9789180507226

Page 1


JANE YANG

LOTUSSKORNA

ÖversĂ€ttning:

Annika Sundberg

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

The Lotus Shoes

Copyright © 2025 Jane Yang Author

Svensk utgÄva © Historiska Media 2025

översÀttning Annika Sundberg

sÀttning Charlotta Magnusson

omslag Bekki Guyatt – LBBG (svensk anpassning: LönegĂ„rd & Co)

Omslagsbilder: karaktÀrer av Jennifer Costello; broderi © Victoria & Albert Museum, London. tryck ScandBook, EU 2025

tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-722-6

Till min man, ankaret i mitt liv, och mamma och pappa.

Tack vare era uppoffringar har jag fÄtt ett liv i Australien

och dÀrmed möjligheter som skulle ha nekats mig om vi hade bott kvar i landet dÀr jag föddes.

DEL 1

l i lla bl o mma

Jag satt och huttrade pĂ„ en lĂ„g pall i köket i vĂ„rt boningshus. Det var sĂ„ frostigt i luften att det sved i kinderna, och det vĂ€rkte i hĂ€nderna och fötterna av kylan. För att fĂ„ upp vĂ€rmen gnuggade jag mig om armarna och benen. Även om det aldrig snöade i södra Kina var just den hĂ€r vintern under Guangxukejsarens sjĂ€tte regeringsĂ„r obarmhĂ€rtigt kall. I vanliga fall skulle jag ha legat kvar, hopkurad under vĂ„rt lapptĂ€cke, men min aa noeng hade vĂ€ckt mig i gryningen.

”I dag ska vi ut pĂ„ Ă€ventyr”, förklarade hon och vĂ€nde sig mot mig. I hĂ€nderna hade hon ett tvĂ€ttfat med kokhett vatten. För första gĂ„ngen pĂ„ flera mĂ„nader sprack hennes smala, bleka ansikte upp i ett leende. Men det liknade inte de Ă€kta, strĂ„lande leenden som hon brukat överösa mig med innan min aa de dog. Det hĂ€r leendet sĂ„g spĂ€nt ut och hennes ögon var matta.

”Vi ska Ă„ka till Kanton”, fortsatte hon. ”Tang bonde lĂ„ter oss följa med i hans vagn.” Hon hĂ€llde kallt vatten i tvĂ€ttfatet.

Jag tjöt och klappade i hÀnderna av glÀdje. Jag hade aldrig varit i Kanton men kringresande historieberÀttare hade berÀttat allt om staden. PÄ gatorna gick nasare omkring och

sÄlde kanderade plommon, söta bullar och rostade kastanjer.

Det kurrade i magen vid blotta tanken och jag mindes att jag inte hade Àtit nÄgot sedan gÄrdagens skÄl med vattnig congee. HistorieberÀttarna hade ocksÄ skrutit om kringresande akrobater, mÀn som svalde levande ormar och dockteatrar.

”Följer Lillebror ocksĂ„ med?” frĂ„gade jag.

”Han Ă€r för liten”, sa hon. ”Grannen fĂ„r passa honom i dag. Det hĂ€r Ă€r en mor-dotter-resa.”

”Vad ska vi göra dĂ€r?”

”SmĂ„flickor ska inte vara sĂ„ frĂ„gvisa”, sa hon. ”SnĂ€lla flickor hĂ„ller sig tysta, följer reglerna och lyder de vuxna.” Hon talade med mild röst men hennes ansikte fylldes med ens av förtvivlan. Jag blev sĂ„ rĂ€dd att jag tappade talförmĂ„gan.

Hon stÀllde sig pÄ knÀ framför mig och kupade hÀnderna om mina gyllene liljor.

”Minns du varför jag började binda dina fötter innan du ens fyllt fyra?” frĂ„gade hon.

”För att 
 För att 
” Jag skakade pĂ„ huvudet.

Hon suckade tungt och förklarade: ”De andra sexĂ„riga flickorna i vĂ„r by har inte börjat fĂ„ sina fötter bundna förrĂ€n nu. En del bondefamiljer vĂ€ntar till och med tills dottern har fyllt sju eller Ă„tta Ă„r, om de behöver den extra arbetskraften dĂ€r hemma. Men det Ă€r riskabelt. Vet du varför?”

