9789180507158

Dick Harrison och

Katarina Harrison Lindbergh

Förintelsen

historiska media

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och författarna 2025

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB

Kartor: Lönegård & Co

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbild: ”Den siste juden i Vinnytsia”. Okänd fotograf, United States Holocaust Memorial Museum

Tryck: ScandBook EU, 2025

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN: 978-91-8050-715-8

Als die Nazis die Kommunisten holten, habe ich geschwiegen ich war ja kein Kommunist.

Als sie die Gewerkschaftler holten, habe ich geschwiegen ich war ja kein Gewerkschaftler.

Als sie die Juden holten, habe ich geschwiegen ich war ja kein Jude.

Als sie mich holten, gab es keinen mehr, der protestieren konnte.

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte för jag var ingen kommunist.

Sedan hämtade de fackföreningsfolket, och jag protesterade inte för jag tillhörde ingen fackförening.

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte för jag var ingen jude.

Sedan hämtade de mig – och då fanns det ingen kvar att protestera.

Martin Niemöller

Innehåll

Förord

Det är mer än 20 år sedan jag besökte Auschwitz för första gången. Det hade kunnat vara igår. Bussresan, som ingick i en kurs om civilkurage, är fastetsad i mitt minne. Christer Mattsson, som senare började arbeta med Forum för levande historia, var en av ledarna på resan. Förintelselägret Auschwitz var bara ett av många besöksmål. Flera var oansenliga. Anonyma husgrunder utanför en by. En övervuxen järnvägsperrong i en polsk lövskog som doftade höst. Andra präglades av groteska, sovjetinspirerade mastodontstatyer resta till minne av ”Hitlerismen”. När gruppen besökte minnesmärket vid Umschlagplatz, det vill säga den plats där judar i Warszawas getto lastades på tågvagnar för transport till Treblinka, skrek lokala ungdomar antisemitiska slagord mot oss. Det var en svår resa, full av död och förtvivlan, men jag gjorde om den något år senare.

När jag var ännu yngre, bara en flicka i grundskolan, hade vi en temadag om förintelsen. Jag minns den dåligt. Det skarpaste minnet är från aulan, en ful lokal med stolar klädda i brunt stickigt tyg. Någon stod på scenen och berättade att det som skedde då skulle kunna hända igen. Jag reagerade på det. Jag kunde inte tro det. Den sortens vansinne kan väl rimligen inte inträffa två gånger? Idag är jag övertygad om att personen på scenen – vem det än var – hade helt rätt. Det kan absolut hända igen. Liknande saker har inträffat både förr och senare och kommer att äga rum även i framtiden. Mänskligheten är inte vaccinerad mot vansinne.

Det är tungt att skriva en bok om folkmord. Det är också tungt att

läsa eller lyssna på en sådan bok. Inget ämne kan överträffa graden av sorg, frustration, ilska, avsmak och uppgivenhet. Likväl behövs sådana böcker, eftersom de handlar om människor. Förintelsen utfördes av människor, drabbade människor och bevittnades av människor. Den här boken är förhållandevis kort, och den har inga pretentioner på att förmedla hela historien; något sådant är omöjligt. Men den har ett syfte som kräver att dess omfång är hanterligt: andra världskrigets folkmord måste kunna överblickas och begripas, sett ur den vanliga människans perspektiv och mot bakgrund av den historiska realitet i vilken nazisterna agerade. Det är en bok om mänskliga erfarenheter, både offrens och bödlarnas.

Katarina Harrison Lindbergh, Åkarp den 3 april 2025

I: Förutsättningar

Das jüdische Volk wird ausgerottet

En dag berättade han för mig att ett beslut hade fattats i Hitlers högkvarter, syftande till att skapa ett stort reservat för judar i Ryssland, vilket skulle kunna utvecklas till en judisk stat. Med tanke på de stora framsteg som de tyska trupperna hade gjort i Ryssland såg allt mycket positivt ut. En förflyttning av sådant omfång föreföll möjlig.

