JANE YANG
LOTUSSKORNA
Översättning:
Annika Sundberg
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
The Lotus Shoes
Copyright © 2025 Jane Yang Author
Svensk utgåva © Historiska Media 2025
översättning Annika Sundberg
sättning Charlotta Magnusson
omslag Bekki Guyatt – LBBG (svensk anpassning: Lönegård & Co)
Omslagsbilder: karaktärer av Jennifer Costello; broderi © Victoria & Albert Museum, London. tryck ScandBook, EU 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-722-6
Till min man, ankaret i mitt liv, och mamma och pappa.
Tack vare era uppoffringar har jag fått ett liv i Australien
och därmed möjligheter som skulle ha nekats mig om vi hade bott kvar i landet där jag föddes.
DEL 1
l i lla bl o mma
Jag satt och huttrade på en låg pall i köket i vårt boningshus. Det var så frostigt i luften att det sved i kinderna, och det värkte i händerna och fötterna av kylan. För att få upp värmen gnuggade jag mig om armarna och benen. Även om det aldrig snöade i södra Kina var just den här vintern under Guangxukejsarens sjätte regeringsår obarmhärtigt kall. I vanliga fall skulle jag ha legat kvar, hopkurad under vårt lapptäcke, men min aa noeng hade väckt mig i gryningen.
”I dag ska vi ut på äventyr”, förklarade hon och vände sig mot mig. I händerna hade hon ett tvättfat med kokhett vatten. För första gången på flera månader sprack hennes smala, bleka ansikte upp i ett leende. Men det liknade inte de äkta, strålande leenden som hon brukat överösa mig med innan min aa de dog. Det här leendet såg spänt ut och hennes ögon var matta.
”Vi ska åka till Kanton”, fortsatte hon. ”Tang bonde låter oss följa med i hans vagn.” Hon hällde kallt vatten i tvättfatet.
Jag tjöt och klappade i händerna av glädje. Jag hade aldrig varit i Kanton men kringresande historieberättare hade berättat allt om staden. På gatorna gick nasare omkring och
sålde kanderade plommon, söta bullar och rostade kastanjer.
Det kurrade i magen vid blotta tanken och jag mindes att jag inte hade ätit något sedan gårdagens skål med vattnig congee. Historieberättarna hade också skrutit om kringresande akrobater, män som svalde levande ormar och dockteatrar.
”Följer Lillebror också med?” frågade jag.
”Han är för liten”, sa hon. ”Grannen får passa honom i dag. Det här är en mor-dotter-resa.”
”Vad ska vi göra där?”
”Småflickor ska inte vara så frågvisa”, sa hon. ”Snälla flickor håller sig tysta, följer reglerna och lyder de vuxna.” Hon talade med mild röst men hennes ansikte fylldes med ens av förtvivlan. Jag blev så rädd att jag tappade talförmågan.
Hon ställde sig på knä framför mig och kupade händerna om mina gyllene liljor.
”Minns du varför jag började binda dina fötter innan du ens fyllt fyra?” frågade hon.
”För att … För att …” Jag skakade på huvudet.
Hon suckade tungt och förklarade: ”De andra sexåriga flickorna i vår by har inte börjat få sina fötter bundna förrän nu. En del bondefamiljer väntar till och med tills dottern har fyllt sju eller åtta år, om de behöver den extra arbetskraften där hemma. Men det är riskabelt. Vet du varför?”
Jag skakade på huvudet igen.
”I värsta fall är benen i fötterna då för hårda och går inte att forma. Så mycket älskar jag dig att jag band dina fötter redan för två år sedan, som om du var en högreståndsflicka.
Jag ville försäkra mig om att du fick fulländade gyllene liljor och kunde bli som Yao Niang. Minns du hur det gick för henne?”
