Issuu

Borgens barn

historiska

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

info@historiskamedia.se historiskamedia.se

Borgens barn är trettonde delen i serien Släkten

Läs mer på släkten.historiskamedia.se

Omslag: Lönegård & Co efter en form framtagen av Niklas Lindblad, mgd.nu

Omslagsbilder: Sofie Axelzon (barnen), Wikimedia Commons (borgen)

Kartor på pärmarnas insidor: Lönegård & Co

Släktvapen: Lönegård & Co efter förlaga av Magnus Bergsten

Tryck: ScandBook AB, Falun 2025

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN 978-91-8050-701-1

Ransta, augusti 1577

Agnes såg hur bädden där dottern Britta kämpade med ännu en värk lystes upp av ett kraftigt ljussken. Åskan dånade över dem och Agnes hukade sig där hon satt. När Britta blundade hårt mindes Agnes sina egna födslovåndor. Hon försökte att inte tänka på de två sönerna som bara fått leva några timmar innan de gett upp andan. Britta var allt hon hade.

De kunde bara hoppas att blixten inte skulle slå ner i något av husen på gården, det skulle vara ett illavarslande omen. Britta var stark, men om makterna gick emot henne skulle hon aldrig klara en barnafödsel. Då skulle Agnes stå ensam i världen och gå ett osäkert öde till mötes. Det var svårt nog ändå att klara hushållet på egen hand sedan hon blivit änka. Hon bodde nära och hade stor hjälp av dottern och svärsonen, men om Britta försvann skulle nog inte Olof lägga manken till för att hjälpa sin gamla svärmor. Han hade fullt upp ändå, och mer skulle han få att ta hand om ifall han skulle stå ensam i världen med tre små barn.

Britta körde in naglarna i Agnes underarm och skrek ut sin smärta medan ännu ett dån hördes från himlen, samtidigt som blixten sprakade utanför. En hög knall tydde på

att den slagit ner någonstans i närheten, men de kunde inte öppna dörren mitt i barnsbörden. Agnes förutsatte att någon av drängarna hade vett att se till ägorna. Olof hade gett sig av till granngården för att vara ur vägen tillsammans med sönerna Knut och Björn. Inget manfolk skulle vara med när barn kom till världen, men ovädret hade även satt käppar i hjulet för de kvinnor som bjudits in, och det var mycket olyckligt. Seden sa att det skulle vara många kvinnor runt den födande för att mota bort onda andar och hindra djävulen från att komma in och ta hedningarna. Nu fick Agnes själv se till allt detta och hon sa åt den unga pigan att ha ljusen tända i storstugan, hela natten om så krävdes.

Lyckligtvis hade den nya pigan precis hunnit hämta in vattnet innan himlen öppnade sig, så att de kunde ge barnet det första badet när det var dags. Arvssilvret hade Agnes lagt i så att allt var klart. Men ännu verkade många timmar återstå. Av såväl oväder som barnsbörd.

”Kämpa på nu. Snart kommer flickebarnet!” sa Agnes.

”Jag orkar inte mer”, väste Britta. ”Och hur vet mor att det blir en flicka?”

”Den här gången kommer allt gå fint och du får en frisk och stark liten tös, så är det bara. Snart är det över”, sa Agnes och tryckte till om dotterns fuktiga och kalla hand. Den var lite för slapp för att det skulle kännas helt bra, och Agnes hade inte lyckats tolka nornornas varsel fullt ut. Men att det skulle bli en flicka hade hon sett i sina drömmar.

Mellan några av Brittas värkar gick hon för att ta fram det röda tygstycket som barnet senare skulle lindas i, tillsammans med en synål och en silverpenning för beskydd. Hon hoppades att ovädret skulle dra förbi så att kvinnfolket

åtminstone kunde komma till dem med barnsängsgröten när det hela var avklarat.

Regnet piskade det grästäckta taket och som vanligt när det regnade mycket läckte det in på ett par ställen. Men det fick pigan se efter. Var det inte en varg som ylade på avstånd också? De hade sett en flock härikring nyligen och Britta hade inte fått lämna tunet ensam. Havande kvinnor var mer utsatta än andra för deras väldiga käftar.

Trots att det var Brittas tredje barnsbörd gick det trögt och fram emot småtimmarna började Agnes bli orolig. Hon ropade till pigan att komma med vatten men fick inget svar, och släppte därför taget om Britta och gick ut i storstugan.

