9789180506977

Stellan Ottosson

Prins

Wilhelm

och den svåra konsten att vara kunglig

HISTORISKA MEDIA

Boken har erhållit stöd från

Helge Ax:son Johnsons Stiftelse

Kungl. Patriotiska Sällskapet

Märta Christina och Magnus Vahlquists Stiftelse

Stiftelsen Längmanska kulturfonden

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

info@historiskamedia.se historiskamedia.se

© Historiska Media och Stellan Ottosson 2025

Form omslag och inlaga: Cia Björk/PCG Malmö

Omslagsbild: Sjöberg Bildbyrå

För- och eftersättsblad: Teckningar ur gästböckerna på Stenhammars slott

Släktträd: Lönegård & Co

Tryck: ScandBook, EU 2025

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN: 978-91-8050-697-7

Innehåll

Varför prins Wilhelm?

Alla dessa kungliga! TV-serien om drottning Elizabeth, The Crown, följdes av en global publik i alla åldrar. Drottningens sonson, prins Harry, har kommit ut med en bok Prince Harry: Spare, där han beklagar sig över allehanda oförrätter från hovet, från storebror William och från massmedia. Boken såldes redan första veckan i 3,2 miljoner exemplar.

Den svenska TV-serien Young Royals, om den fiktive svenske prinsen William, har blivit en internationell succé, inte minst bland ungdomar. Samtidigt fortsätter veckopress och kvällstidningar att följa de europeiska kungafamiljernas romanser och verkliga eller påstådda tvister. Uppenbarligen finns det något i detta med att vara kunglig som engagerar människors fantasi.

Många följer de kungligas glädjeämnen och sorger. Ja, de kungliga har blivit något slags anhöriga. Samtidigt förutsätter monarkin att de betraktas som något annat än vanliga dödliga. Hur skulle de annars kunna sprida glans? Vi duar statsministern men inte medlemmar av kungahuset. Barnsköterskan Ingrid Björnberg kallade konsekvent lillprinsen Carl (XVI) Gustaf för ”hertigen”.

Vanligtvis bemöts kungliga personer artigt eller svassande, även om en och annan journalist är särskilt närgången just mot dem. En kunglig person blir knappast ”en i gänget”, kanske inte ens bland de närmaste vännerna. Hur påverkas de av en sådan särbehandling? Och hur påverkas deras omgivning? Till dessa frågor återkommer jag ofta. Vi kommer att finna att det är en svår konst att vara kunglig! Och ännu svårare var den nog i gamla tider.

Varför har jag intresserat mig för just prins Wilhelm (1884–1965), yngre bror till Gustaf VI Adolf? Under en skrivarperiod på Axel Munthes San Michele råkade jag finna memoarboken Käre prins, god natt! skriven av Wilhelms son, Lennart Bernadotte. Boken ger en kärleksfull bild av den ofta frånvarande fadern. Jag insåg att Wilhelm var en intressant och sammansatt person, en som ville vara något mer än ”bara” kunglig. Jag har sedan försökt få en samlad bild av honom och hans tid, utifrån prinsens egna verk och samtida vittnesmål i form av brev, memoarer, dagböcker, tidningar med mera. Prins Wilhelm själv har i sina böcker Alle mans katt (1938) och Episoder (1951) skrivit underhållande om sin barndom och uppväxt. Storfurstinnan Maria Pavlovna, som var hans hustru i sex år, har skildrat sitt liv och äktenskapet med honom i en följetong i Vecko-Journalen och i bokform.

Prins Wilhelm var globetrotter, författare och filmare. Hans stora dröm var att bli en författare som respekterades även av kräsna bedömare. Allra helst ville han etablera sig inom poesi och dramatik, men hans mest lyckade verk var snarare hans memoarer och hans reseskildringar från exotiska länder. Han hade en stor och trogen läsekrets och var en mycket synlig gestalt i svenskt kulturliv. Hans kortfilmer

om svenskarna och svenska landskap stärkte de patriotiska känslorna före och under andra världskriget. Han tog ställning mot antisemitism och våldsregimer och spelade en inte obetydlig roll som beredskapsförfattare.

Som redaktör för Barnens Dagblad 1924–1941 blev han en förkämpe för barnkultur genom att förmå många av den tidens mest kända svenska författare och konstnärer att lämna bidrag till tidningen. Han var ordförande (inte bara hedersordförande) för svenska PEN 1944–1953, en tid då organisationen alltmer engagerade sig för förföljda författare. ”Den sakligast starkast engagerade av alla de kungliga jag träffat på sistone”, skrev Tage Erlander i sin dagbok.