”Ja!” Jag ville så gärna imponera på henne att jag glatt
återgav historien som hon så ofta hade berättat som godnattsaga. ”Det var en gång en kejsare som hette Li Yu. Det här var innan manchuerna tog makten och Kina var uppdelat i många små riken, som ett lapptäcke. Li Yu älskade allt som var nytt. En dag bad han alla sina hustrur att överraska honom med en ny dans. Alla försökte men ingen av dem föll honom i smaken, förutom Yao Niang. Hon hade bundit sina fötter till halvmånar och dansade på tå!”
”Och vad hände sedan?” frågade hon.
Jag rynkade pannan.
Hon sufflerade: ”Kejsaren blev så betagen att han befordrade henne till kejserlig gemål …”
”Just det!” Jag studsade till och avslutade meningen: ”Då kunde ingen annan av hustrurna bestämma över Yao Niang, förutom kejsarinnan. Alla de andra hovdamerna härmade henne och snart började rika flickor i hela landet göra som hon. Numera har alla resp… respektabla flickor bundna fötter. Och de mödrar som älskar sina döttrar mest ser till att de har fulländade, tio centimeters gyllene liljor.”
Jag hade trott att jag skulle få beröm för resten av mitt snabba svar, särskilt eftersom jag bara hade stakat mig en gång, men aa noengs läppar darrade. Jag sträckte ut armarna för att krama henne, men hon skakade på huvudet, rätade på ryggen och rättade till sin urblekta tunika, ou.
”Till och med den fattigaste pojke kan hoppas på att bli godkänd på de kejserliga proven och bli mandarin, så länge han är intelligent och flitig”, sa hon, ”men en flicka kan bara få ett bättre liv tack vare sina gyllene liljor. Det här är min oskattbara gåva till dig. Vad som än händer vill jag att du alltid ska minnas min stora kärlek till dig. Du är min dyrbara pärla. Förstår du det?”
”Och jag älskar dig så här mycket!” Jag slog ut med armarna så stort att händerna möttes bakom ryggen. Men hon besvarade inte mitt leende.
”Varför är det så viktigt att ha fulländade gyllene liljor?” frågade hon.
”För då är man ett gott parti”, kvittrade jag. ”Äktenskapsmäklerskor och svärmödrar tycker om små fötter. Gyllene liljor är en fin flickas främsta kännetecken.”
”Ja”, sa hon. ”Bara de flickor som är mycket uthålliga och disciplinerade kan få fulländade gyllene liljor. Just det som kvinnor i bättre familjer önskar sina söner.” Hon kramade mina händer och frågade: ”Vill du bli ingift i en bättre familj när du blir stor?”
”Ja.”
”Hur får du tio centimeters gyllene liljor?” frågade hon.
”Jag måste sitta mycket stilla medan du tvättar mina fötter och byter bandagen.”
”Och mer?”
”Jag får inte klaga när du drar åt förbanden.”
”Det stämmer”, svarade hon långsamt. ”Men …” Efter en lång paus sa hon: ”Du är en stor flicka nu. Det är dags att du lär dig att ta hand om dina gyllene liljor själv.”
”Men jag är liten!” protesterade jag, skrämd av hennes allvar.
”Titta nu noga”, sa hon. Hon vecklade upp tygbanden och stack ner min vänstra fot i fatet med varmt vatten. Hon gnuggade bort död hud från fotsulan och mellan tårna.
Sedan klippte hon tånaglarna och virade in foten i en handduk. Till sist hällde hon alun på den.
”Se till att inte snåla med alunet”, sa hon. ”Det förebygger svett och klåda.”
Hon virade ett rent band av mörkblå bomull runt min fot, varv på varv. För varje lager ökade trycket tills det bultade i foten. Det sved i ögonen av tårar. Bara med hjälp av all min viljestyrka kunde jag låta bli att jämra mig. Hon fortsatte att binda foten, mycket hårdare än vanligt. Jag försökte dra åt mig den. Hon höll den i ett fastare grepp. ”Sitt stilla”, sa hon.
”Aa noeng ”, utbrast jag. ”Det gör alldeles för ont.”
