sveriges dramatiska historia
De vita bussarna RÀddningen undan nazisternas lÀger
Daniel Rydén
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Daniel Rydén 2025
SĂ€ttning: Typ & Design
Omslag och karta: LönegÄrd & Co
Omslagsbilder: Röda korsets bussar kör genom Odense pÄ vÀg till Sverige, april 1945, kolorerad, Wikimedia Commons Greve Folke Bernadotte i maj 1945, Nordiska museet
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-712-7
InnehÄll
KoncentrationslÀger besökta av rÀddningsaktionen
Frontlinjen 1 mars 1945
NORDSJĂN
NEDERLĂNDERNA
Bryssel
BELGIEN
DANMARK
Odense
Padborg
FrĂžslev
HĂ€ssleholm
Köpenhamn
FRANKRIKE
Hamburg
Neuengamme
Bergen-Belsen Friedrichsruh
Malchow
RavensbrĂŒck
Hannover
Braunschweig
Salzgitter
Leipzig
SCHWEIZ
Frankfurt (am Main)
NĂŒrnberg Vaihingen
Schömberg Dachau
MĂŒnchen
ĂSTERSJĂN
Sachsenhausen
Berlin
SVERIGE TYSKLAND
Theresienstadt Torgau MĂŒhlberg Oschatz
Prag
FlossenbĂŒrg
TJECKOSLOVAKIEN
Mauthausen
Wien
ĂSTERRIKE
JUGOSLAVIEN
Bologna
ITALIEN
Prolog: Kapplöpningen med döden
Han gÄr mycket lÄngsamt, framÄtlutad, med slÀpande steg som nÀr barn leker tÄg.
DÄ och dÄ blir han stÄende.
[âŠ]
ĂgonhĂ„lorna Ă€r stora och ögonen stirrar tomt framĂ„t utan att fĂ€sta sig vid omgivningarna.
Kindknotorna framtrÀder skarpt ovanför det stÀlle dÀr det skulle ha varit en kind, och lÀppar och mun Àr torra och sÄriga.
Kanske ser man honom en dag naken nÀr han pÄ en skramlande flakvagn fraktas över till en barack som ligger nÀrmare krematoriet.
DÄ kan man rÀkna alla revbenen i hans bröstkorg
och riktigt se hur skarpt den kontrasterar mot det insjunkna underlivet.
Man kan ocksÄ se bÀckenets benknotor avteckna sig tydligt som pÄ ett skelett under den strama huden och man igenkÀnner Àven skelettets form pÄ de utmÀrglade armarna och benen, dÀr ledkonturerna framtrÀder och benknotornas form Àr synlig för var och en som gitter titta pÄ honom.
Men det Àr ingen som gitter titta pÄ honom, ingen som har intresse för hans anatomi eller hans vÀtskande skorviga sÄr.
Han har för lÀnge sedan glidit in i den slöa vanebilden, dÀr han finns dold i det undermedvetna som en helt naturlig företeelse i den dagliga tillvaron.
Han Àr slö och avtrubbad, utan stolta drömmar eller tankar.
Han Àr smutsig och han har alltid exkrementer i byxorna.
En dag dör han utan att sjÀlv upptÀcka det.
Det tar tid innan andra upptÀcker det.
För han förÀndrar sig inte.
Men en gÄng var han en mÀnniska.
Och kanhÀnda Àlskade han livet.
Ur Som lÀkare i Neuengamme (1946), av Paul Thygesen, fÄnge i koncentrationslÀgret frÄn 1944 till 1945.
Det var fortfarande mörkt nÀr en vakt kom in i sovsalen och beordrade dem att stiga upp.
Ute i korridoren radade de upp sig. De som inte orkade stÄ sjÀlva hÀngde pÄ sina kamrater.
