HELĂN WIGH DYRKA
EN ELIN ROTH-ROMAN
tidigare delar i serien om elin roth:
Tukta (2022)
Söndra (2023)
Rista (2024)
Historiska Media Bantorget 3
222 29 Lund info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Historiska Media och Helén Wigh 2025
Omslag: Niklas Lindblad
Omslagsbilder: Juan Davila/Unsplash och Niklas Lindblad
Tryck: ScandBook EU, 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-705-9
Mörkret Àr mig kÀrt, jag vanhelgar det ej med lampor och ljus.
Mörkret Àr godt som en vÀns famntag.
Mörkret Àr som en ljuf hvila, som ett ljumt bad.
Det omsluter mig med smekande, vÀlluktrika vÄgor.
Hvad Àr hafvets djup mot mörkrets!
Min lycka Àr att dyka ned i nattens fruktansvÀrda, lockande mörker.
ur Till mörkret av selma lagerlöf
Elin, 1951
Elin Roth, Filipstad, död ⊠Det gick inte att ta in SÀndebudets senaste meddelande. Var hon verkligen i fara? Skulle nÄgon ta hennes liv?
En vecka hade passerat sedan Elin fick budet och tankarna ville inte foga sig. Under snart ett Ärs tid hade SÀndebudet lÀmnat meddelanden om brott runtom i VÀrmland och budet hade alltid haft rÀtt, Àven de gÄnger ingen trodde att ett brott hade begÄtts.
Juni mÄnads skymning nÀrmade sig medan Elin cyklade frÄn antikvariatet hem till Finnshyttan, men istÀllet för att njuta av de vackra omgivningarna oroade hon sig Äter över de tvÄ stora bekymmer som hon kÀnde sig totalt maktlös inför.
Förutom dödshotet frÄn nÄgon okÀnd, hade hennes John blivit anklagad för att ha knivmördat en man i Lidköping. Och det var inte vilken man som helst, mannen hade haft en kÀrleksrelation med Johns tidigare fÀstmö Rebecka som vÀntade den dödes ofödda barn. Rebecka hade gjort det tydligt att mannen aldrig skulle fÄ bli en del av deras liv och John hade försökt hjÀlpa till genom att hÄlla Rebecka gömd frÄn hennes före detta, nÄgot som polisen nu uppfattade som misstÀnkt. John hade motiv att vilja bli av med den aggressive mannen.
Elin visste att John var oskyldig och vÀgrade lÄta misstron
smyga sig pÄ, Àven om han i ett av breven som han skickat till Elin skrivit att han Äkt ned till Lidköping med ett enda mÄl och det var att fÄ mannen att sluta leta efter Rebecka. Men det betydde inte att han tagit till vilka medel som helst.
Hon var tvungen att lista ut hur hon skulle kunna bevisa hans oskuld och under tiden mÄste han hÄllas gömd. Det innebar att hon var dag levde med rÀdslan för att nÄgon skulle hitta honom och Äterigen skilja dem Ät.
Elin rullade nedför backen till den röda stugan och hoppade av cykeln. Det gröna lövverket skymde sikten av Lersjöns vatten och medan hon ledde cykeln fram till farstukvisten fÄngade nÄgot hennes uppmÀrksamhet. Hon tittade upp mot fönstret pÄ ovanvÄningen. Rörde sig gardinen? Bordslampan med den runda kupan och elefanttungans kraftiga blad skymde sikten.
Elin vÀnde sig om, sökte av vÀgen och gÄrden. GrusvÀgen var tom, allt var tyst och lugnt. Ingen skymtade bakom buskarna vars bladverk ramade in delar av gÄrdsplanen. Inga bilar, inga cyklar.
Elin vÀnde Äter uppmÀrksamheten mot fönstret. Borde hon hÀmta far som bodde ett par hundra meter hÀrifrÄn? LÄta honom följa med henne in och söka igenom bostaden? Hon tittade pÄ klockan. Han hade nog inte kommit hem frÄn arbetet Ànnu och mor var inte till nÄgon hjÀlp.