Kvinnan som 1976 skrev detta i sina memoarer, Leben mit einem Kriegsverbrecher (”Livet med en krigsförbrytare”), hette Lina Heydrich. Hon var, och hade ända sedan 1920-talet varit, övertygad nazist, och hon bemödade sig i över tre decennier efter andra världskrigets slut med att söka rentvå minnet av sin lika nazistiske make. Det var inte lätt. Maken, SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, hade av en hel värld kommit att associeras med utplåningen av den europeiska judenheten. Det högkvartersbeslut änkefru Heydrich nämner i ovanstående citat är det som i historisk litteratur har förknippats med Wannseekonferensen, som hennes man ledde, och som uppfattas som den symboliska begynnelsen på ett av världshistoriens största brott mot mänskligheten. Men enligt Lina Heydrich var allt en grotesk överdrift. Det hade aldrig varit meningen att judarna skulle dö. De skulle bara få nya boplatser i Östeuropa.

Lina Heydrich for med osanning. Under ett hemligt möte med

högre SS-folk i rådhuset i Posen (idag det polska Poznań) den 4 oktober 1943 redogjorde Heinrich Himmler – som varit den sedan mer än ett år tillbaka mördade Reinhard Heydrichs chef – för den Ausrottung (”utrotning”) av det judiska folket som nazisterna var i färd med att genomföra. Samtliga åhörare var högt uppsatta officerare med omfattande militärt och politiskt ansvar, framför allt i det av tyskarna ockuperade Östeuropa. Här fanns 33 män med titeln

Obergruppenführer, 51 Gruppenführer och 8 Brigadeführer. Heinrich Himmlers syfte var att ingjuta nytt mod och kampvilja i åhörarna, närmast i beaktande av de motgångar som tyskarna nu i allt större utsträckning upplevde på östfronten. Optimismen från Operation Barbarossa 1941 hade förbytts i pessimism, och många betvivlade nu att Tyskland skulle segra. Det var denna inställning Himmler ville ersätta med den stridsmoral som burit fram Tredje rikets arméer när de lagt Polen, Danmark, Norge, Beneluxländerna, Frankrike, Balkan och Baltikum för sina fötter. Inspelningen av talet – som berörde många krigsrelaterade ämnen, inte bara ”utrotningen” – överlevde andra världskriget och kan utan svårighet analyseras i transkriberad form. Här följer ett utdrag av det för denna bok relevanta avsnittet i svensk översättning:

Jag vill också hänvisa, mycket uppriktigt, till ett mycket besvärligt ämne. Nu kan vi tala om det mycket öppet i vår egen krets, men vi kommer aldrig att diskutera det offentligt. Alldeles såsom vi den 30 juni 1934 [”de långa knivarnas natt”] inte tvekade att göra vår plikt, såsom vi var beordrade, och sätta upp kamrater som hade felat mot väggen och avrätta dem, så talade vi heller aldrig om det, och vi kommer heller inte att göra det. Låt oss tacka Gud för att vi hade tillräckligt mycket självklar styrka i oss för att aldrig diskutera det sinsemellan, och vi talade aldrig om det. Vi var alla förskräckta, och likväl förstod envar av oss klart och tydligt att vi skulle göra det nästa gång också, när ordern väl var given och när det blev nödvändigt.

Jag talar om den ”judiska evakueringen” [ty. Judenevakuierung]: utrotningen av det judiska folket. Det är en av de saker som är lätt att säga. ”Det judiska folket håller på att utrotas” [ty. Das jüdische Volk wird ausgerottet], skulle varje partimedlem kunna säga till dig, ”det är helt klart, det är en del av våra planer, vi utplånar judarna, utrotar dem, ha!, en liten sak.” Och sedan dyker de upp, de rakryggade 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. De säger att alla de andra är svin, men just den här är en utomordentlig jude [ty. alle anderen sind Schweine, und hier ist ein prima Jude]. Men ingen har observerat det, uthärdat det. De flesta av er som är här vet vad det betyder när 100 lik ligger bredvid varandra, när där ligger 500 eller när där ligger 1 000. Att ha uthärdat detta och samtidigt förblivit anständiga personer – med undantag bottnande i mänskliga svagheter – har gjort oss hårda, och det är ett ärorikt kapitel som vi inte har och inte kommer att berätta om. Ty vi vet hur svårt det skulle vara för oss om vi fortfarande hade judarna som hemliga sabotörer, agitatorer och demagoger i varje stad, i synnerhet om vi betänker bombningarna samt krigets bördor och vedermödor. Om judarna fortfarande utgjorde en del av den tyska nationen skulle vi med stor sannolikhet nu befinna oss där vi befann oss 1916 och 1917.

