Silverslottet
Tidigare böcker av à sa HallengÄrd
Om sÄ bara för idag (2024)
Simma i vinterskog (2024)
Konserverad kÀrlek och spröda drömmar (2022)
AntikgÄrd för spirande hjÀrtan (2020)
Antikcafé för kantstötta hjÀrtan (2019)
Antikkurs för vilsna hjÀrtan (2019)
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och à sa HallengÄrd 2025
Omslag: Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder: Adobe Stock/iStock/Shutterstock
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-614-4
Till min finaste vÀn, Jenny
Tjeckoslovakien, mars 1934
Zora har inte sett Paul pÄ snart tvÄ veckor. Inte sedan de trÀffades som vanligt i ladan, pÄ sÀkert avstÄnd frÄn byns nyfikna ögon. DÄ nÀr han berÀttade att han var tvungen att ge sig av. Tiderna Àr Ànnu vÀrre nu, och som tillhörande resandefolket svÀvar han i livsfara. Hon har vetat, varit beredd, men ÀndÄ river saknaden i henne med vassa klor, flÀker upp köttet och blottar hjÀrtat.
Men just nu hÄller hon det ifrÄn sig. Hon kan inget annat göra Àn följa med i barnets kamp ut i den vÀrld som mist sin glans sedan hennes Àlskade gav sig av. I början av förlossningsarbetet kunde hon slumra till mellan vÀrkarna men det lÄter sig inte göras lÀngre. Allt tÀtare avlöser de varandra och hon hinner knappt hÀmta sig innan nÀsta kommer. Det Àr som om skelettet hÄller pÄ att spricka sönder.
Hon avbryts av Ànnu en vÀrk, kraftigare Àn den förra. Belia rusar fram, beredd att stötta henne och förmÄ henne att lÀgga sig i sÀngen ifall hennes mor, baronessan, mot förmodan fÄr för sig att dyka upp innan barnet Àr fött. En kvinna i hennes stÀllning förvÀntas ligga till sÀngs nÀr hon föder. Inte stÄende hÄlla sig i den blankpolerade sÀnggaveln dÀr utsirade keruber pÄ vardera sida om familjevapnet stirrar pÄ henne. Blicken fÀsts vid kamelen i vapnet, beviset pÄ hennes anfÀders strider under trettioÄriga kriget pÄ 1600-talet.
Hon vaggar frÄn sida till sida medan hon flÀmtandas, precis som Belia har visat henne. Hur det nu kan komma sig att kammarjungfrun kan besitta kunskaper om hur man föder barn, hon som enbart har hjÀlpt till hemma pÄ förÀldragÄrden nÀr tackorna lammar. Men Zora har inget annat val Àn att lyssna pÄ hennes rÄd. Det finns endast de tvÄ i denna stund. Och det finns ingen hon hellre skulle vilja ha vid sin sida Àn
Belia, som endast Àr tvÄ Är Àldre och i allt hennes förtrogna.
I en av de korta vilopauserna blundar hon och ser Paul framför sig. Han kÀnns sÄ nÀra, som om hon kan smeka hans mörka lockar ifall hon strÀcker ut handen. Hon minns deras sista möte. Hur han la hÀnderna mot hennes stora kula till mage. VÀrmen frÄn honom trÀngde Ànda in till barnet. à tminstone vill hon gÀrna tÀnka att det var sÄ. Sedan gick han ner pÄ knÀ, trots att kylan frÄn marken mÄste ha trÀngt in genom byxorna, vilade kinden mot och viskade till livet dÀr inne. EfterÄt fattade han med blanka ögon tag om hennes ansikte och lutade sin panna mot hennes. De lovade varandra att alltid minnas och Àlska varandra, oavsett vad som skulle komma att ske i denna osÀkra tid.
NÀr han lÀmnade henne följde hon honom med blicken tills han reducerats till en liten prick som snart uppslukades av skuggorna bland trÀden. Zora hade kunnat följa efter honom till lÀgret för hon vet var de bor, eller rÀttare sagt var de höll till fram tills helt nyligen, men hon stod kvar, enligt deras överenskommelse. Det var alltför farligt att synas tillsammans. Inte för henne eftersom hon stÄr under sin fars, baronens, beskydd, men för honom. SmÀrtan skjuter ut i hela bÀckenet. Hon andas med kippande andetag tills vÀrken klingar av. SÄ försvinner hon in i sig sjÀlv, vet att det Àr i djupen inombords som kraften finns för att klara av det som
snart ska hÀnda. Hon Àr inte den första och sannerligen inte den sista pÄ denna jord som föder barn. Men det hjÀlper inte att tÀnka pÄ det. Inte nÀr hon Àr mitt i det och inget hellre vill Àn fly frÄn smÀrtan. Men det finns ingenstans att rymma.
