9789180505864

världens dramatiska historia

Napoleon Tomas Blom

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Tomas Blom 2024

Sättning: Typ & Design

Omslag, karta och illustration: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Napoleons besök vid tribunatet i Palais-Royal den 19 augusti 1807, Wikimedia Commons Franska kejserliga gardets örn, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-586-4

Innehåll

Prolog

Laffrey, södra Frankrike, den 7 mars 1815. Tidigt denna morgon har 800 man ur det femte infanteriregementet under ledning av major de Lessart lämnat sin förläggning i Grenoble och marscherat söderut. Ett stycke från byn Laffrey har soldaterna ställts upp i tre led tvärsöver den smala väg som löper mellan skogbevuxna höjder. Uppenbarligen ska deras närvaro hindra någon eller några att fortsätta längs vägen, men vem eller vilka det kan handla om är inte bekant för männen i ledet, även om rykten har börjat spridas.

”Det var nån som sa att han har stuckit …” säger en av karlarna tyst till sin närmaste granne.

”Från Elba? Nej du, han sitter där han sitter”, svarar kamraten bestämt. ”Engelsmännen har koll på honom.”

”Men i går kväll på krogen hörde jag att … det är något på gång! Vad har vi annars här att göra?”

”Man ska inte tro på allting. Det är väl några upprorsmakare som ska stoppas … Vi kan slå vad! Om det är den du inbillar dig, så får du en fläta tobak av mig, annars är du skyldig mig en!”

”Topp”, svarar kamraten. ”Men jag är säker …”

”Tyst i ledet!” hörs från den unge kapten Randon, som svarat för att ställa upp mannarna efter majorens anvisning. Männen får brått att räta på ryggarna och vända blicken framåt.

En god stund står soldaterna där under tystnad. Allt som hörs är ett svagt susande av vinden i trädens kronor och enstaka fågelläten. Men så börjar långsamt det välbekanta ljudet av marscherande fötter att urskiljas jämte frustanden och hovtramp från hästar. Än så länge syns inget till, eftersom vägen framför de uppställda soldaterna sluttar brant nedåt, men det står klart att en trupp nalkas. Och så med ens blir ett första led av soldater synligt. Till att börja med deras höga huvudbonader. Den ene av karlarna kan inte låta bli att puffa sin kamrat i sidan.

”Björnskinnsmössor, tamejfan! Och vilka har såna, tror du?”

Man kan inte ta fel på att ledet av män som nu gör halt ett hundratal meter från de väntande soldaterna består av grenadjärer ur vad som en gång varit det kej-

serliga gardet, lätt igenkännliga på sina björnskinnsmössor. En uppfordrande trumvirvel får fåglar att lyfta ur träden och så hörs tonerna från trumpeter framföra en strängt förbjuden melodi. Många av karlarna i femte infanteriregementet sträcker på sig och det är inte utan att somliga försiktigt rör sina läppar till de olagliga orden: ”Allons enfants de la patrie …” Deras befälhavare, major de Lessart, ser tankfull ut medan hans underlydande kapten Randons min blir allt bistrare.

”Givakt!” ryter han, som för att överrösta den förhatliga musiken. Visserligen blir han åtlydd, men hans mannar har hela sin uppmärksamhet riktad på vad som utspelas framför dem. Gardisterna stiger åt sidan för att släppa fram en man som sitter av sin häst och börjar gå med lugna steg i riktning mot dem. Han bär en lång grå kappa och i hans hatt lyser den blåvitröda trikolor som symboliserat både revolutionen och republiken.

”Det är han, visst fan är det han!” Det går en rörelse genom soldathopen och somliga viskar tyst med varandra.

”Tyst i ledet!” Kapten Randon drar sitt svärd och pekar mot den alltjämt lugnt vandrande mannen.

”Lägg an!”

Det går inte fort, men en efter en lyfts männens musköter och riktas mot mannen, som nu stannar på bara några meters avstånd. Det hela är otäckt likt en

exekutionspluton, bortsett från att det tilltänkta offret inte visar några som helst tecken till rädsla. Långsamt knäpper han upp sin rock och viker slagen åt sidan så att den vita västen blottas. Över hjärtat blänker Hederslegionens femuddiga stjärna. Så tar han ytterligare ett par steg mot männen, ler vänligt och säger med hög röst:

”Soldater i femte infanteriregementet, hur står det till med er?” Efter en kort tystnad hörs någon ropa:

”Tack bra, ers nåd!”

”Det gläder mig”, fortsätter mannen. ”Jag är er kejsare och jag har kommit tillbaka till er. Nu står jag här. Är det någon av er som har lust att döda mig?”

Genast en kör av rop:

”Nej! Ingen! Inte alls! Aldrig!”