”Tyst med dig”, sa hon. ”En dag kommer du att gifta dig fint tack vare dina gyllene liljor. Du kommer att gå klädd i siden och bo i ett hus med stenplattor på golvet. Men framför allt kommer du aldrig mer att hungra.”
Jag kved allt tystare när hon berättade om den goda maten som skulle fylla min mage när jag blivit hustru i en välbärgad familj. Slutligen lirkade hon ner min fot i en av mina finaste indigoblå bomullsskor. Hon sköt tvättfatet närmare mig.
”Gör nu likadant med höger fot”, sa hon.
Det tog en dag att gå till fots från vår by till Kanton. Eftersom aa noeng och jag inte kunde gå så långt med våra bundna fötter gav Tang bonde oss skjuts i sin vagn. Hagel och lera förvandlades till en smutsig gegga under hjulen. Hårda vindstötar piskade våra röda ansikten, och trots att aa noeng höll mig hårt intill sig huttrade jag. Mitt på dagen stannade vi och bonden delade med sig av sin mat. Det sved i läpparna när jag åt min fläskbulle, men magen blev glad. Först när jag hade ätit upp såg jag att aa noeng knappt hade rört sin mat, trots att vi inte hade fått kött sedan min far dog. Bonden såg medlidsamt på henne och uppmanade henne att äta. För att inte vara ohövlig svalde hon några små bitar av sin bulle, men hennes ansikte verkade lika härjat av sorg som det varit dagarna efter aa des död. Jag kopplade ihop det med
hennes underliga beteende på morgonen. Fläskbullen i min mage förvandlades till sten.
Den grå eftermiddagshimlen hade mörknat ytterligare när vi kom fram till Kanton. Jag hade sovit oroligt under resans gång. Mina tänder klapprade i den allt strängare kylan och jag frös så mycket att jag inte tog till mig den nya, främmande miljön.
Min mor hade varit tyst ända sedan matpausen, men nu vaknade hon till liv och talade till mig med allvarlig röst. ”Du är en duktig flicka. Jag gör så här bara därför att jag inte har något annat val.”
Bonden harklade sig. ”Måste du berätta det för henne just nu?”
”Ja”, sa aa noeng beslutsamt. ”Hon måste få veta det.” Till mig sa hon: ”Hädanefter kommer du att bo i ett fint tegelhus tillsammans med familjen Fong. De är snälla och rika.”
Jag förstod inte vad hon försökte säga. ”När kommer jag hem igen?” frågade jag. ”I morgon?”
”Jag har sålt dig som muizai till familjen Fong”, sa hon och såg gråtfärdig ut. ”Hushållerskan har lovat att du inte kommer att bli någon simpel slav. Fru Fong har bestämt att du ska bli hennes dotters personliga tjänsteflicka – precis som Lilla grön, som tar hand om vår byledares hustru och döttrar.
Du kommer inte att behöva utföra något tungt arbete.”
Jag sträckte mig efter henne och drog ner hennes huvud för att kunna se henne i ögonen, men hon knep ihop dem.
”Lilla grön är föräldralös”, sa jag, ”men du hälsar väl på mig?”
Hon öppnade ögonen och skakade långsamt på huvudet.
”När får jag komma hem igen?” frågade jag en gång till.
Rösten svek mig och jag började gråta.
”Du får aldrig mer komma hem. En muizai är något helt
annat än en anställd tjänare. Du kommer att tillhöra din härskarinna, precis som Lilla grön gör. Även om hennes föräldrar varit vid liv skulle hon inte kunna ge sig av. Det kan inte du heller.” Hon suckade tungt först en gång och sedan en gång till, som om det satt fast något i hennes bröst som hon försökte bli av med. ”Jag är tvungen till det här. Vi kommer snart att bli vräkta. Vi behöver pengar till din lillebrors lärlingsplats i snickeriet. Det är hans enda chans att få ett värdigt liv.”
