9789180505840

attentaten mot hitler

världens dramatiska historia

Attentaten mot Hitler

Ulf Zander

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Ulf Zander 2024

Sättning: Typ & Design

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Hitler visar Mussolini skadorna efter bombattentatet i Wolfsschanze den 20 juli 1944, Getty

Bomb med sprängdeg och sprängkapslar från attentatet den 20 juli 1944, NARA

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-584-0

Innehåll

Fantasier och planer om lönnmord

I sin självbiografi från 1974 la den amerikanske filmregissören Raoul Walsh ut texten om en förlorad möjlighet. Under en vistelse i Berlin 1936 hade han besökt operan för att avnjuta Richard Wagners Valkyrian. Bland besökarna kände han igen Adolf Hitler. Det efterkloka perspektivet inbjöd till ett kontrafaktiskt resonemang. Walsh kunde ha räddat världen undan ett fruktansvärt världskrig som resulterat i miljontals döda om han tagit chansen att ändra historiens gång. Det hade förvisso krävts mycket mod och ett vapen, men Walsh var övertygad om att han hade kunnat ta sig fram till den tyske ledarens loge och avlossa ett dödande skott. Drygt tjugo år tidigare hade han ju lyckats med ett liknande attentat, fast då var det på vita

duken. I rollen som John Wilkes Booth hade han i en av de mest visade filmerna genom tiderna, den kontroversiella Nationens födelse från 1917, skjutit Abraham Lincoln på Fordteatern i Washington D.C. Liksom den faktiske Booth hade Walsh hoppat ner på scenen och utropat: ”Sic semper tyrannis!”, ”Död åt diktatorn!”

Den ökade spänningen i världen och de tilltagande förföljelserna i Nazityskland fick fler att ge uttryck för liknande önskedrömmar i fiktionens värld. Den brittiske författaren Geoffrey Household slog 1939 igenom med romanen Attentat mot diktator. I den skildrar han en brittisk idrottsman och storviltjägare som efter en jaktresa till Polen tar sig över gränsen för att se om han kan smyga sig på en diktator. Huvudpersonen har inga invändningar mot den totalitäre ledaren, utan drivs av den spänning som jakten innebär. Han spejar på det slott som är diktatorns residens och ser så småningom bytet i kikarsiktet, men avfyrar ingen kula. Jägaren blir i samma veva upptäckt, varefter han torteras. Till slut lämnas han att dö men överlever. Hans mirakulösa räddning står även klar för fiendeagenterna. Jägaren blir jagad, men lyckas oskadliggöra den farligaste av förföljarna. Driven av hämndbegär på grund av att diktatorn är ytterst ansvarig för hans fästmös död ger sig jägaren åter ut på jakt – denna gång övertygad om att han ska fullborda uppdraget. I romanen är varken diktatorn eller nationen som han styr över namngi­

ven. Household menade att läsaren kunde välja om det var Adolf Hitler eller Josef Stalin som var måltavlan. När boken filmatiserades första gången 1941 rådde det emellertid ingen tvekan. Det var Hitler som skulle oskadliggöras.

Under andra världskriget tjänstgjorde Household i den brittiska underrättelsetjänsten SOE, en förkortning för Special Operations Executive, som grundades 1940 för att samla information och utföra sabotage i länder som var under tysk ockupation eller, som Winston Churchill uttryckte det, ”sätta Europa i brand”. I efterhand förklarade Household att medan han tjänstgjorde i underrättelsetjänsten hoppades han få ”en chans att komma åt Hitler”. Den fick han inte, men flera av hans kollegor arbetade för att infria målsättningen.

Redan 1938 lekte personal inom brittisk underrättelsetjänst med tanken på att lönnmörda Hitler, och det var de inte ensamma om. Noel Mason­MacFarlane hade påbörjat en militär karriär i den brittiska armén 1909. Till följd av hans mod och kompetens tilldelades han under första världskriget utmärkelser som den franska Croix de Guerre och det prestigefyllda Military Cross, men gjorde sig också känd som en orädd kritiker av högre befäl. Under mellankrigstiden tjänstgjorde han som militärattaché i Ungern, Österrike, Schweiz och Tyskland. Han vann erkännande i London för sin

underrättelseverksamhet, men hans fortsatta frispråkighet bidrog till att han var en udda fågel i diplomatiska sammanhang. I sin egenskap av militärattaché i Berlin 1938–39 skaffade han sig god kännedom om den tyska krigsmaktens snabbt tilltagande styrka och kapacitet. Han gjorde heller ingen hemlighet av att han inte litade på den tyske ledaren och att denne bedrev en aggressiv politik som förr eller senare skulle resultera i en väpnad konflikt mellan Storbritannien och Tyskland.

Mason­MacFarlanes förslag om att stärka banden till Polen och Rumänien för att i görligaste mån hejda tyska planer på avancemang i öster vann inget gehör. När han i mars 1939 klargjorde sin inställning för den utrikespolitiska ledningen i London uttalade han sig som en hök. Hans inställning var fjärran från den brittiska eftergiftspolitik som resulterat i Münchenöverenskommelsen 1938. Då deklarerade premiärminister Neville Chamberlain efter att Tyskland fått överta det tjeckoslovakiska Sudetområdet att ”peace in our time”, fred i vår tid, var garanterad. Mason­MacFarlane såg emellertid inget alternativ till en väpnad konflikt. Situationen var så pass hotfull att det enligt hans mening inte borde dröja mer än tre veckor innan Storbritannien förklarade Tyskland krig.

