Ingmar Karlsson
âOm ni vill det Ă€r det ingen drömâ
Om sionismens historia
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2025
SÀttning: Stilbildarna i Mölle, Frederic TÀckström
Omslag: PĂ€r Wickholm Omslagsbild: Unsplash.com
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-670-0
InnehÄll
Förord 7
1 Den judiska diasporan i Europa 13
2 FöregÄngarna 38
3 âOm ni vill det Ă€r det ingen drömâ 54
4 âDet blev en pojkeâ 74
5 Sionismens första vÀgval 96
6 Sionismen, Bibeln och rÀtten till Heliga landet 123
7 Israel och judarna i arabvÀrlden 148
8 Antisemitismen som politiskt vapen 171
9 Israel och apartheid i Sydafrika â en orĂ€ttvis jĂ€mförelse? 190
10 Den kristna sionismen i USA 217
11 Sionismen efter den 7 oktober 2023 241 Litteratur 263
Förord
à r 1894 befann sig den österrikiske judiske journalisten Theodor Herzl i Paris. Han bevakade rÀttegÄngen mot Alfred Dreyfus, en fransk officer som ocksÄ var av judisk börd och som utan grund dömdes till livstids straffarbete för spioneri. HÀndelsen har gÄtt till historien som DreyfusaffÀren.
Ropen âDöd Ă„t judarna!â i detta upplysningens hemland övertygade honom om att den antisemitism som i Ă„rhundraden plĂ„gat den europeiska judenheten var obotlig. I boken Judestaten, som publicerades sommaren 1896, skrev han att endast en egen stat skulle kunna lösa âjudeproblemetâ. MĂ„let mĂ„ste dĂ€rför vara att skapa ett hemland för det judiska folket med stöd av en eller flera stormakter. Religionen spelade ingen roll för honom. Judarna utgjorde visserligen en nation, med bas i förfĂ€dernas tro, men i den stat han hade i Ă„tanke skulle det ocksĂ„ finnas plats för ateister och fritĂ€nkare.
I augusti 1897 lyckades han samla drygt 200 delegater till en kongress i Basel. DĂ€r bildades World Zionist Organization (WZO). Ett program antogs som inleddes med meningen: âSionismen strĂ€var efter att skapa ett politiskt och rĂ€ttsligt tryggat hem â HeimstaÌtte â för det judiska folket i Palestina.â MĂ„let skulle nĂ„s med kolonisering och förhandlingar under stormakternas paraply. I sitt tal till kongressen sade Herzl:
âom ni vill det Ă€r det ingen drömâ
Det Àr av större och större intresse för de civiliserade nationerna och för civilisationen i allmÀnhet att man etablerar en kulturstation pÄ den kortaste vÀgen till Asien. Palestina Àr denna station och vi judar Àr kulturens bÀrare som Àr beredda att ge vÄra Àgor och vÄra liv för detta ÀndamÄl ⊠Vi skulle dÀr utgöra en del av Europas fÀstningsmur mot Asien, en civilisationens utpost mot barbariet.
(Min översÀttning, liksom övriga citat i boken.)
I romanen Altneuland som publicerades 1902 utvecklade Herzl en utopi om en stat i Palestina som skulle styras av förnuft och bli âett ljus för andra nationerâ dĂ€r judar och araber skulle kunna leva tillsammans som likaberĂ€ttigade medborgare; âom Ni vill det Ă€r det ingen drömâ, sĂ€ger romanens huvudperson.
Herzl hade brÀcklig hÀlsa och dog den 3 juli 1904, endast 44 Är gammal. I januari samma Är hade han vÀnt sig till Vatikanen för att be om stöd för sitt projekt, vilket pÄven
Pius X bryskt avvisade: âJudarna har inte erkĂ€nt vĂ„r Herre, dĂ€rför kan vi inte erkĂ€nna det judiska folket. Jerusalem fĂ„r inte falla i judarnas hĂ€nder.â
Herzls eftertrÀdare, Chaim Wiezmann, lyckades övertyga den brittiska regeringen om att det efterstrÀvade judiska hemlandet skulle tjÀna dess politiska och koloniala intressen.