Elin betraktade fönstret. Kunde hon ha inbillat sig att nÄgon var dÀr?
Hon fÀllde ut cykelstödet och parkerade cykeln. Utan att ta ögonen frÄn ovanvÄningen rotade hon i handvÀskan och fick upp husnyckeln. Knippan klirrade högljutt i tystnaden och hon greppade den hÄrt.
LÄngsamt nÀrmade hon sig trappan och nÀr hon tog de fÄ stegen upp förlorade hon siktet pÄ övervÄningens fönster. Hon
lutade sig över rÀcket, kikade in mot köket. Delar av diskbÀnken syntes, baljan, de virkade grytlapparna och glasen som stod pÄ tork pÄ en kökshandduk. Allt sÄg ut som nÀr hon gav sig av i morse.
Försiktigt satte hon nyckeln i lÄset och vred om. Dörren undslapp sig ett svagt gnissel.
Hörnet pÄ hallmattan var uppvikt. Hade hon rÄkat sparka till den i morse? Hon kunde inte minnas att hon gjort det och tittade ut mot uppfarten för att konstatera att hon inte missat nÄgot dÀr. Det var nÄgot som kÀndes annorlunda. HjÀrtat började slÄ snabbare i bröstet.
Borde hon ÀndÄ bege sig ned till staden och hÀmta far? Han kunde med sin polisiÀra stÀmma skrÀmma bort en potentiell inkrÀktare utan att ens behöva gÄ upp till ovanvÄningen. Men tÀnk om hon sett fel? Hon hade sovit dÄligt flera nÀtter den senaste veckan och det var sannolikt att hon hade inbillat sig.
Elin stÀngde dörren försiktigt och tog av sig klackskorna. HandvÀskan lade hon pÄ stolen i hallen, sedan tog hon ett par steg in i huset. PÄ soffan lÄg den orangea filten prydligt hopvikt, korsstygnskuddarna lÄg pÄ sin plats. PÄ bordet en tidning och ett dryckesunderlÀgg. Vid fönstret stod det trebenta bordet med en stor fönsterkrinum i sin kruka. Ingen syntes till i vare sig kök eller vardagsrum. Hon drog ut kökslÄdan som innehöll alltifrÄn gem och knappar till verktyg. Med ett stadigt tag om hammaren ÄtervÀnde en gnutta mod. Hon öppnade badrumsdörren. DÀr var tomt. Toalettlocket var nedfÀllt och i duschutrymmet stod pallen och skurhinken. Precis som vanligt.
Trappan knarrade medan Elin gick uppför. Hammaren blev tyngre och hon tog omtag pÄ omtag. Handflatorna var fuktiga och suset i öronen stegrades. Hon borde inte ha gÄtt in i huset, tÀnkte hon, men det var försent att vÀnda om.
Hon satte foten pÄ övervÄningens golv och sökte snabbt av det öppna rummet vid trappan. De fyra inbyggda garderobsdörrarna var stÀngda, soffan lÀngre in vid fönstret dÀr hon tyckte sig ha sett en rörelse var tom. Ingen som tryckte i ett hörn. Bara sovrummet kvar.
Dörren stod pÄ glÀnt. Elin tog lÀtta steg fram mot den samtidigt som hon försökte minnas om hon lÀmnat den sÄ. Det var mycket möjligt. Med hammaren tryckte hon upp dörren som slog i vÀggen. Vid första anblicken var sovrummet ocksÄ tomt. Det duvblÄ överkastet lÄg slÀtt över sÀngen, blusen hÀngde pÄ galgen pÄ vÀggkroken.
Utan att gÄ nÀrmare sÀngen satte hon sig pÄ knÀ och lade huvudet mot golvet för att kika under den pÄ hÄll. Den nötta trÀlÄdan med lock som innehöll gamla brev fanns dÀr, ingenting annat, allt var i sin ordning. Hon hade nog överdrivit ÀndÄ, tÀnkte hon och reste sig upp.