Inte heller kan hon skynda pÄ förloppet. Det Àr bara att ta sig igenom de allt kraftfullare vÀrkarna som blir alltmer utdragna i takt med att natten gÄr och morgonen bestÀmmer sig för att gry.
Hon hör ljud frÄn rinnande vatten, sneglar Ät sidan. Belias svarta klÀnningsÀrmar Àr upprullade en bra bit och det ryker om vattnet hon hÀller i tvÀttfatet frÄn en kanna. Blomdekoren pÄ fatet blir suddig nÀr nÀsta vÀrk hotar och det Àr omöjligt att hejda vrÄlet som letar sig upp frÄn det allra innersta. Hela underlivet hÄller pÄ att spricka, som en vindruva man klÀmmer mellan fingrarna.
âKrysta!â sĂ€ger Belia nĂ„gonstans bakom henne och hon vrĂ„lar och hĂ„ller sĂ„ hĂ„rt om sĂ€nggaveln att knogarna vitnar.
Ett skrik, livskraftigt. Zora öppnar ögonen och rummet ÄterfÄr gradvis sin form. Sucken som letar sig ut genom de spruckna lÀpparna sÀnker axlarna och hon skrattar till. Belia hÄller knytet i famnen samtidigt som hon hjÀlper Zora till rÀtta i sÀngen bland vita spetskantade dunbolster.
âJag ska tvĂ€tta barnet. Sedan mĂ„ste efterbörden utâ, sĂ€ger Belia, vĂ€nder sig bort frĂ„n henne och sĂ€tter igĂ„ng med att dona med vatten och lindor.
Zora rÀknar guldfransarna i den sammetstunga sÀnghimlen, och efter vad som kÀnns som en evighet kommer Belia Äter till henne med barnet.
Hon strÀcker armarna mot det och sÄ fort hon fÄr den nyföddas tyngd i sin famn upplöses alla minnen av smÀrta
och rÀdsla. Hon smeker den lillas korpsvarta kalufs, som har precis samma fÀrg som Pauls, lÄter fingrarna glida genom det silkeslena Ànnu en gÄng och borrar ner nÀsan i det. Hon sluter ögonen och drar in barnets doft. Mot dess hjÀssa viskar hon:
âJag ska Ă€lska dig för oss bĂ„da.â Om Paul finns dĂ€r ute nĂ„gonstans mĂ„ste han höra hennes löfte, för det Ă€r sĂ„ intensivt att den sista stjĂ€rnan pĂ„ himlen utanför fönstret blinkar mot henne. Hon ska Ă€lska barnet för tvĂ„. Hon ska alltid finnas för flickan och göra allt som stĂ„r i hennes makt för att skydda denna lilla kĂ€rleksvarelse.
Med fjÀderlÀtta fingrar smeker hon den nyföddas kind. Det gÄr inte att se ögonens fÀrg i det rödmosiga och skrynkliga ansiktet eftersom de Àr slutna, men munnen Àr som en rosenknopp och nÀsan Àr perfekt. KÀrleken som övermannar henne Àr omedelbar och sÄ stark att Zora flÀmtar till. TÀnk att de tillsammans skapat denna perfekta varelse.
âDu Ă€r det allra underbaraste som Gud har skickat till vĂ„r jordâ, viskar hon. âCermakaâ, sĂ€ger hon och namnet passar den lilla perfekt.
âOch du var duktigâ, berömmer Belia.
Dörren rycks upp och ett kallt vinddrag sveper genom rummet. BestÀmda steg gÄr raskt fram mot sÀngen, föser undan bolstret och rycker tag i den nyfödda. Armar som bÀnder, sliter och drar för att förmÄ henne att slÀppa taget om sitt barn. Snart har Zora förlorat striden om byltet och det nyfödda barnets klagande lÀte ekar mellan slottets murade vÀggar och bort lÀngs korridoren.