Det kändes otroligt att jag aldrig mer skulle komma hem, att jag aldrig mer skulle träffa min mor eller min lillebror. ”Aldrig” var något jag inte kunde föreställa mig, så stort var det. ”Men jag kan inte bo hos främlingar”, sa jag. ”Jag hör hemma hos dig.”
Hon pratade på som om hon försökte övertyga sig själv. ”Utan pengarna kommer vi att svälta. Vem ska i så fall föra namnet Yung vidare? Jag måste vörda din fars och våra förfäders andar. Du vet väl vad vår familj har råkat ut för?”
Jag skakade på huvudet. Vad hade aa des död med den där familjen Fong att göra? Jag förstod ingenting. Men jag mindes det som hade hänt fem månader tidigare. Då kom aa de hem från fiskdammarna, klagade över magkramper och gick till sängs. Han hade ingen som helst aptit och den lilla risgröt han fick i sig kom genast upp igen. Efter att ha varit lika stark och uthållig som en vattenbuffel förvandlades han till en utmärglad invalid. Byns daai fu ordinerade örter som min mor gjorde en besk brygd på och matade honom med sked, men han fick inte behålla den heller. Han kokade av feber och skakade av frossa. Detta pågick i två veckor, sedan dog han. Aa noeng tog alla våra besparingar och gav honom en värdig begravning.
Efter det hade vår tillvaro smulats sönder som en krossad kaka. Min mor klarade inte av att sköta gården på egen hand. Vi låg efter med arrendet, fiskdammarna försummades och eftersom ingen plockade mullbärsbladen svalt våra silkeslarver ihjäl. Även vi hungrade, trots att aa noeng spädde ut vår congee för att riset skulle räcka längre.
”Det här är en stor chans för dig”, sa hon. ”Du kommer att bli en slavflicka, men du får mat och tak över huvudet. Du kommer att ha det bättre ställt än vi.” Hennes läppar darrade som om hon inte riktigt trodde på sina egna ord. ”Var snäll, tacksam och tålmodig”, sa hon. ”Lyd order och kom alltid ihåg din plats. En muizai är sin härskarinnas skugga. Det är din uppgift att följa hennes order. Det får du aldrig glömma. Du får aldrig säga emot eller trotsa henne. Livet blir lättare om man lyckas svälja sin bitterhet och foga sig i sitt öde.”
”Jag är en väldigt snäll flicka”, protesterade jag. ”Skicka inte bort mig.”
Hon höll mig mot sitt bröst och kramade mig hårt. ”Kan vi åka hem nu?” frågade jag hoppfullt. Hon svarade inte utan fortsatte att hålla mig tätt intill sig ända tills vi kom fram till ett stort hus, det största jag någonsin sett. Det hängde en enorm, svart plakett med två skrivtecken i guld ovanför huvudingången, som bestod av en port med två röda dörrar, högre än två vuxna människor på varandra, vaktade av varsitt drakhuvud. Drakarnas rödmålade ögon blängde på mig när vår vagn rullade förbi. De såg ut att kunna kasta sig över alla besökare som hade fräckheten att knacka med de tjocka bronsringarna som satt mellan deras huggtänder.
Det kändes som om det tog en evighet för oss att komma runt till baksidan, men till sist höll Tang bonde in hästen utanför ett par dörrar av vanlig storlek. De såg ut som de vi
hade hemma – som liten hade jag sträckt mig upp och rört vid överstycket när jag satt på aa des axlar. Tang bonde hjälpte aa noeng att kliva ner från vagnen och satte ner mig på marken bredvid henne. Jag klängde fast vid hennes arm när hon knackade på. En kvinna i en vacker, vadderad kappa hälsade aa noeng välkommen och ledde med viss brådska in oss på en innergård där det stod ett stenbord.
”Jag heter Körsbär och är hushållerska och fru Fongs personliga tjänarinna”, sa kvinnan till min mor. På hakan hade hon ett köttigt födelsemärke. ”Doppa försiktigt tummen i tuschet och sätt ditt avtryck här.” Hon pekade på ett rött pappersark.
