9789180506885

RAGNARÖK

Vikingatidens slut och det som kom därefter

Ted Hesselbom & Anna Lihammer

historiska media

bildkällor

David Karnå: 19; Författarfoto: s. 67, 145; Håkan Svensson: 193; Lunds universitetsbibliotek: s. 30; National Museum of Scotland: s. 165; Riksantikvarieämbetet: s. 11, 259 (Bengt A. Lundberg); Sigtuna museum: s. 211; Världskulturmuseet: s. 43; Wikimedia Commons: s. 9, 29, 77, 93, 101, 115, 123, 154, 175, 185, 203, 223, 235, 247

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media, Anna Lihammer och Ted Hesselb0m 2025

Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbild: Trärelief från Urnes stavkyrka i Norge. Motivet anses visa Ragnarök. Foto: Micha L. Rieser/Wikimedia Commons Bild på för­ och eftersättsblad: Roger II:s kröningsmantel.

Foto: Dennis G. Jarvis/Wikimedia Commons

Tryck: ScandBook AB, Falun 2025

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978­91­8050­688­5

Innehåll

Förord 7

Djävulen vaknar 14 Þjórsárdalur, 1104

Två danska mynt i Rom 24 basilica sancti petri, 1104

Graverade glasskärvor 42 raqqa, 1104

Vansinnesfärd framåt, med blicken riktad bakåt 58 vallé d’absinthe, 1115

Vingslag av siden och porslin 73 hangzhou, 1127

Systrarna 85 vä, 1130

Vid regnbågens slut 99 lummelunda, 1143

Endast kamelen vet det hundrade 112 toledo, 1143

Fienderna blir fler och fler 122 edessa, 1144

Uppåt, mot ljuset 133 saint­denis, 1144

Kunskapen befrias 149 paris, 1150

Bärsärkar och biskopar 163 yttre hebriderna, 1150

Världens absoluta mitt

sicilien, 1154

Skrivet i guld

timbuktu, 1160

Många vägar till paradiset

purgatorium, 1170

Borgen Sion vid Nidarälven

trondheim, 1182

Staden blir sin egen

sigtuna, 1185

Som påfåglar

outremer, 1192

Störst av allt är kärleken

ardres, 1194

Vägledning för de villrådiga

marseille, 1204

Förord

Vikingatidens människor visste precis hur deras värld skulle sluta. Allt skulle rämna i Ragnarök – ett förutbestämt kaos av bitande kyla, nattsvart mörker, angrepp av fruktansvärda monster och en gigantisk slutstrid där döda krigare reser sig igen för en sista kamp.

Först ska det komma en vinter som aldrig går över. I den iskalla kylans spår följer missväxt och svält som får bröder att slåss mot varandra om de sista resterna av mat i världen. Därefter kommer Fenrisulven lös. Fjättrad djupt under bergen har besten väntat men slår sig nu fri, rusar upp ur underjorden och slukar solen. I mörkret som uppstår går sönderfallet allt snabbare. När tre tuppar gal – en hos asagudarna, en hos jättarna och en hos Hel i dödsriket – går undergången inte längre att hejda. Ragnarök har börjat. Midgårdsormen släpper sin svans, reser sig häftigt ur havet och får väldiga flodvågor att störta mot land. Vågorna lösgör skeppet Nagelfar från sin förtöjning. Med skeppet förs kaosvarelser, eldhärskare och förintare från Muspelheim, eldens värld, till gudarnas och människornas riken. Världsträdet Yggdrasil skakar i sina grundvalar och människorna börjar självmant vandra mot Hel. Guden Heimdall blåser i sitt stora horn och inleder den allra sista striden. Gudarna rider till kamp med en väldig här av döda krigare. På en plats som kallas Tusenmilaslätten möter de kaosvarelsernas styrkor. Fenrisulven slukar Oden men blir själv dödad av Odens son Vidar. Tor slår ihjäl Midgårdsormen

men blir samtidigt dödad av ormens giftiga bett. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp Tyr men guden lyckas skära upp monstret inifrån.

Frej slåss mot jätten Surt, eldens härskare. Samtidigt som Frej spetsar Surts öga med ett hjorthorn klyvs han av jättens brinnande eldsvärd. Därefter sätter Surt hela världen i brand.