Med hammaren hÀngande lÀngs benet nÀrmade hon sig Äter trappan men stannade upp. Hon fick inte glömma de fyra garderoberna. Snabbt drog hon upp dörr efter dörr med hammaren höjd över huvudet. NÀr hon öppnat den fjÀrde dörren och insett att ingen stuvat in sig i det trÄnga utrymmet, kÀndes bröstet lÀttare. Det var ingen hÀr.
Hon skyndade sig ned, lade tillbaka hammaren i lÄdan och lÄste ytterdörren innan hon tog av sig den tunna blÄ kappan och hÀmtade en handduk för att ta sig en dusch. Den nytvÀttade handduken var strÀv och stel efter att ha torkat i sommarvindarna. Hon tryckte den mot bröstet medan hon lÀt blicken vandra och lystrade nogsamt. Det var ingen hÀr, intalade hon sig och fortsatte in i badrummet för att klÀ av sig.
I spegeln möttes hon av en syn hon helst hade velat slippa. Det bleka ansiktet med de mörka ringarna under ögonen. Alla tecknen pÄ hennes urlakade inre, samtidigt som hon ÀndÄ
hyste en strimma hopp tack vare kÀrleken till John. Han hade hittat tillbaka till henne och hon hade börjat vÄga tro pÄ dem igen. Men att behöva se sig över axeln pÄ grund av dödshotet som SÀndebudet levererat tog all kraft. FrÄgan var om det var SÀndebudet som var ute efter henne eller nÄgon annan som ville henne ont.
Mötet med trollgumman i Finnskogen förra Äret gjorde sig pÄmint. Hur hon sagt till Elin att hennes nÀra och kÀra skulle dö och folk skulle tala illa om henne i all oÀndlighet. Elin tvingade bort minnet och klev in i duschen.
Det ljumma vattnet strilade över huvud och kropp. Hon drog hÄret bakÄt gÄng pÄ gÄng medan hon blundade och försökte fÄ kroppen att slappna av. Hon framkallade stunden med John inne i förrÄdet pÄ antikvariatet efter att han berÀttat att polisen sökte efter honom. Hur de trots allvaret ÀndÄ fann tröst i varandra. Kyssarna, hans lÀppar som kÀndes som skapta för hennes. VÀrmen, tryggheten av hans armar om henne. Hon skulle göra allt för att hÄlla honom gömd tills hans oskuld var bevisad. FrÄgan var om hon skulle lyckas. Om de hade en framtid tillsammans.
Ett ljud utifrÄn avbröt tankarna. En kyla lamslog kroppen och Elin stÀngde av vattnet, lyssnade. Ljudet hördes igen. NÄgon var hÀr!
Elin, 1951
Elin ryckte Ät sig handduken och skyndade ut frÄn duschen. Hon stÀllde sig nÀra dörren, lyssnade intensivt efter ljudet hon hade hört. Tystnad. Hon stirrade pÄ dörrhandtaget.
Ett hÄrt knackande utifrÄn hallen fick henne att rygga tillbaka. Det knackade igen. PÄ ytterdörren.
Trots att hon försökte lugna sig med att det faktiskt var nÄgon som öppet visade sin nÀrvaro, var det ÀndÄ nÄgot som störde henne. Det hon hört medan vattnet strilade var ingen knackning, utan nÄgot annat.
Hon skyndade att torka sig och virade handduken runt hÄret. Med morgonrocken pÄ sig skyndade hon till köksfönstret för att kika ut. Synen som mötte henne skÀnkte lugn och hon lÄste upp ytterdörren.
Det var far och konstapel Lindqvist.
âVar det bara ni.â Elin backade för att lĂ„ta herrarna stiga pĂ„.
âDet var inte vĂ„r mening att skrĂ€mma Elinâ, sa Lindqvist.