Där låg pigan med huvudet på armen mot den slitna bordsskivan och en salivsträng hade letat sig ut ur mungipan. Talgljuset var i det närmaste nedbrunnet.

”Vakna, jänta. Se till att här hålls ljust! Sova blir det inget med. Håll fyr i spisen också och koka upp lite vatten.”

Ett vrål som gick genom märg och ben hördes från kammaren och Agnes skyndade tillbaka, precis i tid för att fånga upp det blåskimrande flickebarnet som hade navelsträngen lindad om halsen. Britta föll tillbaka mot bolstret och blev slapp. Agnes slog den lilla hårt i ändalykten ett par gånger, och sedan lite försiktigare på kinderna. Till slut hostade tösen till och upp kom slem och blod, innan det efterlängtade skriket fyllde rummet.

Gryningen var i antågande och Agnes skickade bud med en av drängarna som genast sprang och meddelade Olof att en dotter var född. Det var faderns uppgift att fastställa hur stjärnorna stod på himlen i födelseögonblicket, vilket skulle ha stor betydelse för flickans framtid. Med tanke på

hur dramatisk hennes födsel varit hoppades Agnes att stjärnornas placering på himlavalvet kunde hjälpa upp det hela.

När flickan var badad och signad skulle hon lindas. Det var något spöklikt över hela tilldragelsen eftersom Agnes och pigan var de enda närvarande. I vanliga fall skulle huset ha sjudit av röster från kvinnor som alla haft en funktion att fylla. Nu var inte ens barnets mor tillräckligt kry för att vara delaktig i det som hände, vilket oroade Agnes. Hon lämnade över flickebarnet till pigan och baddade den yrande

Britta med våta trasor, och bytte lindor under särken då det ymniga blodflödet inte ville stilla sig.

Någon timme gick och pigan kom in med barnet eftersom hon behövde gå ut till korna. Hon skulle väl somna sittande på mjölkpallen. Det var ingen tåga i de unga nuförtiden.

Den lilla tösen vilade i Agnes famn och hon såg ner på sitt barnbarn, som mötte hennes blick med all livets visdom i de mörkblå ögonen. Agnes kände en omedelbar koppling till själen som bodde i detta barn. Hon skulle få ett händelserikt liv, det förstod man av den dramatiska födelsen, och Agnes såg det även i tösens blick. Den här flickan skulle ta sig an världen på ett sätt som ingen i släkten tidigare gjort. Agnes sträckte fram sitt pekfinger och flickan tog ett fast tag. De var sammanlänkade och Agnes visste att de skulle fortsätta att hålla varandras händer i många år framöver.

Ett lugn spred sig inom Agnes och hon blundade och kände in flickans själ. Så knackade någon hårt på ytterdörren och ögonblicket var förbi.

”Varför går inte far din bara rakt in?” muttrade Agnes medan hon reste sig och la ner lillflickan i vaggan.

Agnes gick genom storstugan och ut i farstun. Hon för-

väntade sig att se Olof och sönerna när hon öppnade, men mannen där ute var en främling och hon stängde hastigt igen. Något okänt manfolk kunde hon inte släppa över tröskeln en dag som denna.

Mannen började åter banka hårt på den slitna porten.

”Mitt namn är Eskil. Jag kommer från Stockholm och har viktiga saker att förtälja. Kan jag få komma in i värmen? Jag är frusen och blöt efter nattens oväder.”

”Eskil får vackert vänta tills husbonden kommer hem, det dröjer inte länge. Gå in till korna och värm dig, men skräm inte slag på pigan där ute. Och ve dig om du kröker ett hår på hennes huvud”, ropade hon genom den stängda dörren som hon reglade innan hon återvände in till Britta.

Vad kunde någon från storstaden ha att förtälja dem? Var han ens vid rätt hus, den där Eskil?

Det bultade återigen på porten och Agnes tänkte be den där högfärdingen från storstaden att dra åt fanders. Hade han inget hyfs i kroppen? Just när hon var beredd att läsa lusen av lymmeln hörde hon en välbekant röst utanför. Olof var hemma. Agnes drog en lättnadens suck, tog bort regeln och öppnade för svärsonen. Men där var även en hel hop med andra personer. Äntligen kom kvinnfolket till stugan och med sig hade de byttor och korgar med allsköns barnsängsgåvor. Agnes andades ut medan småpojkarna Knut och Björn snabbt som blixten pilade förbi hennes kjolar.

