Caroline Twamley rosies hemlighet
slottets hemligheter
NÀr stjÀrnorna stÄr rÀtt (2024)
Rosies hemlighet (2025)
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Caroline Twamley 2025
Omslag: Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder: Arcangel/iStock/Shutterstock
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-8050-664-9
Irland, 1940
âJag fĂ„r beklaga, och naturligtvis kan Danny ta ledigt resten av dagen.â
Greve Bernard knyckte pÄ nacken och med ett snabbt ögonkast pÄ den insvepta kroppen som placerats pÄ kökssoffan, vÀnde han pÄ klacken. Just som han skulle vrida om dörrhandtaget tycktes han erinra sig nÄgot och vÀnde sig Äter mot Danny, som stod som fastfrusen med huvudet böjt mot den fÀrgglada trasmattan som fransat sig i kanterna.
âJo, det var det hĂ€r med flickan. Har hon nĂ„gra slĂ€ktingar hon kan bo hos?â
Orden trĂ€ngde lĂ„ngsamt in i Dannys medvetande. Han rĂ€tade sakta pĂ„ nacken och betraktade sin arbetsgivare och tillika slottsherre pĂ„ Shannon River Castle. NĂ„got frĂ€tande gjorde sig pĂ„mint i hans inre nĂ€r han mötte blicken hos den vĂ€lklĂ€dde mannen. Ăgonen uttryckte varken den sorg greven pĂ„stod sig kĂ€nna, eller den genans som hans frĂ„ga borde vĂ€cka. Inte en tillstymmelse till kĂ€nslor fanns att utlĂ€sa i mannens ansikte, bortsett frĂ„n ett lĂ€tt förakt som visades i de strama ansiktsdragen och den krökta överlĂ€ppen. Till och med nĂ€r de smala lĂ€pparna beklagade ett dödsfall.
Ett dödsfall som greven sjÀlv var skuld till. à tminstone i Dannys ögon.
Han knöt nÀvarna och svalde. TÀnkte pÄ flickan. Det lilla barnet som nu var moderlöst. Insikten tömde honom pÄ all kraft och med slokande huvud betraktade han golvet. Golvet som Sheila sopat sÄ omsorgsfullt, noga med att de skulle ha det rent omkring sig, Àven om deras stuga var liten och mörk. Nu var flickan allt som fanns kvar efter hans hustru.
âHon stannar med migâ, mumlade han och rĂ€tade pĂ„ ryggen. âFlickan stannar hos migâ, upprepade han nĂ€r greven höjde pĂ„ ögonbrynen.
Danny anade strÄket av otÄlighet. Som om det hela tog alltför mycket tid i ansprÄk för nÄgon som var angelÀgen om att fÄ lÀgga den olycksaliga situationen bakom sig.
För Danny och flickan skulle livet aldrig mer bli detsamma.
âNu förstĂ„r jag inteâ, sa greven och slĂ€ppte dörrknoppen med sin handskbeklĂ€dda hand. âDet finns vĂ€l slĂ€ktingar?â
För en kort stund möttes de bĂ„da mĂ€nnens blickar. I tystnaden som enbart stördes av den falnande eldens knĂ€ppande och vinden som ven runt husknutarna tornade det sanna svaret pĂ„ grevens frĂ„ga upp sig. Grevens ögon mörknade och Danny tvekade. ĂvervĂ€gde sina val och böjde Ă„ter pĂ„ nacken.
âFlickan ska stanna hos migâ, sa han. âJag Ă€r allt hon har kvar.â
âDanny mĂ„ste sköta sitt arbeteâ, invĂ€nde greven, samtidigt som han satte pĂ„ sig hatten som han tagit av sĂ„ snart han klivit innanför tröskeln.
