Sofie Axelzon
Borgens barn
historiska
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
Borgens barn Àr trettonde delen i serien SlÀkten
LÀs mer pÄ slÀkten.historiskamedia.se
© Historiska Media och Sofie Axelzon 2025
Omslag: LönegÄrd & Co efter en form framtagen av Niklas Lindblad, mgd.nu
Omslagsbilder: Sofie Axelzon (barnen), Wikimedia Commons (borgen)
Kartor pÄ pÀrmarnas insidor: LönegÄrd & Co
SlÀktvapen: LönegÄrd & Co efter förlaga av Magnus Bergsten
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN 978-91-8050-701-1
Ransta, augusti 1577
Agnes sÄg hur bÀdden dÀr dottern Britta kÀmpade med Ànnu en vÀrk lystes upp av ett kraftigt ljussken. à skan dÄnade över dem och Agnes hukade sig dÀr hon satt. NÀr Britta blundade hÄrt mindes Agnes sina egna födslovÄndor. Hon försökte att inte tÀnka pÄ de tvÄ sönerna som bara fÄtt leva nÄgra timmar innan de gett upp andan. Britta var allt hon hade.
De kunde bara hoppas att blixten inte skulle slÄ ner i nÄgot av husen pÄ gÄrden, det skulle vara ett illavarslande omen. Britta var stark, men om makterna gick emot henne skulle hon aldrig klara en barnafödsel. DÄ skulle Agnes stÄ ensam i vÀrlden och gÄ ett osÀkert öde till mötes. Det var svÄrt nog ÀndÄ att klara hushÄllet pÄ egen hand sedan hon blivit Ànka. Hon bodde nÀra och hade stor hjÀlp av dottern och svÀrsonen, men om Britta försvann skulle nog inte Olof lÀgga manken till för att hjÀlpa sin gamla svÀrmor. Han hade fullt upp ÀndÄ, och mer skulle han fÄ att ta hand om ifall han skulle stÄ ensam i vÀrlden med tre smÄ barn.
Britta körde in naglarna i Agnes underarm och skrek ut sin smÀrta medan Ànnu ett dÄn hördes frÄn himlen, samtidigt som blixten sprakade utanför. En hög knall tydde pÄ
att den slagit ner nÄgonstans i nÀrheten, men de kunde inte öppna dörren mitt i barnsbörden. Agnes förutsatte att nÄgon av drÀngarna hade vett att se till Àgorna. Olof hade gett sig av till granngÄrden för att vara ur vÀgen tillsammans med sönerna Knut och Björn. Inget manfolk skulle vara med nÀr barn kom till vÀrlden, men ovÀdret hade Àven satt kÀppar i hjulet för de kvinnor som bjudits in, och det var mycket olyckligt. Seden sa att det skulle vara mÄnga kvinnor runt den födande för att mota bort onda andar och hindra djÀvulen frÄn att komma in och ta hedningarna. Nu fick Agnes sjÀlv se till allt detta och hon sa Ät den unga pigan att ha ljusen tÀnda i storstugan, hela natten om sÄ krÀvdes.
Lyckligtvis hade den nya pigan precis hunnit hÀmta in vattnet innan himlen öppnade sig, sÄ att de kunde ge barnet det första badet nÀr det var dags. Arvssilvret hade Agnes lagt i sÄ att allt var klart. Men Ànnu verkade mÄnga timmar ÄterstÄ. Av sÄvÀl ovÀder som barnsbörd.
âKĂ€mpa pĂ„ nu. Snart kommer flickebarnet!â sa Agnes.
âJag orkar inte merâ, vĂ€ste Britta. âOch hur vet mor att det blir en flicka?â
âDen hĂ€r gĂ„ngen kommer allt gĂ„ fint och du fĂ„r en frisk och stark liten tös, sĂ„ Ă€r det bara. Snart Ă€r det överâ, sa Agnes och tryckte till om dotterns fuktiga och kalla hand. Den var lite för slapp för att det skulle kĂ€nnas helt bra, och Agnes hade inte lyckats tolka nornornas varsel fullt ut. Men att det skulle bli en flicka hade hon sett i sina drömmar.