Snart var det liv och rörelse i huset, som sig bör efter en barnsbörd. Olof hade gått ut för att prata med främlingen, som inte släpptes in i stugvärmen förrän de visste hans avsikter.

Agnes tog fram öl medan grannfruarna dukade upp allt ätbart de tagit med sig. En av dem var redan inne hos Britta och skulle försöka lägga flickan till bröstet, så att hon fick i sig av den viktiga råmjölken.

Agnes äldre bror Sven och hans hustru kom in i stugan, även de med gåvor i händerna.

”Agnes! Sven! Kan ni komma ut med mig?” hördes Olof ropa utifrån. ”Och ta med varmt öl åt oss.”

Sven rynkade pannan och såg på Agnes. ”Vad kan det gälla?” Med en axelryckning vände han om och följde med Agnes ut. Pigan kom strax efter med ölen.

Olof tog dem med in i vävstugan där främlingen satt vid bordet och det brann i eldstaden.

”Vem är du och vad vill du oss?” sa Sven innan han slog sig ner vid bordet.

”Jag har rest långt för att jag har något jag vill återbörda till er”, sa främlingen och presenterade sig som Eskil, son till Claus pärlstickare i Stockholm. Agnes satte sig intill sin bror medan den unge mannen fumlade efter något i sitt bälte. Strax fick han fram en skinnpung ur vilken han tog något som fick Agnes att dra efter andan.

”Hedvigs ring”, viskade hon. ”Hur har du fått tag i den?”

Ringen var av silver och utformad som två händer som höll i en bärnsten. Den ringen skulle bara ägas av kvinnor.

Och inte vilka kvinnor som helst, utan de som var kallade att bära den i deras släkt. Detta hade Hedvig berättat för henne när hon bott hos dem en kort tid under Agnes och Svens barndom.

”Vi börjar från början”, sa Eskil. ”Hur är ni släkt med Hedvig?”

”Hedvig var vår faster, alltså syster till vår far Jörn”, sa Sven. Agnes mindes att Hedvig kommit till deras fädernegård här i Ransta när Agnes själv var liten. Med sig hade hon haft en flicka, som hon påstod var hennes dotter och som hon kallade Engla. Agnes mindes inga detaljer, mer än att det var mycket tal om huruvida flickan hette Engla eller

Ingrid, som flickan själv kallade sig. Det hade Agnes tyckt var en märklig sak, att en mor inte visste vilket namn hon gett sitt barn.

Och så var det ringen. Den mindes hon i detalj och sörjde varje dag efter att Hedvig och Ingrid lämnat dem. Agnes kunde fortfarande minnas värmen som spred sig i handflatan när ringen låg där och hur kallt det blivit när Hedvig tog tillbaka den.

”Hur har du fått tag i ringen?” nästan väste Agnes över bordet. Hon fick hålla sig i bordskanten för att inte fara upp och grabba tag i det som tillhörde dem. Sven la en hand på hennes arm och tryckte till. Olof såg ner i bordet och var mest intresserad av sin öl och verkade fundera på annat, kanske över att han nyss fått en dotter. Hans första. Och att ringen kom som en skänk från ovan bara timmar efter att flickan fötts, ja, det var ett tecken om något. Ringen skulle bli tösens, det kände Agnes i hela kroppen.

”Det var det jag tänkte berätta. Flickan som Hedvig kallade Engla är min mor och hon har alltid innerst inne vetat att ringen inte tillhört henne. Hon vet att hon inte heter Engla, utan Ingrid, som alla utom Hedvig kallat henne.”

Agnes kände hur hon slappnade av, Eskil var uppenbart här i goda avsikter.

”Som ni säkert vet trodde Hedvig att kung Gösta var far till hennes dotter, som hon döpt till Engla. Hon blev av med sin dotter under några år och trodde sedan att hon hittat henne, men Ingrid var inte Engla, det förstod alla. Utom Hedvig. Hon hade det svårt med livet, har mor berättat.”

Sven nickade mot den unge mannen på andra sidan bordet.

”Ja, jag minns att Hedvig inte var som andra. Sådant mär-

ker man även som barn, och jag var faktiskt lite rädd för henne och tyckte synd om Ingrid, som inte fick stanna kvar här när Hedvig drog vidare till kungens hus.”

”Men det blev lugnt igen när de rest”, mumlade Agnes, som med ens mindes mer och mer från denna tid.