Källa: Heinrich Himmler, The Complete Text of the Poznan Speech, Holocaust History Project, arkiverat från originalet den 12 februari 2012.

Originalsida ur den slutliga versionen av det tal Heinrich Himmler höll i Posen den 4 oktober 1943.

Även om vi inte hade haft tillgång till den kolossala mängden övrig information – vittnesmål av förintelseöverlevare, mötesprotokoll och andra avslöjande dokument, erkännanden av dödslägerskommendanter, fysiska rester i form av baracker, gaskamrar, krematorier och massgravar – hade Himmlers egna ord varit nog för att framkalla fasa i varje normal läsare. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att SS-chefen, Tysklands näst mäktigaste man efter Adolf Hitler, i samma tal hänvisar till sig själv och förintelsemedarbetarna som

”anständiga personer” som tvingas utföra ett smutsigt arbete. Förintelsen, menar Himmler, är nödvändig. Den är psykiskt påfrestande, och alla tyskar skulle inte förstå den, än mindre kunna utföra den, men SS-eliten både vill och kan ta på sig ansvaret att utrota ett folk – och förbli anständiga personer.

Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich hade aldrig kunnat verkställa detta gigantiska massmord på egen hand. Deras underhuggare – män som Adolf Eichmann, Odilo Globocnik, Rudolf Höss, Josef Kramer och Franz Stangl – hade inte heller mäktat med det, såvida de inte haft beredvillig hjälp av tusentals vanliga människor som gärna sköt eller gasade ihjäl miljoner oskyldiga män, kvinnor och barn. För alla dessa SS-bödlar var die Ausrottung något som skedde eftersom det kunde ske. Det var en nödvändig aktion bortom gott och ont, en följd av politiska beslut som de ställde sig bakom. Dessutom var det krig, och i krig är det legitimt, till och med lovvärt, att döda folkfiender, även inre sådana.

Hur hamnade mänskligheten där? Vilka element sammanflöt till den blodiga Judenevakuierung som Himmler så eufemistiskt betecknade sina och SS:s orgier i massmord? För att få svar på frågan krävs en längre djupdykning i de förutsättningar som var för handen i Tredje riket på 1930- och 1940-talen. Vi måste lära känna folkmordens, antisemitismens, socialdarwinismens och rasbiologins sjuka logik, de förbittrade konspirationsteorier som frambesvors av Versaillesfreden och den lockelse diktaturen utövade på mellankrigstidens européer. Först därefter kan vi, genom att lägga pussel av ondskans element, inse hur nazisterna förmådde sjösätta ett industriellt dödande av oanade proportioner.

Folkmord

Vad är folkmord? Hur långt tillbaka i tiden kan vi spåra folkmordens historia? Har människan alltid ägnat sig åt dylik våldsutövning mot hela nationer, eller är det ett modernt fenomen? Frågorna är berättigade, i synnerhet som folkmordstermen under de senaste åren har genomgått en inflatorisk utveckling, kommit i

allt flitigare bruk och idag nyttjas närmast regelmässigt av populister och opinionsbildare när krigföring förs på tal. Sett ur en historikers perspektiv kan begreppet också länkas till allmänna teorier om människans väsen. Likt inget annat djur på jorden har vi visat oss kapabla till förstörelse och allmän brutalitet mot vårt eget släkte.