Mellan nÄgra av Brittas vÀrkar gick hon för att ta fram det röda tygstycket som barnet senare skulle lindas i, tillsammans med en synÄl och en silverpenning för beskydd. Hon hoppades att ovÀdret skulle dra förbi sÄ att kvinnfolket
Ätminstone kunde komma till dem med barnsÀngsgröten nÀr det hela var avklarat.
Regnet piskade det grÀstÀckta taket och som vanligt nÀr det regnade mycket lÀckte det in pÄ ett par stÀllen. Men det fick pigan se efter. Var det inte en varg som ylade pÄ avstÄnd ocksÄ? De hade sett en flock hÀrikring nyligen och Britta hade inte fÄtt lÀmna tunet ensam. Havande kvinnor var mer utsatta Àn andra för deras vÀldiga kÀftar.
Trots att det var Brittas tredje barnsbörd gick det trögt och fram emot smÄtimmarna började Agnes bli orolig. Hon ropade till pigan att komma med vatten men fick inget svar, och slÀppte dÀrför taget om Britta och gick ut i storstugan.
DÀr lÄg pigan med huvudet pÄ armen mot den slitna bordsskivan och en salivstrÀng hade letat sig ut ur mungipan. Talgljuset var i det nÀrmaste nedbrunnet.
âVakna, jĂ€nta. Se till att hĂ€r hĂ„lls ljust! Sova blir det inget med. HĂ„ll fyr i spisen ocksĂ„ och koka upp lite vatten.â
Ett vrÄl som gick genom mÀrg och ben hördes frÄn kammaren och Agnes skyndade tillbaka, precis i tid för att fÄnga upp det blÄskimrande flickebarnet som hade navelstrÀngen lindad om halsen. Britta föll tillbaka mot bolstret och blev slapp. Agnes slog den lilla hÄrt i Àndalykten ett par gÄnger, och sedan lite försiktigare pÄ kinderna. Till slut hostade tösen till och upp kom slem och blod, innan det efterlÀngtade skriket fyllde rummet.
Gryningen var i antÄgande och Agnes skickade bud med en av drÀngarna som genast sprang och meddelade Olof att en dotter var född. Det var faderns uppgift att faststÀlla hur stjÀrnorna stod pÄ himlen i födelseögonblicket, vilket skulle ha stor betydelse för flickans framtid. Med tanke pÄ
hur dramatisk hennes födsel varit hoppades Agnes att stjÀrnornas placering pÄ himlavalvet kunde hjÀlpa upp det hela.
NÀr flickan var badad och signad skulle hon lindas. Det var nÄgot spöklikt över hela tilldragelsen eftersom Agnes och pigan var de enda nÀrvarande. I vanliga fall skulle huset ha sjudit av röster frÄn kvinnor som alla haft en funktion att fylla. Nu var inte ens barnets mor tillrÀckligt kry för att vara delaktig i det som hÀnde, vilket oroade Agnes. Hon lÀmnade över flickebarnet till pigan och baddade den yrande
Britta med vÄta trasor, och bytte lindor under sÀrken dÄ det ymniga blodflödet inte ville stilla sig.
NÄgon timme gick och pigan kom in med barnet eftersom hon behövde gÄ ut till korna. Hon skulle vÀl somna sittande pÄ mjölkpallen. Det var ingen tÄga i de unga nuförtiden.
Den lilla tösen vilade i Agnes famn och hon sÄg ner pÄ sitt barnbarn, som mötte hennes blick med all livets visdom i de mörkblÄ ögonen. Agnes kÀnde en omedelbar koppling till sjÀlen som bodde i detta barn. Hon skulle fÄ ett hÀndelserikt liv, det förstod man av den dramatiska födelsen, och Agnes sÄg det Àven i tösens blick. Den hÀr flickan skulle ta sig an vÀrlden pÄ ett sÀtt som ingen i slÀkten tidigare gjort. Agnes strÀckte fram sitt pekfinger och flickan tog ett fast tag. De var sammanlÀnkade och Agnes visste att de skulle fortsÀtta att hÄlla varandras hÀnder i mÄnga Är framöver.
