Marcus Törner
Operation RĂ€dda Danmark
Sveriges hemliga invasionsplan 1945
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och författaren 2025
SÀttning: Frederic TÀckström
Omslag: PĂ€r Wickholm
Omslagsbilder: Soldater ur Danska brigaden överskeppas till Danmark frĂ„n Helsingborg i maj 1945, Frihedsmuseet. General Helge Jung, Sveriges överbefĂ€lhavare 1944â1951, ArmĂ©museum
Baksidesbild: Jagaren Karlskrona till havs sommaren 1941, Sjöfartsmuseet
Kartor: LönegÄrd & Co
Tryck: ScandBook, EU 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-728-8
InnehÄll
Prolog
1
2
Prolog
Telefonen ringde pĂ„ kapten Georg Fischers kontor. Han sĂ„g upp frĂ„n skrivbordet dĂ€r solljuset föll i sneda strĂ„k. Det var en stilla vĂ„rdag 1945, och inget i rummet skvallrade om att Fischer inom nĂ„gra minuter skulle fĂ„ ett uppdrag som kunde förĂ€ndra Sveriges öde. Som stabschef vid lokalförsvarsregementet I 151 stod han inför att planera en hemlig militĂ€r operation â ett företag som hotade att avbryta Sveriges mer Ă€n hundraĂ„riga fredsperiod och göra neutraliteten till ett minne blott.
Lyckligt ovetande om den börda som snart skulle landa pÄ hans axlar lyfte Fischer telefonluren i sin högra hand. Rösten pÄ andra sidan gick inte att ta miste pÄ. Det var hans alltid lika entusiastiska officerskollega, major Malcolm Murray, som med en tydlig ton av allvar i rösten bad om att bli uppsökt i ett brÄdskande Àrende. Efter att ha lagt pÄ luren tog Fischer en stund pÄ sig att samla tankarna innan han begav sig till majorens tjÀnsterum med en kÀnsla av ovisshet.
NÀr kaptenen klev in över tröskeln till Murrays kontor fann han denne stÄende mitt pÄ golvet, iklÀdd sin vÀlsittande grÄbrungröna tjÀnsteuniform med bronserade knappar. De uppspelta ögonen strÄlade av förvÀntan, och det var alldeles uppenbart för kaptenen att nÄgot spÀnnande var i görningen.
âNu ska du fĂ„ ett jobb!â utbrast Murray utan omsvep. âDu och nĂ„gra till ska ner till Blekinge och planlĂ€gga invasion av Bornholm!â
âBornholm? Men dĂ€r Ă€r ju tyskarnaâ, invĂ€nde Fischer. âJavisst ⊠men du fĂ„r instruktioner dĂ€r nere ⊠du reser i kvĂ€llâ, svarade Murray och fortsatte: âImorgon anmĂ€ler du dig för infanteribefĂ€lhavaren överste Lande. Men kom ihĂ„g ⊠detta Ă€r topphemligt!â
Det tyska riket lĂ„g visserligen i sina dödsryckningar, men ett sammanbrott kunde riskera att kasta det ockuperade Danmark in i ett blodbad. Samtidigt nĂ€rmade sig den framryckande Röda armĂ©n Ăstersjökusten, och vid en sovjetisk ockupation av Danmark skulle Sverige stĂ€llas inför en geostrategiskt omöjlig situation. Vem som skulle komma att bli den egentliga fienden var Ă€n sĂ„ lĂ€nge oklart.
Dagen dÀrpÄ anlÀnde kapten Fischer till Karlskrona. Han steg av tÄget pÄ stadens livliga centralstation och begav sig omedelbart mot marinens stÀngselomgÀrdade omrÄde. DÀr samtalade han med överste Petrus Lande frÄn Kronobergs regemente, innan han fortsatte med taktfasta steg lÀngs de grusade gÄngvÀgarna mot en separat byggnad pÄ omrÄdet. HÀr höll en utvald skara officerare frÄn armén och marinen pÄ att samlas.