Resterna sjunker ner i det ändlösa mörkret på havets botten och slutet är ett faktum.

Vikingatidens värld var en väv av det verkliga, faktiska samhället och den mytologi som människorna trodde på. Allt hängde ihop. Naturlandskapet genomsyrades av sagor, legender och väsen man ständigt måste förhålla sig till. Gudarnas Asgård speglades i människornas värld. Sedan långt före vikingatiden hade aristokraternas gårdar byggts för att efterlikna gudarnas hallar och aristokraterna själva hade iklätt sig gudarnas roller på jorden. Speglingarna av gudarnas värld syns i hur gårdarna byggdes upp och planerades, i föremålen man visade upp, kulten man utövade och i alla de gravgåvor man fick med sig till nästa liv. Makthavarna i Skandinavien var inte ensamma om sådana föreställningar. Idéer om härskarnas gudomlighet fanns på många andra håll. Samtidens bysantinska och tysk­romerska kejsare framställde sig som snarlika Kristus. Även de var sakrala härskare, det vill säga makthavare som i någon mån gjorde anspråk på att vara gudomliga. I den fornnordiska mytologin flöt gudar och människor samman i en väl definierad ordning. Allt var kosmos. Att den värld man kände till en dag skulle gå under och försvinna tvivlade ingen på. Tvärtom visste man ju både att det skulle ske och hur det skulle gå till. Världen skulle förgås i kyla, mörker, eld och kaos. Samhället och naturen skulle krossas i en sista strid och resterna sjunka ner i det mörker som rått före tidens början.

Apokalypsen – världens undergång gestaltad på ett träsnitt av Albrecht Dürer (1471–1528) genom de fyra ryttarna: Segraren, Kriget, Svälten och Döden.

Men i vikingatidens världsbild kom det också något efter undergången. Världen skulle återfödas. Slutet var samtidigt en början. Tillsammans skulle överlevande gudar och människor skapa en ny och bättre värld där guden Balder styrde. Precis

hur den världen skulle bli visste man inte, men allt var inte tryggt och säkert. Berättelsen om Ragnarök slutar med att de överlevande ser draken Nidhögg flyga i väg över himlen.

Draken levde vid Yggdrasils fot och gnagde på livsträdets rötter. Att han överlevt Ragnarök visade att det fanns ondska även i den nya världen.

Föreställningarna om Ragnarök finns nedtecknade i dikten Völvans spådom eller Völuspa som ingår i den poetiska Eddan, nedskriven kring år 1270. Det är en berättelse om undergång och återskapelse. Berättelser på samma tema finns i många andra religioner från olika delar av världen, till exempel i Mellanöstern, bortre Asien och Amerika. Sådana brukar sammanfattas som eskatologi, föreställningar om tidens slut. De förenas av att det finns tecken på att undergången närmar sig som man måste lägga märke till. Inom kristendomen förebådas världens undergång av apokalypsens fyra ryttare: Segraren, Kriget, Svälten och Döden. Inom islam finns uppfattningen att domedagen kommer när ärligheten är förlorad i världen och makten tillhör dem som inte förtjänar den. I judendomen förväntas tumultartade händelser förebåda tidens slut.

Völvans spådom tolkas ibland som kristen propaganda eftersom den skildrar de fornnordiska gudarnas död och den Kristuslika Balders seger. Andra har sökt diktens inspirationskällor i minnen av dramatiska händelser som levt kvar och blivit en del av det fornnordiska samhällets föreställningsvärld. Berättelsen om Ragnarök beskriver hur solen färgas svart, somrarna blir kalla, landet sjunker i havet, ånga sprutar upp och flammor kastas högt mot skyn. Beskrivningen anses ibland reflektera en klimatkatastrof som inträffade vid 500­talets mitt. Orsaken bakom katastrofen var att flera vulkanutbrott skedde under en kort period vilket ledde till mör­

På Tullstorpsstenen (DR271) i Skåne finns ett gapande odjur och ett skepp, som kan föreställa Fenrisulven och Nagelfar. Stenen finns på kyrkogården vid Tullstorps kyrka. Osignerad teckning, okänt årtal.

ker, kyla och svält över stora delar av världen. Snart följdes hungersnöden av den pandemi som brukar kallas justinianska pesten. Andra forskare har lagt fram tesen att beskrivningen bygger på vulkanen Katlas utbrott på Island år 939.