Resultatet blev Balfourdeklarationen, daterad den 2 november 1917: âHans MajestĂ€ts regering ser gynnsamt pĂ„ grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sitt bĂ€sta för att underlĂ€tta uppnĂ„endet av detta syfte; varvid det stĂ„r klart att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rĂ€ttig-
heterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina.â Genom deklarationen utlovade den brittiska regeringen ett omrĂ„de som den inte hade förfoganderĂ€tt över till ett folk som inte bodde dĂ€r samtidigt som man inte tog hĂ€nsyn till de befintliga invĂ„narnas intressen och önskemĂ„l. âDe icke-judiska befolkningsgruppernaâ utgjorde 92 procent av befolkningen.
I ett brev kort före sin död skrev Herzl: âGör inga dumheter medan jag Ă€r död.â Enligt hans vision skulle den judiska staten bli en magnet för vĂ€rldens judar, men 108 Ă„r efter Balfourdeklarationen och 77 Ă„r efter staten Israels tillblivelse stannar en majoritet av judenheten kvar i diasporan samtidigt som ett vĂ€xande antal israeliska medborgare föredrar att leva sina liv utanför sin egen stat. Mer Ă€n en miljon israeler har skaffat dubbelt medborgarskap under de senaste tvĂ„ decennierna. Enligt uppskattningar lever mellan 600 000 och 750 000 israeliska medborgare i USA.
Syftet med essÀerna i denna bok Àr att ge en bakgrund och förklaring till varför Herzls dröm om en stat dÀr judar skulle kunna föra en normal tillvaro slagits i spillror.
Antalet palestinska araber i Israel, pÄ VÀstbanken och i Gaza Àr nu 7,4 miljoner. De Àr fler Àn de 7,2 miljoner judarna i Israel plus de ockuperade omrÄdena. Hela 90 procent av alla palestinier har fötts under en ockupation och lever i ett apartheidsystem som har avhumaniserat dem och berövat dem deras vÀrdighet. PÄ VÀstbanken expanderar bosÀttningarna och nationaliseringen av mark i snabbare takt Àn nÄgonsin under det senaste decenniet, samtidigt som extremistiska bosÀttares vÄldsamma attacker och pogromer mot civila palestinier har nÄtt rekordnivÄer. För 80 procent av alla israeler Àr ockupationen ett normalt tillstÄnd, oavsett det dagliga lidandet och den ofta omÀnskliga behandling
som palestinierna pÄ VÀstbanken och i Gaza utsatts och fortsÀtter att utsÀttas för.
Samtidigt har det israeliska judiska samhÀllet splittrats i tvÄ lÀger som inte kan finna en gemensam grund. Det ena bestÄr av sekulÀra europeiska judar som var statsbÀrande till slutet av förra Ärhundradet, med en strÀvan att de judiska medborgarna skulle leva i ett demokratiskt och pluralistiskt samhÀlle. Det andra utgör den vÀljarbas som sÀkrade Netanyahus seger i valet i november 2022. Det har sina rötter i 1967 Ärs krig och ockupationen av VÀstbanken, framvÀxten av bosÀttarrörelsen och visionen om en etnisk-religiös teokrati som strÀcker sig över hela det historiska Palestina. Stödet för den judiska staten, dess rÀtt till sjÀlvförsvar och det judiska folkets förment inneboende rÀtt att Äterta sitt urgamla land pÄ det palestinska folkets bekostnad försvagas drastiskt. Denna process inleddes lÄngt före den 7 oktober 2023 men har intensifierats sedan dess, vilket inte minst Äterspeglas i Internationella domstolens och Internationella brottmÄlsdomstolens stÀllningstaganden. Den förra fastslog den 19 juli 2024 att Israels fortsatta nÀrvaro pÄ de ockuperade palestinska omrÄdena Àr olaglig. Israel Àr förpliktat att sÄ snabbt som möjligt lÀmna de ockuperade palestinska omrÄdena. Internationella brottmÄlsdomstolen sÀger att FN:s sÀkerhetsrÄd, generalförsamling och samtliga medlemsstater har en skyldighet att inte erkÀnna ockupationen som laglig och att inte ge stöd som kan innebÀra att den fortsÀtter. Den har utfÀrdat en arresteringsorder pÄ Benjamin Netanyahu för att ha anvÀnt svÀlt som metod för krigföring, beordrat avsiktliga attacker mot civilbefolkningen samt burit ansvar för brott mot mÀnskligheten i form av mord, förföljelse och andra omÀnskliga handlingar.