Kapten Fischer tog plats vid ett stort bord och efter en stunds tystnad tog diskussionen med marinens representanter sin början. Fischer avfĂ€rdade emellertid tidigt marinofficerarnas argument och kĂ€nde en stark skepsis inför hela operationen, som verkade överoptimistisk och rentav amatörmĂ€ssigt planerad. Fischer sjĂ€lv berĂ€ttar: âI 151 var definitivt inget âmarinkĂ„rsförbandâ. Knappast I 11-bataljonen heller.
Det marina understödet verkade underdimensionerat. Flygunderstöd var det inte tal om. Och sĂ„ â hederliga smĂ„lĂ€nningar instuvade i vanliga lĂ„ngsamtgĂ„ende fiskebĂ„tar framtuffande i gryningsdiset mot okĂ€nd och kanske fientlig kust!â
Efter första dagens överlÀggningar var kaptenen fylld av en gnagande Àngslan som han inte kunde skaka av sig. Han sökte upp överstelöjtnant Lande pÄ nytt och framförde sina betÀnkligheter. Framför allt ansÄg Fischer att överstelöjtnant Karl WÀrnberg, som skulle bli ansvarig för överskeppningen, borde involveras i planeringsarbetet. Lande kunde inte göra annat Àn instÀmma och WÀrnberg blixtinkallades.
Redan nĂ€sta dag steg den till vĂ€xten oansenlige infanteriofficeren in genom dörren till mötesrummet. Han satte sig bredvid sina armĂ©kollegor och tog under tystnad del av marinens redogörelse för tillgĂ€ngliga resurser. Efter en stund reste han sig plötsligt upp frĂ„n sin plats, satte bĂ„da armbĂ„garna pĂ„ sjökort och kartor, och stirrade marinofficerarna allvarsamt i ögonen. Han placerade sedan högra handens tumme mitt pĂ„ Bornholm och frĂ„gade: âHur skall vi komma i land?â
Marinens representanter, som utgjorde kommitténs majoritet, sÄg förvÄnade pÄ varandra innan de förklarade detaljerna, men WÀrnberg lÀt sig inte övertygas. Han utvecklade vÀltaligt sina krav pÄ den eldkraft som operationen skulle krÀva och ansÄg att de resurser som marinen presenterat var otillrÀckliga.
GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng försökte marinofficerarna brodera ut detaljerna, men överstelöjtnanten gav sig inte. Varje gĂ„ng Ă„terkom han till samma spörsmĂ„l, och började eller slutade varje inlĂ€gg med frĂ„gan: âHur skall vi komma i land?â
Till sist gick det ilsamtal till och frĂ„n huvudstaden och det beslutades att en jagardivision ur Kustflottan skulle förstĂ€rka de lokala sjöstridskrafterna i Karlskrona under sjĂ€lva operationen. Fischer berĂ€ttar: âWĂ€rnberg lĂ€t sig nöjas med denna framgĂ„ng och stĂ€llde inte under den fortsatta planlĂ€ggningen vĂ€nnerna till sjöss inför ytterligare krav.â
Det hÀr var början pÄ nÄgot mycket större Àn vad kapten Georg Fischer kunde ana. Det som först lÀt som ett mÀrkligt uppdrag till havs skulle snart visa sig vara en del i planeringen av en avancerad, och framförallt topphemlig, svensk militÀr operation som syftade till att befria Danmark.
Den historia som hĂ€r ska berĂ€ttas handlar om denna plan â operation RĂ€dda Danmark â och om det dramatiska skeende som utspelade sig under andra vĂ€rldskrigets allra sista veckor. Men det Ă€r ocksĂ„ en berĂ€ttelse om mĂ€nniskorna bakom planeringen, om den tyska ockupationen av Sveriges grannlĂ€nder, om det danska motstĂ„ndet, om svensk underrĂ€ttelsetjĂ€nst, om politiska vĂ„ndor och militĂ€r logistik pĂ„ en skala som saknar motstycke i svensk 1900-talshistoria. Boken Ă€r uppbyggd bĂ„de kronologiskt och tematiskt. Ibland kommer jag att hoppa i tiden för att sĂ€tta in hĂ€ndelser i sitt sammanhang eller för att ge lĂ€saren den bakgrund som krĂ€vs för att förstĂ„ varför just den hĂ€r historien Ă€r sĂ„ hĂ€pnadsvĂ€ckande. Den har lĂ€nge legat dold i arkiv men förtjĂ€nar att lyftas fram i ljuset, i sin helhet. För Sverige var betydligt nĂ€rmare att dras in i andra vĂ€rldskriget Ă€n vad mĂ„nga kanske tror.