Från vikingatiden finns bildstenar och runstenar som skulle kunna vara gestaltningar av föreställningarna om Ragnarök, till exempel Ytterenhörnastenen i Södermanland som visar en krigare i kamp mot ett odjur. Tullstorpsstenen i Skåne, Sankt Paulsstenen i London och den mer än två meter höga

Vangstenen i nuvarande Norge visar alla till synes ett gapande odjur i färd med att sluka solen. På de två sistnämnda tycks odjuret omges av kaos och på stenen i Tullstorp finns dessutom ett skepp som skulle kunna föreställa Nagelfar. Vikingatidens människor var övertygade om att världen som de kände den skulle gå under i eld, krig, blod och naturkatastrofer. Slutet skulle bli dramatiskt och den nya världens födelse lika storslagen. Men hur tog vikingatiden egentligen slut? Vad var det som hände?

Svaren på de frågorna är temat för den här boken. Det är en berättelse om hur vikingatidens värld slutade och vad som kom därefter. Den kommer att föra oss genom maktkamper, religiös fanatism, kärlek, ekonomisk utveckling, kunskapstörst, nyfikenhet och drömmar om en bättre värld.

I boken står 1100­talet i centrum, ofta beskrivet av historiker och arkeologer som det undflyende århundradet. Ett sekel som är ovanligt svårt att fånga. Alltför mycket händer och alltför mycket är motsägelsefullt eller något annat än det i förstone ser ut att vara. Även källorna som kan användas är spretiga och utspridda. Arkeologi och historia tycks berätta om olika saker. Kanske kan man kalla hela seklet för ett slags Ragnarök: en gräns mellan något som varit och något som skulle komma. Mellan en gammal värld och den värld som så småningom skulle utvecklas till den vi lever i idag.

Vi som skrivit den här boken är en arkeolog och en konstnär. Vi började skriva tillsammans för att vi insåg att vi ser på historien på olika sätt. Beroende på perspektiv och vad man har med sig för erfarenheter ser ens öga annorlunda på det som betraktas. Tillsammans får vi en större referensram. Genom arkeologens respektive konstnärens öga kompletterar vi varandras bilder. Det gömda och glömda som kommer fram i

en arkeologisk utgrävning visar de berättelser som aldrig var avsedda att berättas. Arkitektur, konst och byggnadselement, som skulpturer, fresker och ornamentik, rymmer andra berättelser. Liksom den skrivna texten och de arkeologiska fynden berättar konstuttrycken om det dåtida samhället.

Men vi hade inte klarat att närma oss 1100­talet själva. Vi vill rikta ett varmt tack till de forskare och sakkunniga som under skrivandets gång frikostigt delat med sig av kunskap, tankar och idéer. Därför vill vi rikta ett stort och varmt tack till Mohammad Fazhlashemi, Kurt Villads Jensen, Cecilia von Heijne, Leif Johansson, Anna Kjellström, Peter Carelli, Fredrik Svanberg, Peppe Bergström Hesselbom och Valdemar Lihammer.

Vi vill också rikta ett stort och varmt tack till vår förläggare Lena Amurén, som trodde på idén, och till vår redaktör Hugo Nordland som hjälpt oss att gå från idé till bok.

Ted Hesselbom & Anna Lihammer våren 2025

Djävulen vaknar

Þjórsárdalur, 1104

Ett dån klöv tystnaden. Människorna som bodde i Þjórsárdalur måste ha varit helt oförberedda när elden började spruta upp ur vad de trott var ett vanligt berg. Stenblock och giftig gas från jordens inre störtade ner över landskapet. Tjocka dimmor av aska svepte in dalen i mörker. Fenrisulven var lös och nu väntade undergången i Ragnarök för både människornas och gudarnas världar.

Under vikingatiden hade de långväga handelsvägarna blivit fler och fördjupats. Därför kunde historien om vulkanens utbrott år 1104 snabbt spridas över kontinenten. Längs ryktets färdväg omtolkades den till en berättelse om hur Djävulen vaknat långt i norr och slagit upp helvetets portar.

