SkĂ„nska kriget 1675â1679
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Katarina Harrison Lindbergh 2025
SĂ€ttning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Kartor: LönegÄrd & Co
Omslag: LönegÄrd & Co
Omslagsbild: Karl XI i slaget vid Lund. OljemÄlning av Johann Philip Lemke, Nationalmuseum
Tryck: ScandBook EU, 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-8050-675-5
InnehÄll
Till lÀsaren
SkĂ„nska kriget Ă€r en rörig och svĂ„röverskĂ„dlig konflikt, vilket du som lĂ€ser denna bok kommer att mĂ€rka. För att göra förloppet lĂ€ttare att följa har jag valt att bryta ut delar av kriget i egna kapitel. Det gĂ€ller exempelvis den tyska delen av kriget och GyldenlĂžvefejden. Fördelarna Ă€r mĂ„nga. KrigsskĂ„deplatserna blir lĂ€ttare att förstĂ„, sammanhang blir tydligare, och jag har kunnat tillĂ„ta mig att ha med fler detaljer Ă€n vad som annars hade varit möjligt. Det finns en nackdel: kronologin. Som lĂ€sare mĂ„ste du vara uppmĂ€rksam pĂ„ att texten ibland hoppar tillbaka i tiden. En annan svĂ„righet jag har stött pĂ„ Ă€r namn. Ska Kristian V:s bror kallas Jörgen eller JĂžrgen, eller rentav Georg? I Sverige Ă€r det vanligt att han kallas Georg eftersom han gifte sig med en engelsk prinsessa. I dansk historia Ă€r han alltid JĂžrgen. Jag har valt att kalla honom Jörgen. Slaget vid Lund heter alltid slaget vid Lund, men krigets första batalj intrĂ€ffade vid Fyllebro, delvis pĂ„ sjĂ€lva bron. ĂndĂ„ kallas drabbningen ofta slaget vid Halmstad. Den stora bataljen vid Tirup har flera namn, ibland slaget vid Ylleshed och oftare slaget vid Landskrona. Men Landskrona ligger lĂ„ngt frĂ„n Ylleshed, dĂ€r byn Tirup ligger. Som författare gör man avvĂ€gningar mellan tradition, kĂ€nsla och historiska fakta.
Jag har genomgÄende moderniserat stavning och sprÄk i citerade kÀllor för att göra boken lÀttare att ta till sig. 1600-talssvenskan Àr en hög tröskel att ta sig över för en nutidsmÀnniska.
Katarina Harrison Lindbergh, à karp vÄren 2025
Det lÄnga förspelet
SkÄnska kriget var en liten del av en lÄng och svÄr konflikt mellan Danmark och Sverige. Bekymren var lÄngt över 100 Är gamla nÀr Danmark förklarade krig den 2 september 1675. För att förstÄ kriget krÀvs det en omfattande förklaringskedja som berör bÄde lÀndernas egna segdragna kontroverser och de stater pÄ kontinenten som under andra halvan av 1600-talet blandade sig i politiken i norra Europa. LÄt oss börja med relationerna mellan Danmark och Sverige.
En viss rivalitet hade funnits redan under medeltiden. Ibland hade den blossat upp i krigshandlingar, men riktigt svÄrt blev det inte förrÀn pÄ 1500-talet. DÄ knakade Kalmarunionen i fogarna, Kristian II genomförde Stockholms blodbad och svenskarna bröt sig slutligen loss och valde Gustav Vasa till kung. Den unge Gustav ville inte ha krig mot grannen i söder. Ett viktigt skÀl till hans första Àktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg var just nÀrheten till Danmark. Katarinas storasyster Dorotea var nÀmligen gift med den danske prinsen Kristian. Gustav stöttade Kristian militÀrt i hans ambition att bli dansk kung, vilket lyckades 1536, och kontakterna mellan regenterna var dÀrefter goda under nÄgra Är. Men sÀmjan höll inte i sig.