Namn ropades ut och han visste att flera av hans vÀnner inte fanns pÄ plats för att svara. Av de 29 norrmÀn som hade kommit till SS-Kranken- und Erholungslager Veihingen tre mÄnader tidigare hade tretton dött. Tyfus grasserade i lÀgret och den hade de utmattade fÄngarna inte mycket att sÀtta emot. Magnus Schei och Leif Poulsson hade dött pÄ ett par dagar. DÀrefter följde Kristian och Reidar. Sedan Alf, Ludvig, Collin och Hallesby.
Det var naturligtvis inte bara norrmÀnnen som drabbades. Judar och polacker dog som flugor under dessa veckor.
De Ànnu levande hade kommenderats att bÀra liken till den nygrÀvda massgraven i lÀgrets utkant. I den skulle 1 538 kroppar sÄ smÄningom pÄtrÀffas. NÀr det hela var över.
Att bĂ€ra pĂ„ döda Ă€r ett hĂ„rt arbete. Ăven en utmĂ€rglad kropp kan bli en övermĂ€ktig börda. Efter nĂ„gra veckor som likbĂ€rare hade han sjĂ€lv kollapsat, vilket renderade honom ett sĂ„ grundligt kok stryk att de tvĂ„ följande dygnen för alltid skulle vara borta ur hans minne.
Nu stod han dÀr klarvaken klockan tre eller fyra en tidig morgon, 35-Ärige Trygve Bratteli frÄn NÞtterÞy, med en kropp lÀtt som en tolvÄrings, darrande av köld i sina stinkande trasor. Han undrade vad SS-vakterna kunde tÀnkas ha i beredskap för honom och hans olycksbröder den hÀr gÄngen.
De fick order om att marschera mot badavdelningen. De gick sÄ lÄngsamt att alla skulle orka med. De svagaste fick bÀras av sina kamrater.
Alla klÀder skulle av. Duschen var först skÄllhet. Sedan iskall.
Han noterade förvÄnat att de uniformerade SS-vakterna vid det hÀr laget inte tycktes bry sig sÀrskilt mycket om dem lÀngre. Dessa sadister som för inte sÄ lÀnge sedan hade slagit en av hans kamrater bara för att han krÀkts pÄ golvet, och tvingat honom att Àta upp sina egna spyor. Som flera gÄnger i veckan stulit deras smÄ matransoner. Som njutit av att misshandla sina orkeslösa offer. Som dödat var och en som vÄgade mopsa sig. Nu stod de nazistiska plÄgoandarna orörliga utanför tvÀttrummet och betraktade de sexton fÄngarna.
Efter duschen blev norrmÀnnen stÄende, nakna och villrÄdiga. Vad skulle nu hÀnda?
I det ögonblicket kom en man in i baracken. Han bar en annan sorts uniform Àn vad SS-vakterna hade. Och han hade en helt annan uppsyn. Runt hans ena Àrm
satt en vit bindel med ett rött kors. Mössan var försedd med samma vÀlkÀnda symbol.
Var det Röda korset? Om de hade orkat skulle de ha
fallit honom om halsen, men de hade svÄrt för att ta in det som nu tycktes vara pÄ vÀg att hÀnda.
âNi ska hĂ€rifrĂ„nâ, sa mannen i Röda korsuniformen.
De hörde att han var frÄn Norge. Kanske sa han ocksÄ att han hette Björn Heger, men det var i sÄ fall inget som de lade pÄ minnet just dÄ.
âNi ska först fĂ„ andra klĂ€der, inifrĂ„n och utâ, sa Heger. De tog emot plaggen och klĂ€dde sig. Sedan gick de ut ur baracken.
PÄ planen stod en buss. Den var vit och mÄlad med ett rött kors och en svensk flagga. Bredvid bussen stod chauffören och fyra andra mÀn, klÀdda i uniformer med Svenska röda korsets emblem.
âNi ska hĂ€rifrĂ„nâ, sa en av dem igen och bjöd de sexton norrmĂ€nnen att stiga ombord.