Ett lugn spred sig inom Agnes och hon blundade och kÀnde in flickans sjÀl. SÄ knackade nÄgon hÄrt pÄ ytterdörren och ögonblicket var förbi.
âVarför gĂ„r inte far din bara rakt in?â muttrade Agnes medan hon reste sig och la ner lillflickan i vaggan.
Agnes gick genom storstugan och ut i farstun. Hon för-
vÀntade sig att se Olof och sönerna nÀr hon öppnade, men mannen dÀr ute var en frÀmling och hon stÀngde hastigt igen. NÄgot okÀnt manfolk kunde hon inte slÀppa över tröskeln en dag som denna.
Mannen började Äter banka hÄrt pÄ den slitna porten.
âMitt namn Ă€r Eskil. Jag kommer frĂ„n Stockholm och har viktiga saker att förtĂ€lja. Kan jag fĂ„ komma in i vĂ€rmen? Jag Ă€r frusen och blöt efter nattens ovĂ€der.â
âEskil fĂ„r vackert vĂ€nta tills husbonden kommer hem, det dröjer inte lĂ€nge. GĂ„ in till korna och vĂ€rm dig, men skrĂ€m inte slag pĂ„ pigan dĂ€r ute. Och ve dig om du kröker ett hĂ„r pĂ„ hennes huvudâ, ropade hon genom den stĂ€ngda dörren som hon reglade innan hon Ă„tervĂ€nde in till Britta.
Vad kunde nÄgon frÄn storstaden ha att förtÀlja dem? Var han ens vid rÀtt hus, den dÀr Eskil?
Det bultade Ă„terigen pĂ„ porten och Agnes tĂ€nkte be den dĂ€r högfĂ€rdingen frĂ„n storstaden att dra Ă„t fanders. Hade han inget hyfs i kroppen? Just nĂ€r hon var beredd att lĂ€sa lusen av lymmeln hörde hon en vĂ€lbekant röst utanför. Olof var hemma. Agnes drog en lĂ€ttnadens suck, tog bort regeln och öppnade för svĂ€rsonen. Men dĂ€r var Ă€ven en hel hop med andra personer. Ăntligen kom kvinnfolket till stugan och med sig hade de byttor och korgar med allsköns barnsĂ€ngsgĂ„vor. Agnes andades ut medan smĂ„pojkarna Knut och Björn snabbt som blixten pilade förbi hennes kjolar.
Snart var det liv och rörelse i huset, som sig bör efter en barnsbörd. Olof hade gÄtt ut för att prata med frÀmlingen, som inte slÀpptes in i stugvÀrmen förrÀn de visste hans avsikter.
Agnes tog fram öl medan grannfruarna dukade upp allt Àtbart de tagit med sig. En av dem var redan inne hos Britta och skulle försöka lÀgga flickan till bröstet, sÄ att hon fick i sig av den viktiga rÄmjölken.
Agnes Àldre bror Sven och hans hustru kom in i stugan, Àven de med gÄvor i hÀnderna.
âAgnes! Sven! Kan ni komma ut med mig?â hördes Olof ropa utifrĂ„n. âOch ta med varmt öl Ă„t oss.â
Sven rynkade pannan och sĂ„g pĂ„ Agnes. âVad kan det gĂ€lla?â Med en axelryckning vĂ€nde han om och följde med Agnes ut. Pigan kom strax efter med ölen.
Olof tog dem med in i vÀvstugan dÀr frÀmlingen satt vid bordet och det brann i eldstaden.
âVem Ă€r du och vad vill du oss?â sa Sven innan han slog sig ner vid bordet.
âJag har rest lĂ„ngt för att jag har nĂ„got jag vill Ă„terbörda till erâ, sa frĂ€mlingen och presenterade sig som Eskil, son till Claus pĂ€rlstickare i Stockholm. Agnes satte sig intill sin bror medan den unge mannen fumlade efter nĂ„got i sitt bĂ€lte. Strax fick han fram en skinnpung ur vilken han tog nĂ„got som fick Agnes att dra efter andan.
