INGRID MARIE THORSLUND
Texten pĂ„ s. 5 Ă€r ett utdrag ur dikten âSometimesâ av Mary Oliver
Reprinted by the permission of The Charlotte Sheedy Literary Agency as agent for the author. Copyright © 2008, 2017 by Mary Oliver with permission of Bill Reichblum.
Historiska Media Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingrid Marie Thorslund 2025
omslag Michael Ceken omslagsbild Midjourney sÀttning Gyllene Snittet bokformgivning AB
tryck ScandBook, EU 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-657-1
Instructions for living a life:
Pay attention. Be astonished. Tell about it.
ur âsometimesâ av mary oliver
PROLOG
ïżœritta
Stockholm, mars 1975
Britta var van vid att fÄ höra att hon var snabb och noggrann. Till och med en stjÀrna, brukade hennes chef pÄ grossistfirman sÀga. Det var en fröjd för henne att kliva in i siffrornas vÀrld dÀr sista raden visade ett klart och tydligt resultat. Aldrig att firmans böcker ifrÄgasattes av externa revisorer eller skattemyndigheten nÀr Brittas plikttrogna hand hade varit inblandad.
Det hon aldrig vande sig vid var klumpen som vĂ€xte i magen varje fredag nĂ€r Olle slĂ€pade hem grogg och virke. Britta slĂ€ppte ut hĂ„ret och tog bort sminket för att inte se mĂ€rkvĂ€rdig ut. Hon skjutsade in rullader i ugnen och vispade Ă€ggvitor till marĂ€ngĂ€pplen. Alltmedan Olle parkerade sig i fĂ„töljen och pĂ„började sin klagovisa över veckan som gĂ„tt. Alla jĂ€vlar som hade kört förbi utan att slĂ€ppa pĂ„ gasen. Den heta asfaltsmassan som frĂ€tte i lungorna. Sedan kom regnet och blĂ„sten. Kaffetermosen vĂ€lte i vinden och arbetsledaren beordrade övertid. Till skillnad frĂ„n Brittas bekvĂ€ma, till och med vrĂ€kiga, tillvaro pĂ„ ett uppvĂ€rmt kontor med kaffebryggare och flextid. Hans ord fick hennes ljusa minnen frĂ„n arbetsveckan att mörkna. ĂndĂ„ var orden
mildare Àn hans oberÀkneliga och hÄrda nÀvar. De kom inte fram varje fredag och Britta visste aldrig hur helgen skulle fortlöpa.
En grÄmulen tisdag i slutet av mars satt hon pÄ tunnelbanan, med sin bruna lÀderhandvÀska i knÀet, och lÀste Jan MÄrtensons senaste kriminalroman. Den var sÄ pass spÀnnande att hon inte uppfattade att hennes ena jackÀrm hade glidit upp. Mellan T-centralen och Gamla stan omslöts handleden av kalla fingrar. Britta hoppade till och sneglade pÄ handen vars naglar var mÄlade i rött. En söt och kryddig doft mötte Britta nÀr hon sÄg pÄ kvinnan som hade greppat hennes handled.
âDet hĂ€r har du inte gjort sjĂ€lvâ, viskade kvinnan, knappt hörbart.
Britta förstod direkt att hon menade det fÀrgade bandet som omslöt handleden. PÄ tisdagar skiftade det frÄn blÄrött till gulgrönt.
âJag heter Teresa och jag kan hjĂ€lpa dig.â
Britta sa ingenting.
âDet finns en plats dĂ€r en kedja Ă€r inristad i dörrkarmen.â
Kvinnan tog upp ett anteckningsblock och skrev ned vad hon kunde erbjuda innan hon reste sig och klev av. Britta satt kvar och försökte dÀmpa de skenande hjÀrtslagen. Var det dags nu?
del ett
ïżœtenen i halsgropen
april 1975âfebruari 1976
Mamma lade vÀnster underarm i svanken och strÀckte pÄ ryggen nÀr dörrklockan pinglade och Gunnar klev in. Efter en natt med den stora papiljotten reste sig mammas kastanjefÀrgade hÄr som en vÄg frÄn pannan. Hennes hÄllning var lika stolt som Gunnars var de dagar som han hoppade över morgonhutten och höll sig nykter fram till lunch.