Elin drog morgonrocken tÀtare om sig och Lindqvist slog ned blicken.
âDet Ă€r ingen fara. Ni fĂ„r ursĂ€kta att det dröjde innan jag öppnade, men jag stod i duschen. Kom in.â Elin sökte av bĂ€nkarna i köket efter nĂ„got avslöjande. Det fanns endast en anledning till att far tagit med sig kollegan hit. De letade efter John.
âVi ska inte störa dig lĂ€ngeâ, sa Lindqvist ursĂ€ktande. Elin försökte visa sig obrydd. Hon kunde inte komma pĂ„ nĂ„got som var Johns hĂ€r i huset.
Far tog ett kliv fram.
âVi söker efter John. Vi mĂ„ste fĂ„ prata med honom.â Fars rĂ€ttframhet fick hjĂ€rtat att slĂ„ hĂ„rdare.
âJohn Carlstedtâ, fyllde Lindqvist i, som om det behövde förtydligas.
âVi har sökt vid hans förĂ€ldrars sommarhus dĂ€r hans bil stĂ„r undangömd bakom uthuset, men utan framgĂ„ngâ, fortsatte far.
âInte heller förĂ€ldrarna vet var han befinner sigâ, tillade Lindqvist.
Elin slog ut med hÀnderna.
âJag vet dĂ„ inte var han Ă€r.â Hon sĂ„g pĂ„ far som granskade henne. âHan Ă€r inte hĂ€râ, fortsatte hon men var tvungen att se bort.
âGĂ„r det an för Elin att vi tar oss en titt?â Lindqvist sĂ„g urskuldande ut. Det var nog inte lĂ€tt för honom att upprĂ€tthĂ„lla sin polisiĂ€ra auktoritet inför en person som stod honom nĂ€ra.
âVarsĂ„goda, ni kan söka igenom varje skrymsleâ, sa hon och satte sig ned vid köksbordet. Hon tittade ut genom fönstret för att slippa se dem rota runt. I periferin mĂ€rkte hon att far rörde sig tveksamt till en början, men sedan genomsökte de bĂ„da mĂ€nnen varje rum grundligt och fortsatte upp pĂ„ övervĂ„ningen, öppnade dörrar och gud vet vad. Det kĂ€ndes Ă€ndĂ„ betryggande att de sökte igenom huset om nĂ„gon mot förmodan befann sig hĂ€r inne.
Elin pillade pÄ duken och lade fransarna i perfekta rader tills hon hörde klackarna pÄ de vÀlputsade skorna ÄtervÀnda till köket. Trött lyfte hon huvudet.
âVi fĂ„r be Elin att följa med oss till antikvariatetâ, sa Lindqvist med samma urskuldande blick. âVi mĂ„ste söka igenom Ă€ven dĂ€r med tanke pĂ„ Elins relation med Carlstedt.â
âOch om jag sĂ€ger att han inte finns dĂ€r heller?â Elin kĂ€nde hur nervositeten tog över. De fick inte hitta John, inte förrĂ€n hon rett ut brottet han anklagades för.
âVi mĂ„ste Ă€ndĂ„ kika efter men det gĂ„r fort och sedan slipper Elin oss.â Lindqvist knĂ€ppte hĂ€nderna framför sig.
âJa, efter det slipper du polisiĂ€ra besök. Det lovar jag.â Far försökte le tröstande, men nĂ„got sa henne att han anade att John befann sig i antikvariatet.
Elin tog ett djupt andetag och reste sig. Hon tÀnkte inte bli arg pÄ far eller Lindqvist trots kÀnslan av maktlöshet inför vad som var pÄ vÀg att ske. De uförde enbart sitt arbete.
âGe mig nĂ„gra minuter för att göra mig i ordning.â Hon kĂ€nde sig illamĂ„ende. Hur skulle hon ta sig ur det hĂ€r?
