martin ringh
Sommar
i mormors hus
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Martin Ringh 2025
omslag och inlaga Klara Rasmussen
omslagsbild Elly De Vries, Arcangel tryck ScandBook AB, Falun 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-736-3
4 juli
23 grader, varmt och soligt. Nu sÀger de pÄ radion att det blir regn (kvÀll). BlÄser lite. Har varit duktig, strukit kökshanddukar. BrÀnde hÄl pÄ den ena, hade cigaretten i nÀven. Man ska inte göra tvÄ saker samtidigt.
Lade den underst i högen.
Tro inte att du bara kan sÀtta dig ner och komma i gÄng. Bara för att du hackar pÄ tangenterna betyder det inte att det blir nÄgonting av det.
Hacketi hack, hack. Hur stavas hacketi? Hackety? Word vill inte godkÀnna det. Jag kan inte googla pÄ datorn för det finns inget wifi hÀr, och jag orkar inte resa mig och leta efter telefonen sÄ att jag kan söka pÄ nÀtet efter hur det stavas. Jag vet förresten inte var telefonen Àr, kanske nÄgonstans i sÀngen, under kuddarna eller inbyltad i tÀcket nere vid fotÀndan. Vissa nÀtter Àr det för varmt att sova med tÀcke och jag sparkar det av mig, knölar ihop det med fötterna. Det Àr sÀkert dÀr telefonen ligger.
Mormor sitter i köket och tror att jag arbetar, hon vill inte störa. Hon vÀntar tills jag sjÀlvmant kommer ner och sÀtter mig mittemot henne, dÄ frÄgar hon om jag vill ha kaffe. Men hon lÄter mig sÀtta pÄ det, och plocka fram skorporna ur skafferiet. SjÀlv sitter hon och plitar i sin almanacka, skriver ner stolpar om vÀder och vind, vad hon haft till middag och vad som behöver inhandlas. För minnet, sÀger hon. Hon brukar kolla i anteckningarna nÀr vi ska ner i samhÀllet för att fylla pÄ matförrÄdet. Mamma gav henne en anteckningsbok med fina tygpÀrmar en gÄng i födelsedagspresent sÄ att hon skulle fÄ mer plats att
skriva pÄ. Det Àr plats nog i almanackan, tyckte mormor och gav anteckningsboken till mig nÀr vi hittade den i en lÄda hÀromdagen.
Ăgg, sĂ€ger hon. Jag tror jag skrev upp det i torsdags nĂ€r vi stekte de sista till kvĂ€llsmaten. Och tĂ€ndstickor!
Det stÄr hÀr.
Den fÄr ni brÀnna nÀr jag dör, sÀger hon och slÄr ihop den lilla almanackan.
Det Àr ju bara vÀder och recept, sÀger jag. Shoppinglistor.
Ja, det Àr ingenting att spara pÄ, sÀger hon.
Jag tar hela burken med skorpor till bordet och stÀller den mellan oss. Mormor strÀcker sig pÄ sin stol sÄ att hon kan kika över plÄtburkens kant, och konstaterar att skorporna rÀcker ett tag till. Sedan sjunker hon tillbaka i stolen. Det Àr en ritual vi har varje förmiddag.
Kaffet puttrar i bryggaren och jag tittar ut genom fönstret. Jag borde kanske ocksÄ göra en lista. Syfte, frÄgestÀllning. StÀda ur garderoben under trappan. Köra till Ätervinningen. LÄna om böckerna om Danmarks historia. Intervjua mormor. Plocka svamp. Förresten finns det redan en sÄdan lista, men jag kommer inte ihÄg var jag skrev ner den, om det var i datorn eller bara pÄ ett papper.
Mormor lÀgger almanackan i fönsterkarmen och tar av sig glasögonen. Det Àr en dammig dag, solen ligger blek över grÀsmattan och Lundbergs stuga Àr suddig och grÄ.
Men det Àr fönsterrutan förstÄs, vi hade ju bestÀmt att vi skulle putsa fönster den hÀr veckan.
Jag tar en bild av mormor med telefonen nĂ€r hon tittar upp pĂ„ fönsterrutan, och skickar den till mamma. Mormor fundersam pĂ„ sin stol, med kökssoffan â morfars gamla vilosoffa â och klockan pĂ„ vĂ€ggen bakom sig.