âHedvigs ringâ, viskade hon. âHur har du fĂ„tt tag i den?â
Ringen var av silver och utformad som tvÄ hÀnder som höll i en bÀrnsten. Den ringen skulle bara Àgas av kvinnor.
Och inte vilka kvinnor som helst, utan de som var kallade att bÀra den i deras slÀkt. Detta hade Hedvig berÀttat för henne nÀr hon bott hos dem en kort tid under Agnes och Svens barndom.
âVi börjar frĂ„n börjanâ, sa Eskil. âHur Ă€r ni slĂ€kt med Hedvig?â
âHedvig var vĂ„r faster, alltsĂ„ syster till vĂ„r far Jörnâ, sa Sven. Agnes mindes att Hedvig kommit till deras fĂ€dernegĂ„rd hĂ€r i Ransta nĂ€r Agnes sjĂ€lv var liten. Med sig hade hon haft en flicka, som hon pĂ„stod var hennes dotter och som hon kallade Engla. Agnes mindes inga detaljer, mer Ă€n att det var mycket tal om huruvida flickan hette Engla eller
Ingrid, som flickan sjÀlv kallade sig. Det hade Agnes tyckt var en mÀrklig sak, att en mor inte visste vilket namn hon gett sitt barn.
Och sÄ var det ringen. Den mindes hon i detalj och sörjde varje dag efter att Hedvig och Ingrid lÀmnat dem. Agnes kunde fortfarande minnas vÀrmen som spred sig i handflatan nÀr ringen lÄg dÀr och hur kallt det blivit nÀr Hedvig tog tillbaka den.
âHur har du fĂ„tt tag i ringen?â nĂ€stan vĂ€ste Agnes över bordet. Hon fick hĂ„lla sig i bordskanten för att inte fara upp och grabba tag i det som tillhörde dem. Sven la en hand pĂ„ hennes arm och tryckte till. Olof sĂ„g ner i bordet och var mest intresserad av sin öl och verkade fundera pĂ„ annat, kanske över att han nyss fĂ„tt en dotter. Hans första. Och att ringen kom som en skĂ€nk frĂ„n ovan bara timmar efter att flickan fötts, ja, det var ett tecken om nĂ„got. Ringen skulle bli tösens, det kĂ€nde Agnes i hela kroppen.
âDet var det jag tĂ€nkte berĂ€tta. Flickan som Hedvig kallade Engla Ă€r min mor och hon har alltid innerst inne vetat att ringen inte tillhört henne. Hon vet att hon inte heter Engla, utan Ingrid, som alla utom Hedvig kallat henne.â
Agnes kÀnde hur hon slappnade av, Eskil var uppenbart hÀr i goda avsikter.
âSom ni sĂ€kert vet trodde Hedvig att kung Gösta var far till hennes dotter, som hon döpt till Engla. Hon blev av med sin dotter under nĂ„gra Ă„r och trodde sedan att hon hittat henne, men Ingrid var inte Engla, det förstod alla. Utom Hedvig. Hon hade det svĂ„rt med livet, har mor berĂ€ttat.â
Sven nickade mot den unge mannen pÄ andra sidan bordet.
âJa, jag minns att Hedvig inte var som andra. SĂ„dant mĂ€r-
ker man Ă€ven som barn, och jag var faktiskt lite rĂ€dd för henne och tyckte synd om Ingrid, som inte fick stanna kvar hĂ€r nĂ€r Hedvig drog vidare till kungens hus.â
âMen det blev lugnt igen nĂ€r de restâ, mumlade Agnes, som med ens mindes mer och mer frĂ„n denna tid.
âMin mor, som Ă€r en rĂ€ttskaffens kvinna, vill att ringen Ă„terbördas till dem som har rĂ€tt till den, det vill sĂ€ga till er, ni som Ă€r Hedvigs slĂ€ktingar. Mor Ingrid minns er ocksĂ„. SĂ„, hĂ€r Ă€r den.â Eskil strĂ€ckte fram ringen och Agnes var snabb och tog hand om den. Den hĂ€r skulle inget manfolk fĂ„ lĂ€gga beslag pĂ„ igen.