Orsakerna var mÄnga. En anledning var att svenskarna oroade sig över att danskarna önskade ÄterupprÀtta Kalmarunionen. Det skulle ha inneburit slutet för huset Vasas tid vid makten. Ett annat skÀl var att bÄda lÀnderna sÄg expansionsmöjligheter i Baltikum,
dÀr Tyska orden hade tappat greppet och lÀmnat ett maktvakuum efter sig. Kung Gustav var inte sÀrskilt intresserad av omrÄdena i öster, men hans tvÄ Àldsta söner, Erik och Johan, sÄg hÀr goda framtidsutsikter. För hertig Johans del ledde detta till Àktenskapet med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och en livstid av osÀmja med Ryssland.
Den Ă€ldste sonen Erik, som blev kung Erik XIV nĂ€r Gustav dog Ă„r 1560, fick i början av sin regeringstid makt över den estniska staden Reval (Tallinn) med angrĂ€nsande landskap, eftersom invĂ„narna vĂ€nde sig till honom och bad om beskydd. Erik var inte sen att acceptera erbjudandet, vilket gav honom en god maktbas söder om Finska viken. Kort tid senare fortsatte hans expansion. Detta innebar att kontakterna med Danmark försĂ€mrades eftersom Ă€ven danskarna hade ansprĂ„k pĂ„ Estland. Kung Fredrik II hade placerat sin bror Magnus som herre i furstbiskopsdömet Ăsel-Wiek för att hĂ„lla stĂ€llningarna i Baltikum för dansk rĂ€kning. Sett ur dansk synvinkel var Sveriges nya ambitioner hotfulla. Under lĂ„ng tid hade Danmark varit det mest framstĂ„ende landet i Skandinavien, och de svenska framstötarna i Estland riskerade att förĂ€ndra detta.
Danskarna ansÄg att de hade gammal rÀtt till det estniska omrÄdet eftersom de hade kontrollerat det pÄ 1200-talet. Revalborna borde alltsÄ inte ha sökt sig till Sverige utan till Danmark.
Till detta kom att lÀnderna under flera Är retade upp varandra med propaganda, smÄaktighet, skurkstreck och mer eller mindre medvetna missförstÄnd och provokationer. à r 1563 bröt det förvÀntade kriget ut, det som kallas nordiska sjuÄrskriget. BÄda parter trodde att det skulle gÄ snabbt och att man skulle vinna stora segrar. I stÀllet utarmade konflikten lÀnderna under mÄnga Är.
Inrikespolitiskt blev nordiska sjuÄrskriget en katastrof för bÄde Sverige och Danmark. Kung Erik fick en olycklig konflikt med brodern Johan, som vurmade för sina egna baltiska projekt pÄ Sveriges bekostnad. Kontroversen blev sÄ djup att Johan dömdes till döden för högförrÀderi, men benÄdades och sattes i husarrest.
Efter att Erik slÀppt brodern ur fÄngenskapen 1567 började denne planera en kupp. Erik avsattes 1578, fÀngslades och mördades nio Är senare pÄ Johans order. Johan blev kung Johan III. Fredrik II:s bror Magnus drogs in i politiska allianser med Ryssland, vilket pÄ sikt ledde till hans fall. Fredrik överlevde kriget, men hans lands ekonomi lÄg i ruiner, hans bönder var plundrade och döda, grÀnsstÀder och landsbygd brÀnda.
Freden i Stettin slöts 1570, och det var en usel fred för alla inblandade. God vilja saknades och man hade inte löst de konflikter som lett fram till stridigheterna. FrÄgan var inte om utan nÀr ett nytt krig skulle bryta ut.
Det dröjde till 1611. DÄ anföll Fredrik II:s son, Kristian IV, Sverige, som nu regerades av Erik XIV:s och Johan III:s yngre bror Karl IX. Kalmarkriget, som det kom att kallas, varade till 1613, dÄ freden i KnÀred slöts. Redan i samtiden ansÄg folk att detta var akt tvÄ i konflikten mellan grannarna. OförrÀtter och olösta frÄgor frÄn nordiska sjuÄrskriget drogs upp av en ny generation.