Vill du se? frÄgar jag, men mormor viftar med handen och skrapar sin kopp över bordet, drar fram den frÄn sin undanstÀllda vrÄ bakom morfars gamla tobakskruka. Hon har lÄtit krukan stÄ kvar trots att det Àr mÄnga Är sedan han dog. Det Àr förstÄs inte mycket hon har Àndrat pÄ, mÀrker jag nu nÀr vi sÄ smÄtt börjat röja. Men hon valde hans plats vid köksbordet, flyttade sig sjÀlv till hörnet dÀr han alltid satt med sin pipa. Nu sitter jag pÄ hennes plats, och har fÄtt utsikten nerför Äsen och den innersta spetsen av viken. SjÀlv tittar hon uppÄt backen, inÄt skogen.
Kanske var hon trött pÄ utsikten, efter alla Är pÄ samma plats. SÄ tÀnkte jag först. Men sedan förstod jag att det var dörren, dörren ut frÄn köket till hallen, som hon ville hÄlla koll pÄ.
Jag hÀller upp kaffe och vi rör med vÄra teskedar i kopparna. Mormor har kaffegrÀdde i sitt. Jag tar det alltid svart, men vi tycker bÄda att kaffeskedarna som mormor fick med sig frÄn Danmark Àr vackra och lÀgger alltid fram var sin pÄ fatet invid koppen.
Se pÄ mönstret, sÀger hon och drar med tummen över
de sirliga linjerna och slingorna pÄ skaftet.
Ăr det en serie? frĂ„gar jag.
Jag tÀnker pÄ servisen och besticken som min syster
Maria samlade pÄ. Hon började redan nÀr hon fyllde tio, nu har hon en hel uppsÀttning med tallrikar, koppar, fat, assietter, knivar, skedar och gafflar för tolv personer, som hon aldrig anvÀnder.
Mormor lÀgger ner den lilla skeden pÄ fatet.
Om det blir regn slipper vi putsa fönster, sÀger hon.
Ska det bli regn dÄ? frÄgar jag.
Det sa de pÄ radion i morse.
Jag tittar ut, himlen Àr blÄ. Men regnet kan komma plötsligt hÀr uppe pÄ HallandsÄsen. Molnen stannar till och samlar sig pÄ sin vÀg över höjden, och sÄ blir det regn, fastÀn solen skiner över slÀtten och fÄr viken att glittra.
Jag tar det hÀr, sÀger jag och samlar ihop kopparna och faten. Mormor protesterar inte, det gör hon aldrig. Bara nÀr vi ska tömma skÄp och lÄdor, dÄ suckar hon och klagar: MÄste vi ta det nu, Àr det inte bÀttre om vi börjar i kÀllaren, eller i uthusen? Och om jag ÀndÄ fortsÀtter att lyfta saker ur en lÄda och frÄgar henne om det Àr nÄgonting som hon vill behÄlla, ge bort eller slÀnga, kan hon i stÀllet börja berÀtta nÄgot om det jag hÄller upp framför henne, och dÄ vet hon att jag har förlorat: JasÄ den dÀr gamla, den har jag inte sett pÄ Är och dar, var hittade du den?
LÄg den dÀr? TÀnk, den fick jag av min farmor nÀr jag
konfirmerade mig. Hon bodde i en liten by, alldeles nere vid havet. Ibland om vÄrarna sköljde vÄgorna in över tröskeln i köket, nu sjunker vi, skrattade hon och stÀllde sig pÄ en stol. Alle man pÄ dÀck! Var och en rÀddar sig sjÀlv.
Kanske ska vi satsa pÄ kÀllaren i dag dÄ, om det nu blir regn, sÀger jag och funderar pÄ om det stod pÄ min lista.
Det stÄr en hel del dÀr nere som du inte behöver, den dÀr gamla buren, till exempel.
Den Àr till en papegoja, sÀger mormor och reser sig. Men först ska vi se om posten har kommit.
Hon tar spjÀrn mot bordskanten och strÀcker sig efter kÀppen hon lutat mot elementet.
LÄt kopparna stÄ, vi tar dem sedan.