Hon visste att det skulle bli sÄ hÀr. Men hon har förtrÀngt det och ett stort hÄl flÀks upp i henne. PÄ darriga ben tar hon sig ur den höga sÀngen och klarar nÀstan att ta sig fram till dörren. DÀr fÄngar Belia upp henne. Zora sjunker ihop i
hennes famn och vrÄlet stiger ur henne, följt av grÄten som rister hennes kropp.
PÄ nÄgot sÀtt mÄste jungfrun ha baxat tillbaka henne i sÀngen, för nÀr Zora kvicknar till vilar hon mot kuddarna och blickar in i eldstadens sprakande brasa. Den har varit hennes följeslagare hela natten, Ànda sedan det mödosamma förlossningsarbetet tog sin början. Hon vrider pÄ huvudet och blickar ut genom fönstret. Regnet har upphört att trumma och dimmorna dansar över parken utanför i soluppgÄngens första rosa toner. Det Àr den tolfte mars, ett datum hon aldrig ska glömma.
Sats I Preludium
Franz
Helsingborg, oktober 1990
NÄgot sker ovanför notstÀllets övre kant och gör att Franz tappar fokus. Mitt under repetitionen med symfoniorkestern glider blicken till orkesterchefen, dÀr han skyndar fram genom konsertsalen. Kavajen fladdrar och frÄn den ljusa skjortan lyser orange stÀnk som ilskna ögon. Har han inte lÀrt sig att man inte ska bÀra vitt nÀr man har spagetti och köttfÀrssÄs i lunchlÄdan?
Till fagottens dova, mjuka inledande takter nÄr chefen scenen, dÀr dirigenten stÄr med armarna höjda och taktpinnen beredd att slÄ an Franz solo i satsen Det gamla slottet i Musorgskijs Tavlor pÄ en utstÀllning. Dirigenten snor runt som om han först nu upptÀckt inkrÀktaren. Franz har just andats in för att pÄbörja sitt solo och slÄr nÀrapÄ munnen i munstycket av dirigentens hÀftiga rörelse. Han vÄgar knappt pusta ut dÄ dirigenten med mulnande ansikte böjer sig framÄt sÄ att chefen kan viska nÄgot i hans öra.
âDu mĂ„ste skynda dig hemâ, sĂ€ger dirigenten strax dĂ€refter.
Rösten Àr kort, som staccato i Franz öron. Och den Àter sig in i sjÀlen dÀr den gamla orosklumpen sÀtter sig i rörelse. Ingen har nÄgonsin trotsat de oskrivna reglerna och stört en
repetition, oavsett vilken symfoniorkester Franz har gÀstspelat i. Det mÄste handla om liv eller död. FrÄgan Àr om det handlar om mamma eller farmor Gudrun. Oron flyttar sig med hackiga rörelser, genom halsen och ner till mellangÀrdet.
âVad vĂ€ntar du pĂ„?â Dirigenten gör ett kast med huvudet Ă„t de stora dörrparen och hela orkestern hĂ„ller kollektivt andan medan han ger dem instruktioner att avbryta till förmĂ„n för ett annat stycke dĂ€r Franz inte behövs.
âDet kommer att gĂ„ bra. Kom tillbaka till genrepet sĂ„ fixar vi det tillsammans.â En av trombonisterna böjer sig fram över notstĂ€llet bakom honom och viskar orden i Franz öra. Han kan inte lĂ„ta bli att tĂ€nka pĂ„ att det hĂ€r Ă€r det nĂ€rmaste han varit en kvinna sedan förhĂ„llandet med Linnea tog slut för över Ă„tta Ă„r sedan, nĂ€r han lĂ€mnade musikhögskolan. Och snart fyller han trettio. Det Ă€r för sorgligt. En svag pust frĂ„n trombonistens kropp bjuder pĂ„ en aning av hennes sötaktiga parfym och tvĂ€ttmedlet hon anvĂ€nt till den ljusblĂ„ blusen. NĂ„got som liknar sorg hotar att vĂ€lla upp i Franz. Han ruskar av sig de ovĂ€lkomna tankarna.
Dirigenten blÀnger irriterat pÄ dem. HÄller demonstrativt upp armarna och gör sig redo med taktpinnen att rÀkna in.