Jag skakade pÄ huvudet igen.

”I vĂ€rsta fall Ă€r benen i fötterna dĂ„ för hĂ„rda och gĂ„r inte att forma. SĂ„ mycket Ă€lskar jag dig att jag band dina fötter redan för tvĂ„ Ă„r sedan, som om du var en högrestĂ„ndsflicka.

Jag ville försĂ€kra mig om att du fick fullĂ€ndade gyllene liljor och kunde bli som Yao Niang. Minns du hur det gick för henne?”

”Ja!” Jag ville sĂ„ gĂ€rna imponera pĂ„ henne att jag glatt

Ă„tergav historien som hon sĂ„ ofta hade berĂ€ttat som godnattsaga. ”Det var en gĂ„ng en kejsare som hette Li Yu. Det hĂ€r var innan manchuerna tog makten och Kina var uppdelat i mĂ„nga smĂ„ riken, som ett lapptĂ€cke. Li Yu Ă€lskade allt som var nytt. En dag bad han alla sina hustrur att överraska honom med en ny dans. Alla försökte men ingen av dem föll honom i smaken, förutom Yao Niang. Hon hade bundit sina fötter till halvmĂ„nar och dansade pĂ„ tĂ„!”

”Och vad hĂ€nde sedan?” frĂ„gade hon.

Jag rynkade pannan.

Hon sufflerade: ”Kejsaren blev sĂ„ betagen att han befordrade henne till kejserlig gemĂ„l 
”

”Just det!” Jag studsade till och avslutade meningen: ”DĂ„ kunde ingen annan av hustrurna bestĂ€mma över Yao Niang, förutom kejsarinnan. Alla de andra hovdamerna hĂ€rmade henne och snart började rika flickor i hela landet göra som hon. Numera har alla resp
 respektabla flickor bundna fötter. Och de mödrar som Ă€lskar sina döttrar mest ser till att de har fullĂ€ndade, tio centimeters gyllene liljor.”

Jag hade trott att jag skulle fÄ beröm för resten av mitt snabba svar, sÀrskilt eftersom jag bara hade stakat mig en gÄng, men aa noengs lÀppar darrade. Jag strÀckte ut armarna för att krama henne, men hon skakade pÄ huvudet, rÀtade pÄ ryggen och rÀttade till sin urblekta tunika, ou.

”Till och med den fattigaste pojke kan hoppas pĂ„ att bli godkĂ€nd pĂ„ de kejserliga proven och bli mandarin, sĂ„ lĂ€nge han Ă€r intelligent och flitig”, sa hon, ”men en flicka kan bara fĂ„ ett bĂ€ttre liv tack vare sina gyllene liljor. Det hĂ€r Ă€r min oskattbara gĂ„va till dig. Vad som Ă€n hĂ€nder vill jag att du alltid ska minnas min stora kĂ€rlek till dig. Du Ă€r min dyrbara pĂ€rla. FörstĂ„r du det?”

”Och jag Ă€lskar dig sĂ„ hĂ€r mycket!” Jag slog ut med armarna sĂ„ stort att hĂ€nderna möttes bakom ryggen. Men hon besvarade inte mitt leende.

”Varför Ă€r det sĂ„ viktigt att ha fullĂ€ndade gyllene liljor?” frĂ„gade hon.

”För dĂ„ Ă€r man ett gott parti”, kvittrade jag. ӀktenskapsmĂ€klerskor och svĂ€rmödrar tycker om smĂ„ fötter. Gyllene liljor Ă€r en fin flickas frĂ€msta kĂ€nnetecken.”

”Ja”, sa hon. ”Bara de flickor som Ă€r mycket uthĂ„lliga och disciplinerade kan fĂ„ fullĂ€ndade gyllene liljor. Just det som kvinnor i bĂ€ttre familjer önskar sina söner.” Hon kramade mina hĂ€nder och frĂ„gade: ”Vill du bli ingift i en bĂ€ttre familj nĂ€r du blir stor?”

”Ja.”

”Hur fĂ„r du tio centimeters gyllene liljor?” frĂ„gade hon.

”Jag mĂ„ste sitta mycket stilla medan du tvĂ€ttar mina fötter och byter bandagen.”

”Och mer?”

”Jag fĂ„r inte klaga nĂ€r du drar Ă„t förbanden.”