”Min mor, som är en rättskaffens kvinna, vill att ringen återbördas till dem som har rätt till den, det vill säga till er, ni som är Hedvigs släktingar. Mor Ingrid minns er också. Så, här är den.” Eskil sträckte fram ringen och Agnes var snabb och tog hand om den. Den här skulle inget manfolk få lägga beslag på igen.

Hon lät ringen ligga i handflatan, där den hörde hemma, och kände direkt hur värmen spred sig, och att det började pirra i handen. Ett pirr som snart spred sig i hela kroppen. Ett skratt bubblade upp djupt inifrån Agnes och hon kunde inte hålla sig utan var tvungen att släppa ut det över bordet, i rummet. De andra såg förvånat på henne, så hon sansade sig och bad om ursäkt.

”Säg, Eskil, hur är det med mor din?” sa hon istället. ”Fick hon ett bra liv, trots allt?”

”Mor Ingrid börjar bli till åren men mår bra. Hon är änka efter min far, som var pärlstickare, och när jag skulle ut på min gesällresa bad hon mig ta vägen förbi här med ringen. Hon visste hur viktig den var för er.”

”Hälsa din mor att vi är oerhört tacksamma för att hon tänkte på oss, och såg till att återbörda släktens ring”, sa Agnes och fortsatte: ”Här i huset har i natt fötts en flicka som ska bära den och föra kraften i den vidare. Det är inte en slump att vi alla sitter här just denna morgon.”

Ransta, augusti 1597

Sigrid satte händerna över huvudet när himlen öppnade sig och regnet forsade ner i nacken på henne. Hon höll upp kjolarna och sprang snabbt in i sädesboden. Kanske skulle Konrad se att hon var här och komma hit han också.

Trots att de passerat mitten av augusti så ekade boden illavarslande tom. Missväxten hade liksom förra året varit svår och alltför lite av skörden hade kunnat räddas.

Sigrid satte sig på en gammal tunna och betraktade det sorgliga lagret hö som hennes far och drängarna lyckats bärga. Hur skulle korna klara vintern på det här? Och hur skulle hon själv, Knut och hans familj, far och mormor Agnes överleva? Det var sådant hon knappt vågade tänka på. Tur att Björn lämnat gården för att ta tjänst, det var i alla fall en mun mindre att mätta.

Sigrid hade redan tappat allt hull på kroppen efter senaste årets snåla tilldelning av mat, och Agnes som började bli gammal var bara skinn och ben. Frågan var om hon skulle klara en vinter till.

Mormodern var som en mor för Sigrid. Sin egen mor, Britta, hade hon aldrig hunnit lära känna, eftersom livet

runnit ur henne aftonen efter att Sigrid kommit till världen.

”Är det här Ranstas vackraste jänta gömmer sig?”

Hon hörde en välbekant röst bakom ryggen men hann inte vända på huvudet förrän hon kände hans armar runt livet och en varm kyss i nacken.

”Hu, du är lika våt du”, sa Sigrid och reste sig upp, så att hon stod alldeles nära Konrad och hans ljusblå ögon som ramades in av blonda ögonfransar. Han kysste henne lätt på munnen.

”Min älskade, min trolovade, min blivande hustru.”

”Ja, äntligen har det lyst för oss och snart kan vi sätta bo tillsammans”, sa hon.

Knut såg nästan gårdskarlen Konrad som en bror och var glad åt giftermålet. Han hade lovat att Konrad och Sigrid skulle få ta över en åkerteg och bygga sig ett hus i utkanten av ägorna, som hennes hemgift. Som hon längtade.

Ett öronbedövande dån kom över dem och Konrad la snabbt en beskyddande arm över Sigrids axlar. Snart såg hon ett ljussken i bortre hörnet av boden, men förstod först inte vad det var.

”Elden är lös!” skrek Konrad, tog henne i armen och sprang mot porten. ”Elden är lös!” upprepade han så snart de var ute. Snart var det fullt av liv på gården och alla hjälptes åt att få upp vatten ur brunnen och kasta på elden. Sedan gick allt fort, och trots att de hade god hjälp av naturens krafter i form av det ymniga regnet segrade elden och snart hade hela sädesboden blivit lågornas rov.

”Skynda er, vi måste rädda hönsen och boningshuset”, skrek Knut och pekade med hela armen. Han såg medtagen ut och den en gång ljusa skjortan hade en lång reva framtill.

Sigrid blinkade bort regndroppar och kanske tårar, bet ihop och försökte få händerna att sluta skaka. Hon lyfte på sin regntunga kjol och tog åter ämbaret och fyllde det med vatten från brunnen. Med gemensamma krafter skulle de lyckas rädda de andra byggnaderna och gårdens sista kvar varande djur om de bara kämpade på. Sigrid tänkte inte ge upp.