I skuggorna under trÀden Àr grÀset fuktigt av morgonens dagg. Det susar i trÀdtopparna, vinden rör sig dÀr uppe. Vid utfarten stannar mormor och böjer sig ner, en vinbergssnÀcka försöker korsa vÄr vÀg. Hon lyfter den och sÀtter den pÄ stenmuren, eller stengÀrdet, som hon sÀger.
Nu fÄr den börja om, vart den nu var pÄ vÀg, sÀger hon.
PostlÄdorna hÀnger pÄ rad borta vid vÀgen, men lÄdan Àr tom. Mormor tittar pÄ klockan.
Hon stÄr stilla en stund, sedan lyfter hon hastigt pÄ locket till grannens brevlÄda.
Mormor âŠ
Jag vill bara se om posten har varit hÀr, sÀger hon.
Tomt. Hon lÄter locket falla igen. De andra lÄdorna Àr ocksÄ tomma. Hon gÄr igenom dem en efter en, hela raden av postlÄdor. NÀr hon kommer till den sista skrattar hon:
Det hÀr rostiga skrÀllet tillhör ingen, det Àr Henryssons gamla. Det huset har stÄtt igenbommat i sÀkert trettio Är minst, sedan han dog.
Jo, det kÀnner jag till. Henryssons stÀlle Àr en liten lÀnga med ett par uthus allra lÀngst upp i backen, dÀr grusvÀgen tar slut. Det Àr i princip rakt ovanför mormors hus, om man tar vÀgen genom skogen. Mormor brukar alltid beklaga sig över hur det vÀxer igen dÀr uppe för varje Är. Sedan Àr det alltid nÄgon i backen som förbarmar sig, kör upp dit och klipper det vÀrsta med motorgrÀsklippare.
Gunnar, mormors nÀrmsta bofasta granne, har ringt kommunen för att höra vem som har hand om stÀllet nu, men de kunde inte ge svar pÄ det. Kanske var det sekretess, sa Gunnar. Kanske var det allmÀnna arvsfonden. Men dit har han inte orkat ringa. Det Àr sÄ krÄngligt att ringa till myndigheter, det Àr aldrig nÄgon som svarar.
NÄ, sÀger mormor, och vi vÀnder tillbaka hemÄt.
Inte ens rÀkningar, sÀger hon.
De har kanske tagit sommarlov, sÀger jag.
Nej, sÀger mormor. Betala fÄr man alltid, det slipper man aldrig undan.
RÀkningarna har mamma lagt pÄ autogiro, det Àr lÀnge sedan nu, och mormor tyckte att det var en bra idé dÄ.
Men det har vi redan pratat om, sÄ jag sÀger ingenting mer om det. I stÀllet tÀnker jag att jag ska kila upp till Henryssons senare i eftermiddag, jag har inte varit dÀr sedan jag var liten, nÀr morfar och jag var ute och gick i skogen. Det fanns en gammal brunn mitt pÄ gÄrden, med trÀlock. Det var morfar intresserad av. Han brukade se över locket och byta murkna brÀder efter hand, försegla med hÀnglÄs. Kanske var han rÀdd att nÄgon skulle falla i. Oskar, Maria och jag sprang ju alltid och lekte i skogen. Men vi var aldrig uppe vid Henryssons. Vi tyckte att det öde huset med sina fönster förspikade med spÄnskivor var kusligt och höll oss borta dÀrifrÄn. Det var inte sÀrskilt för brunnens skull. Jag Àr nyfiken pÄ hur dÀr ser ut nu.
Men nÀr vi kommer tillbaka hem kommer regnet. Ett tungt och ihÄllande sommarregn, och det slutar inte pÄ hela eftermiddagen. Mormor och jag sitter i köket och spelar Fia med knuff. Vi har bestÀmt oss för att strunta i kÀllaren ÀndÄ, och sÄ drar mormor i stÀllet fram det gamla brÀdspelet som vi hittade hÀromdagen i ett av skÄpen uppe i köket pÄ andra vÄningen, bakom mammas gamla rum. Det saknas spelpjÀser och jag fÄr spela med bÄde rött och gult för att det ska rÀcka till fyra pjÀser var.