”Det stĂ€mmer”, svarade hon lĂ„ngsamt. ”Men 
” Efter en lĂ„ng paus sa hon: ”Du Ă€r en stor flicka nu. Det Ă€r dags att du lĂ€r dig att ta hand om dina gyllene liljor sjĂ€lv.”

”Men jag Ă€r liten!” protesterade jag, skrĂ€md av hennes allvar.

”Titta nu noga”, sa hon. Hon vecklade upp tygbanden och stack ner min vĂ€nstra fot i fatet med varmt vatten. Hon gnuggade bort död hud frĂ„n fotsulan och mellan tĂ„rna.

Sedan klippte hon tÄnaglarna och virade in foten i en handduk. Till sist hÀllde hon alun pÄ den.

”Se till att inte snĂ„la med alunet”, sa hon. ”Det förebygger svett och klĂ„da.”

Hon virade ett rent band av mörkblĂ„ bomull runt min fot, varv pĂ„ varv. För varje lager ökade trycket tills det bultade i foten. Det sved i ögonen av tĂ„rar. Bara med hjĂ€lp av all min viljestyrka kunde jag lĂ„ta bli att jĂ€mra mig. Hon fortsatte att binda foten, mycket hĂ„rdare Ă€n vanligt. Jag försökte dra Ă„t mig den. Hon höll den i ett fastare grepp. ”Sitt stilla”, sa hon.

”Aa noeng ”, utbrast jag. ”Det gör alldeles för ont.”

”Tyst med dig”, sa hon. ”En dag kommer du att gifta dig fint tack vare dina gyllene liljor. Du kommer att gĂ„ klĂ€dd i siden och bo i ett hus med stenplattor pĂ„ golvet. Men framför allt kommer du aldrig mer att hungra.”

Jag kved allt tystare nÀr hon berÀttade om den goda maten som skulle fylla min mage nÀr jag blivit hustru i en vÀlbÀrgad familj. Slutligen lirkade hon ner min fot i en av mina finaste indigoblÄ bomullsskor. Hon sköt tvÀttfatet nÀrmare mig.

”Gör nu likadant med höger fot”, sa hon.

Det tog en dag att gÄ till fots frÄn vÄr by till Kanton. Eftersom aa noeng och jag inte kunde gÄ sÄ lÄngt med vÄra bundna fötter gav Tang bonde oss skjuts i sin vagn. Hagel och lera förvandlades till en smutsig gegga under hjulen. HÄrda vindstötar piskade vÄra röda ansikten, och trots att aa noeng höll mig hÄrt intill sig huttrade jag. Mitt pÄ dagen stannade vi och bonden delade med sig av sin mat. Det sved i lÀpparna nÀr jag Ät min flÀskbulle, men magen blev glad. Först nÀr jag hade Àtit upp sÄg jag att aa noeng knappt hade rört sin mat, trots att vi inte hade fÄtt kött sedan min far dog. Bonden sÄg medlidsamt pÄ henne och uppmanade henne att Àta. För att inte vara ohövlig svalde hon nÄgra smÄ bitar av sin bulle, men hennes ansikte verkade lika hÀrjat av sorg som det varit dagarna efter aa des död. Jag kopplade ihop det med

hennes underliga beteende pÄ morgonen. FlÀskbullen i min mage förvandlades till sten.

Den grÄ eftermiddagshimlen hade mörknat ytterligare nÀr vi kom fram till Kanton. Jag hade sovit oroligt under resans gÄng. Mina tÀnder klapprade i den allt strÀngare kylan och jag frös sÄ mycket att jag inte tog till mig den nya, frÀmmande miljön.

Min mor hade varit tyst Ă€nda sedan matpausen, men nu vaknade hon till liv och talade till mig med allvarlig röst. ”Du Ă€r en duktig flicka. Jag gör sĂ„ hĂ€r bara dĂ€rför att jag inte har nĂ„got annat val.”

Bonden harklade sig. ”MĂ„ste du berĂ€tta det för henne just nu?”

”Ja”, sa aa noeng beslutsamt. ”Hon mĂ„ste fĂ„ veta det.” Till mig sa hon: ”HĂ€danefter kommer du att bo i ett fint tegelhus tillsammans med familjen Fong. De Ă€r snĂ€lla och rika.”