Det Àr Franz fel att de blev avbrutna, med följden att hela symfoniorkestern mÄste vÀnta pÄ att han ska krÄngla sig ut i gÄngen mellan bleckblÄsarna och raden av klarinetter.
Fan ocksÄ! Han har inte rÄd att sabotera chansen till fast inkomst. Det Àr svÄrt att vara frilansande musiker mitt i en lÄgkonjunktur, trots att han har kontakt med de flesta orkestrar och band i SkÄne med omnejd. NÀr han fick möjligheten att hoppa in pÄ ett vikariat för att spela Tavlor pÄ en utstÀllning lyftes en sten frÄn hans bröst. Först dÄ vÄgade han se nÄgot ljusare pÄ framtiden.
Han plockar ihop noterna sÄ diskret det gÄr. Kommer pÄ att han har kvar saker pÄ en stol lÀngre in bland trÀblÄset dÀr han satt tidigare under förmiddagen. TrÄcklar sig sÄ försiktigt som möjligt in mellan raderna av musiker. Men det Àr givetvis omöjligt att göra sig osynlig. Deras blickar följer varje rörelse och det gör honom fumlig. SjÀlvklart stöter han till nÄgot. Handen fÄr i sista stund tag om en stolsrygg dÄ stolen vippar pÄ tvÄ ben. För en gÄngs skull verkar det som om nÄgot gÄr hans vÀg, om Àn obetydligt. Han stÀller Äter stolen stadigt pÄ scengolvets parkett.
Det tillfÀlliga jobbet innebÀr Ätminstone tvÄ mÄnaders fast arvode. Om han lyckas lÀgga undan lite mer pengar kanske han snart kan flytta till nÄgot eget? Den tanken gör att det Àr enklare att andas i mammas lÀgenhet pÄ Drottninghög.
Det Àr dÀr han har bott i hela sitt liv, förutom under Ären i Malmö pÄ musikhögskolan. Efter att det visade sig vara svÄrt att fÄ en stadigvarande inkomst som musiker har han tvingats förlika sig med tanken pÄ att bo hemma. Han ser sitt pojkrum framför sig. Det har sett likadant ut sedan han var barn, lika elÀndigt och kvÀvande ⊠SÄ skÀrper han sig. TÀnk om han blivit tillkallad för att mamma Àr allvarligt sjuk? KÀra lilla mamma som alltid gjort allt för honom. Verkligen allt.
Han Àr medveten om att det Àr ovanligt för en saxofonist att ha fast jobb. Han skulle i och för sig alltid kunna bli musiklÀrare pÄ kommunala musikskolan, för barn har han inget emot. TvÀrtom. VÀrre skulle det bli med kollegorna. Han suckar. Det blir nog inget lÀrarjobb för hans del. Han gör en beklagande min Ät dirigentens hÄll, hÄller tillbaka tÄrarna som vill trÀnga ut, skjuter upp glasögonen med pekfingret och gör sitt bÀsta för att lÀmna orkestern sÄ obemÀrkt som möjligt. Ackompanjerad av oron som taktfast guppar i hans inre
trippar han pÄ tÄ det tystaste han förmÄr över parkettscenen och ut genom en av sidodörrarna.
Sortin pÄminner om de gÄnger han gÄtt pÄ exakt samma sÀtt genom korridorerna i skolan, med en desperat förhoppning om att smÀlta samman med vÀggarna och bli osynlig.
FebruarikvÀllen Àr rÄkall och Franz smÄspringer den korta vÀgen frÄn busshÄllplatsen med ett hÄrt grepp om saxofonvÀskan. Vinterjackan Àr sÄ gammal och anvÀnd att syntetstoppningen har delat pÄ sig. Det medför att plagget ser bubbligt ut, som om en vildsint hamster röjt omkring dÀr inne. I gliporna finner vinden inget motstÄnd utan trÀffar huden med iskalla pilar genom tyget.