âVi har letat ganska lĂ€nge efter er. Nu bĂ€r det av.â
Tisdagen den 21 mars 1933 stod nyheten att lÀsa i den nazistiska tidningen Völkischer Beobachter:
PÄ onsdagen kommer det första koncentrationslÀgret att upprÀttas i nÀrheten av Dachau, med plats för
5 000 mÀnniskor. HÀr kommer kommunister, och om nödvÀndigt funktionÀrer frÄn socialdemokratin och Reichsbanner som hotar statens sÀkerhet, att interneras.
Reichsbanner var en rörelse som bildats för att vÀrna den tyska demokratin. Dess tid var nu ute.
Under de följande Ă„ren skulle den nazistiska regimen bygga upp ett omfattande system av fĂ„nglĂ€ger, dĂ€r miljoner mĂ€nniskor som av en eller annan anledning var misshagliga för de styrande i Tredje riket skulle hĂ„llas inspĂ€rrade â och dödas â utan föregĂ„ende rannsakning eller dom.
âHĂ€r tĂ€nker jag inte utöva nĂ„gon rĂ€ttvisa, hĂ€r tĂ€nker jag bara förinta och utrota, ingenting annat!â kungjorde nazistledaren Hermann Göring i mars 1933, pĂ„ tal om de nyinrĂ€ttade lĂ€gren.
Under ett par vÄrmÄnader greps fler Àn 25 000 personer enbart i delstaten Preussen, dÀr Göring styrde över polisen. Snart rÀknades de tyska lÀgerfÄngarna i hundratusental.
De första koncentrationslÀgren ersattes efter nÄgra Är av större enheter. I det stora hela genomfördes det nazistiska lÀgersystemets utbyggnad i fyra faser:
Första fasen (1933â1935) omfattade ett stort antal lĂ€ger i Tyskland, avsedda för regimens motstĂ„ndare.
Andra fasen (1936â1938) omfattade inte bara regimens motstĂ„ndare utan ocksĂ„ mĂ€nniskor som av nĂ„gon anledning ansĂ„gs mindervĂ€rdiga: i första hand judar och romer, men ocksĂ„ exempelvis homosexuella, psykiskt sjuka och medlemmar av Jehovas vittnen.
Tredje fasen (1939â1941) omfattade Ă€ven mĂ€nniskor i de lĂ€nder som hade ockuperats av Tyskland: politiska motstĂ„ndare, judar och romer. MĂ„nga av dem fördes till Tyskland, men Ă€ven i de ockuperade lĂ€nderna byggdes lĂ€ger.
FjĂ€rde fasen (1942â1945) utgjordes av förintelselĂ€ger, som anlades i det ockuperade Polen med syfte att systematiskt mörda i första hand judar.
Chansen att överleva en internering var inte stor. De judar som fördes till nĂ„got av de sex förintelselĂ€gren mördades ofta direkt vid ankomsten; hĂ€r skördades miljoner offer. Men systematiskt mördande förekom Ă€ven i de övriga lĂ€gren. Av de 1,7 miljoner mĂ€nniskor som mellan 1933 och 1945 fördes till nĂ„got av de 24 övriga koncentrationslĂ€gren och deras mĂ„nga sidolĂ€ger (Aussenlager) dog drygt en miljon. Av fĂ„ngarna i Mauthausen dog 119 000, i RavensbrĂŒck 94 000, i Neuengamme 55 000 och sĂ„ vidare.
Den 15 januari 1945 fanns det enligt tysk officiell statistik 714 211 fÄngar i Tredje rikets koncentrationslÀger. För att bevaka dem fanns en styrka pÄ sammanlagt
40 000 bevĂ€pnade mĂ€n (och i kvinnolĂ€ger som RavensbrĂŒck Ă€ven kvinnor) frĂ„n terrororganisationen SS. Bland alla dessa lĂ€gerfĂ„ngar fanns runt 14 000 skandinaver. Drygt hĂ€lften av dem kom frĂ„n Norge, resten frĂ„n Danmark â tvĂ„ lĂ€nder som sedan vĂ„ren 1940 var ockuperade av Nazityskland.
