Ett slut och en början
Ăven den som Ă€r intresserad av modern historia kan behöva kunskap om gamla grekiska myter. Ett exempel Ă€r berĂ€ttelsen om den allra första kvinnan, som hette Pandora, var skapad av smidesguden Hefaistos och gifte sig med Epimetheus â bror till Prometheus som gav elden till mĂ€nniskorna. Pandora hade fĂ„tt en ask av Zeus, men strĂ€ngeligen blivit tillsagd att inte öppna den. Detta skapade helt naturligt en stark nyfikenhet pĂ„ vad asken kunde innehĂ„lla. En dag kunde Pandora inte lĂ€ngre hejda sig utan öppnade den. Det ledde till oöverskĂ„dliga konsekvenser. Ut flög alla tĂ€nkbara olyckor över vĂ€rlden och endast en sak kunde behĂ„llas i asken: hoppet. âGĂ„vanâ frĂ„n Zeus var i sjĂ€lva verket en hĂ€mnd för att Prometheus olovligt tagit med sig elden. Episoden Ă„terges av Hesiodos, vĂ€stvĂ€rldens Ă€ldste
kÀnde poet, verksam under 600-talet före Kristus. Att öppna Pandoras ask har Ànda sedan dess varit ett talesÀtt, som syftar pÄ en ÄtgÀrd som fÄr katastrofala konsekvenser för mÀnskligheten. I modern historia finns tvÄ datum som mer Àn andra för tankarna till denna liknelse: den 6 och den 9 augusti 1945. FÀllningen av tvÄ atombomber över de japanska stÀderna Hiroshima och Nagasaki innebar att kÀrnvapen togs i bruk som stridsmedel. Hittills Àr det enda gÄngen som de anvÀnts. Beslutet att fÀlla bomberna fattades av USA:s president Harry S. Truman.
Man kan sÀga att de nukleÀra attackerna 1945 i praktiken innebar slutet pÄ andra vÀrldskriget. I sex respektive fyra Är hade stormakterna anvÀnt alla sina resurser pÄ att vinna detta krig, och som segrare utgick de vÀstallierade plus diktaturerna Sovjetunionen och Kina. Förlorarna utgjordes av axelmakterna, som inbegrep Tyskland, Italien, Vichyrepubliken, Ungern, RumÀnien, Slovakien, Finland och Japan med flera. Den 15 augusti 1945 kapitulerade Tokyo och tre dagar senare upplöstes den japanska lydstaten Manchukuo i nordöstra Kina.
Samtidigt utgjorde attackerna ocksÄ en början pÄ nÄgot nytt: intrÀdet i kÀrnvapenrustningens vÀrld, dÀr begrepp som terrorbalans och ömsesidigt garanterad förstörelse (mutually assured destruction) blev nyckelord. AvskrÀckningseffekten har ansetts vara en orsak
till att inga stormaktskrig utkĂ€mpats sedan 1945. Men den har ocksĂ„ skapat en vĂ€rld av Ă„ngest och oro inför de vĂ€xande arsenalerna av vapen med potential att utradera den mĂ€nskliga civilisationen. Hösten 1949 blev Sovjetunionen efter USA det andra landet med förmĂ„ga att framstĂ€lla atombomber. Hotet eskalerade ytterligare med tillkomsten av vĂ€tebomben. Det gör sig stĂ€ndigt pĂ„mint, inte minst i nutiden. De kraftfulla domedagsvapen som existerar idag fĂ„r atombomberna över de bĂ„da japanska stĂ€derna att verka smĂ„ â fast dessa pĂ„ nĂ„gra minuter sammanlagt orsakade upp mot 130 000 dödsfall.
Ett obestridligt faktum Àr den tilltagande spridningen av nukleÀra vapen. Efter Sovjetunionen blev ocksÄ Storbritannien, Frankrike och Folkrepubliken Kina kÀrnvapenmakter. I vÄr tid Àr de Ànnu fler, med Ätminstone Indien, Pakistan och Nordkorea som medlemmar i klubben. Det var verkligen som att Pandoras ask öppnades 1945.