âHej pĂ„ dig, Heddaâ, sa Gunnar och fĂ„ngade min blick dĂ€r jag satt pĂ„ pallen bredvid tobaksaffĂ€rens glasdisk och ritade en röd stuga med en flaggstĂ„ng. âJag och mina polare hĂ„ller pĂ„ att törsta ihjĂ€lâ, fortsatte han med hĂ€ngande huvud och placerade handflatorna pĂ„ glasdisken.
VÄrsolen lyste över Södermalms gator och vid Gunnars parkbÀnk hade lönnens blad Ànnu inte helt slagit ut. SvettpÀrlor glÀnste i hans hÄrfÀste. Han hade ingen frisyr, bara hÄr som Àndrade form beroende pÄ vilken sida av bÀnken som han hade kvartat pÄ.
âSĂ€ger du det, min vĂ€n. SĂ„ varmt kan det vĂ€l Ă€ndĂ„ inte vara? Men en karaff med vatten kan jag nog ordnaâ, sa mamma och svepte förbi mig pĂ„ vĂ€g till pentryt.
Hon drog undan det vinröda sammetsdraperiet som pÄ sina stÀllen hade flÀckar lena som Guldnougat. Snart hördes ljudet av vatten som skvalade.
âFlicka lilla, vilket ödeâ, sa han till mig med ögon grumliga som skurvatten.
NÀr Gunnar för sjÀtte gÄngen hade bjudit ut mamma pÄ ett glas och hon som vanligt hade tackat nej, tutade hon i honom att jag hade epilepsi. En tioÄrig dödssjuk flicka kunde inte lÀmnas ensam hemma. För att understryka mammas lögn himlade jag nu med ögonen tills endast vitorna syntes. Det spÀnde i tinningarna och jag blev yr. NÀr jag slutade himla sÄg jag att Gunnar stirrade pÄ mig som om jag var ett spöke. Han tog fram pluntan frÄn innerfickan och tog sig en klunk. Och en till, alltid en sup för varje ben. BrÀnnvinsdoften fyllde affÀren tillsammans med klirret frÄn brickan som mamma bar pÄ.
âTackar som bjuderâ, sa Gunnar och bockade. âIndierna mĂ„ ha sin Moder Teresa, men vi har vĂ„r Ersta-Teresa. Ida, modern din, var hyvens hon med. Men jag kan inte minnas att hon drog pĂ„ munnen en enda gĂ„ng.â
âHon hade sina skĂ€lâ, sa mamma med vemod i rösten.
âStackars kvinnaâ, poĂ€ngterade Gunnar. âJag hörde Idas fot hasa i backen som en plog efter en arbetshĂ€st nĂ€r hon kom för att öppna Tobaken.â
âDu brukar sĂ€ga detâ, sa mamma och tittade ut mot gatan som om hon sĂ„g min mormor komma gĂ„ende. âFĂ„r det lov att vara nĂ„got mer?â
Frasen âfĂ„r det lov att vara nĂ„got merâ var lika mycket en konstant i vĂ„ra liv som Gunnar. Mamma sa att orden ofta gav utdelning och att det var tack vare dem som vi det hĂ€r Ă„ret hade rĂ„d att stĂ€nga under tvĂ„ veckor i juli. Det hade aldrig hĂ€nt förut. Att stĂ€nga skulle enligt mamma framstĂ€lla oss som opĂ„litliga och skicka kunderna raka vĂ€gen till tobaken pĂ„ Ă sögatan, dĂ€r de bytte personal lika ofta som Ingemar Stenmark klev upp pĂ„ segerpallen. Men mamma var redo att ta den risken eftersom hon hade fĂ„tt lĂ„na ett torp utanför Gnesta. Det lĂ„g nĂ€ra en sjö och hade utedass. Koskit
under klacken och svartmyror pÄ diskbÀnken kunde mamma, med nöd och nÀppe, uthÀrda under fjorton dagar. Det var för min skull, sa hon. Att fÄ semestra med mamma var nÄgot jag lÀngtat efter sÄ lÀnge jag kunde minnas. Mina klasskamrater for kors och tvÀrs pÄ loven och kom hem med historier om lÄnga skidbackar och vilka roliga pÀlsmössor den engelska drottningens vakter hade. Medan mamma Àven under loven skyndade till Tobaken, expedierade kunder och rÀknade dagskassan. PÄ torpet skulle hennes hÀnder istÀllet kunna flÀta mitt hÄr, blanda spelkort och plocka smultron. Jag hade trÀtt smultron pÄ strÄ under en utflykt med mamma till Norra DjurgÄrden och mindes smaken i samma stund som Gunnar vÀnde pÄ klacken med en försÀkran om att han var mer Àn nöjd. Jag sÄg pÄ nÀr han bar brickan mot dörren med skakiga hÀnder. DÀrute vankade en kvinna av och an. Hon bar stora glasögon, hade en hallonröd byxdress och en brun lÀderhandvÀska hÀngde i armvecket. Kvinnan sneglade mot vÄr dörr och gjorde en gest med handen som sÄg ut som en vink. Jag sÄg mig omkring. Det mÄste ha varit till mig. Jag höjde handen för att besvara hÀlsningen och hon tog ett par steg mot vÄr dörr just som Gunnar lunkade ut med brickan. Mammas vÀninnor, kvinnoföreningen som de kallade sig, brukade annars dyka upp först nÀr mörkret sÀnkte sig. De trÀngde ihop sig i pentryt, drack rödvin och höll lÄda om kvinnors usla villkor. De hade demonstrerat mot Vietnamkriget och var pÄ gÄng att engagera sig i debatten om atomkraft.