Israel har blivit en belÀgrad fÀstning i en omvÀrld som man varken vill eller kan anpassa sig till. Resultatet har blivit ett ökat beroende av USA.
Donald Trump sade under de första timmarna av sin andra period i Vita huset: âDet Ă€r inte vĂ„rt krig. Det Ă€r deras krig.â Gaza var i hans ögon en intressant rivningstomt. Den palestinska tragedin reducerades till en fastighetsaffĂ€r. Tomten ska enligt hans planer rensas frĂ„n sin befolkning, vilken ska deporteras till Jordanien och Egypten. Ett av hans första beslut var att hĂ€va bojkotten av israeliska bosĂ€ttningar pĂ„ VĂ€stbanken. De evangelikala kristna och fundamentalistiska vĂ€ljare som utgjorde basen för hans valseger skulle tillfredsstĂ€llas. I deras förestĂ€llningar ingĂ„r Israels grundande 1948, erövringen av VĂ€stbanken och östra Jerusalem under junikriget 1967 i ett gudomligt scenario som förutsĂ€gs i Uppenbarelseboken och som kommer att leda till Kristi Ă„terkomst, Harmagedon och judarnas omvĂ€ndelse till kristendomen.
Inte ens Netanyahu kunde ha valt ett mera IsraelvĂ€nligt utrikespolitiskt team. Den för sitt leverne omstridde försvarsministern Pete Hegseth betonade i sin utfrĂ„gning i senaten att han var omvĂ€nd kristen och skulle ge ett kraftfullt stöd till Israel och dess existentiella krig i Gaza. Han har ett kors och ett svĂ€rd tatuerat pĂ„ ena armen, en referens till Matteusevangeliet 10:34: âTro inte att jag har kommit för att skapa fred pĂ„ jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svĂ€rd.â Han pryder sig Ă€ven med andra tatueringar med korsfarartema.
Parallellerna till detta tidigare tusenĂ„riga koloniseringsförsök i Mellanöstern blir alltmer orovĂ€ckande. Ăven korsfararna försökte förverkliga en dröm byggd pĂ„ kolonisering och erövring och var helt beroende av det stöd de fick utifrĂ„n.
Trots sin militÀra överlÀgsenhet tvingades de leva i stÀndig fruktan. Korsfararstatens fall blev att fanatikerna fick överhanden och att den förlorade stödet utifrÄn.
Benny Morris, som i detalj beskrivit fördrivningen av palestinierna 1948 och Àr en av förgrundsgestalterna bland de sÄ kallade nya israeliska historikerna, sade i en intervju med tidningen Haaretz 2019:
Palestinierna ser pÄ allt ur ett brett och lÄngsiktigt perspektiv. De ser att det just nu finns fem-sex-sju miljoner judar hÀr, omgivna av hundratals miljoner araber. De har ingen anledning att ge upp, eftersom den judiska staten inte kan bestÄ. De Àr tvungna att vinna. Om ytterligare 30 till 50 Är kommer de att besegra oss, vad som Àn hÀnder.
Sumud, âmotstĂ„ndskraftâ, Ă€r en djupt rotad palestinsk idĂ© om personlig och kollektiv stĂ„ndaktighet. Begreppet syftar pĂ„ olika sĂ€tt pĂ„ att överleva under ockupation och pĂ„ förmĂ„gan att uthĂ€rda och stĂ„ emot förtryck i alla dess former, fysiskt, psykologiskt och kulturellt.
Burseryd den 27 januari 2025. Ingmar Karlsson
Den judiska diasporan i Europa
Den tidiga judiska historieskrivningen baseras pĂ„ Bibelns berĂ€ttelser. Enligt dessa fick patriarken Jakob namnet Israel sedan han brottats med Gud. âDitt namn skall inte lĂ€ngre vara Jakob utan Israel, ty du har kĂ€mpat med Gud och mĂ€nniskor och segrat.â (Första Moseboken 32:28) Jakob blev far till tolv söner som blev upphovsmĂ€n till Israels tolv stammar. Efter en period pĂ„ nĂ„gra hundra Ă„r i fĂ„ngenskap i faraonernas Egypten flyttade dessa stammar cirka Ă„r 1500 före vĂ„r tiderĂ€kning till vĂ„ra dagars Israel/Palestina, som dĂ„ kallades Kanaan efter landets invĂ„nare. I Gamla testamentet beskrivs utförligt hur det judiska folket under Josua i hĂ„rda strider besegrade det kanaaneiska folket.