Europa i krig
NÀr solen steg över Danzigbukten den 1 september 1939 lÄg nattens dimma fortfarande tÀt över havsytan. Det tyska slagskeppet SMS Schleswig-Holstein gungade lÄngsamt i takt med vÄgorna och dess mörka silhuett blev nÀstan osynlig mot morgonhimlen. Under sken av ett artighetsbesök hade fartyget legat för ankar vid den polska militÀrbasen Westerplatte under en veckas tid, med sin styrbordssida endast 400 meter frÄn de nÀrmaste försvarsstÀllningarna.
Klockan kvart i fem pÄ morgonen, bröts den olycksbÄdande tystnaden. Ett dovt muller hördes nÀr slagskeppet utan förvarning öppnade eld med sitt tunga artilleri. De första granaterna trÀffade hamnkontorets trÀbyggnader och omedelbart utbröt en vÄldsam brÀnslebrand. Marken skÀlvde samtidigt som lÄgorna slog högt mot skyn och en svart rökridÄ fyllde luften med en stickande lukt av brÀnt brÀnsle.
Under de följande sju minuterna avlossade slagskeppet Ätta salvor med sina 28 centimeterskanoner och frÄn den orkanliknande eldgivningen spreds en tÀt, svavelosande dimma av krutrök. Fartygets granater lyckades Àven slÄ hÄl i den tegelmur som omgÀrdade Westerplatte, och samtidigt som en kaskad av jord, sten och murbruk regnade ner
över de polska försvararna gavs anfallsordern till det tyska marinstormkompaniet. Kort dÀrefter pÄbörjades anfallet genom rök och eld mot de polska stÀllningarna, medan försvararnas kulsprutor smattrade ursinnigt.
âSOS jag Ă€r angripenâ, signalerade militĂ€rbasens befĂ€lhavare, en 40-Ă„rig major vid namn Henryk Sucharski, till flottchefen pĂ„ den kraftigt befĂ€sta halvön Hel. Det som aldrig skulle fĂ„ hĂ€nda igen hade skett: ett nytt krig hade brutit ut mitt i Europa.
Samma morgon nĂ„dde de dystra nyheterna svenska folket genom radions extrasĂ€ndning, dĂ€r hallĂ„mannens allvarstyngda röst avslöjade det orovĂ€ckande faktumet: âFientligheterna Ă€ro igĂ„ng lĂ€ngs hela den tysk-polska grĂ€nsen och Ă€ven vid Slovakien-grĂ€nsen.â
Reportrar frÄn nyhetsbyrÄerna Havas och Reuters rapporterade frÄn Warszawa och gjorde sitt yttersta för att mÄla upp bilden av en stad i brand och en skrÀckslagen men behÀrskad befolkning.
âKlockan nio hörde man i Warszawa för första gĂ„ngen ljudet av luftvĂ€rnsartillerietâ, konstaterade man kort. âSedan i middags hördes i Warszawa dovt kanondunder. Gatorna i huvudstaden har sitt normala utseende utom dĂ„ flyglarm ges. PolismĂ€n i gasmasker och luftvĂ€rnsmanskap vidmakthĂ„lla ordningen. Ingen panik har förekommitâ, försĂ€krade man.
Omedelbart efter det tyska anfallet förklarade sig Sverige neutralt. Regeringen lÀt meddela att stÀrkt försvarsberedskap skulle gÀlla frÄn och med den 3 september. Responsen frÄn bÄde den politiska och militÀra ledningen var att till varje pris hÄlla Sverige utanför kriget. En svensk inblandning vore en katastrof.
