världens dramatiska historia
Fascismen
Dick Harrison
HISTORISKA MEDIA
Samtliga bilder i inlagan är hämtade från Wikimedia Commons.
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Dick Harrison 2025
Sättning: Typ & Design
Omslag och karta: Lönegård & Co
Omslagsbilder: Benito Mussolini tillkännager i Rom 1935 invasionen av Etiopien, Getty.
Italienska fascistpartiets pin med partiinitialerna och fasces med bila, Filatelia Numismatica Lottini
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-709-7
Innehåll
Piazzale Loreto, den 28 april 1945
Sent på kvällen den 28 april 1945 lastades ett antal kroppar på en lastbil och kördes till Milano, där de vid tretiden på natten vräktes ut på det lilla torget Piazzale Loreto. Här hade fascisterna avrättat femton partisaner och låtit deras lik bli kvar till allmänt beskådande i augusti 1944, och nu var det partisanernas tur att ge igen. På morgonen samlades en skara ilskna människor som gav sig på de döda. Folk spottade, kissade, sköt och sparkade på liken. Till slut hissades de döda upp i en metallställning vid ett bensinmacksbygge, där de hängdes uppochned i köttkrokar. En av männen på köttkrok var Benito Mussolini, vars lik fick hänga bredvid älskarinnan Clara Petaccis. Så slutade historien för den man som drömt om att återupprätta det romerska riket och som blivit läro-
Fem fascister på Piazzale Loreto. Mussolini är tvåa från vänster, Petacci trea.
mästare för högerextremister över hela jorden. Likskändningen på Piazzale Loreto utgjorde en bisarr antiklimax på en karriär som för alltid har kommit att förknippas med begreppet fascism.
Varje gång jag ser stolta fascister på gamla journalfilmer eller på fotografier i historiska översiktsverk blixtrar bilden av Benito, Clara och deras meningsfränder – Nicola Bombacci, Alessandro Pavolini och Achille Starace – på Piazzale Loreto till för den inre blicken. Det var så här det gick för dem. De självutnämnda vinnarna, de ungdomliga övermänniskorna, de slutade
som avrättade och bespottade förlorare i den stad där deras rörelse fötts och triumferat. Så här dog fascismen.
Eller rättare sagt, det gjorde den inte alls. Fascister existerar än idag. Den ideologi som formades i Italien under åren kring 1920, och som under de decennier som följde inspirerade till högerradikala politiska experiment från Balkan till Latinamerika och Fjärran Östern, är långt ifrån död. Det existerar fortfarande fascistiska partier, flertalet lyckligtvis mycket små, vars medlemmar drömmer om att upprätta diktaturer, stärka den inhemska folkstammen och återta förlorade territorier. Problemet är att långt ifrån alla som utpekas som fascister också är det, åtminstone inte på det sätt som utmärkte de hängda på Piazzale Loreto.
När termen fascism används i dagligt tal är det sällan ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, ej heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termens största användningsområde i dagligt språkbruk är som skällsord, ett invektiv som folk häver ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en general som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”extremist” eller rätt och slätt ”skitstövel”. Varje gymnastiklärare som insisterar på
ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. En miljömedveten person som vägrar flyga kan betecknas som (och betecknar ibland sig själv som, med glimten i ögat) ”miljöfascist”. Jag har till och med mött en person som på fullt allvar betecknat sig som ”julgransfascist” (eftersom hon envisades med att hänga glitter i raka linjer från grantoppen). Historiens protagonister kan också fasciststämplas, oavsett var och när de levde. När jag en gång kritiserade en idéhistoriker för att utelämna Platon i ett resonemang fick jag responsen, närmast som en ryggmärgsreflex, ”men
Platon, han var ju fascist!”
Ergo: få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. Det enda som slår ”fascist” torde vara ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. För den athenska demokratins påhejare var dylikt beteende oursäktligt.
Att det slarvas med fascismbegreppet är inget nytt. Slarvet inleddes kort tid efter att termen uppfunnits. Ett välkänt tidigt exempel är kommunisternas öknamn på socialdemokrater under 1930-talet, ”socialfascister”. Termen bottnade i Josef Stalins uppfattning att socialdemokratin var en variant av fascismen eftersom den blockerade för övergången till kommunism.
George Orwell – i artikeln ”What is Fascism”, i Tribune
1944 – slog fast att begreppet fascism hade blivit urvattnat intill meningslöshet eftersom det brukades om allt möjligt – om bönder, affärsidkare, rävjakt, tjurfäktning, homosexualitet, astrologi, kvinnor, hundar, vandrarhem och så olika personer som Rudyard Kipling, Mahatma Gandhi och Chiang Kai-shek.
