en smörgås på en assiett till Eva.

”Varsågod”, sa hon medan hon drog ut stolen mitt emot och slog sig ner. ”Nu ska vi talas vid.”

Eva sträckte sig efter smörgåsen. Doften av nybakat bröd och krämig ost fick det att vattnas i munnen på henne. Hon brukade inte vara girig, men nu orkade hon

inte tänka efter. Hon var trött och hungrig, och längtade efter hjälp. Att någon talade om för henne hur hon skulle bära sig åt. Så hon tog en stor tugga av brödet, kvinnan hällde kaffe i koppen och doften tog sig in i Evas näsborrar. Känslan av att bli omhändertagen fick det att spränga i bröstet. Hon hade varit ensam i sin situation så länge nu.

Det var nära att hon brast ut i gråt men hon stillade sig och fokuserade på sin smörgås.

”Jag heter Grete och jag är sköterska här på gården. Vad heter fröken?” frågade kvinnan.

”Eva. Eva Malmgren.”

”Och flickan, hon är tre dagar gammal, sa ni?”

Eva nickade och tittade ner i det svarta kaffet. Grete antecknade på ett papper.

”Fick ni hjälp vid förlossningen?”

Eva skakade på huvudet.

”Har ni blivit undersökt efteråt?”

Nya huvudskakningar.

”Och inte flickan heller då förstås?”

”Nej.”

”Det ska vi hjälpa er med. Båda delarna. Fröken har sökt sig hit, är det för att få hjälp med sitt barn?”

Eva tittade upp.

”Ja.”

”Vill fröken ha hjälp att hitta ett hem åt babyn?”

Eva kände hur det värkte i bröstet igen.

”Ja”, svarade hon tyst. ”Ja, tack.”

Grete log och lade huvudet på sned.

”Skulle fröken kunna tänka sig att stanna här i huset

under några veckor? Eller mer? Det är alltid önskvärt att modern stannar för att amma sitt barn. Och gärna ett annat som inte har sin mor kvar. Det finns några stycken sådana barn här, förstår hon.”

Eva svalde.

”Jag vet inte …”, svarade hon tyst. ”Det var inte vad jag tänkte …”

”Det förstår jag. Men vi erbjuder en trygg plats här, med människor som hjälper er dygnet runt. Flickan får en bra start i livet av sin mors bröstmjölk, och under tiden finner vi en familj som kan ta hand om henne.”

Kroppen värkte. Varenda del av Evas kropp var ansträngd och trött, och hon ville vila. Nu erbjöd denna rara kvinna henne just det. Hon skulle bli omhändertagen och få vila, hon skulle slippa bo i kyffet i stan. Men det hade ett pris, ett pris som innebar att hon skulle stanna och stärka bandet med barnet hon inte ville ha. Och det visste hon inte om hon kunde betala.

Hon låg på en kall brits och stirrade upp i taket medan en sköterska undersökte henne. Evas kropp var spänd och hon knöt nävarna hårt medan sköterskan kände och tryckte i området som gjorde mest ont.

”Det ser bra ut”, sa sköterskan och drog ner Evas kjol över knäna igen. ”Ni är svullen efter promenaden hit, men ni ska få en salva som hjälper.”

Eva nickade och försökte slappna av. Grete räckte henne en hand och hjälpte henne att sätta sig upp på kanten av britsen.

”Ni ska få vila”, sa hon mjukt. ”Vi tar hand om barnet så ska ni få komma till ett rum.”

Eva svarade inte utan lät bara sköterskan leda henne genom huset. Orden Grete sagt var de enda som ekade i hennes huvud. Hon skulle få vila nu.

Eva sjönk ner på bädden hon blivit anvisad i ett litet rum för två. Det var rent och fint. Med vit- och blårandiga tapeter och ett golv som var så nyskurat att det fortfarande doftade såpa. Rummet var inte stort, bara tillräckligt för att två sängar och en gemensam byrå skulle få plats. På kortväggen satt ett litet fönster med utsikt över en lummig trädgård. Eva var ensam i rummet och den ordentligt bäddade sängen bredvid hennes såg inte ut att ha varit använd på länge.

Orden Grete hade uttalat ringde i öronen. Stanna i några veckor? Stanna kvar och amma? Kanske fler barn än sitt eget? Under hela havandeskapet hade Eva förberett sig på att lämna sin dotter efter födseln och sedan gå tillbaka till sitt vanliga liv igen. Ensam. Men nu verkade spelreglerna ha ändrats, och hon visste inte vad hon skulle känna. Inte kunde hon stanna och amma? Då skulle känslor kunna väckas och allt skulle bli så mycket svårare.

Men Grete hade sagt att det var det bästa för dem båda, och även om Eva inte tydligt gett något besked om saken visste hon att det inte var något svårt val.

Hon drog med handen över det rena och släta sänglinnet, längtade efter att få krypa ner där och somna. Det var så långt från hennes hyrda rum inne i stan som man kunde komma. Där det drog från fönstret och där mössen krafsade i väggarna på nätterna. Där fulla män skränade på gatan utanför och försökte ta sig in tillsammans med henne genom porten när hon kom hem från arbetet sent på kvällarna. Eva avskydde det, och bara tanken på att gå tillbaka till det där rummet gav henne rysningar av obehag.

Men hon skulle komma vidare i livet fortare om hon gjorde det. Smärtorna i kroppen skulle gå över och känslorna för babyn skulle blekna med tiden. Stannade hon skulle hon skjuta upp avskedet. Och kanske skulle det bli svårare senare?

Grete hade lovat att komma in med ljummet vatten så att Eva kunde göra sig ren. Sedan skulle hon få vila och återkomma med sitt beslut. Hon satt på sängkanten och väntade. Väntade och tänkte på vad som var rätt att göra.

Strax knackade det försiktigt på dörren och Grete steg in med en balja och flera tvättdukar som hon ställde på ett litet bord under fönstret.

”Passa på att vila nu, flickan har fått mat så ni behöver inte tänka på det”, log hon. Sedan höll hon upp en liten burk. ”Här är salvan vi pratade om.”

Eva tog emot burken och tackade med varma kinder. Hon ville inte tänka på sina besvär och att hon blivit undersökt i sina allra mest personliga delar av okända människor. De hade dock tack och lov inte talat illa om hennes situation. Den mycket prekära situation hon själv satt sig i genom att bli med barn.

Hon var van vid glåporden som kastats mot henne under de senaste månaderna. De flesta gästerna på restaurangen visste att hon var ogift. Somliga pratade högt bakom hennes rygg och några bad till och med om en annan servitris. Värst var de som smekte henne över baken när hon gick förbi och smög till henne lappar om att träffas på ett hotellrum senare. Eva mådde illa av deras äckliga blickar som rörde sig över hennes kropp. Som om