Krigsmakten var dĂ„ligt förberedd och anmĂ€rkningsvĂ€rt svag, som ett resultat av de kraftiga nedskĂ€rningar som Ă€gt rum efter försvarsbeslutet 1925, dĂ€r en kostnadsram pĂ„ 107 miljoner kronor per Ă„r faststĂ€lldes. Inte fĂ€rre Ă€n fjorton regementen lades ner, utbildningstiden för vĂ€rnpliktiga kortades till 140 dagar och Ă„rsklasserna minskade kraftigt. Ăven antalet verksamma yrkesbefĂ€l minskade, trots att ett nytt luftvĂ€rnsregemente och tvĂ„ stridsvagnskompanier sattes upp. En annan konsekvens av försvarsbeslutet var att armĂ©ns och marinens flygstridskrafter slogs samman och bildade den sjĂ€lvstĂ€ndiga försvarsgrenen flygvapnet. Ett nytt försvarsbeslut hade dock fattats 1936, nĂ€r orosmolnen Ă„ter börjat skockas pĂ„ himlen och en tioĂ„rig upprustningsplan dĂ€rmed satts igĂ„ng. Denna plan var dock lĂ„ngt ifrĂ„n genomförd vid krigsutbrottet och bristen pĂ„ sĂ„vĂ€l soldater som materiel var stor. Detta trots att statsminister Per Albin Hansson under sitt beredskapstal pĂ„ Skansen i Stockholm, bara fem dagar före krigsutbrottet, med sin lugna skĂ„nska stĂ€mma försĂ€krat det svenska folket att allt var i sin ordning:
Det Àr naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka nÀrmare, man med ökad Àngslan frÄgat om de smÄ nationernas möjligheter att hÄlla sig utanför. Jag förtröstar starkt pÄ vÄra möjligheter i detta stycke. VÄr egen vilja Àr samlad och beslutsam. Vi ha intet otalt med andra, vi kÀnna icke nÄgon vÄr fiende, ingen kan ha nÄgot reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut mÄste alla vara pÄ sin vakt.
Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthÄllning
och skydd, som nu kan anses pÄkallade. Dessa komma att utvidgas och stÀrkas i den mÄn sÄ befinnes nödvÀndigt. VÄr beredskap Àr god!
Samma dag som den svenska försvarsberedskapen skĂ€rptes, förklarade Storbritannien och Frankrike som vĂ€ntat Tyskland krig. TvĂ„ veckor senare, den 17 september, anfölls Ă€ven östra Polen av Sovjetunionen med Tysklands goda minne. Detta enligt den icke-angreppspakt som slutits mellan lĂ€nderna under augusti mĂ„nad â MolotovâRibbentrop-pakten â vilken delade upp Ăsteuropa i tvĂ„ intressesfĂ€rer.
NÄgot direkt hot mot Sverige ansÄgs dock inte föreligga.
NĂ„gra militĂ€ra operationer frĂ„n de krigförande lĂ€nderna förekom inte heller pĂ„ vĂ€stfronten under krigets första Ă„r, och perioden kom att gĂ„ till historien som âlĂ„tsaskrigetâ.
I Ăsteuropa var dock situationen en annan. Oron ökade alltmer och i oktober krĂ€vde Sovjetunionen flyg- och örlogsbaser i Estland, Lettland och Litauen. Krav som lĂ€nderna
tvingades att gÄ med pÄ.
Ăven mot Finland restes sovjetiska krav. Den finska grĂ€nsen skulle dras om och landet skulle upplĂ„ta örlogsbaser pĂ„ sitt territorium. Finland tillbakavisade detta bestĂ€mt, och den 30 november utbröt sĂ„ledes finska vinterkriget. Ăver en natt vĂ€ndes samtliga blickar österut, och den svenska militĂ€rledningen började nu pĂ„ allvar planera för att möta ett sovjetiskt anfall.