Idag är Wilhelms farbror Eugen fortfarande ett känt namn som konstnär, medan han själv är tämligen bortglömd. Även om Eugen antagligen var en mer framstående kulturpersonlighet, förtjänar även Wilhelm att lyftas fram ur skuggorna.

Som omogen och osäker tjugofyraåring gifte sig Wilhelm lydigt i ett svensk-ryskt resonemangsparti med storfurstinnan Maria Pavlovna, en tonåring som var lika omogen som han själv, och betydligt mer nöjeslysten. Hon övergav sin prins efter sex års omaka äktenskap. Snart etablerade prinsen en relation med fransyskan Jeanne Tramcourt, som så småningom blev hans ”värdinna” på Stenhammars slott. Om paret hade gift sig skulle prinsen ha förlorat både sitt slott och sin plats i tronföljden.

Under barndomen och unga år var den strängt uppfostrade prinsen full av mindervärdeskänslor och osäkerhet, rädd att inte motsvara mamma Victorias och hovets förväntningar. Hans vuxna liv präglades av en längtan efter att bli tagen på allvar, som ”riktig” författare. Då kom han in

på ett område, där han gick miste om en del av den artighet som brukar omge de kungliga. Kända recensenter ville inte misstänkas för att vara inställsamma mot en kunglighet.

Wilhelm var präglad av sin egendomliga uppväxt, med sträng uppfostran och endast sporadisk kontakt med jämnåriga. Hela livet kämpade han för att bli något mer än en kunglig dekoration. Jag har velat skildra ett fängslande levnadsöde i en annorlunda tid.

Den första kretsen

Jag hade uppfostrats att tiga när andra talade och att hysa oreserverad respekt för alla äldre som visste allting bättre. Vad jag själv råkade tycka någon gång saknade betydelse. Följden blev djupgående mindervärdeskomplex, efterhängsna som kardborrar decennier efteråt.

Prins Wilhelm i Episoder

För att förstå prins Wilhelms liv som person och författare måste vi ägna utrymme även åt andra medlemmar av kungafamiljen. De levde i starkt inbördes beroende och ställdes inför mycket speciella krav i fråga om arbete och levnadssätt. Den som har problem att hålla reda på alla Carl, Oscar och Gustaf i den kungliga familjen kan ha nytta av släkttavlan på nästa uppslag.

Prins Wilhelm föddes på Tullgarns slott, familjens sommarparadis utanför Trosa, den 17 juni 1884. Föräldrarna var kronprins Gustaf (V), 26 år, och den tyskfödda kronprinsessan Victoria, 22 år. Paret hade då redan en nitton månader gammal son, Gustaf Adolf, som med tiden skulle bli kung Gustaf VI Adolf. Fem år senare fick kronprinsparet en tredje son, Erik, som led av epilepsi och intellektuell

funktionsnedsättning. Victoria grubblade över detta. Var det Guds straff för något? Enligt hennes gammaldags religiösa tro skedde ingenting av en slump. Gud hade en avsikt med allt. En mer profan förklaring kunde vara att Victoria hade medicinerat kraftigt under graviditeten. Erik dog som 29-åring i spanska sjukan.

I sina självbiografiska böcker Episoder och Alle mans katt berättar Wilhelm om sina barn- och ungdomsår. Dessa böcker tillhör det mest levande som han skrivit. Där ägnar han särskilt stort utrymme åt Victoria, som var den i särklass kraftfullaste personen i kungafamiljen.

Av böckerna framgår att Victoria var preussiskt sträng och krävde perfekt uppförande av sina båda äldre söner. Det innebar att de skulle vara tysta och stilla i vuxnas närvaro och att de utan frågor skulle lyda alla tillsägelser. Victorias stränghet hindrade inte att hon ibland kunde visa ömhet och tillgivenhet mot sönerna, särskilt mot Wilhelm. Hon försökte knappast dölja att han var favoritsonen, och ibland kallade hon honom ”Meine Blume” (min blomma). Med hänvisning till sina problem med luftrören brukade hon vara bortrest hela vinterhalvåret. Trots Victorias stränghet och långa perioder av frånvaro – eller kanske just därför –var och förblev Wilhelm mycket starkt bunden till henne. Han behövde aldrig betvivla att han var älskad av sin mor och han återgäldade kärleken under hela sitt liv. I de självbiografiska böckerna och i en del andra sammanhang ger han en oerhört idealiserad bild av henne. Ändå stod hon och den vuxne Wilhelm mycket långt ifrån varandra, personlighetsmässigt, ideologiskt och politiskt.