Efter Ärhundraden av svag styrning och splittring under sÄ kallade domare enades de israelitiska stammarna omkring 1 100 före vÄr tiderÀkning om att vÀlja Saul frÄn Benjamins stam till konung. Han eftertrÀddes av herdepojken David frÄn Betlehem som efter sju Ärs styre i Hebron erövrade Jerusalem som blev huvudstad för ett enat rike. David eftertrÀddes av sin son Salomo som byggde det första templet i Jerusalem. Efter Salomos död splittrades riket upp i en nordlig del, Israel, och en sydlig, Juda, med Jerusalem som huvudstad.
Tid efter annan lÄg dessa riken i krig med varandra. Det norra gick under efter ett assyriskt anfall Är 722 före Kristus, det södra efter en babylonisk attack Är 586. Judarna fördes dÄ bort i den babyloniska fÄngenskapen.
NÀr Babylonien föll i persernas hÀnder omkring femtio Är senare tillÀts ett antal judar att ÄtervÀnda till Jerusalem. Ett andra tempel byggdes upp pÄ den plats dÀr Salomos stÄtt. Under Ärhundradena före Jesu födelse levde det judiska folket i huvudsak under olika ockupationsmakter med avbrott för kortare perioder i frihet. Efter Pompejus intÄg i Jerusalem Är 63 före Kristus blev Judéen en romersk vasallstat vilket innebar slutet för en judisk statsbildning. En sÄdan skulle först bli verklighet igen efter drygt tvÄ tusen Är.
MotstÄndet mot den romerska ockupationen knÀcktes inte. à r 64 efter Kristus utbröt ett allmÀnt uppror som slogs ner först Är 70, dÄ kejsar Titus förstörde Herodes tempel. Kampen fortsatte trots detta nederlag med fortet Masada som det mest kÀnda exemplet. à r 73 begick dess försvarare kollektivt sjÀlvmord för att undgÄ romersk fÄngenskap, en hÀndelse som genom historien blivit en symbol för judiskt motstÄnd mot frÀmmande herravÀlde. Nya uppror Àgde rum Ären 115 och 132 under ledning av Simon bar Kokhba, vilka i sin tur ledde till Jerusalems förstörelse Är 135. Simon bar Kokhba stupade och med honom dog ocksÄ hoppet om en oberoende judisk teokratisk stat.
PÄ Jerusalems ruiner byggde romarna staden Aelia Capitolina. PÄ den plats dÀr det förstörda judiska templet stÄtt uppfördes ett tempel för dyrkan av Jupiter. De ledande skikten i den judiska befolkningen i Judéen deporterades, förbjöds att ÄtervÀnda till Jerusalem och spreds i alla vÀderstreck.
Redan före denna nationella katastrof bodde större delen
den judiska diasporan i europa
av judenheten utanför de omrÄden som hade utgjort de historiska rikena Israel och Juda. I Bagdad hade judar levt kvar sedan den babyloniska fÄngenskapens dagar 600 Är tidigare och Àven i Egypten fanns ett urgammalt judiskt samfund. Med undantag för religionen var dessa judar assimilerade. I Egypten talade de grekiska. DÀr hade redan pÄ 300-talet före Kristus ett sjuttiotal judar översatt Gamla testamentet till detta sprÄk, dÀrav namnet Septuaginta. De judiska samfunden fick nu nya medlemmar och judar sökte sig Àven till Jemen, Italien och Grekland.
Redan under antiken fanns det ett judiskt samfund i Rom. Judar flyttade ocksÄ till andra delar av Europa. FrÄn början av det första Ärtusendet finns det spÄr av en nÀrvaro i Spanien, Provence och olika delar av Gallien. Med undantag för Spanien var dessa bosÀttningar inte permanenta.
Det första större judiska samfundet i VÀsteuropa fanns pÄ Sicilien och i södra Italien, omrÄden som fram till 1091 lÄg under Bysantinska imperiets kontroll. FrÄn och med 800talet var det tillrÀckligt starkt för att ha sina egna akademier i rabbinsk rÀtt i Bari, Oria och Otranto.