Elin spÀnde ett rött bÀlte runt midjan och rÀttade till klÀnningslivet. Med det svarta hÄret samlat i en tofs och klackskor och kappa pÄ mötte hon kvÀllsljuset och andades in den ljumma luften i ett desperat försök att bringa lugn. Det var lönlöst.
PÄ vÀg mot konstapel Lindqvists svarta PV 444 sÄg hon sig om. Det vore förargligt om nÄgon lade mÀrke till att hon satte sig i bilen tillsammans med de bÄda konstaplarna, men fortfarande syntes ingen till, tack och lov.
Elin tog plats i baksÀtet och den korta resan in mot staden gick alldeles för fort. Hon trummade fingrarna mot lÄret. Vad skulle hÀnda om de hittade John? Skulle han sitta hÀktad tills skuldfrÄgan var utredd? Det fick inte ske.
Konstapel Lindqvist svÀngde in pÄ Hantverksgatan mot antikvariatet. Elin knöt nÀvarna runt handvÀskremmen medan
Lindqvist parkerade bilen, stĂ€ngde av motorn och klev ur. Far sneglade pĂ„ Elin. Hon hade velat veta vad som rörde sig i hans huvud. Ăgonen avslöjade inget och minen var neutral. Mustaschen var slĂ€t och prydlig, utan minsta spĂ„r av att han suttit och snurrat pĂ„ den sĂ„ som han ofta gjorde nĂ€r han funderade över arbetet.
âFar, John Ă€r oskyldig. Jag vet det.â
Far slog ned blicken. Utan ett ord öppnade han bildörren och steg ur. I detsamma öppnade Lindqvist Elins dörr och rÀckte fram handen mot henne. Alldeles strax skulle de hitta honom. Den rappa pulsen var bedövande och varje rörelse kÀndes trög nÀr hon steg ur bilen. Hon trevade i handvÀskan efter nyckeln, önskade för allt vad hon var vÀrd att den inte lÄg dÀr, bara för att fÄ köpa sig lite tid. Med fingertopparna mot den bekanta metallen försvann det sista hoppet och hon hade inget val annat Àn att sticka nyckeln i lÄset.
Om hon ÀndÄ hade kunnat förvarna John, nu var det försent.
Elin öppnade dörren som kÀndes tyngre Àn nÄgonsin och klev in i butikslokalen dÀr disken och bokhyllorna stod. De bÄda konstaplarna kastade en snabb blick över rummet och fortsatte sedan in pÄ kontoret, förmodligen vidare till det lilla utrymmet lÀngst in. Elin tittade hastigt mot dörren in till förrÄdet och lade handvÀskan pÄ disken.
âJohn Ă€r inte hĂ€r. Ni spiller er tidâ, sa hon med hög stĂ€mma och hörde dörren ut till bakgĂ„rden stĂ€ngas. Far och Lindqvist Ă„tervĂ€nde frĂ„n kontoret och Lindqvist genomsökte gĂ„ngarna mellan bokhyllorna.
âElin, vi mĂ„ste fĂ„ gĂ„ in i förrĂ„det.â Far ville knappt se pĂ„ henne.
âDörren Ă€r öppenâ, sa hon och genast glimtade nĂ„got till i hans ögon. Han visste att hon alltid höll förrĂ„det lĂ„st och att hon brukade pĂ„stĂ„ att utrymmet var fyllt med brĂ„te, medan
hon i sjÀlva verket mÄlade sina tavlor dÀr, de som förestÀllde olika brottsplatser hon besökt. För Elin var det ett sÀtt att minnas ledtrÄdar eller fÄ ordning pÄ tankarna under en utredning. Makabert, skulle mÄnga tycka.
Elin höll andan medan far öppnade dörren till förrÄdet och klev in.
Lindqvist hade sökt fÀrdigt bland bokhyllorna och satte hÀnderna i sidorna. Han lutade sig över disken och kikade pÄ golvet.
âJa, hĂ€r ligger han inte.â Elin backade och försökte le avslappnat mot Lindqvist. Om nĂ„gon sekund skulle allt vara förlorat.