De norska internerna i Tyskland var fördelade pÄ fyra kategorier:
Officerare: Norska militÀrer som hamnade i tysk krigsfÄngenskap efter ockupationen skyddades av GenÚvekonventionen frÄn 1929 och behandlades relativt vÀl.
Civila politiska fĂ„ngar: I denna grupp ingick ett par hundra poliser och drygt 600 av de studenter som gripits nĂ€r tyska soldater stĂ€ngde universitetet i Oslo den 30 november 1943. HĂ€r fanns ocksĂ„ ett stort antal personer som betecknades som âpolitiskt farligaâ. I denna grupp hittar vi exempelvis Trygve Bratteli, som var det socialdemokratiska Arbeiderpartiets partisekreterare och greps 1942. MĂ„nga i denna kategori dog i fĂ„ngenskap.
Judar: De 767 norska judar som fördes till Tyskland mördades nÀstan undantagslöst i förintelselÀgret Auschwitz-Birkenau. Endast 28 eller 29 av dem överlevde. Totalt 925 norska judar lyckades rÀdda sig till Sverige.
Prominenta norska medborgare: Ett tjugotal framstĂ„ende personer hade visserligen förts till Tyskland, men levde dĂ€r med sina familjer under relativt fria villkor som âcivilinterneradeâ pĂ„ slottet Gross Kreutz utanför Berlin. Det handlade exempelvis om juristen Johan Hjort, universitetsrektorn Didrik Arup Seip och Oslos polismĂ€stare Kristian Welhaven. Denna grupp kunde tack vare ett visst mĂ„tt av rörelsefrihet (och med hjĂ€lp av exempelvis norska sjömansprĂ€ster i Tyskland) spela en aktiv roll för att hĂ„lla koll pĂ„ i vilka lĂ€ger de norska fĂ„ngarna befann sig.
Totalt fÀngslades 6 083 danskar och deporterades till Tyskland. 585 av dem skulle dö dÀr. De danska fÄngarna utgjordes av tre kategorier:
Judar: Den 2 oktober 1943 deporterades 472 judar frÄn Danmark till Tyskland och koncentrationslÀgret Theresienstadt. Resten av landets drygt 7 000 judar hade dÄ, förvarnade av polisen, lyckats rÀdda sig över till Sverige. Av de danska judarna i Theresienstadt dog 53.
Politiska fÄngar: Under hela ockupationen greps kommunister och andra motstÄndsmÀn och fördes till olika lÀger i Tyskland, mÄnga av dem till Neuengamme utanför Hamburg.
Poliser: Den 19Â september 1944 grep tyskarna alla danska poliser och deporterade dem till Tyskland.
Dessa 1 981 personer placerades i olika lÀger, men de flesta hamnade i Neuengamme. 90 poliser dog under fÄngenskapen och ytterligare 131 avled i sviterna av den efter kriget.
Under 1944 stod det allt klarare att kriget gick mot sitt slut och att det tyska nederlaget bara var en frÄga om mÄnader. Men Àven om detta faktum kunde kÀnnas som ett hopp för de mÀnniskor som satt fÀngslade i nazisternas lÀger innebar det ocksÄ ett överhÀngande hot. En sak hade Tredje rikets ledare nÀmligen planerat noga för: att undanröja alla spÄr efter de oerhörda förbrytelser som begÄtts i koncentrationslÀgren.
Medan de allierade arméerna ryckte fram frÄn öster och vÀster, och det tyska omrÄdet krympte, verkstÀllde nazistregimen dÀrför en förintelseaktion av gigantiska mÄtt.