De frankiska kungarna â i synnerhet Karl den store, hans son Ludvig den fromme och deras efterföljare â uppmuntrade italienska judar att flytta till Provence och till Rhenlandet för att som handelsmĂ€n utveckla och diversifiera utprĂ€glade jordbruksregioner. De blomstrande judiska samfund som etablerades under denna tid i stĂ€der lĂ€ngs floden Rhen, som Köln, Mainz, Worms och Speyer, blev grunden till en permanent judisk bosĂ€ttning i VĂ€st- och Centraleuropa. Detta omrĂ„de kallades Ashkenaz pĂ„ hebreiska.
Redan i de ashkenaziska judarnas ursprung fanns sÀrdrag som skulle komplicera deras relationer med den icke-judiska
omvÀrlden. De hÀmtades pÄ grund av sin skicklighet som handelsmÀn. Eftersom de varken var markÀgare eller bönder ingick de inte i den feodala hierarkin utan deras status var direkt beroende av en konungs, furstes eller biskops gunst och nycker, en anomali i dÄtidens Europa dÀr en persons samhÀlleliga status framför allt definierades av markÀgande.
Den medeltida europeiska antisemitismen
Judarnas speciella stÀllning lade grunden till en permanent social och ekonomisk skillnad mellan dem och deras europeiska omgivning, vilken förstÀrktes av religionen. Judarna gavs vissa privilegier men blev ocksÄ pantobjekt i de vÀxlande maktkonstellationerna mellan adeln, prÀsterskapet och massorna. Inte ens en högt uppsatt feodalherre kunde alltid garantera dem skydd. Deras beroende kunde utnyttjas för utpressning och de kunde helt enkelt fördrivas och fÄ sin egendom konfiskerad.
Det faktum att de inte fick Àga mark ledde till att de koncentrerades till stÀderna dÀr de huvudsakligen var verksamma inom handel och hantverk, vilket gav dem ekonomiska möjligheter som bönderna saknade.
Relationerna mellan judar och kristna var i stort sett stabila fram till slutet av 1000-talet, dĂ„ pressen pĂ„ judarna vĂ€xte i samband med korstĂ„gen. Den vĂ„ldsamma religiösa entusiasm som dessa framkallade riktades inte enbart mot de avlĂ€gsna muslimerna utan ocksĂ„ mot judarna under motiveringen: âNu gĂ„r vi till krig mot de otrogna i det Heliga landet men vi har ocksĂ„ otrogna mitt ibland oss.â
NÀr det första korstÄget drog över Europa pÄ sin vÀg österut under vÄren 1096 blev de rhenlÀndska judiska samfunden
den judiska diasporan i europa
de första offren för den mobb som följde i dess spÄr. Vissa lokala feodalherrar och kristna dignitÀrer försökte skydda judarna men saknade resurser att förebygga och förhindra attackerna. Resultatet blev massakrer och tvÄngsdop. För att inte riskera att hamna i hÀnderna pÄ den kristna mobben begick mÄnga judar, som i Masada, kollektivt sjÀlvmord genom att först döda sina hustrur och barn och sedan sig sjÀlva.
Detta var det första stora trauma som drabbade den ashkenaziska judenheten men fler vĂ€ntade under de pĂ„följande korstĂ„gen. Ăven i England begick judar massjĂ€lvmord Ă„r 1190 för att inte falla i hĂ€nderna pĂ„ deltagarna i det tredje korstĂ„get, en hĂ€ndelse som fortfarande blir ihĂ„gkommen varje vecka i mĂ„nga ashkenaziska synagogor.
De kristnas fientlighet mot judarna berodde delvis pÄ rÀdsla. En medeltida europeisk bonde, analfabet och vidskeplig, sÄg i judarna med deras seder och religiösa handlingar och mystiska hebreiska böner inte bara sociala och ekonomiska avvikare utan djÀvulens agenter och utövare av en svart magi riktad mot bÄde mÀnniskor och Gud. En vida spridd förestÀllning var att judar regelbundet mördade icke-judar, sÀrskilt barn, och anvÀnde deras blod i magiska eller religiösa riter. Detta pÄstods i synnerhet ske i samband med den judiska pÄskhögtiden. SÄdana anklagelser (the blood libel) hade funnits redan under den hedniska hellenistiska tiden, dÄ de riktades mot bÄde kristna och judar, men de nÄdde nu sin vÀrsta och mest destruktiva form i det medeltida kristna Europa.