Hon lÀt ringen ligga i handflatan, dÀr den hörde hemma, och kÀnde direkt hur vÀrmen spred sig, och att det började pirra i handen. Ett pirr som snart spred sig i hela kroppen. Ett skratt bubblade upp djupt inifrÄn Agnes och hon kunde inte hÄlla sig utan var tvungen att slÀppa ut det över bordet, i rummet. De andra sÄg förvÄnat pÄ henne, sÄ hon sansade sig och bad om ursÀkt.
âSĂ€g, Eskil, hur Ă€r det med mor din?â sa hon istĂ€llet. âFick hon ett bra liv, trots allt?â
âMor Ingrid börjar bli till Ă„ren men mĂ„r bra. Hon Ă€r Ă€nka efter min far, som var pĂ€rlstickare, och nĂ€r jag skulle ut pĂ„ min gesĂ€llresa bad hon mig ta vĂ€gen förbi hĂ€r med ringen. Hon visste hur viktig den var för er.â
âHĂ€lsa din mor att vi Ă€r oerhört tacksamma för att hon tĂ€nkte pĂ„ oss, och sĂ„g till att Ă„terbörda slĂ€ktens ringâ, sa Agnes och fortsatte: âHĂ€r i huset har i natt fötts en flicka som ska bĂ€ra den och föra kraften i den vidare. Det Ă€r inte en slump att vi alla sitter hĂ€r just denna morgon.â
3
Ransta, augusti 1597
Sigrid satte hÀnderna över huvudet nÀr himlen öppnade sig och regnet forsade ner i nacken pÄ henne. Hon höll upp kjolarna och sprang snabbt in i sÀdesboden. Kanske skulle Konrad se att hon var hÀr och komma hit han ocksÄ.
Trots att de passerat mitten av augusti sÄ ekade boden illavarslande tom. MissvÀxten hade liksom förra Äret varit svÄr och alltför lite av skörden hade kunnat rÀddas.
Sigrid satte sig pÄ en gammal tunna och betraktade det sorgliga lagret hö som hennes far och drÀngarna lyckats bÀrga. Hur skulle korna klara vintern pÄ det hÀr? Och hur skulle hon sjÀlv, Knut och hans familj, far och mormor Agnes överleva? Det var sÄdant hon knappt vÄgade tÀnka pÄ. Tur att Björn lÀmnat gÄrden för att ta tjÀnst, det var i alla fall en mun mindre att mÀtta.
Sigrid hade redan tappat allt hull pÄ kroppen efter senaste Ärets snÄla tilldelning av mat, och Agnes som började bli gammal var bara skinn och ben. FrÄgan var om hon skulle klara en vinter till.
Mormodern var som en mor för Sigrid. Sin egen mor, Britta, hade hon aldrig hunnit lÀra kÀnna, eftersom livet
runnit ur henne aftonen efter att Sigrid kommit till vÀrlden.
âĂr det hĂ€r Ranstas vackraste jĂ€nta gömmer sig?â
Hon hörde en vÀlbekant röst bakom ryggen men hann inte vÀnda pÄ huvudet förrÀn hon kÀnde hans armar runt livet och en varm kyss i nacken.
âHu, du Ă€r lika vĂ„t duâ, sa Sigrid och reste sig upp, sĂ„ att hon stod alldeles nĂ€ra Konrad och hans ljusblĂ„ ögon som ramades in av blonda ögonfransar. Han kysste henne lĂ€tt pĂ„ munnen.
âMin Ă€lskade, min trolovade, min blivande hustru.â
âJa, Ă€ntligen har det lyst för oss och snart kan vi sĂ€tta bo tillsammansâ, sa hon.
Knut sÄg nÀstan gÄrdskarlen Konrad som en bror och var glad Ät giftermÄlet. Han hade lovat att Konrad och Sigrid skulle fÄ ta över en Äkerteg och bygga sig ett hus i utkanten av Àgorna, som hennes hemgift. Som hon lÀngtade.
Ett öronbedövande dÄn kom över dem och Konrad la snabbt en beskyddande arm över Sigrids axlar. Snart sÄg hon ett ljussken i bortre hörnet av boden, men förstod först inte vad det var.