Redan vid krigsutbrottet hade Sverige förklarat sig âicke-krigförandeâ. I praktiken innebar det att landet inte var neutralt i folkrĂ€ttslig mening och dĂ€rför hade större möjlighet att stödja Finland. Snart bildades Ă€ven en
Finlandskommitté av frivilliga i Sverige för att organisera olika hjÀlpaktioner för broderfolket i öster. Stödet för dessa aktioner var Àven stort bland Sveriges befolkning, och sÄvÀl politiker som fackföreningsmedlemmar, företagare och privatpersoner engagerade sig i de olika insamlingarna. Dessutom hölls flera opinionsmöten dÀr budskapet var att Sverige borde hjÀlpa Finland i sin kamp mot Sovjetunionen.
Anspelningarna pÄ den gemensamma svensk-finska historien var mÄnga, och det fanns Àven en underliggande rÀdsla för att Sverige skulle bli nÀsta offer vid en sovjetisk seger.
Det dröjde inte lĂ€nge förrĂ€n det inhemska opinionstrycket var sĂ„ starkt att den svenska regeringen beslutade att sĂ€nda stora mĂ€ngder vapen och krigsmateriel till Finland. Bland annat sĂ€ndes tolv jaktplan, vilket motsvarade inte mindre Ă€n en tredjedel av flygvapnets operativa jaktförmĂ„ga. Regeringen beslutade ocksĂ„ att tillĂ„ta uppsĂ€ttandet av en frivilligkĂ„r under parollen âFinlands sak Ă€r vĂ„râ, och snart hade uppemot 10 000 svenskar anmĂ€lt sig till det nya förbandet.
Generallöjtnant Ernst Linder utsÄgs till chef för kÄren, med överstelöjtnant Carl August EhrensvÀrd som stabschef och kapten Malcolm Murray som chef för operationssektionen i frivilligkÄrens stab och för stridsgruppstaben.
EhrensvÀrd var en erfaren officer, kÀnd för sitt starka rÀttspatos och goda ledarskap i svÄra situationer. Hans vÀrdiga hÄllning och rÀttrÄdighet gav honom dessutom ett auktoritÀrt intryck, som förstÀrktes av hans grÄbrungröna arméuniform, sydd av ett exklusivt diagonalvÀvt bomullstyg.
Det kantiga ansiktet, med hög panna och bred kÀklinje, var vÀlrakat och pryddes av en böjd och proportionerlig nÀsa som gav honom ett aristokratiskt utseende. De djupt
Carl August EhrensvÀrd (i bakgrunden) deltar i stabsarbete under finska vinterkriget i februari 1940 tillsammans med den finlÀndske officeren Kurt Wallenius.
liggande ögonen var ljusa och de markerade ögonbrynen bidrog till en trygg utstrÄlning. HÄret var blont, med grÄnande strÄn pÄ sidorna, och den kortklippta frisyren var alltid omsorgsfullt kammad bakÄt.
Den 45-Ärige överstelöjtnanten hade vuxit upp under stabila förhÄllanden i flottstaden Karlskrona. Pappan var en tystlÄten greve frÄn en adlig militÀrslÀkt med finska rötter. Som sjöofficer var han ofta borta pÄ lÄnga sjöexpeditioner under
sonens barndom, vilket gjorde att den unge Carl August, eller âCalaâ som han kallades inom familjen, inte fick nĂ„gon egentlig relation till pappan under sina första Ă„r i livet.
Hans skÄnska mamma var dÀremot en nÀrvarande förÀlder. Som hemmafru tog hon huvudansvaret för uppfostran av Carl August och hans tvÄ bröder. Eftersom det var pappan som stod för familjens försörjning lÀrde mamman tidigt sönerna att vara nöjda med det man hade. Hon betonade ocksÄ vikten av att leva som goda kristna, att alltid lÄta sig vÀgledas av sitt samvete och visa hÀnsyn mot andra.
Med sitt karaktÀrsfasta sÀtt inprÀntade hon ocksÄ, utan stora ord, sönernas plikter som svenskar. Det var aldrig tal om att strÀva efter ekonomisk vinning. IstÀllet skulle man som vuxen utrÀtta nÄgot som gagnade nationen. Dessa principer rotade sig starkt hos alla bröderna, som efter studentexamen valde karriÀrer i statens tjÀnst.