”Vänta”, sa aa noeng. ”Vad står det?”
”Det är bara de gängse villkoren.”
”Var snäll och säg vad det står.”
Med en övertydlig suck sa Körsbär: ”Det står att du går med på att sälja din dotter till fru Fenix Fong – första Fong taai taai. Din dotter kommer att bli fröken Linjings tjänarinna såvida fru Fong inte beordrar henne att tjäna någon annan. Fru Fong har också rätt att sälja din dotter till ett annat hushåll.”
”Står det någonstans att jag kan köpa min dotter fri igen?”
”Jag förstår inte varför du frågar det”, sa Körsbär klagande. ”Jag har arbetat här i mer än tio år och aldrig varit med om att en förälder har hämtat tillbaka sin flicka. Det här är ingen pantbank.”
”Jag ber dig”, bönföll min mor. ”Det är viktigt för mig.”
”Det står att du kan köpa henne fri för försäljningspriset och tjugo procents ränta för varje år som familjen Fong har försett henne med mat och kläder. Är du redo att ge mig ditt tumavtryck?”
Jag tittade förväntansfullt på aa noeng och hoppades att hon hade ändrat sig. I stället pekade hennes mungipor nedåt. Tårarna rann, men hon torkade snabbt bort dem med ärmen. Jag höll hårdare i hennes underarm.
Körsbärs tonfall blev mildare. ”Fru Fong är snäll och rättvis. Din dotter kommer att få det bra.”
”Men så småningom får hon väl tillåtelse att gifta sig?” frågade min mor med en både angelägen och tvivlande röst.
”Om en muizai är så lyckligt lottad att hon får ett erbjudande om äktenskap kan hon kanske bli löst från slaveriet. Jag skulle tro att fru Fong hittar en god make åt henne när hon är i artonårsåldern, förutsatt att hon är flitig och lydig.
Å andra sidan stannar många muizai hellre kvar här än gifter sig med en illaluktande latrintömmare eller en krympling. Men eftersom din dotter har bundna fötter kan hon kanske hoppas på en skaplig bonde.”
”Är hon garanterad äktenskap?” envisades aa noeng.
”Ingenting är säkert här i livet. Men fru Fong är rättskaffens och snäll. Sätt nu ditt avtryck.”
Mors darrande hand svävade länge över kontraktet innan hon slutligen doppade tummen i tuschet och pressade den mot papperet. Tårarna rann utmed hennes kinder. Två av dem föll ner på papperet och smetade ut de tjocka, svarta tecknen. Men när det väl var klart torkade hon sig i ansiktet med ärmen och satte sig på knä framför mig med en beslutsam min.
”Kom ihåg vad jag har sagt”, sa hon. ”Var tålmodig och lydig. Det kunde ha varit mycket värre.”
Eftersom jag aldrig mer skulle få se henne förstod jag inte hur något skulle kunna vara värre. Jag slog armarna om hennes hals och ropade: ”Lämna mig inte här i slaveriet!”
Min mor bände loss mina armar och lade händerna på mina axlar. Jag ville klamra mig fast vid henne och försökte vicka kroppen framåt, men hennes fasta grepp höll mig på avstånd.
”Hör noga på”, sa hon lirkande. ”Om du vill träffa mig igen måste du vara lydigare än vanligt. Och viktigast av allt: du måste ta hand om dina gyllene liljor så att du kan gifta dig en dag. Lovar du mig det?” Hon försökte le men hennes mun såg bara ut som ett snett streck.
”Snälla aa noeng. Jag är så rädd.”
”Om dina fötter blir förstörda ser du mig aldrig mer. Är det förstått?”
”Jag vill ha en kram till”, grät jag och snubblade fram mot henne med utsträckta armar. ”Bara en till …”
Men aa noeng vände mig ryggen och gick iväg – snabbare än jag någonsin sett henne gå.