Ett av de mer brĂ€nnande spörsmĂ„len gĂ€llde det svenska riksvapnet, tre kronor. Sedan Kalmarunionens dagar hade Ă€ven danska kungar anvĂ€nt vapnet, men detta ville inte svenskarna acceptera. Enligt deras uppfattning stĂ„tade danskarna med lĂ„nta fjĂ€drar, och bruket av kronorna visade, ansĂ„g man, att danskarna önskade Ă„terupprĂ€tta Kalmarunionen och lĂ€gga under sig de tre nordiska rikena igen. I Danmark var man oförstĂ„ende och hĂ€vdade envist att de tre kronorna i det danska riksvapnet bara skulle förstĂ„s som att man i Danmark kunde sin historia. Symbolen var en hyllning till det gemensamma förflutna, inte en illa dold önskan att ta över grannlandet. Efter nordiska sjuĂ„rskriget â dĂ„ de tre kronorna i vissa kretsar ansetts vara det viktigaste krigsskĂ€let â löstes inte frĂ„gan, men efter Kalmarkriget tvingades svenskarna acceptera att de tre kronorna ocksĂ„ skulle ingĂ„ i det danska riksvapnet.
Freden i KnĂ€red 1613 var en förödande fred för svensk del Ă€ven av andra skĂ€l. Liksom under Kalmarkriget hade Ălvsborg fallit i
danska hĂ€nder, och Ă€ven denna gĂ„ng mĂ„ste svenskarna betala en dryg lösensumma för att fĂ„ tillbaka fĂ€stningen. Ălvsborgs andra lösen drĂ€nerade svensk ekonomi under Ă„ren som följde, men den fick en ovĂ€ntad bieffekt. För att kunna betala mĂ„ste riket effektiviseras frĂ„n grunden. Ăverallt söktes inkomster. En stor del kom frĂ„n Falu koppargruva, som nu gick in i en storhetstid. Omfattande handel, vĂ€lfungerande administration, folkrĂ€kning inför skatteupptag och mycket annat ordnades för att lyfta landet ur krisen. Resultatet blev att Sverige, mer Ă€n Danmark, moderniserades. Dessutom genomfördes en kraftig militarisering med stora armĂ©reformer för att undvika att Sverige Ă„terigen skulle lida nederlag i ett krig.
Sverige hade samtidigt en stÀndigt pÄgÄende konflikt med Ryssland. Den hade inletts under Johan III:s dagar och aldrig riktigt kommit till ett avslut. Under Ären 1610 till 1617 bekrigade Sverige Ryssland i samband med den stora oredan, dÄ flera tronpretendenter tÀvlade om makten över Moskva. Svenskarnas ambition var att sÀtta en egen man pÄ den ryska tsartronen. à r 1617 slöts fred i Stolbova och Sverige fick Ingermanland och Kexholms lÀn.
Karl IX dog pĂ„ senhösten 1611, alldeles i början av Kalmarkriget, och hans tonĂ„rige son Gustav Adolf Ă€rvde tronen. Gustav II Adolf kom att gĂ„ till historien som en Sveriges stora krigarkungar, framför allt pĂ„ grund av de svenska framgĂ„ngarna i trettioĂ„riga kriget, som han ingrep i 1630. Ăven hĂ€r stod svenskar och danskar pĂ„ motsatta sidor, oförmögna att enas pĂ„ grund av misstĂ€nksamhet och bitterhet. Sverige slutade som en av segrarna i kriget, trots att Gustav II Adolf stupade i slaget vid LĂŒtzen 1632. Hans spĂ€da dotter Kristina tog över tronen, men hon var under mĂ„nga Ă„r i hĂ€nderna pĂ„ en förmyndarregering. NĂ€r westfaliska freden slöts 1648 tilldelades Sverige flera territorier: biskopsdömena Bremen och Verden, som blev svenska hertigdömen, staden Wismar med omland, öarna RĂŒgen, Usedom och Wollin, Vorpommern och en liten del av Hinterpommern. Segern vittnade om att de svenska armĂ©reformerna hade gjort landet starkt. Detta framgick Ă€nnu tydligare i den utdragna
konflikten med den gren av huset Vasa som hĂ€rskade i Polen. PĂ„ 1610- och 1620-talen erövrade Sverige en stor del av Livland (dagens Estland och Lettland) och flera stĂ€der i Preussen. StillestĂ„ndet med polackerna i Altmark 1629 bekrĂ€ftade att Sverige var en regional stormakt. Landvinsterna gjorde att Sverige behĂ€rskade landsbygd och stĂ€der runt hela Ăstersjön.