âElden Ă€r lös!â skrek Konrad, tog henne i armen och sprang mot porten. âElden Ă€r lös!â upprepade han sĂ„ snart de var ute. Snart var det fullt av liv pĂ„ gĂ„rden och alla hjĂ€lptes Ă„t att fĂ„ upp vatten ur brunnen och kasta pĂ„ elden. Sedan gick allt fort, och trots att de hade god hjĂ€lp av naturens krafter i form av det ymniga regnet segrade elden och snart hade hela sĂ€desboden blivit lĂ„gornas rov.
âSkynda er, vi mĂ„ste rĂ€dda hönsen och boningshusetâ, skrek Knut och pekade med hela armen. Han sĂ„g medtagen ut och den en gĂ„ng ljusa skjortan hade en lĂ„ng reva framtill.
Sigrid blinkade bort regndroppar och kanske tÄrar, bet ihop och försökte fÄ hÀnderna att sluta skaka. Hon lyfte pÄ sin regntunga kjol och tog Äter Àmbaret och fyllde det med vatten frÄn brunnen. Med gemensamma krafter skulle de lyckas rÀdda de andra byggnaderna och gÄrdens sista kvar varande djur om de bara kÀmpade pÄ. Sigrid tÀnkte inte ge upp.
Till sist stod de pÄ rad och betraktade under tystnad de pyrande resterna av sÀdesboden.
âVi och djuren har Ă„tminstone tak över huvudet fortfarandeâ, sa Olof.
âGott sĂ„, men vad ska vi nu Ă€ta i vinter?â Agnes nickade mot den rykande högen av svarta kolbitar. âDĂ€r fanns allt vi hade frĂ„n Ă„krarna. Det blir till att Ă€ta barkbröd och den fisk vi kan fĂ„nga i LillĂ„n. Kon har redan gĂ„tt i sin och nu brann det sista höet upp.â
âNog mormor, domedagsprofetior behöver vi inga, tackâ, röt Knut. Han var svart av sot i hela ansiktet och hade ett öppet köttsĂ„r pĂ„ handloven. Sigrid förstod att han inte ville höra pĂ„, han som hade en havande hustru och tre döttrar att sörja för. Gossebarnet som föddes i fjol hade inte klarat sig över Kristi himmelsfĂ€rd.
De skulle vÀl fÄ Àta upp den gamla kon, nÀr hon ÀndÄ inte gav nÄgon mer mjölk. Seg som en skosula var hon sÀkert, men Sigrid tÀnkte inte tappa hoppet. Bara hon och Konrad fick gifta sig skulle allt ordna sig, det kÀnde hon pÄ sig.
De gick in i storstugan och la in ett vedtrÀ i spisen för att klÀderna skulle torka. Alla fick ett stop varmt öl och nÄgra hasselnötter. Det enda som hördes var eldens sprakande i spisen och Sigrid glodde likt de andra ner i sin öl. SmÄflickorna grÀt tyst och tröstades valhÀnt av sin mor. SÀkert var
hon rÀdd för hur vintern skulle bli, med ett nytt barn pÄ vÀg ocksÄ. Sigrid kÀnde Konrads hand pÄ sitt lÄr. Hon slöt den i sin och kramade till.
En stund senare var det bara Agnes och Sigrid kvar vid bordet. De andra hade gÄtt för att sköta sina sysslor och för att se efter i de glödande resterna om dÀr fanns nÄgot att rÀdda. Knuts hustru hade tagit flickorna med sig för att besöka sitt förÀldrahem nÄgra dagar. Sigrid uppskattade att fÄ vara ensam med mormor Agnes, det var sÄ sÀllan de kunde föra samtal pÄ tu man hand.