Grundsatsen var att ingen lÀgerfÄnge skulle komma levande i befriarnas hÀnder och dÀrigenom kunna vittna om det som hÀnt. AlltsÄ tömdes systematiskt lÀger efter lÀger och de till största delen kraftigt försvagade fÄngarna dödades pÄ plats eller tvingades bort. Ibland packades de in i godsvagnar, ofta drevs de ut pÄ veritabla dödsmarscher lÀngs vÀgarna. Eftersom de inte fick nÄgot att vare sig Àta eller dricka föll mÄnga av dem ihop. Den som inte orkade gÄ vidare sköts av vakterna. Bara en brÄkdel överlevde dessa dödsmarscher.
NĂ€r allierade trupper nĂ„dde fram till koncentrationslĂ€gren Natzweiler i Elsass, Sachsenhausen utanför Berlin, Flossenburg i Bayern, RavensbrĂŒck i Brandenburg och Dora-Mittelbau i Harz, fann de lĂ€gren utrymda, alla akter förintade och vakterna försvunna. Av levande fĂ„ngar Ă„terstod inte ett spĂ„r.
Den som ville undsÀtta skandinaviska fÄngar i Tredje rikets koncentrationslÀger hade alltsÄ inte mycket tid pÄ sig. Det skulle bokstavligen bli en kapplöpning pÄ liv och död.
SÄ föddes en idé
En förmiddag i början av augusti 1944 satt den norske diplomaten Niels Christian Ditleff pÄ sitt kontor vid
BanĂ©rgatan 37 i Stockholm och undrade om han sĂ„g rĂ€tt. Ănnu en gĂ„ng lĂ€ste han telegrammet som anlĂ€nt frĂ„n London, dĂ€r hans hemlands exilregering fyra Ă„r tidigare hade etablerat sig.
Norge var ockuperat av Nazityskland. Fler Àn 7 000 norska medborgare satt fÀngslade i tyska koncentrationslÀger. Faran för deras liv ökade för varje dag.
Exilregeringen meddelade nu utan omsvep att Ditleffs organisation Fangehjelpen skulle lĂ€ggas ner och ersĂ€ttas av ett kansli som skulle förbereda evakuering av norska koncentrationslĂ€gerfĂ„ngar â men inte nu, utan först nĂ€r Tyskland var besegrat och kriget över. Representanter för exilregeringens socialdepartement
skulle snart anlÀnda till Stockholm och Ditleff förutsattes hjÀlpa dem i deras arbete.
Detta Àr vansinne, tÀnkte Ditleff. Tusentals fÄngar skulle hinna dö innan kriget var slut och hjÀlpen nÄdde fram till de utmattade mÀnniskorna i Tredje rikets koncentrationslÀger.
Efter att ha skickat ett svarstelegram med dessa synpunkter, men ocksÄ lovat bistÄ de utskickade tjÀnstemÀnnen, bestÀmde sig Ditleff för att fortsÀtta sitt arbete som om ingenting hÀnt.
Det var nu och inte sedan som de fÀngslade skandinaverna i Nazityskland mÄste rÀddas.
Diplomaten Niels Christian Ditleff var 63 Ă„r gammal nĂ€r kriget gick mot sitt slut. Han kallades âminister Ditleffâ eftersom han i flera Ă„r hade haft denna befattning vid den norska legationen i Warszawa.
DÀr gjorde han en ryktbar insats under det tyska angreppet i september 1939, genom att leda evakueringen av ungefÀr 1 200 icke-polska medborgare frÄn staden.
NÀr tyskarna invaderade Norge den 9 april 1940 befann sig Ditleff i Oslo. SÄ fort han kunde lÀmnade han huvudstaden och tog sig över till Sverige och Stockholm.
En landsman fanns redan pÄ plats. KvÀllen efter invasionen hade stortingets talman Carl Hambro anlÀnt till Stockholm med mÄlet att dÀr skapa en legation som kunde representera det fria Norge.