Han saktar in stegen för att hÀlsa pÄ fyllgubbarna pÄ den vanliga bÀnken. Likt vÀktare sitter de vid ingÄngen till omrÄdet dÀr lamellhusen Àr likadana och i varierande grad av förfall. Det Àr konsekvensen av ett hafsverk, nÄgot som verkar vara signifikant för miljonprogrammet. Totalt oberörda av kylan skrÄlar mÀnnen högljutt. En randig katt stryker sig mot en av gubbarnas ben. NÀr djuret gÄr mot Franz och jamar ynkligt kan han inte motstÄ impulsen att sÀtta sig pÄ huk, trots kylan och oron för vad som vÀntar innanför dörren. Eller kanske Àr det just dÀrför han smeker dess silkesmjuka pÀls. Katten följer efter honom nÀr han gÄr dÀrifrÄn men stannar ett stycke frÄn hans port, som om den begriper att den inte kan följa med och kanske Àr den ledsen för det. à tminstone ser den elÀndig ut dÀr den sitter med huvudet pÄ sned och tittar pÄ honom sÄ att det kniper Ät i hjÀrtat innan han slinker in genom porten.
âĂ h, zlatĂÄko moje. Vad bra att du kom hem.â Han hoppar till dĂ„ hans mamma möter honom i hallen. Tack och lov verkar hon frisk och kry. Han pustar lĂ„ngsamt ut i en lĂ„ng suck.
Men dÄ mÄste det handla om Gudrun, tÀnker han genast dÀrefter. Stressat iakttar han mamma men kan inte utlÀsa av hennes ansikte att nÄgot Àr fel. Snarare verkar det vara tvÀrtom.
Hon kysser honom pÄ bÀgge kinderna innan hon befriar honom frÄn tÀckjackan, hÀnger upp den pÄ en galge och borstar av den hastigt med klÀdborsten som om det vore en exklusiv rock. NÀr hon Àr klar hÀnger hon in den i garderoben och vinglar pÄ höga klackar in i vardagsrummet. Varför har mamma pÄ sig finskorna, tÀnker han förvirrat.
âVad Ă€r det?â Hans röst Ă„ker upp i falsett och Ă€r omöjlig att kontrollera. âGudrun âŠ?â
âGudrun mĂ„r fint. NĂ„got helt underbart har hĂ€nt!â Hon slĂ„r ihop hĂ€nderna.
âVa? Jag trodde ju att âŠâ
âInte suraâ, sĂ€ger hon och trutar barnsligt med lĂ€ppstiftsmunnen. Minen fĂ„r honom att haja till. Hennes beteende Ă€r mĂ€rkligt. Det Ă€r nĂ„got forcerat, nĂ€stan teatraliskt över henne. Hon som brukar vara sĂ„ lugn. Det Ă€r nĂ„got med hennes utseende ocksĂ„. Vacker har hon alltid varit och Ă€r fortfarande, trots att hon nĂ€rmar sig de sextio. Hon har vad man kallar en klassisk skönhet. Det Ă€r bara de allvarstyngda ögonen som brukar dra ner helhetsintrycket men idag gnistrar de av liv. Strax byts hans förvirring mot stickande irritation.
âDu begriper vĂ€l att jag inte kan sticka ifrĂ„n repetitionen hur som helst! Jag kanske aldrig fĂ„r jobb i HSO igen. Dirigenten var ursinnig. Det har aldrig hĂ€nt förut att âŠâ Franz slĂ„r ut med armarna. De flaxar hjĂ€lplöst lĂ€ngs sidorna.
âJag vet, jag vet. Men det har blivit vĂ„rt!â Hon sĂ€tter sig ytterst pĂ„ kanten pĂ„ en av de skamfilade fĂ„töljerna i murrig plysch. Benen lutar hon Ă„t sidan.
âVad pratar du om?â Han kliar sig i hĂ„ret och skjuter upp
glasögonen som envisas med att glida ner mot nÀstippen. Men ilskan gör rörelsen svÄr att kontrollera sÄ han lyckas endast fösa dem Ät sidan. Framför honom framtrÀder plötsligt tvÄ exemplar av henne. Det rÀcker mer Àn vÀl med ett. Han samlar ihop sina kÀnslor, knyter ett mentalt band om dem och puttar glasögonen till rÀtta.