I skuggan av trettioĂ„riga kriget ledde avoghet, intrigerande, rĂ€dsla och erövringsambition fram till nĂ€sta vĂ€pnade konflikt mellan Danmark och Sverige, Torstensonska kriget, uppkallat efter den svenske fĂ€ltmarskalken Lennart Torstenson. Framför allt handlade konflikten om att svenskarna önskade bryta den danska dominansen i Ăresund. Tullarna pĂ„verkade svensk handel negativt, och landet led av att ha sĂ„ fĂ„ förbindelser med havet i vĂ€ster. SkĂ„ne, Halland och BohuslĂ€n lĂ„g ju i Danmark. Endast Ălvsborg hade en svensk hamn i vĂ€ster, och denna utsatta fĂ€stning hade fallit i danska hĂ€nder under de tvĂ„ senaste krigen. Lennart Torstenson, som befann sig i Tyskland, fick i början av hösten 1643 order att anfalla Danmark söderifrĂ„n. Samtidigt skulle Gustav Horn ta SkĂ„ne norrifrĂ„n, vilket ledde till det som kallas Horns krig. Inledningsvis gick allt enligt planerna, men efter en tid hĂ„rdnade motstĂ„ndet. Till sist, huvudsakligen beroende pĂ„ att den svenska flottan vann en avgörande seger i slaget vid Femern i oktober 1644, bröt svenskarna dödlĂ€get och vĂ€nde kriget till sin fördel. Freden slöts i Brömsebro 1645, och Sverige fick JĂ€mtland, HĂ€rjedalen, Gotland, Ăsel och Halland, sistnĂ€mnda landskap pĂ„ 30 Ă„r. Dessutom skulle svenska skepp ha tullfrihet i Ăresund. FrĂ„n svensk sida hade man hoppats att en gĂ„ng för alla Ă€ven ta SkĂ„nelandskapen, det vill sĂ€ga SkĂ„ne, Blekinge och Halland, vilket inte skedde. Brömsebrofreden var trots detta en stor framgĂ„ng för den svenska sidan.
I Danmark hade man svÄrt att acceptera nederlaget. Det rimmade illa med sjÀlvbilden, och drömmen om revansch var given. Kristian IV avled 1648 och eftertrÀddes av sonen Fredrik, ett val som inte hade varit sjÀlvklart. Fredrik III var inte Kristians Àldste son, och tronfölj-
den var inte fastlagd. Förhandlingarna tvingade den unge Fredrik att acceptera att aristokratin flyttade fram sina positioner avsevÀrt, och han blev inledningsvis en svag kung i hÀnderna pÄ riksrÄdet.
à r 1655 inledde svenskarna ett krig mot Polen. Dessutom förklarade Ryssland krig mot Sverige 1656. För dansk del var detta vÀlkommet. Om svenskarna var upptagna med strider i öster var möjligheterna för Danmark större att Äterta det som gÄtt förlorat i freden vid Brömsebro. Fredrik önskade definitivt ett krig, och han hade ivriga pÄhejare pÄ kontinenten, dÀribland NederlÀnderna.
Det danska riksrÄdet var mer splittrat, och i folkleden saknades krigsentusiasm. Trots inhemskt motstÄnd fick Fredrik som han ville. Danmark rustade för anfall mot grannen.
Det var ett stort misstag. Karl X Gustav, som hade eftertrÀtt sin kusin Kristina pÄ den svenska tronen, hade sina misstankar mot danskarna, och spioner kunde rapportera att Fredrik hade börjat vÀrva trupper. Om Fredrik hade hoppats ta svenskarna med överraskning blev han besviken. Krigsförklaringen dröjde till sommaren 1657, men svenskarna var vÀl förberedda.