âVill du ha ett glas saft?â frĂ„gade mamma och jag vĂ€nde mig mot henne och nickade.
Jag blickade ut mot gatan igen dÀr Gunnar hade lyckats hÄlla brickan vÄgrÀtt och nu rörde sig mot sin bÀnk. Kvinnan sÄg jag ingenstans.
Det var nio veckor och fyra dagar kvar tills vi skulle Äka till torpet och vi promenerade till den Ärliga testflygningen av drakar i Lill-Jansskogen. Jag, mamma och hennes vÀninna
Monokroma Marie-Louise. Mamma kallade henne sÄ eftersom Marie-Louise alltid bar klÀder i samma fÀrg, frÄn topp till tÄ. Den hÀr kvÀllen var hon klÀdd i gredelin.
De senaste veckorna hade mamma arbetat med drakarna till Drakfesten pÄ GÀrdet som skulle gÄ av stapeln om drygt en vecka. Som vanligt var det kvinnoföreningens medlemmar som hade bestÀllt drakar av mamma till sina barn. De hade betalat bra. Mamma hade suttit uppe pÄ kvÀllarna och jag hade somnat till ett konstant surr frÄn symaskinen. Den hÀr tiden pÄ Äret var det inte lönt att be henne sy nÄgot nytt till mig.
Lill-Jansskogen lÄg en kvart frÄn vÄrt hem pÄ GÀrdet och det var egentligen sÄ lÄngt som mamma ville ta sig ut i det vilda. VÄrkvÀllen bar en doft av nyklippt grÀs och
Marie-Louise hade famnen full av drakar i form av solrosor. VÀninnornas barn fick liknande drakar, annars blev det grÄt och tandagnisslan över vem som fick den finaste.
Marie-Louise pratade oavbrutet om att Saigon var pÄ vÀg att falla, om vilken seger det var. Hon frÄgade sig ocksÄ vad alla FNL:are skulle engagera sig i hÀdanefter.
âVi kan fĂ„nga upp ett par till vĂ„r föreningâ, svarade mamma som om de pratade om drakar pĂ„ vift.
Jag orkade inte lyssna pÄ deras prat utan sprang i förvÀg med en drake mot paviljongen vid UgglevikskÀllan. Solrosdraken envisades med att störtdyka för att sedan ta fart mot skyn igen. Jag behövde fÄ till en jÀmn flyghöjd trots hÄllet som högg i sidan efter den stora portionen falukorv och makaroner. Jag ville inte göra mamma besviken genom att tappa orken eller rÄka ha sönder en söm i draken. Mamma hade redan fÄtt förskott som gÄtt till lördagsrÀkor och det fanns ingen tid till reparationer hade hon pÄpekat, bara till justeringar för att förbÀttra flygförmÄgan. Under det tredje varvet runt paviljongen bytte jag hand som höll i draklinan. Det gjorde hÄllet i sidan Ànnu vÀrre och jag behövde en paus.
Mamma noterade för fullt i sitt anteckningshĂ€fte vad som kunde bli bĂ€ttre. ĂndĂ„ halade jag ned draken och stannade vid mamma och Marie-Louise.