Den som köpte tidskriften The New Yorker den 31 augusti 1946 fick en överraskning. Detta nummer bestod nĂ€mligen av nĂ€stan bara en enda artikel. Titeln var âHiroshimaâ och texten skriven av den 32-Ă„rige journalisten John Hersey. Den handlade om sex personer
som befunnit sig i den japanska staden 6 augusti Äret innan och överlevt. Det var berÀttelsen om en ung fabrikskanslist, tvÄ lÀkare, en prÀst, en sömmerska och en utlÀndsk jesuitpater. Artikeln rymde 31 000 ord och lÀt nÀstan som ett utdrag ur en roman. För en omtumlad lÀsekrets presenterade den starka scener frÄn atombombningens inferno. Genomslaget blev mycket kraftigt och tidskriften sÄlde snabbt slut.
Herseys reportage representerade ett nytt sĂ€tt att berĂ€tta om atombomberna. Han diskuterade inte frĂ€mst deras krigstekniska betydelse eller hur de pĂ„verkade Japans beslut att erkĂ€nna nederlaget och dra sig ur kampen. Inte heller gav han sig in pĂ„ nĂ„gra diskussioner om varför USA:s president tillstyrkt anvĂ€ndning av det nya vapnet. Hans text handlade om sex civilpersoner â tvĂ„ kvinnor och fyra mĂ€n â i staden Hiroshima och hur de varit mitt uppe i sina vardagsbestyr nĂ€r bomben utan förvarning exploderade över staden pĂ„ morgonen den 6 augusti 1945. DĂ„ hade en signal hunnit proklamera faran över efter ett flyglarm tidigare pĂ„ dagen. NĂ„got fiendeplan syntes Ă€nnu, men det uppfattades bara som spaningsflyg. Japan hade för lĂ€nge sedan förlorat herravĂ€ldet i luften och kunde inte agera mot alla motstĂ„ndarens manövrer.
I artikeln mötte lÀsaren Hiroshima som det var dagen dÄ bomben föll. Texten handlade om invÄnare som lemlÀstades utan att de förstod vad de utsattes för. Det
var familjer med anhöriga som förgÀves ropade pÄ hjÀlp frÄn rasmassorna, mÀnniskor med dÄligt samvete för att de av nÄgon anledning undgÄtt yttre skador och traumatiserade personer som inte ville vara oartiga och besvÀra andra med sina lidanden. De gick och dog i tysthet.
LĂ€saren sĂ„g för sitt inre sönderslitna kroppar som hĂ€ngde upp och ner eller flagnade telefonkataloger pĂ„ smĂ€ltande asfalt (de flesta abonnenterna i dem var döda). MĂ€nniskor flydde utan att veta vart de skulle. De hade inte mycket sjukvĂ„rd att tillgĂ„ â nittio procent av sjuksköterskorna hade dödats. De flyende dukade under av törst i den heta augustisolen, samtidigt som de möttes av brĂ€nder och plötsliga virvelstormar. Staden hade nyss haft 245 000 invĂ„nare, varav 4 000 varit soldater stationerade pĂ„ orten. Nu visste ingen hur mĂ„nga som var kvar i livet.
John Hersey presenterade bombkriget frĂ„n den vanliga mĂ€nniskans â det civila offrets â perspektiv. SĂ€kert hade man Ă€ven i USA pĂ„ det abstrakta planet insett att Hiroshima och Nagasaki drabbats av oerhörda lidanden. Men nu kunde alla för första gĂ„ngen lĂ€sa detaljerat om effekterna av ett kĂ€rnvapenanfall.
För första gĂ„ngen framtrĂ€dde ocksĂ„ den anonyma massan av japaner som mĂ€nskliga gestalter. Kyrkoherden Tanimoto som hade studerat teologi i Atlanta och kunde utmĂ€rkt engelska. Ănkefrun Nakamura, som
lĂ€rt sig hantera en symaskin av mĂ€rket Sankoku och kunnat hanka sig fram genom krigsĂ„rens nöd. Sasaki Toshiko, som var kontorsflicka pĂ„ personalavdelningen i en fabrik som gjorde konservburkar â bomben hade exploderat just nĂ€r hon vĂ€nde blicken frĂ„n sin skrivmaskin för att inleda ett samtal med grannen. En av de intervjuade var dessutom utlĂ€nning: Fader Wilhelm Kleinsorge, en 38-Ă„rig tysk jesuit som verkat nĂ„gra Ă„r i Japan och funderade pĂ„ hur han skulle komma hem till det delade Tyskland. Alla hade de överlevt, men senare blivit svĂ„rt sjuka. De flesta hade förlorat alla sina Ă€godelar, och deras liv var pĂ„ vĂ€g att slĂ„s i spillror av mardrömmar och depressioner. Detta var de lyckligt lottade, de som klarat livhanken utan omfattande brĂ€nnskador.