De första krigshandlingarna Àgde rum i det gamla biskopsdömet
Bremen, ett av de omrĂ„den som svenskarna hade fĂ„tt efter trettioĂ„riga kriget och som danska trupper nu tog kontroll över. Samtidigt anföll svenskarna SkĂ„ne norrifrĂ„n och segrade i ett slag vid Ăngelholm.
Till sjöss dominerade den danska flottan, men svenskarna valde att sÀllan strida till havs. I stÀllet anfölls Danmark söderifrÄn, och territorierna vid Bremen Ätertogs. PÄ vintern blev det sÄ kallt att Karl X Gustav kunde leda armén frÄn Jylland över Lilla BÀlt till Fyn och sedan vidare till SjÀlland via öarna Langeland, Lolland och Falster. Det var vÄghalsigt och hade kunnat sluta med en katastrof pÄ isen, men eftersom nÀstan hela armén klarade övergÄngen hotades plötsligt Köpenhamn av svenska trupper.
Inför detta akuta hot mÄste Fredrik III inleda fredsförhandlingar. I februari 1658 slöts den för dansk del fruktansvÀrda freden i Roskilde. Svenskarna fick SkÄne, Blekinge, Halland, Trondheims lÀn,
BohuslÀn och Bornholm. SÄ hade Sverige tillskansat sig en tredjedel av Danmark, inklusive de hett ÄtrÄdda SkÄnelandskapen, som man hade traktat efter sedan medeltiden.
NĂ€sta krig lĂ€t inte vĂ€nta pĂ„ sig. StĂ€rkt av framgĂ„ngarna beslutade sig Karl X Gustav för att anfalla sin stympade granne redan i augusti 1658, samma Ă„r som man slutit freden i Roskilde. Det visade sig vara ett felsteg för svensk del. Förhoppningen var att ta Köpenhamn, som belĂ€grades men höll stĂ„nd. Vid freden i Köpenhamn 1660 Ă„terfick danskarna Bornholm och Trondheims lĂ€n. Sverige erhöll i gengĂ€ld den lilla ön Ven i Ăresund, som har förblivit svensk sedan dess.
Medan Karl X Gustav krigade i Danmark fortsatte striderna mellan Polen och Sverige. Freden slöts i Oliva i maj 1660, efter att den svenske kungen hade avlidit och eftertrĂ€tts av sonen Karl XI, som bara var fyra Ă„r gammal och i hĂ€nderna pĂ„ en förmyndarregering. Vinsterna för svensk del var att huset Vasa i Polen fick svĂ€ra att inte lĂ€ngre göra ansprĂ„k pĂ„ den svenska tronen, vilket man tidigare hade gjort. Den polsk-svenske kungen Sigismund hade avsatts pĂ„ initiativ av sin farbror, hertig Karl (Karl IX), Ă„r 1599. Dessutom tvingades polackerna acceptera att Estland, norra Livland och Ăsel nu var svenska omrĂ„den.
Det rysk-svenska kriget rann mer eller mindre ut i sanden. Stridigheterna upphörde 1658 och en fred slöts tre Är senare utan landavtrÀdelser.
Det omstridda SkÄne
PÄ 1670-talet, nÀr skÄnska kriget bröt ut, var förlusten av SkÄnelandskapen fortfarande fÀrsk i det danska minnet, och nÄgot man hoppades skulle vara en parentes i historien. Danmark hade hÀr ett tydligt krigsskÀl. Man skulle Äterta SkÄne.