Jag förstod inte vad hon försökte sĂ€ga. ”NĂ€r kommer jag hem igen?” frĂ„gade jag. ”I morgon?”

”Jag har sĂ„lt dig som muizai till familjen Fong”, sa hon och sĂ„g grĂ„tfĂ€rdig ut. ”HushĂ„llerskan har lovat att du inte kommer att bli nĂ„gon simpel slav. Fru Fong har bestĂ€mt att du ska bli hennes dotters personliga tjĂ€nsteflicka – precis som Lilla grön, som tar hand om vĂ„r byledares hustru och döttrar.

Du kommer inte att behöva utföra nĂ„got tungt arbete.”

Jag strÀckte mig efter henne och drog ner hennes huvud för att kunna se henne i ögonen, men hon knep ihop dem.

”Lilla grön Ă€r förĂ€ldralös”, sa jag, ”men du hĂ€lsar vĂ€l pĂ„ mig?”

Hon öppnade ögonen och skakade lÄngsamt pÄ huvudet.

”NĂ€r fĂ„r jag komma hem igen?” frĂ„gade jag en gĂ„ng till.

Rösten svek mig och jag började grÄta.

”Du fĂ„r aldrig mer komma hem. En muizai Ă€r nĂ„got helt

annat Ă€n en anstĂ€lld tjĂ€nare. Du kommer att tillhöra din hĂ€rskarinna, precis som Lilla grön gör. Även om hennes förĂ€ldrar varit vid liv skulle hon inte kunna ge sig av. Det kan inte du heller.” Hon suckade tungt först en gĂ„ng och sedan en gĂ„ng till, som om det satt fast nĂ„got i hennes bröst som hon försökte bli av med. ”Jag Ă€r tvungen till det hĂ€r. Vi kommer snart att bli vrĂ€kta. Vi behöver pengar till din lillebrors lĂ€rlingsplats i snickeriet. Det Ă€r hans enda chans att fĂ„ ett vĂ€rdigt liv.”

Det kĂ€ndes otroligt att jag aldrig mer skulle komma hem, att jag aldrig mer skulle trĂ€ffa min mor eller min lillebror. ”Aldrig” var nĂ„got jag inte kunde förestĂ€lla mig, sĂ„ stort var det. ”Men jag kan inte bo hos frĂ€mlingar”, sa jag. ”Jag hör hemma hos dig.”

Hon pratade pĂ„ som om hon försökte övertyga sig sjĂ€lv. ”Utan pengarna kommer vi att svĂ€lta. Vem ska i sĂ„ fall föra namnet Yung vidare? Jag mĂ„ste vörda din fars och vĂ„ra förfĂ€ders andar. Du vet vĂ€l vad vĂ„r familj har rĂ„kat ut för?”

Jag skakade pÄ huvudet. Vad hade aa des död med den dÀr familjen Fong att göra? Jag förstod ingenting. Men jag mindes det som hade hÀnt fem mÄnader tidigare. DÄ kom aa de hem frÄn fiskdammarna, klagade över magkramper och gick till sÀngs. Han hade ingen som helst aptit och den lilla risgröt han fick i sig kom genast upp igen. Efter att ha varit lika stark och uthÄllig som en vattenbuffel förvandlades han till en utmÀrglad invalid. Byns daai fu ordinerade örter som min mor gjorde en besk brygd pÄ och matade honom med sked, men han fick inte behÄlla den heller. Han kokade av feber och skakade av frossa. Detta pÄgick i tvÄ veckor, sedan dog han. Aa noeng tog alla vÄra besparingar och gav honom en vÀrdig begravning.

Efter det hade vĂ„r tillvaro smulats sönder som en krossad kaka. Min mor klarade inte av att sköta gĂ„rden pĂ„ egen hand. Vi lĂ„g efter med arrendet, fiskdammarna försummades och eftersom ingen plockade mullbĂ€rsbladen svalt vĂ„ra silkeslarver ihjĂ€l. Även vi hungrade, trots att aa noeng spĂ€dde ut vĂ„r congee för att riset skulle rĂ€cka lĂ€ngre.