Ni har vÀl aldrig haft papegoja, sÀger jag och tÀnker pÄ buren i kÀllaren. Sedan Àr dagen nÀstan slut, och jag konstaterar att vi inte fÄtt nÄgonting gjort i dag heller.
Mormor berÀttar ibland om hur hon och hennes syster, den bara ett Är yngre Mina, brukade hÀlsa pÄ gamla Nille som bodde i utkanten av byn dÀr mormor vÀxte upp, mitt ute pÄ Jylland. Nille var slÀkt med deras mor pÄ nÄgot sÀtt, och hon var mestadels sÀngliggande. NÀr hon var barn hade hon varit med om kriget i Schleswig 1864. DÀrför var hon som hon var, sa deras mor. Mormor och Mina hjÀlpte henne med smÄ sysslor som att bÀra in ved, tÀnda upp i spisen, ta in vatten och sÄdant. I gengÀld berÀttade Nille om örnarna.
Allra lĂ€ngst upp i norr, dĂ€r vĂ€rldens alla lĂ€nder tar slut, och klipporna och hĂ€llarna gĂ„r över i hav och is, dĂ€r finns de. Ărnarna.
De stora, vackra örnarna, sa Nille.
Kan vi gÄ dit och titta pÄ dem?
Nille sÄg pÄ Mina, lade ett finger över lÀpparna och skakade pÄ huvudet:
Det Àr en lÄng resa.
Sedan skrattade hon, sÀnkte axlarna som om det hela bara var ett pÄhitt, en saga. Men mormor och Mina vÀntade, sÄ att Nille skulle fortsÀtta. Och i tystnaden sprÀtte brasan och kastade gnistor ut pÄ stengolvet. Den röda
vÀrmen flammade i kopparkittlar och bleckskÄlar, och utanför mörknade det och snart mÄste de gÄ hem, för deras mor och andra sysslor vÀntade.
De tvÄ örnarna sitter pÄ en klipphylla högt över havsvikarna, dÀr vÄgorna slÄr in och krossar drivved frÄn sjunkna fartyg.
Man mÄste vara försiktig, sa Nille. Och inte skrÀmma dem, om man ska lyckas fÄ korn pÄ dem.
Men vad Àter de, Nille?
Kaka och vin, kaka och vin ⊠Nille spratt till, reste sig hastigt ur sÀngen, rak och stel, och med sÄdan kraft att mormor fick dra undan sin hand, snabbt som sören, dÀr hon satt pÄ golvet nedanför bÀdden, sÄ att Nille inte skulle trampa pÄ den. Nille gick bort till fönstret, högg tag i gardinen och svepte den om sig. Hon tittade ut över markerna och pÄ marshimlen.
Vad var det jag skulle berĂ€tta? sa hon. Det var om örnarna ⊠De slĂ„r sig ner pĂ„ var sin sida om en, och man mĂ„ste göra ett val ⊠man mĂ„ste bestĂ€mma sig. Men man kan inte âŠ
Mormor minns att den kvÀllen gick hon och Mina dÀrifrÄn arm i arm över de bruna Äkrarna. PÄ avstÄnd kunde hon se byn och den blÄ himlen med rosa strÄk, och deras nÀsor blev kalla sÄ att de droppade och snörvlade i kapp med tön. Och hon tÀnkte att det hÀr var den plats pÄ
jorden som hon Àlskade mest. Hon ville inte vara nÄgon annanstans. NÄgonsin.
Jag tror det var första och sista gÄngen jag sÄg Nille uppe ur sÀngen, den eftermiddagen, sÀger mormor. NÀsta gÄng vi kom dit lÄg hon nerbÀddad och rörde sig knappt.
Hon ville inte tala, inte berÀtta. Det fortsatte sÄ i flera dagar. Vi kom dit som vanligt och bar in ved och vatten, sopade golv och satte fram mat pÄ pallen bredvid sÀngen, men hon rörde den inte. Bara lÄg dÀr, alldeles stilla. Till slut ruskade vi i henne, och dÄ föll hennes hand ner och slog i golvet. DÄ förstod vi att Nille var död. Mina backade frÄn sÀngen och sprang dÀrifrÄn, hem till mor.
Och vet du vad jag gjorde?