För svenskt vidkommande fanns inget skĂ€l att föra krig mot Danmark. Ănda sedan nordiska sjuĂ„rskrigets dagar hade svenskarna velat erövra SkĂ„ne frĂ„n Danmark. Ytterst hade alla krig i nĂ„gon mĂ„n
NOR D S JĂ N
Norge
ï Trondheim
ï Falun
ï Stockholm
ï Helsingfors ï Ă bo
ï Reval
Estland
VĂ€stervik ï
ï Göteborg ï Kalmar
Gotland
Ăland
DANMARK
Köpenhamn ï
ï Lund
ï Karlshamn
ĂSTERSJĂN
Bornholm
NEDERLĂNDERNA HOLSTEINGOTTORP
Wildeshausen ï
Kiel ï Stade ï
LĂŒbeck ï
Bremen
ï Hamburg
MECKLENBURG
TYSKA RIKET
NEDERLĂNDERNA SPANSKA
BRANDENBURGPREUSSEN
ï Danzig
ï Stralsund ï Wismar ï Berlin ï Fehrbellin
Vorpommern
BRANDENBURGPREUSSEN
SACHSEN
Böhmen
ĂSTERRIKE
ï KrakĂłw ï Warszawa
Det svenska vÀldet vid tiden för skÄnska kriget.
ï Riga ï Dorpat
Livland
RYSSLAND RYSSLAND
Novgorod ï Viborg ï
POLEN-LITAUEN
0 200 km
handlat om detta, sett ur svensk synvinkel. NĂ€r detta mĂ„l hade uppnĂ„tts med rĂ„ge hade Sverige, som nu var en dominerande stormakt runt Ăstersjön, annat att tĂ€nka pĂ„. Det fanns mĂ„nga andra grĂ€nser att bevaka, och mĂ„nga platser dĂ€r konflikter kunde blossa upp.
Det var inte underligt att SkĂ„ne var eftertraktat av bĂ„da lĂ€nderna. NĂ€r kungariket Danmark formerades frĂ„n 900-talet och framĂ„t kom SkĂ„ne att ingĂ„ i det. Ăven Blekinge och Halland blev delar av Danmark. Det danska riket var ett utprĂ€glat kustrike. Det bestod av halvöar, stora och smĂ„ öar, samt av sammanhĂ€ngande landmassor i det som nu Ă€r södra Sverige. Vattnet förband delarna med varandra.
För SkÄnes, Blekinges och Hallands vidkommande gick kontakterna ocksÄ norrut och österut. Landskapen hade smÄlÀndska och ölÀndska bönder och byar alldeles i nÀrheten, mÀnniskor att handla med och gifta sig med. Kontakterna med stÀderna i norra Tyskland var ocksÄ betydelsefulla.
I sinom tid formades Ă€ven ett svenskt rike. Det skedde tidigast i trakterna kring VĂ€ttern och MĂ€lardalen men utvidgades dĂ„ stormĂ€nnen i allt fler delar av det nuvarande Sverige sĂ„g fördelar med att ingĂ„ i riket. PĂ„ 1200-talet fanns ett stabilt svenskt kungadöme, som Ă€ven omfattade SmĂ„land och den finska kusten, samt delar av Norrland. I början av 1300-talet drabbades Danmark av svĂ„ra ekonomiska problem. NĂ€stan hela landet förpantades till holsteinska grevar. SkĂ„ne styrdes ocksĂ„ frĂ„n Holstein, och landskapets invĂ„nare var missnöjda över förĂ€ndringarna. AlltsĂ„ sökte sig Ă€rkebiskopen i Lund, Karl Eriksen, Ă€ven kĂ€nd som Karl den röde, till svenskarna för hjĂ€lp. Vid ett möte i Kalmar föreslog han att den svenske kungen, den dĂ„ Ă€nnu omyndige Magnus Eriksson, skulle lösa in panten till holsteinarna och ta över landskapet. Svenskarna var lĂ€tta att övertala. Visserligen var summan som skulle betalas enorm â 34 000 mark silver â men det fick det vara vĂ€rt. Pengarna skramlades ihop och Blekinge och huvuddelen av SkĂ„ne köptes av Sverige Ă„r 1332. Resten av landskapet förvĂ€rvades nĂ„gra Ă„r senare.
Detta hade man inte rÀknat med i Danmark. NÀr krisen var över
och Valdemar Atterdag stigit upp pÄ tronen ville han ha tillbaka SkÄne. Visserligen mÄste han erkÀnna att köpet varit lagligt och att SkÄne nu rÀtteligen hörde till det svenska kungahuset, men sÄ snart han fick möjlighet valde han att backa frÄn det stÀllningstagandet och Ätererövra SkÄne Är 1360. Landskapet förblev dÀrefter i danska hÀnder i sekler. Det var en orÀtt som svenska kungar omöjligen kunde svÀlja, och som ledde till upprepade krig.