âVet du, ett sĂ„dant hĂ€r ovĂ€der var det för tjugo Ă„r sedan ocksĂ„. Dagen dĂ„ du kom till denna vĂ€rld. Samma dag som din mor Britta lĂ€mnade den och jag fick frĂ„gan av din far att flytta hit. Det Ă€r illavarslande att boden brann denna dag. Jag Ă€r rĂ€dd för att mer olycka ska drabba dig, och oss. Jag ser det i tecknen. Och trots att jag har haft ringen i ett skrin de senaste Ă„ren, eftersom svĂ€lten gjort den pĂ„ tok för stor för mitt finger, sĂ„ kallar den pĂ„ mig i mina drömmar. Den ropar pĂ„ digâ, sa Agnes och öppnade det medfarna skrinet i trĂ€ som hon stĂ€llt fram pĂ„ bordet mellan dem.
Sigrid satt tyst och kÀnde hur kalla kÄrar drog lÀngs med ryggraden. Hon hade stor respekt för mormor Agnes förutsÀgelser. Men allt sÄg ju sÄ ljust ut för henne och Konrad. Vad skulle kunna förstöra det? Agnes höll fram ringen mot Sigrid.
âTa den, du behöver den bĂ€ttre Ă€n jag. Det Ă€r dags. NĂ€r ringen sĂ„ ovĂ€ntat kom tillbaka till oss samma dag som du föddes visste jag att den var Ă€mnad för dig. Och nu Ă€r du redo. VarsĂ„god.â Agnes nickade och la ringen i Sigrids utstrĂ€ckta hand.
Sigrid höll upp den framför sig och sÄg hur bÀrnstenen
gnistrade till nÀr hon provade den pÄ finger efter finger. Ringen var för stor till och med för tummen. Agnes rÀckte över ett lÀderband som hon haft i skrinet.
âSĂ€tt den runt halsen och göm den innanför klĂ€derna.
Och ta den aldrig av dig! SĂ€lj den aldrig, hur armt livet Ă€n blir. Den ska gĂ„ vidare till kvinnor i vĂ„r slĂ€kt, minns det min tös. Och vid svĂ„ra tider, be ringen om rĂ„d sĂ„ ska du se att du fĂ„r hjĂ€lp. Var vaksam pĂ„ vad du ser i dina drömmar. Jag vet att du har syner som du inte ska förneka. Du Ă€r född pĂ„ en torsdag under en ovĂ€dersnatt, samma natt som ringen kom tillbaka. Det Ă€r starka omen, minns det nĂ€r jag Ă€r borta.â
âPrata inte sĂ„, mormor. Du fĂ„r inte lĂ€mna jordelivet Ă€n pĂ„ mĂ„nga Ă„r.â
âVi fĂ„r vĂ€l se vem som lĂ€mnar vem. Och det behöver inte vara döden som hĂ€mtar oss, det kan vara ödet som har nĂ„got annat Ă„t oss att utrĂ€tta Ă€n det vi trottâ, sa Agnes och reste sig för att lĂ€gga in ytterligare en vedklabbe i spisen. Sigrid fick inte fram ett ord. Vad var det mormodern hade sett egentligen?
Det stora samtalsÀmnet pÄ kyrkbacken nÀstkommande söndag var branden pÄ gÄrden. Alla visste vad det innebar att ens sÀdesbod brann upp. En svÄr tid vÀntade familjen.
Sigrid och Konrad stod intill varandra och hans hand nuddade helt lÀtt vid hennes. Hon sÄg upp pÄ honom men i samma stund fick hon en knuff i sidan sÄ att hon satte sig pÄ rumpan pÄ den leriga marken. Konrad var snabb att strÀcka ut handen och hjÀlpa henne upp igen.
âNĂ€men, förlĂ„t sĂ„ mycketâ, sa Marit och drog pĂ„ munnen i en grimas samtidigt som hon svassade vidare mot resten av pigorna frĂ„n granngĂ„rden, som vĂ€ntade in henne innan
de började gÄ hemÄt. NÄgra av dem fnissade Ät Sigrids belÀgenhet. Hon höll kvar Konrad sÄ att han inte skulle ge sig efter Marit och göra allting vÀrre. Sigrid visste inte varför, men Marit hade alltid haft ett horn i sidan till henne, och nog hade det blivit vÀrre pÄ sistone.