âTomt. Ingen finns hĂ€râ, ropade far frĂ„n förrĂ„det och drog igen dörren. Lindqvist lyfte pĂ„ hatten.
âJag ber om ursĂ€kt för besvĂ€ret. SjĂ€lvklart litar vi pĂ„ Elin, men vi mĂ„ste bara âŠâ Han satte pĂ„ sig hatten igen.
â⊠utföra ert arbeteâ, sa hon och försökte lĂ„ta lugn. Vart hade John tagit vĂ€gen?
âDĂ„ sĂ„ âŠâ, sa far. âVi fĂ„r avlĂ€gga rapport pĂ„ stationen och ta nya tag imorgon.â Han klappade Lindqvist ett par gĂ„nger pĂ„ skuldran och tog nĂ„gra steg mot ytterdörren innan han vĂ€nde sig om mot Elin.
âOm du ser John Ă€r det bra om du ber honom söka upp oss. Det ser illa ut att han hĂ„ller sig undan.â
âHur ser anklagelserna ut? Ăr han en av flera misstĂ€nkta eller âŠ?â Hon höll sig frĂ„n att snegla mot förrĂ„dsdörren. Tankarna fortsatte snurra i huvudet: om inte John Ă€r i förrĂ„det, var Ă€r han dĂ„? FrĂ„gan vĂ€ckte farhĂ„gan att han hade flytt utan att sĂ€ga nĂ„got, att han hade lĂ€mnat henne igen.
âDet finns tyvĂ€rr ett vittne som Ă€r sĂ€ker pĂ„ att John Ă€r den skyldige.â
âOch ni kan lita pĂ„ vittnet?â Elin försökte att inte tappa
fattningen. Ett vittne som Àr övertygat om Johns skuld? Om de hittade honom skulle han spÀrras in. Den saken var sÀker.
âVi kan ingenting. Det Ă€r konstaplarna i Lidköping som hĂ„ller i det hela och âŠâ Far tystnade i detsamma som Lindqvist harklade sig besvĂ€rat. Elin förstod. Far fick inte delge Elin information om utredningen.
âSom sagt âŠâ, fortsatte Lindqvist. âVi fĂ„r tro att vi snart hittar Carlstedt och att vi pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kan rentvĂ„ honom frĂ„n mord, Ă€ven om det i nulĂ€get ser mörkt ut. Jag Ă€r ledsen, Elin.â Lindqvist gav henne en tröstande klapp pĂ„ axeln.
âKom sĂ„ skjutsar vi dig hemâ, sa far och strĂ€ckte ut armen mot Elin.
âTack, men nĂ€r jag Ă€ndĂ„ Ă€r hĂ€r behöver jag gĂ„ igenom nĂ„gra papper. Jag ser till att ta mig hem sĂ€kert.â Hon log anstrĂ€ngt.
De bÄda konstaplarna tog avsked och gick ut pÄ trottoaren.
Elin mötte fars blick. Hon behövde tala med honom pÄ tu man hand, tÀnkte hon och lÄste ytterdörren. Hon borde berÀtta för honom om dödshotet som lÄg över henne och Àven planera hur de kunde rentvÄ John.
Med armarna i kors betraktade hon hur de bÄda mÀnnen höjde handen till hÀlsning nÀr de körde förbi antikvariatet.
SÄ fort bilen försvunnit ur sikte skyndade sig Elin in i förrÄdet och tÀnde lampan i taket. Mitt pÄ golvet stod John.
Elin, 1951
En dag hade passerat sedan far och Lindqvist sökt igenom antikvariatet. John hade sett frÄgande pÄ Elin och hade inte förstÄtt varför hennes far hade lÄtit honom vara. Den natten hade hon tillbringat tillsammans med John och bara tanken pÄ att han hade kunnat ryckas ifrÄn henne igen var olidlig. Hon behövde vara honom nÀra.