Låt oss börja med termen som sådan. Begreppet folkmord, engelskans genocide (av grekiskans genos, ”folk”, och latinets caedo, ”jag mördar”), är inte gammalt. Det introducerades så sent som 1944 av den polske juristen Raphael Lemkin i boken Axis Rule in Occupied Europe. Lemkin hade vuxit upp i en polsk-judisk familj i Vitryssland, utbildat sig till jurist och under mellankrigstiden arbetat som åklagare i Polen. I september 1939 flydde han via Litauen till Sverige och bosatte sig 1941 i USA; de allra flesta av hans familjemedlemmar dödades under andra världskriget. Lemkins bok fick stort och omedelbart genomslag, och vid Nürnbergrättegången 1946 tjänstgjorde han som en av den amerikanske huvudåklagaren Robert H. Jacksons rådgivare.

Lemkin hade intresserat sig för folkmordsfrågor redan på 1920talet, men Axis Rule in Occupied Europe skrevs mot bakgrund av rapporterna om de tyska övergreppen mot mänskligheten, i synnerhet det som vi idag refererar till som förintelsen eller Förintelsen av Europas judar.* Folkmordsbegreppet användes frekvent i de rättegångar som hölls efter andra världskriget, och en FN-resolution från 1946 slog fast att folkmord är att betrakta som brott enligt internationell rätt. När FN några år senare definierade folkmord beskrevs det som handlingar ”förövade i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan”.

* De som skriver med versalt F gör gällande att Förintelsen inte kan eller bör jämföras med andra historiska brott, medan forskare som använder gement f hävdar motsatsen, det vill säga att förintelsen under andra världskriget mycket väl kan jämföras med andra folkmord. Ytterst är detta, menar denna boks författare, en definitionsfråga. Sett till konkret projektgenomförande i form av industriellt organiserade massmord inom begränsad tid står nazisterna förvisso i en ond klass för sig själva, men om vi överblickar mänsklighetens samlade erfarenheter av planerade och verkställda folkmord är de långt ifrån unika.

Med den definitionen är det lätt att finna exempel på företeelsen i historisk tid, både före och efter andra världskriget. Redan för forntidens och antikens räkning har vi belägg för folkmord. Det räcker med att studera Gamla Testamentets skildringar av strider mellan israeliterna och deras grannar för att finna hårresande exempel, inte sällan legitimerade av att gudomliga krafter har insisterat på utplåning. I medeltida källor finns det också gott om redogörelser för vad dagens domstolar utan omsvep skulle beteckna som folkmord. Ett av de värsta, och också bäst dokumenterade, ägde rum när de kristna korsfararna erövrade Jerusalem den 14 juli 1099. Moskéer och hus genomsöktes under eftermiddag, kväll och natt, och jakten fortsatte på morgonen den 15 juli. Alla muslimska och judiska män, kvinnor och barn som påträffades dräptes, även de som hade kapitulerat inne i al-Aqsamoskén. När krönikören Vilhelm av Tyros senare sammanfattade korsfararnas minnen av händelsen skrädde han inte orden: ”Det var omöjligt att titta på det stora antalet döda utan skräck; överallt låg delar av mänskliga kroppar, och marken var täckt med de dödas blod. Ännu mer fruktansvärt var att se på segrarna själva, som dröp av blod från huvud till fötter.” Den anonyme författaren till Gesta Francorum, som själv deltog i korståget, förklarar att ”lukten var fruktansvärd eftersom hela staden var full av lik, och de staplade liken i högar, som om de var hus”. Andra uppseendeväckande folkmord ägde rum under albigenserkorståget, en uppgörelse mellan katolska korsfarare och katharer, anhängare av en kättersk – det vill säga från kyrkans dogmer avvikande – rörelse i södra Frankrike. Kriget inleddes år 1209, då tusentals stridsmän samlades i Lyon och tågade söderut medan katharerna sökte skydd i befästa städer som Carcassonne och Béziers. Den 21 juli nådde fälttåget fram till Béziers. Inför stormningen påföljande dag utbröt en diskussion. Förvisso var Béziers fullt av Gudi förhatliga kättare som alla borde dödas, men vad skulle krigarna göra med stadens rättrogna katoliker? Hur skilde man dem från kättarna? Svaret gavs av abbot Arnaud Amalric, den påvlige legat som bar det högsta ansvaret för de militära aktionerna. Bakom sig hade han en lång karriär som överhuvud för Cisterciensorden, varför hans