”Det hĂ€r Ă€r en stor chans för dig”, sa hon. ”Du kommer att bli en slavflicka, men du fĂ„r mat och tak över huvudet. Du kommer att ha det bĂ€ttre stĂ€llt Ă€n vi.” Hennes lĂ€ppar darrade som om hon inte riktigt trodde pĂ„ sina egna ord. ”Var snĂ€ll, tacksam och tĂ„lmodig”, sa hon. ”Lyd order och kom alltid ihĂ„g din plats. En muizai Ă€r sin hĂ€rskarinnas skugga. Det Ă€r din uppgift att följa hennes order. Det fĂ„r du aldrig glömma. Du fĂ„r aldrig sĂ€ga emot eller trotsa henne. Livet blir lĂ€ttare om man lyckas svĂ€lja sin bitterhet och foga sig i sitt öde.”

”Jag Ă€r en vĂ€ldigt snĂ€ll flicka”, protesterade jag. ”Skicka inte bort mig.”

Hon höll mig mot sitt bröst och kramade mig hĂ„rt. ”Kan vi Ă„ka hem nu?” frĂ„gade jag hoppfullt. Hon svarade inte utan fortsatte att hĂ„lla mig tĂ€tt intill sig Ă€nda tills vi kom fram till ett stort hus, det största jag nĂ„gonsin sett. Det hĂ€ngde en enorm, svart plakett med tvĂ„ skrivtecken i guld ovanför huvudingĂ„ngen, som bestod av en port med tvĂ„ röda dörrar, högre Ă€n tvĂ„ vuxna mĂ€nniskor pĂ„ varandra, vaktade av varsitt drakhuvud. Drakarnas rödmĂ„lade ögon blĂ€ngde pĂ„ mig nĂ€r vĂ„r vagn rullade förbi. De sĂ„g ut att kunna kasta sig över alla besökare som hade frĂ€ckheten att knacka med de tjocka bronsringarna som satt mellan deras huggtĂ€nder.

Det kÀndes som om det tog en evighet för oss att komma runt till baksidan, men till sist höll Tang bonde in hÀsten utanför ett par dörrar av vanlig storlek. De sÄg ut som de vi

hade hemma – som liten hade jag strĂ€ckt mig upp och rört vid överstycket nĂ€r jag satt pĂ„ aa des axlar. Tang bonde hjĂ€lpte aa noeng att kliva ner frĂ„n vagnen och satte ner mig pĂ„ marken bredvid henne. Jag klĂ€ngde fast vid hennes arm nĂ€r hon knackade pĂ„. En kvinna i en vacker, vadderad kappa hĂ€lsade aa noeng vĂ€lkommen och ledde med viss brĂ„dska in oss pĂ„ en innergĂ„rd dĂ€r det stod ett stenbord.

”Jag heter KörsbĂ€r och Ă€r hushĂ„llerska och fru Fongs personliga tjĂ€narinna”, sa kvinnan till min mor. PĂ„ hakan hade hon ett köttigt födelsemĂ€rke. ”Doppa försiktigt tummen i tuschet och sĂ€tt ditt avtryck hĂ€r.” Hon pekade pĂ„ ett rött pappersark.

”VĂ€nta”, sa aa noeng. ”Vad stĂ„r det?”

”Det Ă€r bara de gĂ€ngse villkoren.”

”Var snĂ€ll och sĂ€g vad det stĂ„r.”

Med en övertydlig suck sa KörsbĂ€r: ”Det stĂ„r att du gĂ„r med pĂ„ att sĂ€lja din dotter till fru Fenix Fong – första Fong taai taai. Din dotter kommer att bli fröken Linjings tjĂ€narinna sĂ„vida fru Fong inte beordrar henne att tjĂ€na nĂ„gon annan. Fru Fong har ocksĂ„ rĂ€tt att sĂ€lja din dotter till ett annat hushĂ„ll.”

”StĂ„r det nĂ„gonstans att jag kan köpa min dotter fri igen?”

”Jag förstĂ„r inte varför du frĂ„gar det”, sa KörsbĂ€r klagande. ”Jag har arbetat hĂ€r i mer Ă€n tio Ă„r och aldrig varit med om att en förĂ€lder har hĂ€mtat tillbaka sin flicka. Det hĂ€r Ă€r ingen pantbank.”

”Jag ber dig”, bönföll min mor. ”Det Ă€r viktigt för mig.”