Drygt 50 Är senare skulle artikeln utses av en jury till det bÀsta exemplet pÄ amerikansk journalism under hela 1900-talet. Och det var med Hersey som opinionsbildningen mot kÀrnvapen började pÄ allvar.
John Hersey kan beskrivas som nÄgot av en kosmopolit. Han föddes Är 1914 i den kinesiska hamnstaden Tianjin, dÀr hans förÀldrar var kristna förkunnare. Kina var vid denna tid fullt av amerikanska protestantiska missionÀrer. Herseys förÀldrar representerade KFUM och kom frÄn Massachusetts, dit de ÄtervÀnde nÀr han var omkring tio Är. Han visade prov pÄ god studiebegÄvning och kom senare in pÄ Yale University.
Sommaren 1937 gjorde Hersey en intressant bekantskap: han fick ett tillfĂ€llighetsjobb som privatsekreterare och chaufför Ă„t Sinclair Lewis. Denne hade 1930 fĂ„tt Nobels litteraturpris â den förste nĂ„gonsin frĂ„n Förenta staterna. Lewis var samhĂ€llskritisk och kĂ€nd för romaner som Babbitt och SĂ„nt hĂ€nder inte hĂ€r. Det vĂ€ckte Herseys egen dröm om att skriva, sĂ„ han blev journalist och mycket snart fick han arbete pĂ„ Time Magazine. Ă
r 1937 utbröt fullskaligt krig mellan Japan och Kina, och pÄ tidskriftsredaktionen upptÀcktes Herseys kunskaper i kinesiska. Det ledde till att han 1939 skickades som korrespondent till krigshuvudstaden Chongqing i den bergiga sydvÀstra delen av Kina.
FrĂ„n och med Chongqing blev Hersey van att se död och lidande. Senare befann han sig pĂ„ Sicilien nĂ€r de vĂ€stallierade landsteg den 10 juli 1943 â början till slutet för Mussolinis regim i Italien. Hersey skrev rader av krigsreportage och utkom 1944 med en roman vars handling var förlagd till ön. A Bell for Adano var sĂ„ framgĂ„ngsrik att den filmatiserades â och följande Ă„r fick den Pulitzerpriset. Det Ă€r alltsĂ„ ingen överdrift att pĂ„stĂ„ att âHiroshimaâ skrevs av en person som redan var kĂ€nd och uppburen. Artikeln var byggd pĂ„ intervjuer som Hersey genomfört i det nyss ockuperade Japan.
Nyheterna frÄn Hiroshima och Nagasaki hamnade snart i bakgrunden av det annalkande kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Den tilltagande spÀnning-
en mellan öst och vÀst upptog allas uppmÀrksamhet. I den amerikanska debatten fick Franklin Roosevelts reformvÀnliga liberalism stryka pÄ foten för högröstad antikommunism. Under nÀsta decennium skulle den göra sig bemÀrkt nÀr senator Joseph McCarthy frÄn Wisconsin höll sina kÀnda utskottsförhör om oamerikansk verksamhet.
Ă
ret efter kriget, 1946, var det som om vissa redan glömt krigsslutets dramatik. Tiden började lÀgga sitt lager över de omedelbara minnena, och för de flesta amerikaner var det nu mer lockande att se framÄt, mot efterkrigstidens nya mÄl: hög levnadsstandard.
Efter nĂ„gra Ă„r svĂ€ngde debattklimatet i USA, och böcker som kunde uppfattas som samhĂ€llskritiska fick svĂ„rare att nĂ„ ut. 1950 kallades Hersey till förhör av FBI eftersom han misstĂ€nktes för att vara potentiell kommunistsympatisör. Det ansĂ„gs vara en försvĂ„rande omstĂ€ndighet att han skĂ€nkt pengar till American Civil Liberties Union. Denna organisation hade i decennier slagit vakt om amerikanska medborgares konstitutionella rĂ€ttigheter, och var pĂ„fallande mĂ„ttfull. Att den kunde ses som kryptokommunistisk vittnar om det upphetsade debattklimatet i McCarthy-erans USA. Hersey representerade det som senatorn frĂ„n Wisconsin och hans medhjĂ€lpare, advokaten Richard Nixon, avskydde allra mest: âdet liberala östkustetablissemangetâ.