omdöme tillmättes stort värde. Arnaud Amalric lär ha konstaterat att många kättare, när de hotades av döden, sannolikt skulle ljuga och påstå sig vara katoliker. Därefter skulle de återfalla i synd. Alltså fick man inte lägga fingrarna emellan. Enligt den tyske cisterciensmunken Caesarius av Heisterbach avslutade abboten diskussionen med följande krassa konstaterande: ”Döda dem. Ty Herren vet vilka som är Hans.” Därefter massakrerades samtliga stadsbor, omkring 20 000 människor. I efterhand sökte Arnaud Amalric skylla blodbadet ifrån sig; i en rapport till påven förklarade han att massmordet föranletts av att alltför ivriga soldater erövrade staden utan att vänta på överordnades befallningar.

Oavsett vem som gav order om människoslakten i Béziers vet vi att liknande händelser – som väckte anstöt redan när det begav sig – var vanligt förekommande. Många liknande ansträngningar att fysiskt utplåna kättarrörelser ägde rum i Västeuropa både under senmedeltiden och under tidigmodern tid, när religionskrigen drog fram över kontinenten. Med utvecklingen av bättre vapen och större nationella ambitioner på 1800-talet blev det ännu lättare att bedriva utrotningskrig. Det är inte svårt att ge exempel på intill folkmord gränsande massakrer från imperialismens blodbestänkta glansdagar under decennierna kring sekelskiftet 1900. Ett sådant är de tyska övergreppen mot herero- och namafolken i dagens Namibia. Tiotusentals afrikaner mördades av kolonialherrarna. Beräkningar av antalet döda inom hererofolket är osäkra – även om alla forskare accepterar skoningslösheten som sådan – och pendlar mellan 24 000 och 100 000 människor.

Av ännu större relevans för denna bok är de turkiska aktionerna under första världskriget. Orsaken till blodbaden var att Osmanska rikets ledning, de nationalistiska ungturkarna under Talaat Pascha, uppfattade landets kristna invånare som potentiella förrädare som kunde destabilisera regimen. Framför allt fruktade ungturkarna att armenierna skulle utnyttja kriget till att alliera sig med Ryssland och göra uppror mot sultanen och hans ministrar. Genom att förinta armenier, assyrier och andra kristna, till exempel de ”pontiska” grekerna, hoppades man stärka den turkiska nationalstat som höll

på att ta form. Strategin var inte ny: turkarna hade dödat mellan 100 000 och 300 000 armenier redan på 1890-talet. Även assyrier hade drabbats, och den ansvarige diktatorn – sultan Abdülhamid II –hade döpts till ”den blodige sultanen” av västpressen. Men nu skedde angreppen i ännu större och mer organiserad skala.

Aktionerna inleddes i slutet av april 1915. Många samlades ihop i sina hemstäder, drevs ut på vandring genom stäpper, berg och öknar, bevakade av beväpnade män till häst, och fick fortsätta gå tills de svalt eller törstade ihjäl. Ibland gjorde soldaterna halt i en obebodd ödemark och sköt eller högg ihjäl fångarna. Till detta skall läggas att turkarna också förstörde mängder av kyrkor, kloster och monument i syfte att utplåna det kristna kulturarvet. Inte bara människorna utan hela civilisationen måste försvinna.

1915 var det stora mördaråret, men förföljelserna fortsatte, med en ny kulmen på sommaren 1916, för att ebba ut så sent som 1923. Det samlade dödstalet är omdebatterat. Enligt armeniska beräkningar

Döda armenier ligger vid en väg år 1915, en vanlig scen från första världskrigets folkmord i Osmanska riket.