Efter att de mÄlat en stund för att slÀppa rÀdslan över att bli upptÀckta, hade Elin somnat sittande i fÄtöljen pÄ kontoret, medan John Äter lagt sig pÄ golvet i förrÄdet med enbart en tjock filt som madrass och tÀcke.
Elin visste inte hur mÄnga gÄnger hon gÀspat under arbetsdagen, men nu var den Àntligen slut. Hon hade tagit avsked frÄn John och lÀmnat honom ett kvÀllsmÄl som hon inhandlat.
PÄ andra sidan gatan stod brodern Eskils lastbil. Vindrutetorkarna rörde sig trött över rutan medan regnet föll. Elin höll upp en tidning över huvudet och skyndade in i fordonet.
âHar du vĂ€ntat lĂ€nge?â frĂ„gade hon och lade tidningen ovanpĂ„ handvĂ€skan pĂ„ golvet.
âIngen fara.â Eskil körde ut frĂ„n trottoaren.
Snabbt sökte Elin av omgivningen efter nÄgon som betedde sig underligt. Hon kunde inte bli av med den gnagande kÀnslan av att vara övervakad, men ingen fÄngade hennes uppmÀrksamhet.
Hon lutade sig tillbaka i sĂ€tet och kĂ€nde en svag doft av senap blandad med motorolja. Ănda sedan det uppdagats att hon var adopterad och att Ă€ven brodern kĂ€nde till det men aldrig sagt nĂ„got, hade hon och Eskil glidit ifrĂ„n varandra.
Hon betraktade honom. Det bruna hÄret började bli för lÄngt vid öronen. Kinderna var kvissliga och han sÄg fortfarande ut som femton, trots att han nÀrmade sig tjugotre.
Allt mer sÀllan hÀmtade han upp henne inför middagar eller fika med förÀldrarna. Hon saknade de ensamma stunderna i förarhytten med honom, trots allt stök med gamla korvpapper, tidningar, handskar och annat, tÀnkte hon och fokuserade pÄ att se ut genom vindrutan. Varje mÀnniska de passerade försökte hon placera, fundera pÄ om det kunde vara personen som ville ta hennes liv.
âHar du smuts pĂ„ fingrarna?â frĂ„gade Eskil och kastade en blick pĂ„ Elins hĂ€nder som lĂ„g knĂ€ppta i knĂ€et. De hade flĂ€ckats av den svarta oljefĂ€rgen.
âDet Ă€r fĂ€rgâ, sa hon.
âMĂ„lar du om?â
Elin skakade pĂ„ huvudet. âDet Ă€r bara en tavla.â Hon tĂ€nkte pĂ„ mansfiguren hon mĂ„lat upp pĂ„ duken i förrĂ„det i antikvariatet. En man iklĂ€dd svart rock och hatt, men utan ansikte. Korpen, som han kallades. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng hade hon funderat över om hon var lik honom, sĂ„ som en dotter kunde likna sin far. Kanske till utseendet, eller genom nĂ„got beteende. Bara tanken pĂ„ att finna likheter med den mannen ⊠Han som skĂ€ndade kvinnor.
âHar du mycket att göra pĂ„ jobbet?â frĂ„gade hon i ett försök att bryta tankarna.
Eskil svÀngde in pÄ vÀgen mot Finnshyttan. Vindrutetorkaren gnisslade medan den motvilligt rörde sig över rutan.
âDet gĂ„r vĂ€l i vĂ„gor. NĂ€sta vecka ska jag köra mellan Munk-
fors, Hagfors och Fredriksberg.â Eskil lade i en högre vĂ€xel och trevade med fingrarna över hakan. NĂ„got hade han pĂ„ hjĂ€rtat, tĂ€nkte Elin och vĂ€ntade in honom.
âDu ⊠Du vet inte var John Ă€r nĂ„gonstans?â Han gav henne en snabb blick.