Vid porten gav hon mig ett sista ögonkast och sedan rätade hon på ryggen och försvann bort längs vägen. Jag gjorde en ansats att springa efter, men Körsbär höll kvar mig i ett hårt grepp. ”Låt din mor gå”, sa hon. ”Du hör till familjen Fong nu. Om du är snäll får du kanske träffa henne igen.”
Jag bet henne i armen. Chockad skrek hon till och släppte taget. Jag rusade iväg, men tappade balansen på mina gyllene liljor och ramlade långt innan jag var framme vid porten. Smärtan när jag föll var inte lika farlig som svedan efter hennes örfil.
”Se inte så stursk ut”, befallde hon. ”Du är en muizai nu.”
l i nj i ng
Aa noeng sa att Lilla blomma var hennes alldeles speciella present till mig. Hon hoppades att vi med tiden skulle bli som hon själv och Körsbär, som hade varit hennes muizai sedan de var sex år. Tant Briljans och kusin Elegans var mycket avundsjuka på att jag hade en tjänsteflicka med bundna fötter. Till och med andra aa noeng betraktade mig missunnsamt, trots att hon vanligen var så blid. Men jag avskydde att min mor var så förtjust i Lilla blomma och jämförde mig med henne – en slav!
”Linjing”, utbrast aa noeng. ”Titta här på Lilla blommas stygn. Blandningen av karmosinrött och fuchsia är så raffinerad. Jag skulle vara nöjd ifall ditt arbete var hälften så vackert.”
Trots att min mor talade till mig satt hon vänd mot min muizai. Deras huvuden snuddade nästan vid varandra när hon beundrade de släta och jämna stygnen som bildades under Lilla blommas nål och fyllde kronbladet med ett brungrönt band med mörkare inslag. Jag förstod inte vad aa noeng menade när hon pratade om de röda och rosa nyanserna, för jag såg bara en blandning av gult, blått, dämpat grönt och grått, men det vågade jag inte säga. Jag stack ner
nålen i sidentyget och drog igenom tråden till avigsidan.
Stygnet fick med sig stygnen intill och tyget rynkades ihop.
Jag gjorde en grimas, kastade broderibågen i den blanka bordsskivan och väntade på att aa noeng skulle lägga märke
till mig. Lilla blomma var den första som tittade upp och våra blickar möttes. Jag krökte fingrarna så att de liknade klor och hon koncentrerade sig på sin nål igen.
”Linjing, uppför dig inte som en vilde”, sa aa noeng förmanande. ”Tänk på att du ska vara en förebild för din muizai.”
”Det är hon som är vilden!” protesterade jag.
Min mor rynkade sin imponerande höga panna. Jag sprang runt bordet till dem, nöp tag om min muizais ärm, försiktigt så att jag inte rörde vid de intorkade fläckarna, och lyfte den för att visa aa noeng. Hon gav mig ett strängt ögonkast. Det verkade som om hon inte förstod vad jag menade, så jag förklarade: ”Lilla blomma snyter sig i ärmen.”
Med blossande kinder drog Lilla blomma åt sig ärmen.
Hon dolde båda händerna under bordet och hängde så mycket med huvudet att det nästan snuddade vid hennes broderi. I stället för att skälla ut henne sa min mor: ”Linjing, det där var inte snällt av dig. Det har bara gått ett månvarv sedan Lilla blomma lämnade sin familj. Du måste ge dig till tåls medan hon vänjer sig av med sin bys seder.”
”Men hon håller inte för munnen när hon gäspar”, lade jag till. ”En gång tog hon till och med upp min caa siu bao från golvet och tryckte in den i munnen, som en hund. Hennes familj måste ha betett sig som svin.”
Stora tårar rann utmed Lilla blommas kinder och föll ner på kronbladet. Det droppade snor från hennes näsa, så hon började lyfta handen mot ansiktet, hejdade sig och stack ner