En anledning till att lÀnderna stred om SkÄne var alltsÄ historiskt betingad. BÄde Danmark och Sverige hade starka skÀl att kalla landskapet sitt, Danmark för att det hade ingÄtt i riket sedan vikingatiden, Sverige för att man hade kunnat vifta med en köpehandling.
Ett annat skĂ€l var landskapets lĂ€ge. Detta var betydelsefullt för bĂ€gge lĂ€nderna. SĂ„ lĂ€nge den danske kungen var herre över allt landomrĂ„de runt Ăresund kunde han kontrollera handel och sjöfart genom sundet. Det gav inkomster av astronomiska mĂ„tt men innebar ocksĂ„ verklig makt. Danska myndigheter kunde kliva ombord pĂ„ fartyg, inventera, beslagta last och i tider av krig begĂ„ grova övergrepp mot fartygsbesĂ€ttningar. Under nordiska sjuĂ„rskriget hĂ€nde det att besĂ€ttningar tvĂ„ngsrekryterades till den danska flottan och att skepp och last helt sonika stals. I SkĂ„ne lĂ„g dessutom ett par av rikets viktigaste stĂ€der, Lund med ett medeltida Ă€rkebiskopsdöme, och Malmö som upplevde en ekonomisk blomstring pĂ„ 1400- och 1500-talen. Detta kunde inte bara ges upp.
De svenska kungarna ville frĂ€mst ha kusten. De önskade bryta Danmarks kontroll över sundet. Vi tĂ€nker oss Sverige som ett land med lĂ„ng kust, men utan Blekinge, SkĂ„ne, Halland och BohuslĂ€n (som lĂ„g i det medeltida Norge) var den inte sĂ€rskilt lĂ„ng i vĂ€ster. NĂ€stan hela den svenska kusten lĂ„g vid Ăstersjön. Det rĂ€ckte om man bara ville bedriva handel och ha kontakter med lĂ€nderna i öster, men om man ville vidga vyerna mĂ„ste man ta vĂ€gen genom Danmark. Ett svenskt SkĂ„ne skulle förĂ€ndra allt.
En viktig frÄga Àr hur befolkningen i de nyblivna svenska bygderna sjÀlva sÄg pÄ förÀndringen. I gemen uppfattade de sig som
Karl XI till hÀst, sÄsom han helst ville vara. MÄlningen Àr troligen utförd av David Klöcker Ehrenstrahl 1676. SkÄnska kriget pÄgick för fullt, och i bakgrunden skymtar soldater med skjutvapen i snön. Den vita hÀsten Brilliant blev skjuten och dog under slaget vid Lund.
Kristian V till hĂ€st utanför Helsingborg i samband med belĂ€gringen av staden 1676. I bakgrunden, mellan hĂ€stens framben, skymtar KĂ€rnan och skepp ute i sundet. MĂ„lningen tillskrivs Heinrich von DĂŒvens.
danskar. De talade danska, hade lytt under dansk lag, följt dansk kyrkoordning och haft nÀra till Köpenhamn. NÀr SkÄne genom freden i Roskilde i stÀllet blev svenskt fanns det mÄnga skÀl att knorra, inte minst för att det blev tydligt att den nya överheten inte alls litade pÄ skÄningarna utan behandlade dem hÄrt och med stor misstÀnksamhet. Situationen Àr dock inte sÄ enkel som att alla skÄningar vÀntade pÄ eller hoppades pÄ en ÄtergÄng till Danmark. Vissa anpassade sina liv och karriÀrer efter lÀget, kom att ingÄ i den svenska administrationen och bli en del av Sverige, Àven i krigstid.
Kristian V och Karl XI
Kristian V Àrvde det danska envÀldet efter sin far Fredrik III nÀr han besteg tronen 1670. Som nybliven kung var Kristian 24 Är gammal. Han, liksom alla danska kungar under 1600-talet, talade framför allt tyska. Han föddes pÄ Flensborghus i Slesvig. Numera ligger detta i Flensburg i Schleswig-Holstein i norra Tyskland, men pÄ 1600-talet var omrÄdet lÀnkat till södra Danmark.