Fadern, den blivande Gustaf V, nämns förbluffande sällan i Wilhelms barndomsminnen. Man får intrycket att han

Karl XV 1826–1872

Lovisa 1828–1871

DYNASTIN BERNADOTTE

Karl XIV Johan 1763–1844

Desideria 1777–1860

Oscar I 1799–1859

Jose na 1807–1876

Gustaf * 1827–1852

Oscar II 1829–1907

So a 1836–1913

Eugénie 1830–1889

August* 1831–1873

Lovisa 1851–1926

Carl Oscar * 1852–1854

Gustaf VI Adolf 1882–1973

Gustaf Adolf 1906–1947

Gustaf V 1858–1950

Margareta 1882–1920

Sibylla 1908–1972

Wilhelm 1884–1965

Sigvard** 1907–2002

Victoria 1862–1930

Oscar** 1859–1953

Carl 1861–1951

Margaretha f. 1934

Birgitta 1937–2024

Désirée f. 1938

Maria 1890–1958

Lennart** 1909–2004

Erik* 1889–1918

Eugen* 1865–1947

Ingeborg 1878–1958

Märtha 1901–1954

Margareta 1899–1977

Ingrid 1910–2000

Christina f. 1943

Upptar endast kungar och arvfurstar samt deras hustrur och barn

* Avled utan arvinge

** Förlorat arvsrätt till tronen p.g.a. icke-kungligt giftermål

Bertil* 1912–1997

Carl XVI Gustaf f. 1946

Carl** 1911–2003

Astrid 1905–1935

Carl Johan** 1916–2012

Lilian 1915–2013

Silvia f. 1943

spelade en perifer roll i prinsens liv. De få gånger som han omtalas framstår han som en välvillig och ganska distanserad pappa. I yngre år hade Gustaf varit blyg och tafflig och verkat ointresserad av det mesta. Han var ingen skolbegåvning, vilket var svårt att dölja. Studierna gick dåligt. Däremot var han något av en trendsetter. Under en Englandsvistelse i unga år lade han sig till med en lättsam och skenbart vårdslös elegans, som snart blev ett mode bland ungdomar i svensk överklass. Men alltför avspänt fick det inte vara. Även vid vardagsmiddagar på de kungliga slotten skulle alla herrar vara klädda i smoking. Detsamma gällde för pojkar, så snart de hade konfirmerats. Regeln tillämpades även på de kungliga sommarslotten.

Kungafamiljens kusk och sedan chaufför under många år, Carl Stenson, skrev ner sina minnen. De väckte uppseende när de 1977, långt efter författarens död, publicerades under titeln Livkuskens berättelse. Om Gustaf V skriver Stenson: ”Kungen var såsom husbonde för sina tjänare lugn, vänlig och mänsklig, strängt rättvis och lika mot alla, det var bara synd att han överlät hela husets skötsel åt drottningen, som skötte det så att alla vantrivdes.” Stenson berättar att utflykter med kungen kunde vara roliga och gemytliga. Men om Victoria var med blev det stelt och trist.

Ja, mer väsensskilda människor än Gustaf och Victoria får man leta efter. Han var vänlig, konfliktundvikande och inriktad på nöjen och elegans. Hon var starkt präglad av sitt preussiska ursprung, drev energiskt sina reaktionära åsikter i politiken, och kämpade under första världskriget förgäves för en allians med Tyskland. Hon var den mest begåvade av de båda och kunde, när hon ville, utveckla en betydande charm. Under tiden före och under första världskriget

pressades Gustaf hårt mellan politiker i den framväxande svenska demokratin och Victoria, som trodde på kungariket av Guds nåde. Med något undantag – i första hand borggårdskrisen 1914 – var Gustaf klok nog att lyssna mer på sin regering än på Victoria.

Gustaf hade träffat Victoria i hennes föräldrahem i Baden. Hon var dotter till Louise av Preussen och Fredrik I, storhertig av Baden, och hade fått en sträng uppfostran. Genom sina föräldrar var hon släkt med de flesta kungligheter i Europa. Hon hade också kungligt svenskt blod – hennes farmor var dotter till den landsflyktige Gustav IV Adolf. Sådant var viktigt med den tidens dynastiska synsätt.