âSĂ€tt dig ner. Det hĂ€r Ă€r en högtidsstundâ, sĂ€ger mamma och tĂ€nder stearinljusen i de magnifika silverljusstakarna pĂ„ soffbordet. Hon blĂ„ser ut den lilla lĂ„gan som fladdrar pĂ„ tĂ€ndstickan och han drar in doften. Den varar endast ett ögonblick men tillrĂ€ckligt lĂ€nge för att han ska slungas bakĂ„t i tiden till det fĂ„tal gĂ„nger dĂ„ klenoderna tĂ€nts. Det görs i princip bara pĂ„ julen och pĂ„sken. Men förra Ă„ret tĂ€ndes de tvĂ„ gĂ„nger utanför högtiderna. Först den nionde november nĂ€r Berlinmuren revs. DĂ„ satt de framför teven och följde det som skedde. Och sedan bara en dryg vecka senare, för nĂ€stan precis ett Ă„r sedan, pĂ„ femtioĂ„rsdagen av studenten Jan Opletals död i samband med protester mot Nazitysklands ockupation av Tjeckoslovakien. Hemma i vardagsrummet lyssnade och tittade Franz och mamma pĂ„ rapporteringen av hur hundratusen mĂ€nniskor samlades pĂ„ VĂĄclavplatsen i Prag för att protestera mot regimen. Demonstrationen slogs brutalt ner. Trots det fortsatte protesterna och stegrades. En förĂ€ndring var pĂ„ gĂ„ng och i luften lĂ„g en övertygelse om att man stod inför nĂ„got helt nytt tillsammans med en lĂ€ngtan att göra sig av med det gamla.
âJag ska bara âŠâ, sĂ€ger mamma, rĂ€tar pĂ„ ryggen och puffar till en kudde i fĂ„töljen. Det Ă€r nĂ„got ryckigt över hennes rörelser, som om hon Ă€r stressad.
âDu mĂ„ste sĂ€ga vad det Ă€r. Fattar du inte att jag blir nervös nĂ€r du hĂ„ller pĂ„ och flaxar hit och dit?â
âSnart, Ă€lskling. Ingen har dött och ingen Ă€r sjuk. Slappna av. TĂ€nk pĂ„ hur din gammelmormor âŠâ
Franz blundar och zoomar ut hennes röst frÄn medvetandet. Han kan inte rÀkna hur mÄnga gÄnger han hört historien om hur gammelmormor smugglat med sig ljusstakarna genom att sy in dem pÄ ett snillrikt sÀtt i den enda kofferten de fick med sig under flykten frÄn Tjeckoslovakien 1939. Hur hon kunde vara sÄ dum att hon slÀpade runt pÄ tvÄ otympliga ljusstakar frÄn 1600-talet har han aldrig vÄgat frÄga, men för sig sjÀlv har han inga bekymmer med att komma pÄ tusen och en sak som han anser betydligt mer nödvÀndiga att packa med sig Àn ett par överdimensionerade silverljusstakar som vÀger flera kilo styck.
âPoÄkej.â Mammas steg som hastar ut ur rummet rycker tillbaka honom till situationen.
âVadĂ„ poÄkej? Vad ska jag vĂ€nta pĂ„?â hojtar han.
Han hör henne öppna ett skĂ„p i köket och stĂ€nga det igen med en smĂ€ll. Scenen i konserthuset flimrar förbi och han vrider sig av besvikelse. Har mamma saboterat hans chanser med symfoniorkestern? DĂ„ kommer han att vara fast hĂ€r Ă€nnu lĂ€ngre. Franz slĂ€nger sig tillbaka mot soffans ryggkuddar. De tar emot honom och formar sig runt hans rygg som ett slags mjukt skal. Han stĂ„r inte ut. Det mĂ„ste gĂ„ att fĂ„ fram pengar till ett eget krypin. Han Ă€r inte rĂ€dd för att hugga i sĂ„ det gör inget om det har renoveringsbehov. Han hade faktiskt en femma i trĂ€slöjd. Ălskade slöjdsalen och doften av virke. LĂ€raren uppmuntrade honom att bli snickare. âDu har handlagetâ, sa han men mamma hade andra planer och han knuffades mot musikeryrket. Med en fast inkomst hade han flyttat hemifrĂ„n för lĂ€nge sedan, för att bo ihop med mamma Ă€r tĂ€rande. Inte bara för honom utan Ă€ven för henne, det Ă€r han ganska sĂ€ker pĂ„.
âNu ska du fĂ„ se.â
Han tittar upp pÄ mamma. Hennes kinder rodnar och det lyser upphetsat i ögonen nÀr hon kommer klapprande med en svart papplÄda i famnen. Hon sÀtter försiktigt ner den pÄ soffbordet men ljuslÄgorna fladdrar ÀndÄ. Locket lyfts varsamt av. Franz strÀcker pÄ nacken för att fÄ en skymt av innehÄllet men allt han ser Àr ett kuvert i A4-format.