”Det stĂ„r att du kan köpa henne fri för försĂ€ljningspriset och tjugo procents rĂ€nta för varje Ă„r som familjen Fong har försett henne med mat och klĂ€der. Är du redo att ge mig ditt tumavtryck?”

Jag tittade förvÀntansfullt pÄ aa noeng och hoppades att hon hade Àndrat sig. I stÀllet pekade hennes mungipor nedÄt. TÄrarna rann, men hon torkade snabbt bort dem med Àrmen. Jag höll hÄrdare i hennes underarm.

KörsbĂ€rs tonfall blev mildare. ”Fru Fong Ă€r snĂ€ll och rĂ€ttvis. Din dotter kommer att fĂ„ det bra.”

”Men sĂ„ smĂ„ningom fĂ„r hon vĂ€l tillĂ„telse att gifta sig?” frĂ„gade min mor med en bĂ„de angelĂ€gen och tvivlande röst.

”Om en muizai Ă€r sĂ„ lyckligt lottad att hon fĂ„r ett erbjudande om Ă€ktenskap kan hon kanske bli löst frĂ„n slaveriet. Jag skulle tro att fru Fong hittar en god make Ă„t henne nĂ€r hon Ă€r i artonĂ„rsĂ„ldern, förutsatt att hon Ă€r flitig och lydig.

Å andra sidan stannar mĂ„nga muizai hellre kvar hĂ€r Ă€n gifter sig med en illaluktande latrintömmare eller en krympling. Men eftersom din dotter har bundna fötter kan hon kanske hoppas pĂ„ en skaplig bonde.”

Ӏr hon garanterad Ă€ktenskap?” envisades aa noeng.

”Ingenting Ă€r sĂ€kert hĂ€r i livet. Men fru Fong Ă€r rĂ€ttskaffens och snĂ€ll. SĂ€tt nu ditt avtryck.”

Mors darrande hand svÀvade lÀnge över kontraktet innan hon slutligen doppade tummen i tuschet och pressade den mot papperet. TÄrarna rann utmed hennes kinder. TvÄ av dem föll ner pÄ papperet och smetade ut de tjocka, svarta tecknen. Men nÀr det vÀl var klart torkade hon sig i ansiktet med Àrmen och satte sig pÄ knÀ framför mig med en beslutsam min.

”Kom ihĂ„g vad jag har sagt”, sa hon. ”Var tĂ„lmodig och lydig. Det kunde ha varit mycket vĂ€rre.”

Eftersom jag aldrig mer skulle fĂ„ se henne förstod jag inte hur nĂ„got skulle kunna vara vĂ€rre. Jag slog armarna om hennes hals och ropade: ”LĂ€mna mig inte hĂ€r i slaveriet!”

Min mor bÀnde loss mina armar och lade hÀnderna pÄ mina axlar. Jag ville klamra mig fast vid henne och försökte vicka kroppen framÄt, men hennes fasta grepp höll mig pÄ avstÄnd.

”Hör noga pĂ„â€, sa hon lirkande. ”Om du vill trĂ€ffa mig igen mĂ„ste du vara lydigare Ă€n vanligt. Och viktigast av allt: du mĂ„ste ta hand om dina gyllene liljor sĂ„ att du kan gifta dig en dag. Lovar du mig det?” Hon försökte le men hennes mun sĂ„g bara ut som ett snett streck.

”SnĂ€lla aa noeng. Jag Ă€r sĂ„ rĂ€dd.”

”Om dina fötter blir förstörda ser du mig aldrig mer. Är det förstĂ„tt?”

”Jag vill ha en kram till”, grĂ€t jag och snubblade fram mot henne med utstrĂ€ckta armar. ”Bara en till 
”

Men aa noeng vĂ€nde mig ryggen och gick ivĂ€g – snabbare Ă€n jag nĂ„gonsin sett henne gĂ„.

Vid porten gav hon mig ett sista ögonkast och sedan rĂ€tade hon pĂ„ ryggen och försvann bort lĂ€ngs vĂ€gen. Jag gjorde en ansats att springa efter, men KörsbĂ€r höll kvar mig i ett hĂ„rt grepp. ”LĂ„t din mor gĂ„â€, sa hon. ”Du hör till familjen Fong nu. Om du Ă€r snĂ€ll fĂ„r du kanske trĂ€ffa henne igen.”