Island och vikingatidens värld

Att det bodde människor på Island var en konsekvens av utvecklingen under vikingatiden. Vid 700­talets början hade stora delar av Europa återhämtat sig från romarrikets fall och längs de vidsträckta handelsvägarna färdades åter människor och varor. Under 800­talet växte vidsträckta imperier fram som gjorde det möjligt att på ett tryggare sätt än förut färdas långa sträckor inom deras gränser. Samtidigt gjorde ett allt

varmare klimat det möjligt för människor att bosätta sig på platser mycket långt i norr.

Människor från Skandinavien intog en aktiv roll i den värld som öppnades. Man reste, härjade, bedrev handel eller tog tjänst i något av tidens stora riken. Många flyttade till obekanta platser som låg mycket långt bort i öster, väster, söder och norr.

En av dessa platser var Island, men det var inte skandinaver som upptäckte ön. Redan i början av 800­talet hade irländska eremiter sökt sig till Island, men ett halvsekel senare ändrade inflyttningen karaktär. Nu anlände ett stort antal människor, särskilt många under det skede som kallas landnamet, åren 870–930. När inflyttningstakten därefter ebbade ut var öns befolkning minst 30 000 personer. Vilka de var finns nedtecknat i Landnámabók, nedskriven på 1200­talet långt efter de händelser den skildrar. Modern språkforskning och DNA­analyser visar att många av de inflyttade kom från Skandinavien, Skottland, Irland eller områden i England där det fanns bosättningar med skandinaviska kopplingar.

Människorna som koloniserade Island var inte tillfälliga besökare utan hela familjer som förde med sig kompletta hem till ön: möbler, husgeråd, boskap och redskap av olika slag.

Skeppens storlek var ofta i paritet med tidens boningshus och de fylldes med allt som behövdes i ett hem. Både fria och ofria följde med, alla med sin givna plats och sitt uppdrag. De hade inga planer på att återvända till Skandinavien utan var fast beslutna att skapa sig ett nytt liv vid världens ände.

På Island tycks nybyggarna ha försökt återskapa det traditionella skandinaviska samhälle som de lämnat bakom sig. Det vikingatida Skandinavien var i många avseenden en lokal värld. Byar och bygder var centrum i de flesta människors liv, styrda av aristokrater med lokalt inflytande, vilka i sin tur förenades

med varandra i olika slags nätverk. De lokala aristokraternas gods, ofta kallade centralplatser, var noderna i denna värld. Här utövades makt och religion, här skedde handel och avancerat hantverk, här knöts allianser och nätverk. Världen var en spegling av hur man föreställde sig gudarnas värld och uppdelad i en ordnad och en oordnad del. I den ordnade, trygga delen bodde människorna. Den oordnade där utanför befolkades av monster, vidunder, jättar och troll. Gränserna mellan levande och döda var flytande. De döda fanns i de levandes värld och dem behövde man hela tiden hålla sig väl med.

En anledning till att så många människor flyttade till Island var tidens politiska utveckling i Skandinavien. Mot slutet av 800­talet hade ambitiösa skandinaviska kungar och andra makthavare inspirerats av tidens stora kristna och muslimska riken. Successivt försökte de bygga upp något liknande hemma med hjälp av nya typer av verktyg för maktutövning. Det var en ny världsordning som inte passade alla.

Eftersom Island var helt självständigt från kungar och centralmakt skulle de nyanlända där ha kunnat skapa vilket slags samhällsordning som helst. Ändå valde de en traditionell ordning med djupa rötter i järnålderns Skandinavien. Samhället som växte fram på Island blev liksom det skandinaviska ett samhälle där makten utövades av ett antal mäktiga jordägare. På Island kallades dessa mäktiga personer för godar. Det var dessa som bestämde i stort och smått, och som tillsammans träffade viktiga beslut på tingen.

Lugnet rämnade

Þjórsárdalur var en med dåtida isländska mått tätbefolkad dalgång där det bodde 400–600 personer. I början av 1100talet levde man förmodligen på ungefär samma sätt som under

vaknar

vikingatiden. En del av gårdarna hade legat på samma plats ända sedan landnamet två sekel tidigare och det kändes som en trygg och bra plats att leva på.