PÄ hösten 1912 ryckte Carl August EhrensvÀrd in som kadett vid Kungliga Krigsskolan pÄ Karlberg, och Äret dÀrpÄ utnÀmndes han till underlöjtnant vid Svea livgarde. Han tjÀnstgjorde dÀr fram till vÄren 1918, dÄ han begÀrde avsked och reste till Finland för att delta i finska inbördeskriget pÄ de vitas sida mot de röda revolutionÀrerna. Han blev dÀr major och chef för SkÀrgÄrdens frikÄr. Efter nÄgra mÄnader, nÀr kriget var över, ÄterintrÀdde han som löjtnant vid Svea livgarde. à tta Är senare blev han kapten vid generalstaben och tjÀnstgjorde dÀrefter i ett antal stabsbefattningar fram till att han 1939 fick det prestigefyllda chefsjobbet pÄ Göta livgardes stridsvagnsbataljon.
Den 6 januari 1940 ÄtervÀnde EhrensvÀrd till Finland med befÀlslaget frÄn Stockholm till TorneÄ i finska Lapp-
land, och dagen dÀrpÄ fortsatte de med ett extratÄg till överbefÀlhavaren Gustaf Mannerheims högkvarter. EhrensvÀrd berÀttar följande om resan:
Vi for helt i mörker, bara nĂ„gra lampor i tĂ„get, och överallt i landet stockmörkt. NĂ„got sĂ„ mörkt har jag aldrig upplevt förr. PĂ„ morgonen kom vi till S:t Mickel, dĂ€r Mannerheim tidigare bott. HĂ€r sĂ„g hĂ€rjat ut. ⊠BĂ„da husen bredvid Mannerheims i lĂ„gor. 53 hus nedbrĂ€nda. Brandlukt, överallt möbler pĂ„ gatorna och stilla tysta mĂ€nniskor. ⊠Vi for, efter frukost i ett kallt hotell â alla fönsterrutor borta, plywood som ersĂ€ttning â i bilar till Mannerheim. Han var pĂ„ gott humör, liksom hans stab dĂ€r jag kĂ€nde mĂ„nga. Det hela klarades snabbt och redan kl. 18.00 for vi Ă„ter genom ett mörkt land till vĂ„rt Ă€nnu mörkare tĂ„g. Vi Ă„t kl. 20.00 i en jĂ€rnvĂ€gsrestaurang, smockfullt av soldater och flyktingar â smĂ„ allvarliga barn och deras mödrar mest. Men allt tyst och vĂ€rdigt. Det Ă€r ett folk som förstĂ„r att lida och kĂ€mpa.
MÄnaden efter gick kriget in i ett kritiskt skede. Sovjetunionen hade inlett en ny storoffensiv, och de finska styrkorna tvingades, efter hÄrda strider, att dra sig tillbaka till sin sista försvarslinje. Den finska huvudstaden var hotad, och landets regering vÀdjade dÀrför till Sverige om hjÀlp i form av reguljÀra arméförband som skulle kunna sÀttas in vid Viborg. Den svenska regeringen avvisade dock vÀdjan, vilket orsakade en kritikstorm. Den svenska krigsmakten var inte tillrÀckligt stark och landet kunde bli sÄrbart för ett
sovjetiskt angrepp om svenska förband överfördes till Finland. I början av mars förvÄrades situationen ytterligare nÀr
Storbritannien och Frankrike meddelade att de avsÄg att sÀnda trupp till Finland. Planen var att landstiga i Narvik och dÀrefter passera genom Norrbotten pÄ vÀgen österut. Detta oavsett om Sveriges eller Norges regeringar godkÀnde genommarschen eller inte.
Nu stÀlldes Sverige inför ett nÀstintill omöjligt dilemma. Ett nej riskerade att leda till en krigsförklaring frÄn vÀstmakterna, och eftersom dessa stödde Finland skulle man i sÄdana fall ha hamnat pÄ Sovjetunionens sida i konflikten. Det var helt otÀnkbart. Samtidigt kunde ett godkÀnnande provocera fram en tysk intervention. Detta eftersom tyskarna sannolikt skulle ha sett sig tvungna att sÀkra malmtrafiken och hindra vÀstmakterna frÄn att ta kontroll över de svenska malmfÀlten.