Till sist stod de på rad och betraktade under tystnad de pyrande resterna av sädesboden.

”Vi och djuren har åtminstone tak över huvudet fortfarande”, sa Olof.

”Gott så, men vad ska vi nu äta i vinter?” Agnes nickade mot den rykande högen av svarta kolbitar. ”Där fanns allt vi hade från åkrarna. Det blir till att äta barkbröd och den fisk vi kan fånga i Lillån. Kon har redan gått i sin och nu brann det sista höet upp.”

”Nog mormor, domedagsprofetior behöver vi inga, tack”, röt Knut. Han var svart av sot i hela ansiktet och hade ett öppet köttsår på handloven. Sigrid förstod att han inte ville höra på, han som hade en havande hustru och tre döttrar att sörja för. Gossebarnet som föddes i fjol hade inte klarat sig över Kristi himmelsfärd.

De skulle väl få äta upp den gamla kon, när hon ändå inte gav någon mer mjölk. Seg som en skosula var hon säkert, men Sigrid tänkte inte tappa hoppet. Bara hon och Konrad fick gifta sig skulle allt ordna sig, det kände hon på sig.

De gick in i storstugan och la in ett vedträ i spisen för att kläderna skulle torka. Alla fick ett stop varmt öl och några hasselnötter. Det enda som hördes var eldens sprakande i spisen och Sigrid glodde likt de andra ner i sin öl. Småflickorna grät tyst och tröstades valhänt av sin mor. Säkert var

hon rädd för hur vintern skulle bli, med ett nytt barn på väg också. Sigrid kände Konrads hand på sitt lår. Hon slöt den i sin och kramade till.

En stund senare var det bara Agnes och Sigrid kvar vid bordet. De andra hade gått för att sköta sina sysslor och för att se efter i de glödande resterna om där fanns något att rädda. Knuts hustru hade tagit flickorna med sig för att besöka sitt föräldrahem några dagar. Sigrid uppskattade att få vara ensam med mormor Agnes, det var så sällan de kunde föra samtal på tu man hand.

”Vet du, ett sådant här oväder var det för tjugo år sedan också. Dagen då du kom till denna värld. Samma dag som din mor Britta lämnade den och jag fick frågan av din far att flytta hit. Det är illavarslande att boden brann denna dag. Jag är rädd för att mer olycka ska drabba dig, och oss. Jag ser det i tecknen. Och trots att jag har haft ringen i ett skrin de senaste åren, eftersom svälten gjort den på tok för stor för mitt finger, så kallar den på mig i mina drömmar. Den ropar på dig”, sa Agnes och öppnade det medfarna skrinet i trä som hon ställt fram på bordet mellan dem.

Sigrid satt tyst och kände hur kalla kårar drog längs med ryggraden. Hon hade stor respekt för mormor Agnes förutsägelser. Men allt såg ju så ljust ut för henne och Konrad. Vad skulle kunna förstöra det? Agnes höll fram ringen mot Sigrid.

”Ta den, du behöver den bättre än jag. Det är dags. När ringen så oväntat kom tillbaka till oss samma dag som du föddes visste jag att den var ämnad för dig. Och nu är du redo. Varsågod.” Agnes nickade och la ringen i Sigrids utsträckta hand.

Sigrid höll upp den framför sig och såg hur bärnstenen

gnistrade till när hon provade den på finger efter finger. Ringen var för stor till och med för tummen. Agnes räckte över ett läderband som hon haft i skrinet.

”Sätt den runt halsen och göm den innanför kläderna.

Och ta den aldrig av dig! Sälj den aldrig, hur armt livet än blir. Den ska gå vidare till kvinnor i vår släkt, minns det min tös. Och vid svåra tider, be ringen om råd så ska du se att du får hjälp. Var vaksam på vad du ser i dina drömmar. Jag vet att du har syner som du inte ska förneka. Du är född på en torsdag under en ovädersnatt, samma natt som ringen kom tillbaka. Det är starka omen, minns det när jag är borta.”

”Prata inte så, mormor. Du får inte lämna jordelivet än på många år.”

”Vi får väl se vem som lämnar vem. Och det behöver inte vara döden som hämtar oss, det kan vara ödet som har något annat åt oss att uträtta än det vi trott”, sa Agnes och reste sig för att lägga in ytterligare en vedklabbe i spisen. Sigrid fick inte fram ett ord. Vad var det mormodern hade sett egentligen?