I ögonvrÄn noterade Danny hur han med ett lÀtt tag i brÀttet försÀkrade sig om att hatten satt som den skulle. Vreden steg i halsen. Dannys liv hade slagits i spillror. Hans hustrus döda kropp lÄg pÄ kökssoffan och han var ensam kvar med ett barn som endast var ett par mÄnader gammalt. Ett barn han inte skulle kunna ta hand om samtidigt som han skötte sitt jobb som stallkarl. Och slottsherren oroade sig över sin klÀdsel.
âDet löser sigâ, sa han med eftertryck, trots att han inte hade en aning om hur han skulle kunna ta hand om flickan.
Greven drog in luft mellan tÀnderna vilket gav upphov till ett ljud som fick Danny att vilja slÄ honom rakt i ansiktet, men han stÄlsatte sig och stod stilla, precis som han var upplÀrd.
âJag anser att flickan ska skickas bortâ, avgjorde greven till slut. âDet Ă€r för hennes eget bĂ€sta.â
âNej!â Danny tog ett steg vilket förde honom vĂ€ldigt nĂ€ra greven, som ryckte undan huvudet. Danny drog sig Ă„ter bakĂ„t sĂ„ att avstĂ„ndet mellan dem ökade. âHon Ă€r allt jag har kvarâ, sa han med grötig röst.
Greven lÀt höra ett fnysande som om situationen var alltför obekvÀm för att ta pÄ allvar.
Ilskan vÀllde Äter upp inom Danny, som fick tvinga sig sjÀlv att inte ge sig pÄ greven med knytnÀvarna.
âJag kan inte riskera att flickan blir vanvĂ„rdad, det skulle se illa ut och skada slottets rykte. Vi Ă€r som Danny vet mĂ„na om att vĂ„ra anstĂ€llda har det bra. Jag Ă€r orolig över vad flickans slĂ€ktingar skulle sĂ€ga om det hela. NĂ„got prat vill jag inte veta av.â
Danny stod tyst en stund medan han försökte svÀlja lögnerna som flödade ur grevens mun. Slottets omsorger var lÄngt ifrÄn vad greven pÄstod, men det var inget argument som Danny kunde anvÀnda sig av.
âDe behöver inte fĂ„ vetaâ, mumlade han och slöt ögonen.
âVad?â Grevens röst var barsk.
Hundarna som brukade följa greve Bernard i hÀlarna började skÀlla utanför och Danny insÄg att han inte hade mÄnga sekunder pÄ sig att övertyga greven om att fÄ behÄlla flickan hos sig.
âSlĂ€ktingarnaâ, förtydligade han. âDe behöver inte fĂ„ veta att flickan bor hos mig.â Han svalde hĂ„rt. âVi kan sĂ€ga att hon ocksĂ„ dog i olyckan.â
Hanna
Irland, nutid
Hanna stannade tvÀrt nÀr hon hörde rösterna frÄn sadelkammaren. Dialekten som hon hade haft svÄrt för nÀr hon först kom till Irland frÄn Sverige var nu familjÀr och lÀtt att hÀnga med i.
âDet kommer han aldrig gĂ„ med pĂ„.â Stallchefen Marions röst lĂ€t tvĂ€rsĂ€ker.
âJodĂ„, det kommer han.â
Hanna kunde genast identifiera den andra rösten som lady Millicents, deras arbetsgivare och slottets Àgare.
Hon tvekade. Hon hade varit pÄ vÀg till sadelkammaren för att hÀmta ett bett, men ville inte störa diskussionen som pÄgick.
âAlla har ett prisâ, fortsatte lady Millicent, vilket fick
Hanna att nyfiket ta ett steg nÀrmare för att höra bÀttre.
âJag har satt ihop ett erbjudande, du kan lĂ€sa det om du vill.â
Ett lÀtt prasslande fick Hanna att förestÀlla sig att Marion vecklade upp ett papper.
âHa!â utbrast stallchefen strax dĂ€refter. âJag tror att jag ska omskola mig till hovslagare.â
Hanna hörde hur lady Millicent smackade med tungan mot gommen.