Och strax ljuder från flera håll i skaran också den hyllning som skulle vara för evigt tystad: ”Leve kejsaren!” Utan att bry sig om kaptenens allt ursinnigare kommandon bryter soldaterna sina led. Män släpper sina vapen och trängs om varandra för att komma nära sin kejsare, somliga faller på knä och kysser kanten på hans kappa medan andra försöker komma åt att skaka hans hand. Några sliter bort kungens vita kokard från sina mössor och somliga av dem får också fram den undansmusslade förbjudna trikoloren. Deras befälhavare major de Lessart bugar djupt för mannen i den grå kappan och räcker honom sitt svärd. Hans under-

lydande kapten Randon har däremot genast ridit sin väg. Omgiven av de dyrkande soldaterna sitter kejsar Napoleon upp på sin häst och tar genast befälet över sin trupp för att fortsätta mot Grenoble och i sinom tid Paris.

Männen som kommenderats ut för att spärra hans väg formerar sig snabbt och börjar marschera. Den ene av de vadslående soldaterna vänder sig till sin kamrat med ett brett grin: ”Nå, fram med tobaken! Tänk att kejsaren är tillbaka!” Den andre rycker på axlarna. ”Verkar som om vi har nytt befäl. Få se hur länge det varar.”

Korsikanen

Det kan förefalla en märklig paradox att den man som med tiden skulle styra över nästan hela Europa föddes på den fattiga och obetydliga ön Korsika. Sedan medeltiden hade republiken Genua formellt styrt över ön, men dess inflytande begränsade sig till kuststäderna Ajaccio och Bastia. I det bergiga inlandet fortsatte invånarna sitt enkla bondeliv, talade sin dialekt och trätte allt som oftast sinsemellan om äganderätt till knappa resurser. De familjer som levde i kuststäderna betraktades, i varje fall av sig själva, som lite förmer än andra. Dit hörde klanen Buonaparte vars stamfader Gabriele anlänt från Italien på 1500-talet.

Efter några generationer hade släkten uppnått ett visst välstånd, samtidigt som allt fler röster höjdes med krav på att Korsika skulle bli en fri republik. Ett par

väpnade försök till uppror hade slagits ner av Genua med hjälp av fransk militär, men år 1755 proklamerade frihetskämpen Pasquale Paoli republiken Korsika.

Han hade ambitionen att skapa moderna institutioner i upplysningens anda och lovordades av såväl Voltaire som Rousseau.

En av Paolis entusiastiska anhängare var Carlo Buonaparte, som ytterligare stärkt familjens ställning genom sitt giftermål med den vackra och förmögna femtonåriga Letizia Ramolino. Det unga paret sällade sig till Paolis hov där man nu var i färd med att forma framtiden för den lilla ön. Alla sådana förhoppningar gjordes om intet när Genua, för att bli av med en avsevärd skuld till Frankrike, överlät Korsika att styras av kung Ludvig XV. Ön invaderades genast av fransk trupp och trots att Paoli försökte sätta sig till motvärn besegrades hans män av de överlägsna fransmännen den 8 maj 1769.

Man vet inte om Carlo Buonaparte själv deltog i striderna. Han erkände i varje fall snabbt Frankrike som segrare medan Paoli flydde på engelska fartyg. Vid det här laget var Letizia höggravid och gossen som föddes tre månader senare, den 15 augusti 1769, kan alltså redan i moderlivet ha fått känna på krigets påfrestningar. Hon och barnet höll dessutom på att råka illa ut när hennes mulåsna snubblade vid övergången av en flod, men gossen överlevde, kom till världen och kallades Napoleone efter en äldre släkting. Året innan hade en

bror fötts, Joseph, och med tiden skulle Letizia genomgå sammanlagt tretton graviditeter, av vilka åtta resulterade i överlevande barn.

När Carlo Buonaparte tagit ställning för Frankrike, gjorde han det med besked. Han såg till att snabbutbilda sig till jurist och etablerade sig som advokat i Ajaccio, en lönande verksamhet inte minst med tanke på de ständiga dispyterna om rättigheter och egendom.

Dessutom lade han sig vinn om att etablera goda kontakter med greve de Marbeuf som styrde ön för kung Ludvigs räkning. Detta lyckades väl, delvis kanske på grund av att de Marbeuf blev mycket förtjust i Carlos vackra unga hustru.