Det tycks ha börjat bra. I ett brev till föräldrarna, Oscar och Sofia, skrev Gustaf: ”Ja, jag älskar henne af hela mitt hjärta och hela min själ, och är öfvertygad om att vi skola föra det lyckligaste liv i världen tillsammans.” Men med tiden blev relationen mellan Victoria och Gustaf sval, ibland konfliktfylld. Gustaf sägs ju ha haft homosexuella böjelser. Den ytterst moralistiska Victoria tycks ha inlett en nära relation med Gustafs adjutant, baron Gustaf von Blixen-Finecke under kronprinsparets halvårslånga vistelse i Egypten 1890–1891. Baronen och Victoria tillbringade långa stunder tillsammans, bland annat i hennes fotografiska mörkrum. Skvallret blev allt livligare, och till slut berättade prins Gustaf i ett brev till mamma Sofia att han hade haft ett allvarligt samtal med hustrun: ”Ett sådant hjärtesår som hon tillfogat mig kan ej gro ihop på några dagar eller veckor, först måste jag se att det verkligen är allvar med hennes ånger.”

Redan 1891 träffade Victoria den berömde läkaren Axel Munthe, som några år senare åtog sig att bli hennes liv-

medicus, förutsatt att han fick behandla henne som vilken patient som helst. Det fick han; hon blev lydig och undergiven. Bevarade brev, som redovisas i Bengt Jangfeldts

Munthebiografi, En osalig ande, tyder på att de båda inledde en kärleksrelation. Jangfeldt konstaterar att Victoria, från 1893 till sin död 1930, träffade sin läkare betydligt oftare än sin make. Munthe var, menar Jangfeldt, priset som Gustaf fick betala för sin frihet och för att bevara myten om det kungliga äktenskapet.

Victorias brev vittnar om att hon var mycket öppenhjärtig mot Munthe, så han fick många interiörer från den kungliga familjen. Efter drottningens död, 1930, anförtrodde

Munthe till ärkebiskop Nathan Söderblom att prins Wilhelm var ”den minst nöjaktige” i Victorias familj och likväl den ende som hon hade några känslor för. Han tillade: ”Den bäste av dem, hennes äldste son, förblev en total främling för hennes hjärta och sinne in i det sista.”

Wilhelm avskydde Munthe. Han klagade i ett brev till Jeanne Tramcourt 1926: ”Bara jag inte hade sällskap med den därrena förbannade doktorn som heter Munthe och som jag inte kan tåla för något i världen. Men min mamma har sett sig blind på honom, så det är inget att göra däråt.” Pappa Gustaf delade Wilhelms uppfattning och beskrev

Munthe som ”ett fä och ett kräk”, som inte dög till läkare. Munthe å sin sida skrev till en vän att kronprins Gustaf var snäll och hederlig, men okunnig och inskränkt. De båda vande sig kanske vid varandra, och vid början av andra världskriget flyttade Munthe in på slottet och åt sedan regelbundet lunch med kungen. Gustaf insåg möjligen på gamla dar att Munthe hade inneburit en avlastning för honom själv. Efter Munthes död skrev Wilhelm en minnesruna i

Svenska Dagbladet, där han beskrev honom som ”en människokännare som få” och ”en uppoffrande läkare” som gjorde drottningens ”sista, av sjukdom tyngda år, lättare att leva”.

Liksom många andra resursstarka övreståndspersoner med kyliga relationer hanterade Gustaf och Victoria situationen genom att i stor utsträckning leva separata liv. På sina slott bodde de långt ifrån varandra och träffades mest i samband med ceremonier, måltider och officiella besök. Vid resor inom landet åkte de ofta i var sin bil, även om de skulle till samma ställe. Och när de flydde undan den svenska vintern valde Victoria gärna Rom eller Capri, medan Gustaf helst höll till på Rivieran. Men brevväxlingen mellan dem var omfattande. Det var mycket som behövde diskuteras. När de båda var döda brändes alla brev de skrivit till varandra. Så var det stipulerat i deras testamenten.

Slottet i Stockholm var en dyster uppväxtmiljö, även om där fanns spännande saker att titta på. Wilhelms son, Lennart, som tillbringade en stor del av sin barndom hos farmor Victoria, kallade senare slottet för ”kvarteret Fyrkanten” och beskriver det i sina memoarer som skrämmande stort, mörkt och dystert.

Farfar, Oscar II, var kung av Sverige och Norge under Wilhelms uppväxtår och därmed naturligtvis en central gestalt i familjen. Farmor Sofia var tyskfödd, men av en helt annan karaktär än mamma Victoria. Oscar och Sofia brukade bjuda sin familj på middag varannan söndag. Ibland fick även barnbarnen vara med. Då gällde det att uppföra sig mönstergillt, att sitta tyst och stilla och inte säga ett ord om man inte blev tilltalad. Ibland gav kung Oscar pojkarna en klapp på huvudet, eller en blöt kyss på kinden, men någon närmare kontakt var det aldrig fråga om.