Hersey var förvisso liberal. Under det radikala sextiotalet blev han en av de första att ansluta sig till det kompromisslösa motstÄndet mot USA:s krig i Vietnam. Han försvarade ocksÄ Svarta pantrarna, den militanta svarta rörelse som var aktiv under dessa Är. Efterhand försvann han frÄn barrikaderna och övergick till att undervisa pÄ en skrivarskola. 1985 gjorde han ett Äterbesök i Hiroshima, och till 40-Ärsminnet skrev han en ny artikel för The New Yorker. John Hersey avled i Florida Är 1993.
SĂ„ sĂ„g alltsĂ„ kriget ut pĂ„ grĂ€srotsnivĂ„, ljusĂ„r bort frĂ„n de stridandes propagandakommunikĂ©er. Herseys berĂ€ttelse fastslog sanningen att ett mĂ€nniskoliv alltid Ă€r ett mĂ€nniskoliv, oavsett om det tillhör en âvĂ€nâ eller âfiendeâ. PĂ„ detta vis blev reportaget en av utgĂ„ngspunkterna för vĂ„r tids fredsrörelser â bland dem finns den japanska organisationen Nihon HidankyĆ, som vann 2024 Ă„rs fredspris.
Ănda sedan de bildades hade fredsrörelserna fĂ„tt kĂ€mpa med en besvĂ€rlig frĂ„ga: mĂ„ste man inte ta till vapen mot stater som med vĂ„ld utmanar rĂ„dande status quo? Fredsaktivisterna hade försökt bemöta detta genom att peka pĂ„ möjligheten av totalblockad, alltsĂ„ anvĂ€ndning av rent ekonomiska sanktioner, mot fridstöraren. Deras effektivitet föreföll dock inte garanterad. Men nĂ„gra Ă„r efter Hiroshima var det inte fredsaktivisterna som stĂ€lldes inför svĂ„ra frĂ„gor. Det
var deras motstÄndare, som nu mÄste förklara om det var vÀrt priset att ta till vapen nÀr det fanns en uppenbar risk för kÀrnvapenkrig och ömsesidig utplÄning. *
Den 6 augusti 1945 var en dag som alla andra i Sverige. Radion sĂ€nde sin morgonandakt och klockan 8 var det nyheter med vĂ€derleksrapport. Vid lunch hörde man som vanligt klockspelet frĂ„n Stadshustornet, dagens dikt lĂ€stes och dĂ€refter pĂ„gick en timmes grammofonmusik. Nyheten om atombomben anlĂ€nde först följande dag. Svenskarna var vid denna tid ett tidningslĂ€sande folk. Hur reagerade en liten ortstidning â till exempel i nordvĂ€stra SkĂ„ne?
Det Àr tydligt att det tog tid att samla sig till en kommentar inför de omvÀlvande nyheterna frÄn Japan. Den 11 augusti fanns en ledarartikel i Engelholms Tidning, som stÀllde frÄgan vad som blivit den vÀrsta chocken för den japanska krigsledningen: atombomberna eller Sovjetunionens krigsförklaring, som tillkÀnnagetts den 9 augusti. Sedan 1944 hade det stÄtt klart att Japan var pÄ vÀg att förlora kriget, och nu var nederlaget omedelbart förestÄende. Men tidningen nöjde sig inte med att diskutera bombanfallen som en enstaka krigshÀndelse utan insÄg ocksÄ dess mer övergripande betydelse. Artikeln talade om bombernas fruktansvÀrda
effekter och slutade med nĂ„gra allvarsord. âVerkningarna av ett nytt krig med de vapen som nu uppfunnits, vĂ„gar man inte tĂ€nka pĂ„. MĂ€nsklighetens frĂ€msta mĂ„l mĂ„ste bli: fred till varje pris.â
Den svenska pressen reagerade pÄ varierande sÀtt inför nyheterna frÄn Japan. Ingen tidning gick sÄ lÄngt som till att lovprisa bomberna. DÀremot uttrycktes en lÀttnad över att de allierade kommit före Tyskland i kapplöpningen om att utveckla kÀrnvapen. Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning hade under 1930-talet drivit en uttalat JapanvĂ€nlig linje. Efter att Japan slutit sig till Tyskland och Italien hade redaktör Torgny Segerstedt, kĂ€nd för sin antinazistiska hĂ„llning, dock blivit mera kritisk. 1945 följde tidningen troget hans linje men var uppenbart skakad över anvĂ€ndningen av kĂ€rnvapen och underströk att verkningarna var fasansvĂ€ckande. Tidningens budskap var att bomben inte kunde lĂ€mnas i hĂ€nderna pĂ„ en enda nation. Ăven andra lĂ€nder borde ha den, som ett sĂ€tt att avskrĂ€cka
mÀnniskor frÄn att anvÀnda den i framtida krig.