Jag bet henne i armen. Chockad skrek hon till och slÀppte taget. Jag rusade ivÀg, men tappade balansen pÄ mina gyllene liljor och ramlade lÄngt innan jag var framme vid porten. SmÀrtan nÀr jag föll var inte lika farlig som svedan efter hennes örfil.

”Se inte sĂ„ stursk ut”, befallde hon. ”Du Ă€r en muizai nu.”

l i nj i ng

Aa noeng sa att Lilla blomma var hennes alldeles speciella present till mig. Hon hoppades att vi med tiden skulle bli som hon sjĂ€lv och KörsbĂ€r, som hade varit hennes muizai sedan de var sex Ă„r. Tant Briljans och kusin Elegans var mycket avundsjuka pĂ„ att jag hade en tjĂ€nsteflicka med bundna fötter. Till och med andra aa noeng betraktade mig missunnsamt, trots att hon vanligen var sĂ„ blid. Men jag avskydde att min mor var sĂ„ förtjust i Lilla blomma och jĂ€mförde mig med henne – en slav!

”Linjing”, utbrast aa noeng. ”Titta hĂ€r pĂ„ Lilla blommas stygn. Blandningen av karmosinrött och fuchsia Ă€r sĂ„ raffinerad. Jag skulle vara nöjd ifall ditt arbete var hĂ€lften sĂ„ vackert.”

Trots att min mor talade till mig satt hon vÀnd mot min muizai. Deras huvuden snuddade nÀstan vid varandra nÀr hon beundrade de slÀta och jÀmna stygnen som bildades under Lilla blommas nÄl och fyllde kronbladet med ett brungrönt band med mörkare inslag. Jag förstod inte vad aa noeng menade nÀr hon pratade om de röda och rosa nyanserna, för jag sÄg bara en blandning av gult, blÄtt, dÀmpat grönt och grÄtt, men det vÄgade jag inte sÀga. Jag stack ner

nÄlen i sidentyget och drog igenom trÄden till avigsidan.

Stygnet fick med sig stygnen intill och tyget rynkades ihop.

Jag gjorde en grimas, kastade broderibÄgen i den blanka bordsskivan och vÀntade pÄ att aa noeng skulle lÀgga mÀrke

till mig. Lilla blomma var den första som tittade upp och vÄra blickar möttes. Jag krökte fingrarna sÄ att de liknade klor och hon koncentrerade sig pÄ sin nÄl igen.

”Linjing, uppför dig inte som en vilde”, sa aa noeng förmanande. ”TĂ€nk pĂ„ att du ska vara en förebild för din muizai.”

”Det Ă€r hon som Ă€r vilden!” protesterade jag.

Min mor rynkade sin imponerande höga panna. Jag sprang runt bordet till dem, nöp tag om min muizais Ă€rm, försiktigt sĂ„ att jag inte rörde vid de intorkade flĂ€ckarna, och lyfte den för att visa aa noeng. Hon gav mig ett strĂ€ngt ögonkast. Det verkade som om hon inte förstod vad jag menade, sĂ„ jag förklarade: ”Lilla blomma snyter sig i Ă€rmen.”

Med blossande kinder drog Lilla blomma Ät sig Àrmen.

Hon dolde bĂ„da hĂ€nderna under bordet och hĂ€ngde sĂ„ mycket med huvudet att det nĂ€stan snuddade vid hennes broderi. I stĂ€llet för att skĂ€lla ut henne sa min mor: ”Linjing, det dĂ€r var inte snĂ€llt av dig. Det har bara gĂ„tt ett mĂ„nvarv sedan Lilla blomma lĂ€mnade sin familj. Du mĂ„ste ge dig till tĂ„ls medan hon vĂ€njer sig av med sin bys seder.”

”Men hon hĂ„ller inte för munnen nĂ€r hon gĂ€spar”, lade jag till. ”En gĂ„ng tog hon till och med upp min caa siu bao frĂ„n golvet och tryckte in den i munnen, som en hund. Hennes familj mĂ„ste ha betett sig som svin.”

Stora tÄrar rann utmed Lilla blommas kinder och föll ner pÄ kronbladet. Det droppade snor frÄn hennes nÀsa, sÄ hon började lyfta handen mot ansiktet, hejdade sig och stack ner

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.