âDu har lika mycket spring i benen som din pappa hadeâ, sa Marie-Louise.
âTomasâ, stötte mamma fram som en vindpust mellan lĂ€pparna.
Hon benÀmnde honom aldrig som pappa, min pappa, utan alltid som Tomas. Ibland tÀnkte jag att han bara hade varit hennes.
En kranförare hade fÄtt ett slaganfall och tappat en container pÄ pappa. Det hade hÀnt pÄ hans arbetsplats i Frihamnen innan jag hade hunnit fylla ett Är. De starka benen och det breda leendet försvann frÄn familjen den dÀr regniga fredagen i september. Inte för att jag mindes vÀdret, jag mindes ingenting. Men det var vad mamma hade berÀttat.
Vi hade hamnat pÄ GÀrdet eftersom pappa som hade arbetat skift velat cykla till hamnen. Att vi blev kvar i lÀgenheten berodde pÄ att mamma inte ville lÀmna hemmet dÀr hon och
pappa hade levt tillsammans. Hon satte annars en Àra i att vara en söderböna.
Marie-Louise sÄg till att teatrar hade rÀtt rekvisita pÄ scen och hon granskade mig som om jag var en sak hon kunde anvÀnda sig av.
âTeresa, ser du vad lik Hedda börjar bli Tomas? De kvicka fötterna, de isblĂ„ ögonen och kort i rocken.â
Jag ville hellre vara lik mamma: lÄng och brunögd.
âKlart jag görâ, sa mamma och tittade bort. En ensam tĂ„r rullade nedför hennes kind. âNu mĂ„ste vi fortsĂ€tta. De hĂ€r förbaskade solrosorna var ett dumt tema. Har aldrig sett pĂ„ maken till svĂ„rflugna drakar.â
Ăven de sista drakarna trilskades och smĂ„fĂ„glarna hann kvittra god natt till varandra frĂ„n buskagen innan jag hade fĂ„tt alla solrosor att flyga. Vi lĂ€mnade fĂ€ltet och det sved i handflatan efter linan. Trots det var testflygarkvĂ€llen som vanligt en av Ă„rets bĂ€sta kvĂ€llar.
NÀr vi kom hem behövde mamma göra rÀkningarna och föra bok över vÄra utgifter. Men först skulle hon byta lampan som gÄtt i badrummet och laga en persienn som fastnat pÄ sniskan. Jag vilade en stund pÄ soffan med en Kalle Anka-tidning och sÄg hur mamma f or fram och tillbaka med verktygslÄdan. Först nÀr jag smorde in mina eksem i badrummet hörde jag hur hon stÀllde tillbaka den med en smÀll. Vi stötte ihop nÀr jag kom ut frÄn badrummet och hon var pÄ vÀg till köksfönstret för att tÀnda en kvÀllscigarett.
âHedda, kom och gör mig sĂ€llskap innan jag sĂ€tter mig med pappren.â
Mamma gick till spisen och satte pÄ en kastrull med vatten. Jag stÀllde mig pÄ tÄ för att nÄ tekopparna i köksskÄpet.
âFinns det nĂ„got skönare Ă€n skymning? NĂ€r dagens kanter rundas avâ, sa mamma och öppnade köksfönstret. âJag Ă€r sĂ„ stolt över hur stabilt du fick drakarna att flyga.â
Jag log rakt ned i en av kopparna. Bröstet vÀrmde och efter att jag hade stÀllt kopparna pÄ bordet klappade jag med vÀnster hand pÄ höger som tack för gott samarbete.
âOm du villâ, fortsatte mamma, âkan du vara uppe en stund till och rita en teckning dĂ€r du springer med drakarna. Jag skulle gĂ€rna vilja ha en sĂ„dan i Tobaken.â
Mamma var inte lika noga med sömn som mina klasskamraters förÀldrar. Ofta satt vi uppe till sent vid köksbordet. Jag strÀckte mig efter ritblocket och kritorna. Mamma tÀnde en cigarett och drog ett lÄngt bloss med slutna ögon. En vindpust skingrade röken och fick fönstret att skallra sÄ att mamma hoppade till. Hon lutade sig ut och tittade ned pÄ gÄrden. NÀr hon vÀnde sig tillbaka mot mig sÄg jag att det ryckte under ena ögat.