Första gÄngen riktades denna falska anklagelse mot judarna i Norwich i England Är 1144. De anklagades för att ha rövat bort en pojke och hÀngt honom pÄ lÄngfredagen för att
âom ni vill det Ă€r det ingen drömâ
iscensÀtta tortyren och korsfÀstelsen av Kristus. De pÄstods ha gjort detta enligt en överenskommelse inom vÀrldsjudenheten som innebar att ett kristet barn skulle mördas varje
Ă„r. Judarna i Norwich blev massakrerade.
Liknande anklagelser riktades sedan mot judar över hela Europa och spÀddes pÄ med pÄstÄenden att de anvÀnde offrens blod i degen till sitt sÀrskilda pÄskbröd, matzot. Anklagelserna varierade i sina detaljer men konsekvenserna var desamma. Judiska familjer, ibland hela samfund, blev mördade och ofta brÀnda till döds.
Efter ett sÄdant övergrepp i den tyska staden Fulda Är 1235 tillsatte den tyske kejsaren Fredrik II en kommission för att studera anklagelserna. Resultatet blev att de betecknades som absurda inte minst mot bakgrund av att judarnas religiösa lagar förbjöd dem att ens Àta ett Àgg med en blodflÀck. à r 1249 fördömde pÄven Innocentius IV dessa pÄstÄenden, men prÀster och predikanter fortsatte att hetsa sina Ähörare mot judarna med dessa lögner och genom att peka ut dem som ansvariga för korsfÀstelsen av Jesus.
Flera andra historiska skeenden bidrog till att förvÀrra judarnas livsvillkor i VÀst- och Centraleuropa pÄ 1100- och 1200-talen. Under korstÄgen skaffade sig de italienska stadsrepublikerna monopol pÄ handeln i MedelhavsomrÄdet, vilket förminskade den roll som judarna spelade genom sina kontaktnÀt och sprÄkkunskaper. I mÄnga stÀder etablerades skrÄvÀsendet, som tog över kontrollen av hantverk och handel och inte bara reglerade sina medlemmars yrkesutövning utan Àven deras religiösa och sociala liv. DÀrmed uteslöts judarna. Den politik som pÄvarna förde mot judarna följde principen att de skulle leva i fattigdom och förödmjukelse men att deras liv och egendom skulle beskyddas. Kyrkomötena,
den judiska diasporan i europa
de sÄ kallade Laterankoncilierna, utnyttjades ofta för att stifta lagar som pÄverkade judarnas situation.
Tredje Laterankonciliet, som hölls 1179, blev en negativ milstolpe eftersom sedan lÀnge avskaffade restriktioner som syftade till att separera judar och kristna i vardagslivet Äterinfördes. Judar förbjöds att ha kristna som tjÀnstefolk eller anstÀllda. Kristna förbjöds i sin tur att bo i judiska kvarter. En kristens vittnesmÄl skulle accepteras inför domstol men inte en judes.
Det fjÀrde konciliet 1215 tog ett avgörande steg mot segregering genom att skapa judemÀrket, oftast ett orangefÀrgat hjul som bars pÄ bröstet eller kappan och markerade bÀraren som en skamlig utomstÄende. Judar förbjöds ocksÄ att inneha offentliga Àmbeten och att visa sig i offentligheten under pÄsken och vissa andra kristna helger.
BÄda dessa koncilier instiftade ocksÄ lagar som bidrog till att judarnas roll i det kommersiella livet minskade. SÀrskilt ödesdigert var Tredje Laterankonciliets beslut att förbjuda rÀnta pÄ lÄn mellan kristna, ett beslut som syftade till att rena de kristna frÄn ockrande. Eftersom förbudet inte gÀllde judar blev hela penninglÄneverksamheten lÀmnad Ät dem och detta just under en tid dÄ de uteslöts frÄn nÀstan alla andra ekonomiska utkomstmöjligheter.
FjÀrde Laterankonciliet begrÀnsade hur mycket rÀnta judarna kunde ta ut. Det slog ocksÄ fast att en kristen lÄntagare som förlorade sin egendom till en judisk fordringsÀgare var tvungen att fortsÀtta att betala tionde till kyrkan. Den slutgiltiga effekten av alla dessa regler och bestÀmmelser blev att judarna vid slutet av 1200-talet i stor utstrÀckning hade blivit en klass av pantlÄnare, kringvandrande krÀmare och försÀljare av begagnade varor.