âGirighet Ă€r en syndâ, sa hon sedan.
Ett par sekunders tystnad följde och Hanna skulle just vÀnda och gÄ för att inte bli upptÀckt nÀr lady Millicent fortsatte:
âJag vill att du Ă„ker och pratar med honom redan idag.â
âIdag? Det hinner jag inteâ, protesterade Marion men avbröts av en hög klapp.
Hanna insÄg att det mÄste varit slottsfrun som slagit ihop hÀnderna för att fÄ Marion att tystna. Ett skall frÄn en av hundarna som alltid följde deras arbetsgivare i hÀlarna tystades av ett hyssjande, innan lady Millicent Äter tog till orda.
âDĂ„ sĂ€ger vi sĂ„â, sa hon som om hon inte hört Marions protest.
Sekunden efter dök slottsfrun upp i dörrhÄlet till sadelkammaren och fick syn pÄ Hanna. Hon stannade, gav tecken Ät hundarna att göra detsamma och studerade Hanna med kall blick innan hon drog pÄ munnen.
âTa med dig Hannaâ, ropade hon över axeln till Marion. âHon kanske kan övertyga Cormac.â
Senare samma dag klev Hanna in i passagerarsÀtet pÄ Marions bil, som var av betydligt nyare modell Àn bilen hon sjÀlv delade med kollegorna Ellie och Paul. Hon knÀppte fast sÀkerhetsbÀltet och satt tyst medan Marion försiktigt körde ut genom grinden som ledde ut frÄn stallplanen. Under nÀtterna var grinden bÄde stÀngd och lÄst men dagtid stod den öppen sÄ att hÀstar och fordon kunde passera
obehindrat. Obehöriga stoppades redan vid nÄgon av de tvÄ yttre grindparen, som endast lady Millicent och de anstÀllda kunde öppna, med hjÀlp av en fjÀrrkontroll. Hela den vidstrÀckta egendomen omgÀrdades av höga murar som förhindrade bÄde insyn och eventuella ovÀlkomna besökare. Hanna tittade ut pÄ omgivningarna som nu var sÄ vÀlbekanta att hon knappt reflekterade över storslagenheten lÀngre. VÀgen kantades av vÀlskötta trÀd som grÀnsade till hagar dÀr nÄgra fölston lugnt stod och betade.
âJag förstĂ„r inte riktigt vad det Ă€r vi ska göraâ, sa Hanna försiktigt nĂ€r de passerade det yttre grindparet. GrusvĂ€gen som tog dem vidare till utkanten av samhĂ€llet, i vars centrum slottet tronade, var smal och ojĂ€mn.
Marion kastade ett öga i backspegeln för att försÀkra sig om att grinden stÀngdes bakom dem och Hanna vÀntade spÀnt pÄ att antingen bli avsnÀst eller fÄ sina funderingar besvarade.
En suck undslapp Marion.
âLady Millicent vill anlita en ny hovslagare.â
Hanna vÀntade.
âDet Ă€r kompliceratâ, fortsatte Marion efter en stund. âCormac Ă€r min kusin och han âŠâ En ny paus följde innan
Marion harklade sig.
âHan vill inte arbeta pĂ„ slottetâ, sa hon sedan.
âVarför inte?â Hannas nyfikenhet var större Ă€n hennes Ă€ngslan för att irritera Marion.
Marion slÀppte ut en ny suck, djupare Àn den första.
âDet Ă€r som sagt komplicerat.â
Hanna funderade en stund.
âVarför vill lady Millicent anlita honom om hon vet att han inte vill arbeta pĂ„ slottet?â sa hon till slut.
Marion log snett.
âFör att han Ă€r den han Ă€râ, sa hon.
Hanna undrade vad Marion menade men ville inte stÀlla fler frÄgor, medveten om hur snabbt stallchefens humör kunde skifta. Han Àr vÀl ovanligt skicklig, tÀnkte hon medan hon blickade ut genom sidorutan dÀr ingenting i det grÄmulna vÀdret indikerade att sommaren snart stod för dörren.