Mormor lutar sig fram över köksbordet och tittar pÄ mig:
Jag lyfte Nilles hand upp frÄn golvet och korsade hennes bÄda armar över bröstet. Sedan kysste jag henne pÄ pannan. Mor sa alltid att det var mycket flott gjort av mig. Och modigt!
Mormor skrattar och sjunker tillbaka i sin stol. Morfars stol. Den knarrar lite. Hon tÀnder en cigarett och jag reser mig för att ta bort tallrikarna efter maten.
Jag var bara Ätta Är, sÀger mormor.
Jag skriver: 1920 röstade man i SÞnderjylland om landomrÄdet skulle Äterförenas med Danmark (genforeningen).
Efter Tysklands nederlag i första vĂ€rldskriget 1918, efter den sĂ„ kallade Versaillesfreden 1919, och mot bakgrund av kriget om Schleswig 1864, och vad som skedde 1866 â1866? Nu mĂ„ste jag kolla i mina anteckningar. Jag stĂ€nger ner dokumentet och blĂ€ddrar bland filerna pĂ„ datorn. DĂ„ hittar jag listan.
Syfte, avgrÀnsning, frÄgestÀllning, röja garderoben i hallen, lÀser jag. Intervjua mormor om genforeningen. Ja, det Àr den listan jag tÀnkte pÄ innan.
LÀngst ner har jag skrivit: Vad blir kvar? Jag kommer inte ihÄg vad jag menade med det. Vad Àr kvar? Eller: Vad saknas? Kan det ha varit sÄ jag menade? Putsa fönster, lÀgger jag till.
Du mÄste bestÀmma dig, sa min handledare. För nÄgot.
VÀlja spÄr, Àmne. Och sÄ mÄste du vÀlja teori.
Mormor sover i rummet intill. Ljudet av stilla regn och en bil som drar pÄ nere pÄ landsvÀgen letar sig in genom det öppna fönstret. Jag stÀnger datorn och kÀnner mig nöjd med att jag hittat listan.
6 juli
Regnat i flera dagar. Kan inte lÀsa av mÀtaren, den har svÀmmat över. Bra för blommorna, och landet.
Alexander behöver inte vattna.
Det har regnat i flera dagar. Nej, det Àr inte sant, det har bara gÄtt ett par dagar sedan det började. Vi tar bilen ner till samhÀllet för att handla. Skorporna Àr slut, och vi behöver kaffe. Och kaffegrÀdde. Mormor vill in till biblioteket ocksÄ och lÄna nÄgot. En deckare passar alltid bra nÀr det regnar, menar hon. Fast hon lÀser nÀstan ÀndÄ alltid bara deckare, oavsett vÀder. Om hon inte lÀser Allers eller Hemmets Veckotidning.
NÄgot sÄdant skulle du skriva, sÀger mormor nÀr hon lÀst en veckotidningsnovell som hon tyckt varit lite finurlig. HÀr Àr en om en kvinna som hittar en bror hon inte visste om att hon hade, han bodde granne med henne.
Hon blir sjukskriven efter att hennes familj omkommit i en trafikolycka, och dĂ„ fĂ„r hon tid att umgĂ„s med grannarna â det Ă€r sĂ„ hon upptĂ€cker det. Hon fĂ„r en helt ny familj, bara sĂ„ dĂ€r.
Mormor ⊠sÀger jag.
Men det sÀljer ju, sÀger hon. Det kommer nya varje vecka.
PÄ vÀgen nerför Äsen möter vi en bil, en sÄdan dÀr svart suv. Mormor kallar den för pansarvagn, och försöker vÀnda sig bakÄt för att se vem det kan vara, ingen pÄ Äsen har en sÄdan bil. Men rutorna Àr tonade, sÄ det gÄr inte riktigt att se.
Det Àr nog bara sommargÀster som har en trÄkig dag i regnet och gett sig ut pÄ en tur, sÀger jag.
Men hÀr kommer man ju ingenstans, sÀger mormor.
VĂ€gen tar slut efter Henryssons.
Det vet de kanske inte om.
Bilen har utlÀndska nummerplÄtar, men det sÀger jag inte till mormor.
Nu sitter hon inne i rummet och lÀser. Man skulle kunna tro att det var höst, sÄ mörkt som det har blivit, sÀger hon. Jag kommer in med kaffe och stÀller koppen pÄ det lilla sidobordet dÀr hon har sitt askfat och tÀndaren. Hon sitter och lÀser i slutet av boken.