âom ni vill det Ă€r det ingen drömâ
Vid samma tid inleddes en lÄng och för judarna smÀrtsam process som syftade till att driva ut dem frÄn VÀsteuropa.
I England ogiltigförklarade Edvard I Är 1275 alla skulder till judar och förbjöd dem att lÄna ut pengar. DÀrmed miste de en av de sista ÄterstÄende möjligheterna att försörja sig. Han satte samfundets ledare i fÀngelse och krÀvde enorma summor för deras frigivning. NÀr han erhÄllit den begÀrda summan Är 1290 utvisades alla judar. Det skulle ta fyrahundra Är innan de tillÀts ÄtervÀnda.
I Frankrike följde Filip den sköne kung Edvards exempel. à r 1306 konfiskerades judarnas Àgodelar och de utvisades. De tillÀts dock ÄtervÀnda under hans eftertrÀdares regeringstid, men Är 1320 marscherade, under vad som gÄtt till historien som herdarnas korstÄg, 40 000 herdar och bönder frÄn Agen till Toulouse och dödade alla judar som vÀgrade att lÄta sig döpas. I Verdun flydde 500 judar till en befÀstning och begick kollektivt sjÀlvmord nÀr de belÀgrades. 120 judiska samhÀllen i södra Frankrike och norra Spanien utraderades. 1321 blev 5 000 judar brÀnda till döds efter rykten om att de skulle ha förgiftat brunnsvattnet. à ret dÀrpÄ fanns ett fÄtal judar kvar i Frankrike och de förbjöds slutligen att vistas i landet Är 1394. Mellan 1348 och 1351 hade Europa plÄgats och decimerats av pesten. Denna farsot gjorde ingen Ätskillnad mellan kristna och judar och en tredjedel av befolkningen dukade under. Panikslagna mÀnniskor sökte sin rÀddning i en extrem religiositet. I den hysteri som bröt ut började rykten spridas om att judarna förorsakat plÄgan. PÄven Clemens IV försökte undertrycka pÄstÄendena att de judar som lÄg döende vid sidan av de kristna skulle vara ansvariga för dessas öde men massorna krÀvde judarnas blod. Under 1400-talet utvisades de frÄn flera tyska stater i Centraleuropa.
den judiska diasporan i europa
De sefardiska judarna
Den största katastrofen var dock fördrivningen av judarna frÄn Spanien vid 1400-talets slut. Ett oberoende muslimskt emirat hade grundats redan Är 756. Efter den mardrömsliknande tillvaro som det tidigare vÀstgotiska kristna styret inneburit för Iberiska halvöns judar kunde de nu, med periodiska undantag, leva i fred under Ärhundraden. Södra
Spanien, al-Andalus, blev för dem Sefarad, en plats dÀr de utvecklade en rik kultur och gav nytt liv Ät det hebreiska sprÄket som tidigare bara anvÀnts i studiet av Talmud.
Hebreiskan Äterupplivades under arabiskt beskydd. Judar anvÀnde visserligen arabiska nÀr de skrev om filosofi eller vetenskap men hebreiskan var poesins sprÄk. Judiska författare anvÀnde nu, för första gÄngen sedan biblisk tid, hebreiska inte bara för att skriva poesi och böcker om metafysiska och religiösa mysterier utan Àven om jordnÀra ting som vin, krig och erotik. Judar strömmade till det arabiska Spanien, och inte minst Granada fick en judisk prÀgel.
De sefardiska judarna arabiserades i stor utstrÀckning. De nÄdde höga statliga poster och svarade för sin beskÀrda del av de rikhaltiga vetenskapliga, filosofiska och litterÀra verk som skapades med Córdoba som centrum. Sefardiska köpmÀn utnyttjade framgÄngsrikt sina kontakter med trosfrÀnder i de judiska samfund som levde utspridda i den muslimska vÀrlden. Judiska lÀrda och lÀkare tjÀnade som flersprÄkiga ambassadörer för al-Andalus.
FrÄn 1000-talet och framÄt skedde en gradvis kristen Ätererövring av förlorat land i Spanien. Toledo föll 1085, Córdoba 1236, Valencia 1238 och Sevilla 1248. Den katolska kyrkans ledarskap betraktade alla kontakter med muslimer och varje kompromiss som en seger för Antikrist. Den sista