Marion höjde volymen pÄ musiken och Hanna tog det som ett tecken pÄ att samtalet var över.
NÀr Hanna och Marion ett par timmar senare var pÄ vÀg tillbaka till slottet hade Hanna inte blivit mycket klokare. Cormac hade varit yngre Àn vad hon trott. Hon gissade att han bara var nÄgra Är Àldre Àn hon sjÀlv. Eftersom Marion sagt att Hanna kunde vÀnta utanför hade hon inte sett hur han reagerade pÄ lady Millicents erbjudande, men trots Marions tvivel hade Cormac uppenbarligen tackat ja.
âDet Ă€r för mycket pengar att tacka nej tillâ, hade han flinat nĂ€r han och Marion kommit ut pĂ„ gĂ„rdsplanen dĂ€r
Hanna stĂ„tt vid en rasthage och tittat pĂ„ hĂ€starna. âDet Ă€r vĂ€l dags att glömma det som varit och gĂ„ vidare. Far lever ju inte lĂ€ngre.â
Marion och han hade tagit farvÀl med ett rejÀlt handslag och en klapp pÄ axeln. NÄgot Cormac sa hade fÄtt Marion att skratta högt och Hanna noterade att han lyckades locka fram en betydligt lÀttsammare sida hos stallchefen Àn de
hon sett tidigare. Sedan hade Cormac lyft pÄ kepsen i riktning mot Hanna.
âVi sesâ, sa han innan han försvann in i stallbyggnaden.
Hanna hade hoppats att hon skulle fÄ veta mer i bilen pÄ vÀgen tillbaka till slottet, hon var sÀrskilt nyfiken pÄ vad Cormac menat med det han sagt som sin far, men Marion vred upp volymen och visslade med i musiken medan hon rattade bilen i hög fart med ena handen. Regndroppar prickade vindrutan och snart vrÀkte regnet ned.
Marion stönade, sÀnkte farten och satte pÄ vindrutetorkarna pÄ högsta hastighet.
âJag hoppas det bara Ă€r en skurâ, muttrade hon. âJag vill hem sĂ„ fort som möjligt.â
Hanna hummade till svar och sneglade mot hastighetsmÀtaren. Hon tyckte fortfarande att Marion körde för fort med tanke pÄ den krokiga och gropiga vÀgen, dÀr hÄligheterna snabbt fylldes med vatten.
I en tvÀr kurva svor Marion till och i nÀsta ögonblick kÀnde Hanna hur bilen kanade över vÀgbanan, som om dÀcken gled pÄ is. RÀdslan exploderade i bröstet och hon famlade efter nÄgot att hÄlla sig i nÀr hon sÄg stenmuren de var pÄ vÀg mot. I ögonvrÄn noterade hon hur Marion slet i ratten, men det var för sent. En hög smÀll hördes nÀr de kraschade in i stenmuren och krockkudden löstes ut. I nÀsta stund blev allt svart.
Rosie
Irland, 1947
âĂr det sĂ€kert att du Ă€r mĂ€tt?â Rosies far strök henne över hĂ„ret och invĂ€ntade hennes svar innan han lyfte bort tallriken frĂ„n bordet.
âJa, farâ, sa Rosie och korsade fingrarna under bordsskivan.
Sanningen var att hon utan svÄrigheter skulle ha kunnat Àta mer, men Dannys stabbiga morgongröt var inte en favorit och hon visste att hon snart skulle fÄ annat som smakade betydligt bÀttre.
âSpring och byt om nu sĂ„ Ă€r du en duktig tösâ, sa Danny och Rosie gled ned frĂ„n köksstolen.
PÄ nakna fötter skyndade hon över det kalla golvet.
Dagen innan hade Danny fÄtt med sig en prydlig hög med tvÀttade klÀder nÀr han hÀmtade Rosie uppe i slottet.