âHedda, Ă€lskling, kommer du ihĂ„g vad du ska göra om du befinner dig i en situation som kĂ€nns obehaglig?â
âJa, jag ska söka upp en kvinna, helst en kvinna som har ett barnâ, svarade jag för tusende gĂ„ngen pĂ„ den frĂ„gan och började rita en aprikosgul sol i papprets övre högra hörn.
Kapitel 3
KvÀllen före Drakfesten hade kvinnoföreningen kvÀllsmöte i Tobaken. De hÀllde upp vin och kedjerökte sÄ att luftrören sattes igen. Jag skÀmtade om att vi borde ringa en sotare. Ingen sÄg road ut av mitt skÀmt och jag blev utskickad till Gunnar nÀr mötet drog i gÄng.
Han satt pÄ sin bÀnk och intog en flytande middag. SjÀlv Ät jag en korv med bröd frÄn korvmojen. Vi spelade sten, sax, pÄse, och om Gunnar vann fick han ta en klunk till.
Om jag vann lovade han att ta mig till Gröna Lund. Jag visste att det inte skulle hÀnda, men Gunnar verkade glad över tanken pÄ att en dag fÄ Äka Pariserhjulet med mig. Jag vann nÀstan varje gÄng. Att Gunnar inte förstod att jag oftast valde sten!
Efter ett tag började det regna och jag smög tillbaka in i den rökfyllda Tobaken. De pratade om regler, ansvar och att de förde en kamp mot det fasansfulla.
âVi ska âŠâ, började mamma nĂ€r hon upptĂ€ckte mig.
Kvinnorna reste sig och flöt som silhuetter genom röken mot ytterdörren.
Mamma vÀnde ryggen mot mig och diskade ur vinglasen. Jag frÄgade vad som var fasansfullt.
âKrigâ, svarade hon, âsmĂ„ och stora krig.â
Dagen efter hÀmtade vÀninnorna upp sina solrosdrakar och nÀr det bara var min kvar packade vi korgen med kaf-
fe, fruktsoda, vitt vin, finska pinnar, salta pinnar och kanelbullar. Ingen skulle tro att det var skralt i vÄrt skafferi, sa mamma. Temperaturen dalade och just som vi skulle gÄ hemifrÄn fick mamma mig att byta frÄn klÀnning till ett par jeans och en grovstickad tröja.
Vi skulle möta upp vÀninnorna som varit i Tobaken kvÀllen före. De som enligt mamma var strukturerade hippier. Flera av dem hade gÄtt pÄ Konstfack och varit delaktiga i att starta Drakfesten. I Är skulle det blÄsas i sÀckpipor för att ge drakarna en extra skjuts och en poet skulle fylla rymden med poesi.
Hand i hand gick jag och mamma lÀngs med Tessinparkens raka grusgÄngar. Det krasade under skorna och en yorkshireterrier skÀllde och drog i kopplet nÀr den gick förbi med sin husse.
âSnart Ă€r det dagsâ, sa mamma och sĂ„g mot kastanjetrĂ€den som ramade in parken.
I mitten av maj dignade de av vita blomklasar som pĂ„minde om pyramider. NĂ€r de nĂ€stan blommat ut brukade jag stĂ€lla mig under trĂ€den en blĂ„sig dag och lĂ„tsas att det snöade. PĂ„ höstarna plockade jag och mamma kastanjer som vi gjorde figurer av med hjĂ€lp av lim, piprensare och pĂ€rlor. Tanken fick mig att lĂ€ngta efter hösten men jag avbröts av spridda barnskratt som kom frĂ„n Ăgget, skulpturen som Marie-Louise tyckte sĂ„ mycket om. Alla andra barn verkade Ă€lska att leka i den, men jag hade aldrig förstĂ„tt vad som var sĂ„ roligt med att klĂ€ttra in och ut ur dess hĂ„ligheter. DĂ€remot kunde jag knappt vĂ€nta tills jag fick slĂ€ppa i vĂ€g min solrosdrake.
Molnen trÀngdes och nÀr vi passerade Filmhuset, som vi kallade för skolÄdan, syntes ett enda virrvarr av parkerade
cyklar. Det var omöjligt att förstÄ hur cyklisterna skulle hitta tillbaka till just sin cykel. Min egen cykel skulle egentligen ha placerats bland de andra, men den hade fÄtt punka och mamma hade inte haft en sekund över. NÀsta vecka, hade hon sagt.