Under efterkrigstiden, särskilt under vänstervågen på 1960- och 1970-talen, vidgades ordets pejorativa användningsområde ytterligare. I Storbritannien kunde man höra skällsordskombinationen fascist pig (”fascistsvin”) om otaliga individer, i synnerhet inom statliga myndigheter med konservativ prägel. Några år senare blev Thatcherregimen ännu hårdare utsatt för fascismanklagelser, och i USA har kritiker flitigt nyttjat ordet om Reagans, Bushs, Trumps och till och med Obamas administrationer.
Religioner kan också befläckas med termen. Sedan 1970-talet har den engelska termen Christofascists syftat på fundamentalistiska kristna, och efter 11 september-attacken 2001 myntades termen Islamofascists om militanta islamister. Den som googlar på Jewish fascism får upp åtskilligt. Sett mot denna brokiga bakgrund är det helt följdriktigt att DDR:s politruker döpte Berlinmuren till Antifaschistischer Schutzwall (”antifascistisk skyddsvall”): muren var ju ett värn mot hela det genomfascistiska västerlandet. Mannen bakom begreppet hette för övrigt Horst Sindermann, en av
det östtyska kommunistpartiet SED:s främsta propagandamakare. Ett annat välkänt exempel på termens popularitet är det internationella nätverket AFA (Antifascistisk aktion), som på 1990-talet attraherade många ungdomar från socialistiska och anarkistiska läger, med gatukravaller och massprotester mot allt från rabiata nynazister till internationella toppmöten med idel icke-fascistiska deltagare.
Kort sagt: ordet fascism används idag huvudsakligen som smädesterm. Endast en och annan politisk dårfink och övertygad Mussolinibeundrare – de finns, men vi ser dem sällan – definierar sig själv som fascist på allvar. Fascist är något som ens fiender påstår att man är, inte tvärtom. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med Benito Mussolinis eget tänkande. Metoden är enkel, gammal och välkänd. Det handlar om att öka på skurkbördan hos motståndare genom att göra dem guilty by association: om man har en gemensam nämnare med fascismen, till exempel en stolt nationalism, delar man förmodligen övriga fascistiska värderingar också. Ett praktexempel inom internationell politik är hur fiender till Israel sätter likhetstecken mellan sionism och fascism. Företeelsen finns också i vår svenska politiska kultur, till exempel när Sverigedemokraterna kommer på tal.
Journalisten Henrik Arnstad publicerade 2013 boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Han hade även tidigare debatterat ämnet i böcker om andra världskriget och i tidningsartiklar. När Arnstad definierar Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti utgår han från att ”kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen” (DN 15/11 2012). Han likställer Sverigedemokraternas folkliga ”ultranationalism”, bland annat med målet att portförbjuda islam, med Adolf Hitlers förföljelse av judar. Arnstads slutsats är att fascismen har blivit Sveriges enda ”framtidstroende politiska rörelse”, som vill skapa ett ”etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige”. Han länkar sin definition av partiet till den ”neofascistiska” strömning som växte fram i Västeuropa under 1970- och 1980-talen. Neofascisterna tar avstånd från rasbiologi men hyllar det etniskt homogena samhället och går till storms mot mångkulturalism. Ett framträdande element är fruktan för invandrare som riskerar att undergräva nationalstaterna. Arnstad noterar vidare att dessa partier förvisso inte har kallat sig fascistiska men icke desto mindre har fascismen som ideologi. Att de inte motsätter sig det parlamentariska systemet utan vill styra genom ”majoritetssamhällets tyranni” är en bisak i sammanhanget.
Vad Arnstad i praktiken gjorde – och vad många andra debattörer också gör – var att rycka ut ett antal
bitar ur det gamla fascistiska mellankrigstidspusslet och lägga in dem i ett annat pussel med många andra bitar, varefter han flyttade över fascisttermen till det nya pusslet. Retoriskt sett är framgången given på förhand: i vår ytliga värld, där många nöjer sig med att ögna igenom rubriker och korta meddelanden på sociala medier, är det lätt att sprida uppfattningen att folk, rörelser och partier är fascistiska och därmed per definition onda. Men har det någon betydelse att Arnstad och andra debattörer spelar ut fascistkortet när deras politiska antagonister kommer på tal? Förstår vi de nya högerpartiernas intentioner på bästa sätt om vi skärskådar dem genom fascismfiltret? På den frågan vill jag ge ett bestämt nekande svar. Om fascismtermen brukas med den bristande urskiljning som idag kännetecknar språkbruket är risken överhängande att debattörerna lägger krokben för sig själva. Begreppet blir så urvattnat att det kan betyda nästan vad som helst.
Det blir inte lättare av att statsvetare och historiker ofta har fasciststämplat 1900-talsregimer som var uttalade motståndare till Mussolinis och Hitlers diktaturer. Det gäller inte minst metaxismen i Grekland, den så kallade austrofascismen i Österrike och Portugals
Estado Novo. Än idag är det många som menar att Francos Spanien, som var neutralt i andra världskriget och som vägrade bistå Hitler när han bad om hjälp, var en
utpräglat fascistisk stat, trots att fascismen i Spanien (falangismen) var en minoritetsrörelse som i praktiken kvävdes av Franco. Karaktären på den politik som Metaxas, Dollfuss, Schuschnigg, Salazar, Franco, Pinochet och andra diktatorer ställde sig bakom är alltså mindre väsentlig än det blotta faktum att de var diktatorer, och därmed per definition fascister.