Kristian var Fredrik III:s och hans drottning Sofia Amalias första barn. Paret skulle senare fÄ ytterligare fem barn som överlevde till vuxen Älder. Kristians bror Jörgen deltog i kriget vid hans sida. Jörgen kom sÄ smÄningom att gifta sig med den engelska prinsessan Anna och kallas dÀrför ibland Georg i svensk litteratur. De övriga syskonen var alla flickor. För svenskt vidkommande Àr den yngsta systern, Ulrika Eleonora, mest intressant. Efter kriget kom hon nÀmligen att gifta sig med Karl XI.
Den unge danske kungen hade ocksÄ en Àldre halvbror som spelade stor roll under kriget: Ulrik Fredrik GyldenlÞve. Innan fadern Fredrik III hade gift sig och börjat regera Danmark hade han under flera Är hÀrskat som furstbiskop i Bremen-Verden. OmrÄdet kom i samband med westfaliska freden att överföras till Sverige, och Fredrik III blev vid samma tid kung av Danmark. Under perioden som furstbiskop hade han en kort romantisk relation med Margrethe
Pape, som 1639 födde sonen Ulrik Fredrik. Den blivande kungen erkÀnde faderskapet och sÄg till att pojken fick en bra framtid, men pÄ grund av den oÀkta börden var det aldrig tal om att han skulle Àrva tronen. Storebror Ulrik Fredrik blev i stÀllet ett troget stöd för lillebror Kristian V. GyldenlÞve hade utnÀmnts till stÄthÄllare i Norge 1664, och sedan 1673 hade han ihÀrdigt rustat upp de norska trupperna i vÀntan pÄ kriget som skulle komma.
PĂ„ det personliga planet pĂ„verkades Kristian av fadern Fredriks sĂ€tt att hantera sin utomĂ€ktenskapliga son. Kristian gifte sig 1667 med Charlotta Amalia av Hessen-Kassel. Med henne fick han sju barn, men det hindrade honom inte frĂ„n att samtidigt ha en mĂ„ngĂ„rig relation med en annan kvinna, Sophie Amalie Moth, som kom att bli den första egentliga mĂ€tressen i dansk historia, alltsĂ„ en offentligt erkĂ€nd Ă€lskarinna till kungen. Sophie Amalie intrĂ€dde i denna position som 16-Ă„ring. Kristian var dĂ„ 25 Ă„r. Hon vistades vid hovet, hennes barn blev erkĂ€nda som kungens ânaturligaâ barn och fick namnet GyldenlĂžve, liksom Kristians Ă€ldre halvbror. Ă r 1677 blev Sophie Amalie sjĂ€lv utnĂ€mnd till grevinna av SamsĂž.
Kristian skulle komma att sitta pÄ tronen i nÀstan 30 Är, och han hann under den perioden genomföra en hel del förÀndringar i Danmark. Det juridiska systemet reformerades med nya lagar och mÄnga nyadlingar gjordes. Dessutom militariserades Danmark och Norge kraftigt, med följd att skattehöjningar mÄste genomföras. Till sin hjÀlp hade kungen gunstlingar och kungavÀnner som stod honom nÀra, men ofta intrigerade sinsemellan. Under Kristians första Är vid makten hette en av de nÀrmaste rÄdgivarna Peder Griffenfeld. Han var rikskansler frÄn 1673 till 1675, dÄ han förlorade kungens förtroende, avsattes och fÀngslades. Hans fall berodde pÄ att andra gunstlingar slöt sig samman mot honom, men Griffenfeld var sjÀlv lÄngt ifrÄn oskyldig till att ha intrigerat och stigit i graderna pÄ andras bekostnad. Han hade lyckats bli adlad, fÄ en grevetitel och erhÄlla rikskanslerÀmbetet genom ett skickligt maktspel, innan allt föll samman och nya stjÀrnor tog hans plats. Formellt berodde