âTack, Deborahâ, hade han sagt och gett tvĂ€tterskan ett varmt leende.
Rosie hade nypt honom i armen för att fÄ honom att skynda sig dÀrifrÄn. Hon ville hem och leka innan det blev för sent och hennes far blev för trött.
âDet Ă€r viktigt att tackaâ, hade Danny förklarat nĂ€r de hand i hand promenerade över slottets Ă€gor mot stugan dĂ€r de bodde. âDeborah behöver inte tvĂ€tta vĂ„ra klĂ€der, hon gör det för att vara snĂ€ll, för att hjĂ€lpa oss.â
Nu blÀngde Rosie pÄ de vikta klÀderna, men drog sedan snabbt pÄ sig plaggen nÀr kylan fick huden att knottra sig.
âKlar!â ropade hon ett par minuter senare och snurrade ett varv för att visa sin far.
âOj, ojâ, utbrast Danny. âDu Ă€r snabbare Ă€n blixten. DĂ„ Ă€r det bara hĂ„ret kvar.â
Rosie och han förenades i en grimas. Att borsta och flÀta Rosies hÄr var ingen favoritsyssla för nÄgon av dem.
NÀr Danny strax dÀrpÄ med valhÀnta fingrar försökte tvinga in hÄret i en flÀta drog Rosie upp axlarna och blundade hÄrt.
âTa det lugnt nu, flickan min. Brusa inte upp, vi Ă€r snart klaraâ, sa Danny och Rosie bet ihop om ilskan som smĂ€rtan i hĂ„rbottnen orsakade.
Till slut var Danny klar och gav henne en klapp pÄ axeln.
âNu Ă€r det bĂ€st att jag ocksĂ„ sĂ€tter fart och blir fĂ€rdig sĂ„ att du slipper vĂ€nta pĂ„ mig.â
Rosie fnittrade nÀr Danny hastade ivÀg över golvet med en spelat förfÀrad min.
âKan vi leka hĂ€st?â bad hon nĂ€r de kort dĂ€rpĂ„ klev ut genom dörren.
En vindil fick höstlöven pÄ marken att rasslande flyga ivÀg.
âHĂ€st?â sa Danny. âJag vet inte. Det Ă€r sĂ„ mörkt, tĂ€nk om jag snubblar och tappar dig.â
Rosie log Ät tanken pÄ att hennes far skulle ramla.
âDet gör du inteâ, sa hon med övertygelse. âPtroâ, sa hon sedan och drog honom i armen.
Med en lÀtt suck stannade Danny, sjönk ned pÄ ett knÀ och lÀt Rosie klÀttra upp pÄ hans rygg.
âĂr du beredd?â frĂ„gade han nĂ€r han hade rest sig upp igen.
âJaâ, sa Rosie och klĂ€mde Ă„t med bĂ„de armar och ben.
âDĂ„ sĂ„â, sa Danny. âDĂ„ bĂ€r det av!â
Rosie tjöt av förtjusning nÀr Danny satte av i galopp, högljutt frustande.
âFortare!â ropade hon och borrade ned ansiktet vid sin fars nacke för att skydda det mot den kalla vinden.
âVad i all sin darâ, utropade köksan Glennie nĂ€r Danny och Rosie under skratt rasade in i det stora slottsköket. âVad har ni gjort? Du Ă€r alldeles röd i ansiktetâ, sa hon och pekade mot Danny med en slev i handen.
âDet Ă€r för att jag har burit denna Ă€dla mö pĂ„ min rygg hela vĂ€gen frĂ„n min enkla boning och hitâ, deklarerade
Danny högtidligt och gjorde en gest mot Rosie.
Rosie sÄg hur Glennie skakade pÄ huvudet, men lade ocksÄ mÀrke till leendet i köksans mungipa.