En stundom brukad term är ”parafascister”. En parafascistisk regim sägs utmärkas av personkult, markant nationalistiska ideal och nationalistiskt färgad retorik, men också av en konservativ och klerikal anda som står i skarp kontrast mot den italienska fascismen och den tyska nazismen, som snarare gjorde en poäng av att vara modernistiska och sekulariserade rörelser.
Sett ur ett vidare perspektiv framstår dock dessa skillnader som detaljer i sammanhanget. En fascist är en fascist är en fascist.
Och så vidare: det krävs inte mycket för att fascismen skall dras fram ur de fallna ideologiernas skåp och brukas som tillhygge i bråk och debatter, inte bara i gräl på krogar och på gator utan också på tidningars ledarsidor och i seriös facklitteratur. Den här boken är
ett försök att bringa reda i begreppen. Ty historiskt sett är det enkelt att komma originalfascismen in på livet.
Rörelsen och ideologin utvecklades för drygt hundra år sedan, med Benito Mussolini – mannen på köttkroken på Piazzale Loreto – som uppfinnare, arkitekt och
utvecklare, och processen är väldokumenterad. Så låt oss lämna skällsordens värld och bekanta oss med fascisterna själva – de som inte bara blivit klandrade för att ha bejakat ideologin utan som också yvts över benämningen.
Vad är fascism?
Vi börjar från början. Vad är fascism? Vilka element och beståndsdelar kännetecknar rörelsen och ideologin?
Nationalencyklopedins skribent, professor Klas-Göran Karlsson, slår fast följande allmänna utgångspunkter:
italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren. I vidare bemärkelse är fascism också benämning på besläktade riktningar i olika länder, främst under mellankrigstiden och andra världskriget men också under senare tid. De senare rörelserna betecknas ibland som neofascistiska […] Fascism är också en politisk ideologi, vars avgränsning och variationer över tid och rum är före-
mål för olika slags kontroverser. Till dess grundvalar kan ändå sägas höra ultranationalistiska och våldsbejakande aktivistiska idéer om nationens kris och offerskap, som måste mötas med kamp mot en inre och yttre fiende för återfödelse och högre värden.
Karlsson noterar vidare att fascismen saknade ett genomarbetat tankegods, att den var konsekvent antiintellektualistisk, hyllade instinkt på bekostnad av förnuft, och lade stor vikt vid myter (som inte behövde vara sanna) för att egga till handling.
Redan på definitionsplanet ger fascismen, som synes, ett rörigt intryck. Det ligger många tankar och idéer och jäser i dess baktråg. Vissa element framstår dock som tydligare och viktigare än andra, och inget av dessa är mer uppenbart är nationalismen. Den italienska fascismens kärna var uppfattningen av nationen som en historisk enhet. Däremot var nationen inte med nödvändighet också en biologisk enhet. Att vissa fascistiska partier, i synnerhet det tyska nazistpartiet, valde att lägga in antisemitism och mordisk rashygien i ideologin var inte självskrivet utan resultatet av en vidareutveckling, en ideologisk Sonderweg. Det gick alldeles utmärkt att vara fascist och fullständigt ignorera hela det rasbiologiska konceptet.
Av den historiskt grundade nationalismen följde att fascisterna uppfattade nationen som en organism
i kamp – både fredlig och krigisk – mot andra nationer. En livskraftig nation behövde och måste expandera på grannarnas bekostnad, något som förutsatte inre styrka och sammanhållning. Individerna och de sociala grupperna måste underordna sig staten. Eftersom socialism och liberal demokrati riskerade att undergräva denna målsättning vände sig fascisterna mot båda företeelserna och lade stor vikt vid två motkrafter: dels den karismatiske ledaren som förkroppsligar nationens vilja, dels korporativismen som princip för brobyggnad mellan klasser och grupper. Diktaturen är inte svår att förstå – den var en naturlig konsekvens av föraktet för demokratin, och den hade flera historiska föregångare. Korporativismen, såsom fascisterna presenterade den, var ett färskare och mer sofistikerat element. Vi skall längre fram i boken återkomma till detta, eftersom de korporativa idéerna fyllde strukturerande och legitimerande roller i flera europeiska stater under mellankrigstiden.
I de fascistiska rörelsernas ideologi fanns alltså en stark och uttalad vilja att skapa nationell återfödelse, företrädesvis genom ett dynamiskt agerande som förknippades med ungdomliga och manliga aktörer som var villiga att följa den karismatiske ledaren i kampen för att rena nationen från dekadens och hotande sönderfall. På denna punkt tenderade den renodlade fascismen i länder som Italien och Tyskland också att