Det stora samtalsämnet på kyrkbacken nästkommande söndag var branden på gården. Alla visste vad det innebar att ens sädesbod brann upp. En svår tid väntade familjen.

Sigrid och Konrad stod intill varandra och hans hand nuddade helt lätt vid hennes. Hon såg upp på honom men i samma stund fick hon en knuff i sidan så att hon satte sig på rumpan på den leriga marken. Konrad var snabb att sträcka ut handen och hjälpa henne upp igen.

”Nämen, förlåt så mycket”, sa Marit och drog på munnen i en grimas samtidigt som hon svassade vidare mot resten av pigorna från granngården, som väntade in henne innan

de började gå hemåt. Några av dem fnissade åt Sigrids belägenhet. Hon höll kvar Konrad så att han inte skulle ge sig efter Marit och göra allting värre. Sigrid visste inte varför, men Marit hade alltid haft ett horn i sidan till henne, och nog hade det blivit värre på sistone.

Konrad och Sigrid anslöt till resten av gårdsfolket och tillsammans traskade de hemåt på den leriga grusvägen. Sigrid försökte att hålla sig på grässträngen i mitten.

”Tänk att ärkebiskopen själv ska komma till våra trakter”, sa far. ”Det har aldrig hänt tidigare under min livstid.”

”Men vad är en visitationsresa för något?” undrade Sigrid.

”Som prästen sa ska han se över sedlighet och dygd ute i landet”, förklarade far.

”Hm. Sådant kan vi sannerligen se efter själva, det här kommer inte att sluta väl”, sa Agnes.

”Nu talar mormor Agnes i gåtor igen, som bara skapar oro. Håll upp med det”, sa Knut.

”Vi får snart se om jag har rätt”, muttrade Agnes, och Sigrid såg att hon hade mycket mer att säga om det hela som hon höll inne med för husfridens skull.

Sigrid tog Agnes under armen och saktade in stegen så att de hamnade en bit bakom de andra.

”Vad tror mormor ska hända när ärkebiskopen kommer?”

”Allt kommer att ställas på sin spets. Och du som råkat i omständigheter kommer att bli utsatt, var så säker.”

”Omständigheter?” Sigrid tittade ner på sin kropp. Hon som trott att hennes magra kropp reagerat med svullen mage på grund av den enahanda födan. ”Är jag sådan?”

”Det är du. Visst ömmar brösten och du är tröttare än vanligt?”

Sigrid tänkte efter och nickade sedan. Nog hade hon bett Konrad ta det försiktigt med smekningarna av hennes behag på senare tid. Men då var det alltså inte han som varit för hårdhänt, utan hon som var havande och känsligare än vanligt.

”Men vi är trolovade och snart gifta, så det är i sin ordning”, sa Sigrid och längtade efter att få berätta nyheten för Konrad.

”Låt oss hoppas att du har rätt.”

Sigrid gick i tystnad resten av vägen hemåt. Hon hade hört ryktas om att Marit också hamnat i omständigheter, men med en svartmuskig vägstrykare. Om det stämde så var det nog hon som skulle råka illa ut när ärkebiskopen kom, och inte Sigrid.

Ryktet om att ärkebiskop Angermannus hade kommit till Ransta spred sig som en löpeld. Sigrid hade inte sett det själv, men hört att han var skräckinjagande med sin högljudda svada och hade män med hårda nypor i släptåg. Alla utsattes visst för hans granskande öga, det sades att till och med prästen förhördes gällande såväl sitt eget arbete som dygd och sedlighet hos byborna.

”Den fega saten häver visst ur sig allt han kan för att rädda sitt eget skinn”, sa Agnes efter att en av grannkvinnorna kommit med nytt skvaller.

”Sch mormor, så du inte råkar illa ut för att ha talat illa om Guds man”, sa Sigrid som ofta skrämdes av sin mormors rättframma sätt. Sigrid visste mycket väl att Agnes aldrig varit Gud trogen i sitt hjärta och med åren hade hon blivit alltmer lösmynt och det var farligt.

Men ingen kom undan. Dagen efter var det söndag igen och alla förväntades gå till kyrkan. De som visste med sig att de inte var fria från synd hade det nog dåligt med nattsömnen inför vilodagen. Det vill säga de allra flesta, för vem var egentligen utan synd? Ingen alls om man fick tro präs-