När berget rämnade 1104 och elden kastades upp över himlavalvet måste många av de som bodde i dalen ha dött. Minst ett tjugotal gårdar i Þjórsárdalur övergavs för alltid och även landskapet förstördes. Vulkanutbrott sprider inte bara lava, aska och sten utan även dödliga gaser som innehåller svavel, klor, bismut, tallium och kvicksilver. Gaserna skadar såväl marker som vegetation och människor. Även de som överlevde måste ha drabbats av livslånga besvär av förgiftningar, ögonskador, huvudvärk, allergiska problem och andningssvårigheter. De människor som begravdes på den närliggande kyrkogården Skeljastaðir under decennierna efter utbrottet hade skyhöga halter av kvicksilver inlagrade i skeletten.

Utgrävningar av ett antal gårdar i dalen ger inblick i livet före utbrottet och visar stora likheter med hur människor levde i det vikingatida Skandinavien. Mest känd är gården Stöng, som rekonstruerats och går att besöka. Före katastrofen fanns här ett stort boningshus, en smedja, ekonomibyggnader och en liten kyrka med tillhörande begravningsplats. Husen var byggda av sten och torv. Ett av dem kan invändigt beskrivas som en hall, det vill säga ett stort rum för festande, religionsutövning och audienser. Sådana hallar är karaktäristiska för de vikingatida residensen i Skandinavien. Fynden som gjordes vid utgrävningen av Stöng är sådana som man kan förvänta sig på en välmående gård, bland annat föremål som har samband med djurhållning, textilframställning och smide.

Nyligen har ännu en gård undersökts i dalen. Även denna övergavs i samband med vulkanutbrottet. Här hittades en gryta av täljsten från nuvarande Norge mer än 100 mil åt sydöst. Föremål tillverkade av samma typ av täljsten har också hittats

i nuvarande Danmark, Tyskland och Sverige. Fyndet visar hur människorna i dalen hade tillgång till varor från platser belägna mycket långt därifrån och var en del i nätverken som spände över världen.

Enligt skriftliga källor övergick befolkningen på Island till kristendomen kring år 1000 efter ett gemensamt beslut på tinget i Thingvellir. Ändå hittades en torshammare av sten på den nyupptäckta gården. Torshammare kopplas till den fornnordiska religionen och anspelar på asaguden Tors hammare Mjölnir. Oftast är torshammare tillverkade av silver, järn eller bly. Sådana har hittats över hela norra Europa, från Island i väster till Ryssland i öster. De fornnordiska gudarna hade olika betydelse för olika samhällsklasser. För aristokraterna var Oden och Freja de viktigaste, men för de flesta människor var Tor med sin makt över väder och skördar den mest betydelsefulla.

Vid tiden för vulkanutbrottet hade Island varit kristet sedan ungefär ett sekel, vilket gör torshammaren spännande. Från andra håll finns exempel på att man varit pragmatisk i gränslandet mellan den gamla och den nya religionen. Från flera platser finns torshammare med inpunsade kors, exempelvis från Stenby (Östergötland), Fønskov (Fyn), Kabbarp (Skåne) och Lugnås (Västergötland). I Trendgården på Jylland har man hittat en och samma gjutform för både torshammare och kors. Island skiljer sig dock från andra områden, dels för att kristnandet – i varje fall enligt de skriftliga källorna – skedde genom ett beslut på tinget, dels för att torshammare är ovanliga här. Bara två stycken har hittats på ön. Torshammaren från Þjórsárdalur blir på det sättet ett unikum.

När arkeologer undersökt några av de gårdar i Þjórsárdalur som förstördes av utbrottet år 1104 kunde man konstatera att bebyggelselämningarna täcktes av tefra, det vill säga ett slags

Hekla som det såg ut 16 maj 2009. Lavafloden i förgrunden är från ett utbrott 1947.

aska. Den tefra som kom från just det utbrottet var ljus till färgen, vilket tyder på att det fanns en hög halt av kiseldioxid under själva utbrottet. Av allt att döma tycks det inte ha avsatts någon lava år 1104, men däremot enorma mängder tefra. Detta skiljer sig från vulkanen Heklas övriga kända utbrott. Vi vet inte varför men en möjlig orsak kan vara att magma kommit i kontakt med is, rimligen från kringliggande glaciärer, vilket mycket snabbt kan ge enorma mängder tefra.