âNu överlĂ€mnar jag henne i era hĂ€nderâ, fortsatte Danny och bugade sig djupt inför Glennie som fnös och sjasade bort honom med sleven.
âNu rĂ€cker detâ, skrockade hon. âUt med dig och gör lite nytta.â
Danny log brett och blinkade mot Rosie.
âTa nu vĂ€l hand om Glennieâ, sa han och strök Rosie över ryggen nĂ€r hon slog armarna om hans midja.
SĂ„ lösgjorde han sig varligt frĂ„n hennes kram och satte ena handen vid sidan av munnen. âTant Glennie börjar bli gammal förstĂ„r du och behöver all hjĂ€lp hon kan fĂ„â, lĂ„tsasviskade han högt och ljudligt.
âUt!â ropade Glennie och kom emot dem med sleven i högsta hugg.
Danny slank med ett skratt ut genom dörren som han och Rosie nyss kommit in igenom.
âVi ses ikvĂ€ll, Rosie!â ropade han över axeln. âOm du inte smiter ivĂ€g och kommer och hĂ€lsar pĂ„ mig i stallet, förstĂ„s.â
Rosie fnittrade och tittade sedan pÄ Glennie som log med hela ansiktet.
âGod morgon, mitt hjĂ€rtaâ, sa hon. âSkulle det smaka med en smörgĂ„s?â
Rosie nickade och kravlade upp pÄ en av köksstolarna.
Snart skulle hon vara bÄde mÀtt och varm.
âJag vet inte om du ska springa sĂ„ mycket i stallet som du görâ, sa Glennie med mild röst nĂ€r hon serverade Rosie en skinksmörgĂ„s. âDet Ă€r ingen plats för en flicka och du kan komma i vĂ€gen för hĂ€starna.â
Rosie tog en stor tugga och slöt ögonen nÀr smaken av den salta skinkan blandade sig med det mjuka brödet. Hon hörde vad Glennie sa. Samma sak som hon hade sagt sÄ lÀnge Rosie kunde minnas, och Rosie tÀnkte bry sig lika lite om det idag som alla andra dagar. Hennes far sa alltid att djuren trivdes med att ha henne dÀr och hon visste bÀttre Àn att vara i vÀgen för hÀstar och stallkarlar. Det hÀnde
att hon önskade att hon varit pojke, dÄ hade hon kunnat arbeta i stallet sÄ fort hon blev tillrÀckligt gammal. SÄdant gick inte an för flickor. Nu skulle hon istÀllet tvingas vÀnja sig vid att arbeta inne pÄ slottet. Det var en annan sak som Glennie entrÀget upprepade för henne.
âSe och lĂ€râ, brukade hon sĂ€ga.
Och det gjorde Rosie, för som vuxen skulle hon gÀrna bli som Glennie, som var glad och mjuk. NÄgot hon dÀremot inte ville var att bli som mÄnga av de andra flickorna och kvinnorna som arbetade pÄ slottet och som skyndade omkring med Àngsliga blickar och böjda nackar. Det var ingenting för henne, konstaterade hon och tog ytterligare en stor tugga av smörgÄsen.
Kapitel 3
Hanna
Hanna tog ett djupt, stÀrkande andetag och fyllde lungorna med den friska morgonluften innan hon gick in i foderkammaren pÄ morgonen. Samtalet som pÄgick mellan hennes kollegor Paul och Ellie upphörde omedelbart och Ellie rusade fram till henne.
âHur Ă€r det med dig?â
Hanna satte upp en avvÀrjande hand samtidigt som hon noterade de mörka ringarna under Ellies ögon. Hennes vÀn hade inte varit sig lik pÄ sistone.
âDet Ă€r ingen faraâ, sa hon. âBara lite ont i revbenen efter krockkudden.â
Ambulansen som Hanna hade tillkallat efter krocken hade kört henne och Marion till sjukhuset dÀr det konstaterades att Hanna hade haft en vÀldig tur och klarat sig nÀstan helt utan skador. Marion hade skadat ena handleden och hade kraftig huvudvÀrk, sÄ hon hade fÄtt stanna kvar över natten. Innan Hanna Äkte hem hade Marion gett henne tydliga instruktioner om vad som skulle göras i stallet dagen efter.