Konrad och Sigrid anslöt till resten av gÄrdsfolket och tillsammans traskade de hemÄt pÄ den leriga grusvÀgen. Sigrid försökte att hÄlla sig pÄ grÀsstrÀngen i mitten.
âTĂ€nk att Ă€rkebiskopen sjĂ€lv ska komma till vĂ„ra trakterâ, sa far. âDet har aldrig hĂ€nt tidigare under min livstid.â
âMen vad Ă€r en visitationsresa för nĂ„got?â undrade Sigrid.
âSom prĂ€sten sa ska han se över sedlighet och dygd ute i landetâ, förklarade far.
âHm. SĂ„dant kan vi sannerligen se efter sjĂ€lva, det hĂ€r kommer inte att sluta vĂ€lâ, sa Agnes.
âNu talar mormor Agnes i gĂ„tor igen, som bara skapar oro. HĂ„ll upp med detâ, sa Knut.
âVi fĂ„r snart se om jag har rĂ€ttâ, muttrade Agnes, och Sigrid sĂ„g att hon hade mycket mer att sĂ€ga om det hela som hon höll inne med för husfridens skull.
Sigrid tog Agnes under armen och saktade in stegen sÄ att de hamnade en bit bakom de andra.
âVad tror mormor ska hĂ€nda nĂ€r Ă€rkebiskopen kommer?â
âAllt kommer att stĂ€llas pĂ„ sin spets. Och du som rĂ„kat i omstĂ€ndigheter kommer att bli utsatt, var sĂ„ sĂ€ker.â
âOmstĂ€ndigheter?â Sigrid tittade ner pĂ„ sin kropp. Hon som trott att hennes magra kropp reagerat med svullen mage pĂ„ grund av den enahanda födan. âĂr jag sĂ„dan?â
âDet Ă€r du. Visst ömmar brösten och du Ă€r tröttare Ă€n vanligt?â
Sigrid tÀnkte efter och nickade sedan. Nog hade hon bett Konrad ta det försiktigt med smekningarna av hennes behag pÄ senare tid. Men dÄ var det alltsÄ inte han som varit för hÄrdhÀnt, utan hon som var havande och kÀnsligare Àn vanligt.
âMen vi Ă€r trolovade och snart gifta, sĂ„ det Ă€r i sin ordningâ, sa Sigrid och lĂ€ngtade efter att fĂ„ berĂ€tta nyheten för Konrad.
âLĂ„t oss hoppas att du har rĂ€tt.â
Sigrid gick i tystnad resten av vÀgen hemÄt. Hon hade hört ryktas om att Marit ocksÄ hamnat i omstÀndigheter, men med en svartmuskig vÀgstrykare. Om det stÀmde sÄ var det nog hon som skulle rÄka illa ut nÀr Àrkebiskopen kom, och inte Sigrid.
Ryktet om att Àrkebiskop Angermannus hade kommit till Ransta spred sig som en löpeld. Sigrid hade inte sett det sjÀlv, men hört att han var skrÀckinjagande med sin högljudda svada och hade mÀn med hÄrda nypor i slÀptÄg. Alla utsattes visst för hans granskande öga, det sades att till och med prÀsten förhördes gÀllande sÄvÀl sitt eget arbete som dygd och sedlighet hos byborna.
âDen fega saten hĂ€ver visst ur sig allt han kan för att rĂ€dda sitt eget skinnâ, sa Agnes efter att en av grannkvinnorna kommit med nytt skvaller.
âSch mormor, sĂ„ du inte rĂ„kar illa ut för att ha talat illa om Guds manâ, sa Sigrid som ofta skrĂ€mdes av sin mormors rĂ€ttframma sĂ€tt. Sigrid visste mycket vĂ€l att Agnes aldrig varit Gud trogen i sitt hjĂ€rta och med Ă„ren hade hon blivit alltmer lösmynt och det var farligt.
Men ingen kom undan. Dagen efter var det söndag igen och alla förvÀntades gÄ till kyrkan. De som visste med sig att de inte var fria frÄn synd hade det nog dÄligt med nattsömnen inför vilodagen. Det vill sÀga de allra flesta, för vem var egentligen utan synd? Ingen alls om man fick tro prÀs-