Hekla skulle fortsätta att få relativt täta utbrott under de följande seklerna. Det andra utbrottet, år 1158, formade lavafältet Efrahvolshraun och partiklar från utbrottet har hittats i sjöar och mossar flera hundratals mil bort. Tredje utbrottet kom år 1206 och det fjärde redan 1222. Det femte utbrottet, år 1300, tycks ha varit särskilt kraftigt. Härefter verkar all mänsklig aktivitet kring Þjórsárdalur ha upphört. Nu återkom man inte ens för tillfälliga besök eller för att lämna djur på bete.

Vulkanen vaknar men källorna tiger

Hekla är en så kallad stratovulkan som ligger relativt isolerad i landskapet. Sådana vulkaner får häftiga utbrott där sten, aska och lava kastas högt upp i atmosfären. Utbrotten leder till de dödligaste och svåraste konsekvenserna av alla vulkantyper. Mest känt är kanske Vesuvius utbrott år 79 som förintade de romerska städerna Pompeji, Herculaneum, Stabiae och Oplontis och dödade tusentals människor. Även vid detta utbrott vaknade vulkanen ganska plötsligt efter många seklers sömn. Samtida romerska källor beskriver ett våldsamt förlopp som började med ett skräckinjagande eldsken ovanför Vesuvius topp följt av ett mycket häftigt utbrott där magma kastades mer än 500 meter upp i luften. Utbrotten följs ofta av skred, slamströmmar, tsunamier och översvämningar lokalt och av mörker, kyla, dimma och missväxt över stora delar av jorden.

Island är en av de mest vulkaniskt aktiva platserna i världen. Ön ligger mitt över Mittatlantiska ryggen, som är en gräns mellan två kontinentalplattor. Det innebär att Island, liksom hela Atlanten, bokstavligen dras isär just här. Magman som väller upp i såren mellan plattorna skapar ständigt nya landskap, ibland till och med nya öar. Ön Surtsey, döpt efter eldjätten Surt, är ett nutida exempel. Surtsey tillkom genom ett vulkanutbrott på 1960­talet.

Klimatet under vikingatiden var varmare än normalt. En av förklaringarna är att det var ovanligt få vulkanutbrott i världen under denna period. När vulkaner som Hekla eller Vesuvius får utbrott slungas så mycket partiklar upp i atmosfären att solljuset får svårt att tränga igenom, en effekt som ibland håller i sig under flera år. Den långvariga avsaknaden av sådana partiklar under vikingatiden var en bidragande orsak till att klimatet kunde bli varmare.

vaknar

Geologiska spår visar att vulkanen Katla på Island fick utbrott år 939, men Katla är inte samma typ av vulkan som Hekla utan en subglacial vulkan vars utbrott inte nödvändigtvis tränger igenom den ovanliggande glaciären. Utbrottet var dock så kraftigt att det bildade dalgången Eldgjá, en av de största vulkaniska dalarna i världen. Klimatdata visar att de efterföljande åren blev ovanligt kalla, med sämre skördar som följd i Europa, Nordamerika och Centralasien. Från så geografiskt skilda områden som Centraleuropa, Nordafrika, de muslimska kalifaten i Mellanöstern och på Iberiska halvön samt Kina berättar skriftliga källor om samma saker: svåra vintrar, oförklarligt dis och hungersnöd. Trots detta är de isländska skriftliga källorna märkligt tysta. Filologen Mathias Nordvig har föreslagit att berättelserna om Ragnarök i själva verket är beskrivningar av vulkanutbrott. I vikingatidens värld var natur och landskap levande och bebodda av många olika slags varelser som människan ständigt måste förhålla sig till. Livet präglades av en annan syn på varför olika saker hände. Det var en värld där det var lika självklart att eld som sprutar upp ur ett sprickande berg eller en sammanstörtade jordskorpa kunde ha sin orsak i de fornnordiska gudarnas kamp mot monster och kaosvarelser. När sagorna långt senare skrevs ner blev allt detta tolkat genom en kristen kontext och därför obegripligt. Berättelserna som överlevt har traderats muntligt från generation till generation under långa tider innan de till slut skrevs ner. Även om de nog betraktats som sanningar har de formulerats av människor som utgått från en i huvudsak hednisk världsbild och därefter tolkats och successivt anpassats och förändrats av människor som allt mer betraktade sig själva som kristna. På det sättet kan ett minne ha förvandlats till ett annat slags berättelse. Antropologen Kirsten Hastrup har föreslagit att skriftens införande