Under gossen Napoleones tidigaste år tycks han ha levt fritt, lekt på gatorna i den tämligen förfallna och nedgångna staden och enligt sin mor varit tämligen aggressiv och bråkig. Man vet inte mycket om hans första skolgång bortsett från att han lär ha varit duktig i matematik, och hans far bestämde sig för att sönerna skulle få utbildning. Joseph ansågs lämpad för kyrkan medan Napoleone nog skulle passa som militär. Detta krävde att han skulle få en friplats vid den kungliga militärakademin, något som i sin tur var avhängigt av att han kom ur en adlig familj. Carlo kunde inte leda sin härstamning längre än 200 år bakåt, vilket inte räckte till, och han blev tvungen att resa till Italien för att finna bevis på att släkten varit adlig ända se-

dan 1400-talet. Detta bör ha stärkt Carlo Buonaparte i hans ambitioner att nå så högt på samhällsstegen som det bara gick, något som också kom till uttryck i att han spenderade frikostigt för att till det yttre framstå som en riktig adelsman med peruk, broderier och silkesstrumpor.

Trots adelskapet fanns ännu ett hinder för att Napoleone kunde antas som elev vid militärakademin. Han talade nämligen ingen franska, utan behärskade endast den korsikansk-italienska dialekt som han vuxit upp med. Alltså måste han till att börja med lämna Korsika för att intensivplugga franska i ett kloster. Efter nära fyra månader kunde han ta sig fram muntligt och åstadkomma en enklare text på det främmande språket, men han skulle aldrig bli obesvärat flytande på franska och hans handstil förblev i det närmaste oläslig. Under tiden hade hans far kommit så långt i sina sociala strävanden att han dels förvissat sig om sonens friplats, dels fått besöka Versailles för audiens hos självaste kung Ludvig XVI och fått hälsa på drottning Marie-Antoinette. Ännu kändes revolutionen mycket avlägsen.

Den 15 maj 1779 anlände Napoleone Buonaparte till den kungliga militärakademin i Brienne. Om tre månader skulle han fylla tio år. Ett drygt hundratal pojkar, varav hälften i likhet med honom var frielever, levde

under ganska spartanska förhållanden. Intressant nog bestod undervisningen till stor del av att studera grekiska och romerska klassiker som Plutarkos, Cicero, Horatius med flera samt stora franska författare som Corneille, Racine och Boileau. Avsikten med detta lär ha varit att gossarna skulle inspireras av bragder i det förgångna och lära sig grunder i retorik och vikten av ära och plikt.

Napoleone tycks ha tagit till sig denna undervisning helhjärtat, och fördjupade sig glupskt i all den litteratur som nu fanns tillgänglig, kanske för att glömma trakasserier från mer välbärgade kamrater som dessutom drev med honom på grund av hans kraftiga korsikanska accent. De som erinrade sig honom från skoltiden var överens om att han hade få vänner, höll sig för sig själv och deltog sparsamt i elevernas upptåg.

Under tiden vid Brienne väcktes den unge korsikanens intresse för sin hemös historia. Kanske inspirerad av sina klassiska studier av forna stordåd utvecklade han något av en hjältedyrkan för den landsflyktige frihetskämpen Paoli och började drömma om att gå i hans fotspår för ett fritt Korsika. Detta rimmade förstås illa med att han som bäst höll på att utbilda sig för en framtid i Frankrikes tjänst, men intresset för hans bakgrund och rötter höll i sig och skulle med tiden utmynna i konkret handling.

Ett tag var Napoleone inne på att söka sig till flottan,

men hans fallenhet för matematik fick honom att bestämma sig för artilleriet, ett vapenslag som var under snabb teknisk utveckling och skulle passa hans begåvning. Efter att avlagt slutprov vid Brienne kom han vid femton års ålder in vid den kungliga militärhögskolan i Paris. Där var förhållandena väsentligt annorlunda.

Många av eleverna kom från högre samhällsskikt och blev som de var vana uppassade av tjänare, något som retade Napoleone som också fick uppleva hur hans enkla bakgrund åter gjordes till åtlöje.

Efter att ha strävat hela livet efter social upphöjelse och kämpat med tilltagande ekonomiska problem avled Carlo Buonaparte plötsligt, antagligen i magcancer. Napoleone hade knappt känt sin far, som oftast befann sig på resor. Kanske hade Carlos omedelbara accepterande av franskt styre samt hans ansträngningar att framstå som en fransk adelsman inte ökat sonens respekt för honom. Möjligen hade han i Napoleones sinne kommit att efterträdas som fadersfigur av den dyrkade Paoli?

Även under sin tid vid militärhögskolan tycks Napoleone ha hållit sig mycket för sig själv och hade inte många vänner. Han var omvittnat ointresserad av militär drill och fick ofta ta emot skäll för sin senfärdighet med musköten. Däremot var det inget fel på hans engagemang i studierna och han fördjupade sig i geografi och historia. Efter bara ett drygt år vid högsko-