Elin fortsatte stirra ut genom rutan. âNej, men om han Ă€r klok hĂ„ller han sig gömd tills de utrett saken ordentligt.â
âĂr det verkligen sĂ„ klokt?â
âMed tanke pĂ„ att deras enda vittne pĂ„stĂ„r sig ha sett honom Ă€r det nog det.â Elin tĂ€nkte pĂ„ hur trött John sett ut nĂ€r han fĂ„tt veta att det fanns ett vittne efter att far och Lindqvist sökt igenom antikvariatet.
Att far inte fullföljt sin plikt och berÀttat att John befunnit sig i förrÄdet gav Elin minst sagt blandade kÀnslor. I hennes vÀrld var allt svart eller vitt nÀr det kom till utredningar. Ingen stod över lagen, ÀndÄ befann hon sig i armarna pÄ en man som var misstÀnkt för mord. Tacksamheten över fars regelbrott vÀllde fram. Samvetets röst var för stunden svag, orovÀckande svag.
Elin skyndade uppför trappan medan Eskil tog det lugnt och brydde sig inte om regnet. Hon knackade ett par gÄnger innan hon öppnade ytterdörren in till förÀldrarna. Mor mötte dem i tamburen.
âĂr det vĂ„r Eskil och Elin som kommer. Nu mĂ„ste ni ta er en bit sockerkaka till kaffet.â Mor pratade snabbt och log anstrĂ€ngt. Ănda sedan adoptionsavslöjandet hade mor försökt slĂ€ta över saken, allra helst genom att truga pĂ„ Elin olika sorters godsaker redan i tamburen.
Elin tyckte synd om henne. NÄgon dag skulle hon krama om mor och förlÄta tystnaden som funnits mellan dem under uppvÀxten. Hon behövde bara lite mer tid.
âTack, det blir gottâ, sa Eskil.
âĂr far pĂ„ kontoret?â frĂ„gade Elin medan mor Ă„tervĂ€nde till köket och skar upp tvĂ„ stora bitar sockerkaka pudrad med florsocker. Bredvid stod glasassietter och den höga kakburken i plĂ„t med vintermotiv.
âJavisst. Be honom komma och ta sig en kopp med oss.â
Mor nynnade medan hon plockade fram de tunna porslinskopparna. Hon var iklÀdd grön klÀnning med krage och vitt förklÀde. Hela hennes framtoning pÄminde om reklamannonser, med lyckliga hemmafruar som stÀllde fram maten vid rÀtt klockslag till maken som alltid Ät med god aptit.
Elin knackade lĂ€tt pĂ„ kontorsdörren som stod pĂ„ glĂ€nt. Far muttrade fram ett âkom inâ, och lyfte blicken frĂ„n pappersarbetet.
âElin.â Han tog av sig lĂ€sglasögonen.
Elin stÀngde dörren om sig och slog sig ned i stolen mittemot far vid skrivbordet.
âJag vill prata med dig om Johnâ, sa hon och visste inte hur hon skulle fortsĂ€tta. Far rynkade besvĂ€rat pannan och lutade sig bakĂ„t i stolen med hĂ€nderna knĂ€ppta över magen.
âDu tĂ€nker pĂ„ igĂ„r? Ja, inte verkar jag vara nĂ„gon vidare poliskonstapel. Det kan vi vĂ€l bĂ„da konstatera vid det hĂ€r laget?â
âVarför gjorde du sĂ„?â
âDu sa att han var oskyldig.â
âMen Ă€ndĂ„, du arbetar för polisen.â
Far grymtade till och rynkan mellan ögonbrynen blev djupare. SÀkerligen tÀnkte han pÄ hÀndelsen för nÄgra Är sedan, pÄ Elins biologiske morfar Söderberg som far knuffat i ett svagt ögonblick och som fallit till döden. Inte heller dÄ hade far följt regelboken utan undkommit brottet, nÄgot han lovat
Elin att stÄ till svars för och ordna upp pÄ egen hand sÄ smÄ-