âTeresa, Hedda!â ropade Marie-Louise. Hon stod grönklĂ€dd mitt i en klunga bland de andra vĂ€ninnorna. HĂ„r och byxben fladdrade i den tilltagande vinden. Jag tittade pĂ„ mamma som hade knutit en mönstrad sjalett runt sitt uppsatta hĂ„r.
Mamma lade filten pĂ„ grĂ€set och jag satte mig med benen i kors. VĂ€ninnorna slog sig ned i grĂ€set och tog fram plastmuggar som de fyllde med nĂ„got mörkt rött, nĂ€stan lila. Kir, stod det pĂ„ flaskan. I utkanten av GĂ€rdet lĂ„g den vĂ€sttyska ambassaden som hade sprĂ€ngts alldeles nyligen. Strax innan midnatt hade vi vaknat av vad som lĂ€t som en explosion. Jag hade börjat grĂ„ta, trott att det varit början pĂ„ ett kĂ€rnvapenkrig. Missiler som flugit frĂ„n Sovjetunionen, över hav och trĂ€dtoppar, för att slĂ„ ned i Stockholm. Mamma visste inte vad som hade hĂ€nt och jag hade fĂ„tt krypa ned i hennes sĂ€ng. Hon satte pĂ„ klockradion och det var första gĂ„ngen som jag hörde ordet terrorist. PĂ„ morgonkvisten berĂ€ttade nyhetsupplĂ€saren om dödsfall och skadade. Jag hade frĂ„gat mamma varför terroristerna hade varit inne pĂ„ ambassaden. Det var inget jag behövde bekymra mig över, tyckte hon. ĂndĂ„ kunde jag inte lĂ„ta bli att med rysningar tĂ€nka pĂ„ mĂ€n i mörka klĂ€der som smög omkring med pistoler och bomber i nĂ€rheten av vĂ„rt hem.
Ambassadens övre vÄning var sotad i svart och min blick rörde sig dit som nÀr tungan söker sig till en lös tand.
VÀninnornas barn var Àldre Àn jag och var de höll hus med sina drakar berÀttade ingen för mig sÄ jag satt dÀr med de
vuxna. Vi hade riktiga glas och mamma fyllde sitt med vitt vin och mitt med fruktsoda.
âDet hĂ€r behövde jagâ, sa mamma till Marie-Louise efter första klunken.
Mammas glas var snart tomt och hon strÀckte sig efter flaskan för att fylla pÄ. Att se pÄ mamma var som att se pÄ nÄgot som satt ihop. Som att hon innan vi hade lÀmnat vÄrt hem hade dragit ett pennstreck mellan sjaletten, lÀppstiftet, örhÀngena, den insvÀngda jackan, det breda skÀrpet i midjan och den lÄnga kjolen, hela vÀgen till ballerinaskorna. Och fram trÀdde den vackraste kvinnan pÄ GÀrdet. De ljusgröna ballerinaskorna pÄminde om att hon en gÄng varit en flicka, precis som jag. Kanske frös hon om de bara benen under kjolen. Hon borde ocksÄ ha bytt om till nÄgot varmare, tÀnkte jag.
En av vÀninnorna pratade med en kille med en gitarr pÄ ryggen, en annan lade sig ned och tittade pÄ himlen, en tredje dansade utan musik och nÀrmade sig mig tills hennes ansikte nÀrapÄ snuddade vid mitt. Hennes ögon sÄg ut som lakritsbumlingar nÀr hon nöp mig i kinden.
âDu Ă€r vĂ€l Ă€ndĂ„ en sötnosâ, fnissade hon. âSĂ„ lik Elizabeth Taylor, i den dĂ€r filmen om hunden Lassie, Ă€ven om ditt hĂ„r Ă€r brunt snarare Ă€n svart.â
Jag hade hört det förut, men fortfarande inte sett filmen.
Jag ryckte lÀtt pÄ axlarna och hon fortsatte sin dans.
âHög som en drakeâ, sa Marie-Louise till mamma och tittade menande mot kvinnan vars smala och v-formade urringning nĂ€stan nĂ„dde till Kina.
Mamma tömde sitt andra glas och lÀt mig Àntligen gÄ i vÀg med min drake.
Min solros flög högt och stabilt. Jag höll ögonen pÄ de andra drakarna eftersom de ofta tappade fart och föll rakt