Regeringen beslutade sig till slut för att inte ge tillstÄnd till genommarschen, men innan man hann meddela sitt riskfyllda beslut inleddes fredsförhandlingar i Moskva, och i mitten av mars upphörde skottvÀxlingen efter fyra mÄnaders hÄrda strider i bitande kyla. DÀrmed var kriget i Finland över.
Tyskland anfaller Danmark och Norge
Morgonen var kall och mörk nÀr isbrytaren Stettin och trupptransportfartyget Hansestadt Danzig sakta gick genom drivisen utanför Köpenhamn. Det knakande ljudet av sprickande is ekade över sundet nÀr fartygen, med slÀckta lanternor, nÀrmade sig kustförsvarsforten vid hamninloppet.
Tyska soldater marscherar pÄ Jylland den 9 april 1940.
FrÄn Middelgrundsfortet kunde de oerfarna rekryterna, som bara varit stationerade hÀr i fyra dygn, till sin förskrÀckelse urskilja tvÄ mörka silhuetter som nÀrmade sig vid horisonten. Omedelbart anropades de oidentifierade fartygen, men nÄgot svar kom aldrig.
Fortets strÄlkastare tÀndes och riktades ut mot inkrÀktarna. DÀrefter beordrades varningsskott med de kraftiga 30,5 centimeterskanonerna, men nÀr rekryterna försökte ladda pjÀserna vÀgrade mekanismen att stÀnga. Kylan hade fÄtt vapenfettet att stelna och granaterna gick inte att föra in i loppet.
Fartygen gled sakta förbi och rekryterna kunde inte göra annat Àn att se pÄ nÀr inkrÀktarna obehindrade fortsatte sin fÀrd in mot huvudstaden. StÀmningen pÄ fortet gick att ta pÄ,
och samtidigt som de tyska fartygens akterpartier lÄngsamt försvann ur blickfÄnget, kunde de uppgivna danskarna se den rödvitsvarta örlogsflaggan med hakkorset vaja i vinden.
Kort dÀrefter, klockan tjugo över fyra pÄ morgonen, blev tystnaden i hamnen vÄldsamt bruten. Hansestadt Danzig lade till vid Langelinjekajen, och ur dess landgÄngar vÀllde grÄklÀdda soldater ut. Med hastiga steg och gevÀr i hand tog de utan motstÄnd kontroll över hamnomrÄdet och fortsatte dÀrefter sin framryckning mot Kastellet och slottet Amalienborg. Samtidigt anlöpte tyska fartyg stÀderna Gedser, KorsÞr och Nyborg. Parallellt med detta gick en motoriserad division över grÀnsen pÄ södra Jylland.
Samtidigt som dramat utspelade sig i Köpenhamn stod den 64-Ärige norske översten Birger Eriksen pÄ Oscarsborgs fÀstning i Oslofjorden och kisade genom morgondimman. Fjorden lÄg stilla. Det enda ljud som kunde urskiljas var vÄgorna som slog mot strandvallen nedanför observationsplatsen. En ensam ljuskÀgla svepte likt ett finger fram över den mörka vattenytan, och dess starka sken trÀngde för ett ögonblick undan det grÄa diset.
Med ens fĂ„ngade strĂ„lkastarens ljus en högrest skugga som uppenbarade sig pĂ„ horisonten, rakt framför fortet. Ăversten greppade omedelbart kikaren som hĂ€ngde runt halsen och satte linserna mot ögonen. Hans skarpa blick urskilde direkt konturerna av en fartygsstyrka, med en tung kryssare i tĂ€ten. Med slĂ€ckta lanternor och i lĂ„g fart försökte den smyga sig genom Oslofjorden.
Varningsskott var aldrig ett alternativ. För Eriksen var valet enkelt: verkanseld. Hans underordnade chefer tvekade och ifrÄgasatte beslutet.