âVad Ă€r det frĂ„gan om?â Helst av allt hade han velat vara kvar hos orkestern, och han Ă€r tvungen att kila in hĂ€nderna under lĂ„ren för att stanna i soffan.
âJag har under en tid varit i kontakt med en advokatâ, sĂ€ger hon. Han tittar förvĂ„nat pĂ„ henne. De har alltid haft det knapert, och han vet alltför vĂ€l att de inte har rĂ„d med advokatkostnader, för vad det Ă€n kan röra sig om.
âVi har fĂ„tt tillbaka slottet frĂ„n den tjeckoslovakiska staten. De behöver det inte lĂ€ngre och dĂ€rför gick processen kvickt. Om det hade varit tvĂ€rtom hade vi slagits mot ett Ă€ndlöst byrĂ„kratiskt maskineri, ungefĂ€r som i en Kafkaroman, men sĂ„ blev det inte. Vi har Ă„terfĂ„tt det som rĂ€tteligen tillhör oss.â
âSluta ljuga, mammaâ, sĂ€ger han sĂ„ bestĂ€mt han kan. âDet Ă€r endast ett fantasifoster.â
âSlottet Ă€r i högsta grad verkligt.â Hon snörper förnĂ€rmat pĂ„ munnen innan hon öppnar kuvertet och halar ut ett dokument som hon rĂ€cker honom. âOm jag bara haft ringen kvar âŠâ
âLĂ€gg avâ, avbryter han innan hon hinner Ă„terberĂ€tta den historien för tusende gĂ„ngen. Han suckar. SĂ„ trött pĂ„ henne.
âNĂ„vĂ€l. Det kan kvitta, för beviset har du framför nĂ€san. LĂ€s.â Hon lutar sig tillbaka mot fĂ„töljens ryggstöd med ett belĂ„tet uttryck medan hon tvinnar en tjock grĂ„ hĂ„rlock mellan fingrarna.
Franz ögnar igenom det tÀtskrivna pappret. LÀser de byrÄ-
kratiskt formulerade tjeckiska meningarna. Ja, hÀr stÄr det.
Svart pÄ vitt. Silverslottet tillhör dem. Han lÀser igenom det ytterligare en gÄng och det Àr samma budskap som första gÄngen han lÀste. Dokumentet singlar ner pÄ bordet. Han lÄter armbÄgarna vila mot lÄren och knÀpper hÀnderna. Tankarna snurrar och surrar. Det jÀvla slottet, som han inte ens trott existerade, Àr deras. Fast vad Àr det de har Àrvt?
Finns det ens nÄgot att Àga? Mamma var sÄ liten, endast fem Är, nÀr hon lÀmnade landet och mycket har hÀnt sedan dess. Men hon verkar tro att det ska stÄ kvar, intakt utan minsta spÄr av vare sig nazister eller kommunister.
Hon Àr helt enkelt inte klok. Det har slagit slint och det mÄste bero pÄ att sagorna om borgen satt sig i huvudet pÄ henne. Om han ÀndÄ hade en pappa som kunde verka som motpol Ät henne, en realist. Han har aldrig lyckats representera den stabila verkligheten nÀr mamma och mormor kom dragande med sina skrönor om slottet. Men det Àr inte lÀngre ett luftslott utan existerar i verkligheten, fast i vilket skick det befinner sig har varken han eller mamma nÄgon aning om. TÀnk om det bara Àr en ruin efter bÄde vÀrldskrig och Sovjetstyre? Vad innebÀr det i sÄ fall för honom? För dem?
âĂntligen ska du fĂ„ se vĂ„rt hemâ, utbrister mamma med tĂ„rar i ögonen. Hennes ansikte lyses upp av ljuslĂ„gorna som Ă€ngsligt fladdrar mellan dem. Det Ă€r som om ljusen inte kan bestĂ€mma sig för vems parti de ska ta.
âDet ska jag verkligen inte.â Han reser sig sĂ„ hastigt att soffan gnĂ€ller till. Ă ter darrar hĂ€nderna men han placerar dem bakom ryggen.
âKlart du ska.â Mamma verkar helt oberörd av hans sinnesstĂ€mning.
âVad Ă€r det hĂ€r dĂ„?â undrar han syrligt och lĂ„ter blicken