Hm! sÀger hon.
Har du redan hunnit lÀsa klart? frÄgar jag.
Hon pĂ„ biblioteket â bibliotekarien, ja â hon sa att detta skulle vara en riktigt bra deckare. Eller kriminalare, sa hon.
Mormor tĂ€nder en cigarett â en smĂžg som hon sĂ€ger âoch fortsĂ€tter: Riktigt spĂ€nnande, sa hon. Man kan aldrig rĂ€kna ut hur det ska gĂ„.
Det lÄter vÀl bra, sÀger jag.
Mormor slÄr ut med handen: Man lÀser bara slutet först.
Hon lÀgger cigaretten pÄ askfatet och sÀtter sig till rÀtta med boken, blÀddrar fram till första kapitlet.
Och sÄ ville jag se sÄ att jag inte redan hade lÀst den, lÀgger hon till.
Jag tÀnkte gÄ igenom garderoben under trappan, sÀger jag.
Mm, sÀger hon.
NĂ€r jag kommer ut i hallen ropar hon efter mig:
De dÀr gamla badmintonracketarna kan du slÀnga, jag tror inte att det Àr nÄgon som vill ha dem. Din mor spelar vÀl inte badminton lÀngre, kan jag tÀnka.
Men racketarna Àr hela, och har fina ramar av trÀ. Jag lÀgger dem Ät sidan.
FramÄt kvÀllen ljusnar det. Vi bestÀmmer oss för att dricka kvÀllskaffet ute. Men vi sÀtter oss inte pÄ stenbÀnkarna i backen, i det som vi kallar för grottan, och som har ett bord i mitten med skiva gjuten i cement, utan drar fram ett par pinnstolar frÄn garaget och sÀtter oss ute pÄ grÀsmattan.
Skulle vi slÀnga de hÀr? frÄgar mormor. Det Àr gamla stolar. Tror du inte Maria vill ha dem, hon Àr ju sÄ förtjust i gamla möbler. Eller Oskar, kanske?
Jag vet inte, sÀger jag.
Det blir en fin kvÀll, vÀrmen vÀnder tillbaka. NÀr mormor har lagt sig gÄr jag en runda nerför backen. Det lyser pÄ Gunnars veranda, de har tÀnt fotogenlampan. NÀr jag kommer nÀrmare ser jag honom och Brita sitta dÀr.
Det var för vÀl att det hörde upp till slut, sÀger Brita.
Ja, fast det Àr bra med lite regn till landen, sÀger Gunnar.
Ah du, han ska alltid vara sÄ tradig, sÀger Brita och ser pÄ mig. Hon kommer nerför verandatrappan, tung och stel i kroppen.
Usch, sÀger hon nÀr hon kommit ner pÄ marken. Hur Àr det med Gitte? Jag sÄg er ute med bilen innan i dag.
Brita flÀmtar lite, anstrÀngd efter att ha tagit sig ner frÄn verandan.
JodÄ, sÀger jag.
Ska hon sÀlja huset? Det gÄr vÀl inte riktigt att bo dÀr nÀr man kommit upp i Ären, stÄr inte badkaret i kÀllaren? Och sÄ lÄngt upp i backen som det ligger ocksÄ, huset.
Vi hÄller pÄ och röjer lite, sÀger jag. Hon ska fylla nittio nu i sommar, lÀgger jag till nÀr de varit tysta en stund. Gunnar visslar till. Jag skÀms över att jag röjt hennes Älder. Men det visste de vÀl ÀndÄ? Kanske inte sÄ exakt.
SjÀlv brukar hon sÀga att hon Àr Ättiofem. Förresten Àr det vÀl ingenting att skÀmmas för, Gunnar och Brita Àr sÀkert sjÀlva snart Ättio. Minst.
Har ni fÄtt bra med potatis i Är? frÄgar jag och vÀnder mig till Gunnar.
Det har blivit till middag varje dag, sedan midsommar.
Har de det bra dĂ€r nere, dina förĂ€ldrar? frĂ„gar Brita. I Portugal, var det vĂ€l? Ăr det inte hett sĂ„ hĂ€r Ă„rs?