Ingen tidning hade Ànnu dragit en grÀns mellan konventionella vapen och atombomber. De senare sÄgs som ett vapen bland alla andra, fast mera kraftfullt. Arbetet i Malmö diskuterade huvudsakligen rent tekniska frÄgor och var mest intresserad av fredlig anvÀndning av atomkraft, som man trodde skulle kunna lösa framtidens problem. Kol och olja skulle bli överflödiga som
brÀnslen. TongÄngarna var snarlika i Dagens Nyheter men verkade mer kritiska till atombomben och framhöll att den hade tvÄtusen gÄnger större sprÀngkraft Àn britternas största bomb pÄ 10 ton.
En artikulerad röst var frikyrkliga Svenska Morgonbladet, som var liberal och brittiskvÀnlig. Den undrade hur vissa lÀnders regeringar tÀnkte i rustningsfrÄgor, om det bara fokuserades pÄ teknik och aldrig pÄ etik.
Tidningen efterlyste ansvarskĂ€nnande forskare och varnade för âmental brutaliseringâ. Visserligen lĂ€t det ihĂ„ligt nĂ€r japanska militarister fördömde bombanfallen som en krigsförbrytelse, men man betonade att nu Ă€ven neutrala lĂ€nder protesterade mot USA:s attacker. Att anvĂ€nda atombomber mot vĂ€rnlös civilbefolkning i Japan var avskyvĂ€rt. Det hade rĂ€ckt om man demonstrerat vapnets verkan i ett obebott omrĂ„de.
Sammanfattningsvis fanns ett omfattande spektrum av Äsikter i Sverige om kÀrnvapeninsatserna mot Japan. Troligen var det likadant i mÄnga andra lÀnder.
KÀrnvapen möttes alltsÄ med blandade kÀnslor frÄn första början.
Utvecklingen av atombomben markerar en station pÄ en lÄng resa. MÀnniskan Àr en aggressiv varelse och hennes historia har stÀndigt prÀglats av rustning och framtag-
ande av nya vapen. FrÄn pilbÄge och svÀrd gjordes ett kvalitativt sprÄng i och med uppfinningen av kanoner och gevÀr i slutet av medeltiden. Den industriella revolutionen resulterade i Ängdrivna pansarskepp, kulsprutor och undervattensbÄtar. Alfred Nobel uppfann dynamiten under 1800-talet. NÀr italienarna började flygbomba sina osmanska fiender under Tripolikriget 1911 fick stridandet Ànnu en dimension. Med första vÀrldskriget tillkom sedan giftgas och stridsvagnar.
I takt med att krigen blev alltmer förödande föddes en pacifistisk rörelse. Den prÀglades i början av stor optimism och bestod av grÀsrotsorganisationer som antog troskyldiga resolutioner om avrustning och folklig kontroll över utrikespolitiken. Vissa regeringar ville mÄhÀnda krig, men massorna önskade fred. Rörelsen hade kÀnda namn som Henri Dunant, Bertha von Suttner och Ludwik Zamenhof, vilka hoppades och trodde att mÀnniskans förnuft skulle kunna förhindra framtida katastrofer. Den sistnÀmnde ansÄg sig ha hittat det perfekta fredsskapande verktyget: ett vÀrldssprÄk. Zamenhof konstruerade ett lÀttlÀrt tungomÄl med en grammatik utan undantag, till exempel fanns inga oregelbundna verb i det sprÄk som han kallade esperanto. Nu skulle mÀnniskorna kunna kommunicera enkelt över nationsgrÀnserna, tÀnkte han. Resultatet kunde bara bli ett, nÀmligen stabil fred.