âJag litar pĂ„ att du ser till att allt sköts som jag villâ, hade hon sagt och spĂ€nt ögonen i Hanna.
âNĂ€men, har du Ă„teruppstĂ„tt frĂ„n de döda?â Sean, Hannas tredje kollega som gjorde deras lilla team fulltaligt, kom slĂ€ntrande in i foderkammaren.
Sean och Paul var anstÀllda som tÀvlingsryttare medan Hanna var hemmaryttare, och Ellie var hÀstskötare. Under tÀvlingar Àndrades Hannas roll frÄn ryttare till hÀstskötare. Redan frÄn Hannas första dag hade Sean gjort vad han kunnat för att göra livet svÄrt för henne, Àven om det var betydligt bÀttre nu Àn tidigare. Mest för att Hanna inte lÀngre brydde sig om hans dryga kommentarer och menande ögonkast. Ellie hade avslöjat att Seans aversion mot Hanna troligtvis hade att göra med att hon blivit anstÀlld för att lady Millicent inte var nöjd med hur Sean och Paul skolade hÀstarna. Hennes nÀrvaro var en pÄminnelse om hans misslyckande.
Nu noterade Hanna att Ellie blÀngde pÄ Sean innan hon Äter vÀnde sig mot Hanna.
âHur Ă€r det med Marion? NĂ€r blir hon utskriven?â
âJag vet inteâ, erkĂ€nde Hanna. âHon hör sĂ€kert av sig sĂ„ fort hon vet.â
âLedig dag, med andra ordâ, flinade Sean och satte upp en hand i luften mot Paul för en high five.
Hanna harklade sig.
âMarion gav mig instruktioner om vad som ska görasâ, sa hon innan Paul fick tillfĂ€lle att besvara Seans gest.
Sean vÀnde sig mot henne med höjda ögonbryn.
âIdag, alltsĂ„â, förtydligade Hanna.
âVi vet vad som ska görasâ, fnös Sean. âVi har varit hĂ€r betydligt lĂ€ngre Ă€n du, och det dĂ€r om en ledig dag var ett skĂ€mt, om du inte förstod det.â Han skakade pĂ„ huvudet och synade foderhinkarna. âĂr de hĂ€r klara?â
Hanna tvekade.
âFast Marion gav klara besked om vad hon förvĂ€ntar sig, vem som rider vilken hĂ€st och sĂ„ vidareâ, sa hon sedan.
Ellie och Paul stod tysta medan Hanna och Sean mÀtte varandra med blicken.
âJag tar inga order av digâ, sa Sean till slut.
âDet behöver du inte hellerâ, sa Hanna. âDet Ă€r som sagt Marions order.â
IstÀllet för att invÀnta Seans reaktion gick hon snabbt vidare med att informera om vad som skulle göras. Ibland var det bÀttre att förutsÀtta att budskapet gÄtt fram Àn att söka motpartens bekrÀftelse. Det hade hon lÀrt sig frÄn sin tid i affÀrsvÀrlden i Sverige och hoppades att det skulle fungera Àven hÀr.
Sean sa ingenting utan högg tag i handtaget till vagnen som de drog runt foderhinkarna pÄ och trÀngde sig förbi henne.
âDĂ€r fick hanâ, sa Ellie med ett skratt. âBra gjort.â
âSkönt att du mĂ„r braâ, sa Paul, lade en hand pĂ„ hennes axel och kramade mjukt nĂ€r han passerade för att gĂ„ efter Sean.
Hanna log mot honom, lÀttad över att Ätminstone tvÄ av tre verkade tycka att det var okej att hon förmedlade chefens order.