Från sin centralt belägna våning hade Mason­MacFarlane utsikt över den hederstribun som utgjorde mittpunkten för Hitlers femtioårsdag den 20 april

1939. Den brittiske översten och militärattachén lekte med tanken på att oskadliggöra Führern med ett gevärsskott. ”Jag skulle kunna knäppa den djäveln härifrån lätt som en plätt”, förklarade han för en kollega och tillade: ”Det skulle bli ett satans liv förstås, och jag skulle vara färdig i ordets alla betydelser. Men ändå … Med den galningen ur vägen kunde vi kanske få lite ordning på saker och ting.” Kollegan, som med all sannolikhet var oförberedd på att bli delgiven den drastiska planen, svarade försiktigt att det ju var ”en tanke”. Mason­MacFarlane skrev under på att det var ”en förbannat hemsk tanke”, men var beredd att genomföra dådet.

Faktum var att kollegan inte var den förste som fick ta del av Mason­MacFarlanes förhoppningar om ett brittiskt ingripande som skulle innebära att Hitler ”oförmodat skickades till Valhall”. Några veckor dessförinnan hade han skickat ett memorandum till det brittiska utrikesdepartementet och klargjort vilken möjlighet det innebar att det var mindre än hundra meter mellan hederstribunen och hans bostad. Under festligheterna, när ljudnivån var hög då folkmassan jublade och militärorkestern spelade, fanns goda möjligheter för en prickskytt försedd med ett höghastighetsgevär att kunna oskadliggöra Hitler och undkomma i den efterföljande kalabaliken. Gensvaret från Whitehall var inte av det slag som militärat­

tachén hoppades på. Utrikesministern Edward Wood, eller lord Halifax som han titulerades, avskrev planen å det bestämdaste. ”Vi har inte nått det stadiet”, skrev han i en kärv ton, ”där vi måste använda lönnmord istället för diplomati”. Därtill var ett dödligt skott mot Führern på dennes högtidsdag ”osportsligt”. Troligen bidrog Mason­MacFarlanes drastiska förslag och ett högljutt uttalande vid en offentlig tillställning om att britterna ämnade bekämpa tysk aggression framöver till att hans tid som militärattaché i Berlin kom till vägs ände ett par månader senare. Det innebar emellertid inte slutet på hans karriär. Han befordrades från överste till generallöjtnant och tjänstgjorde under andra världskriget bland annat som Gibraltars guvernör.

Det är högst troligt att det inte bara var lord Halifax som förfärades över Mason­MacFarlanes mordplaner.

Underrättelsetjänsten British Secret Intelligence Service, grundad strax före första världskrigets utbrott, var huvudsakligen inriktad på insamling av information. Sabotage och politiska mord ansågs inte ha något utrymme, vare sig det rörde sig om inhemsk säkerhet som MI5 hade ansvar för eller den utländska verksamhet som var MI6:s ansvarsområde. Idealet med gentlemannaspioner som stod i skarp kontrast till hänsynslösa tyska och sovjetiska agenter omprövades när spänningen tilltog mot slutet av 1930­talet, framför allt bland SOE­agenter som var mer benägna att bryta mot

de gentlemannamässiga och våldsobenägna direktiven för hur brittiska spioner skulle agera.

I några förslag från 1940 och 1941 lanserades olika

förslag på att likvidera Hitler och andra högt uppsatta nazister, antingen i München, Berlin, Paris eller Wien.

De avfärdades på grund av att de snarare var hypotetiska önskedrömmar än faktiskt genomförbara planer. Det dröjde därför några år in i kriget innan seriösa och genomarbetade propåer om att mörda Hitler åter fördes på tal. En bidragande faktor till att sådana uppslag hade framtiden för sig var att den brittiska säkerhetstjänsten visat sig klara av att omsätta den tjeckoslovakiska exilregeringens planer på att oskadliggöra en högt uppsatt och inledningsvis inte namngiven tysk.

SOE tog sig an uppgiften att genomföra ett attentat i främmande land.

Mot slutet av 1941 landsattes två tjeckoslovakiska SOE­agenter, tjecken Jan Kubiš och slovaken Josef Gabčik, i sitt hemland. Deras måltavla var Reinhard Heydrich, en högt uppsatt SS­officer, chef för säkerhetsministeriet och en av arkitekterna bakom förintelsen. Till skillnad från sin företrädare på posten som ställföreträdande riksprotektor av Böhmen­Mähren ansåg han sig inte ha något behov av en beväpnad SS­eskort. Det gav SOE­agenterna en möjlighet att gå till attack. Ett halvår efter att de luftlandsatts kastade Kubiš en handgranat mot den Mercedes som Heydrich

färdades i medan Gabčik, efter ett tillfälligt eldavbrott, avfyrade sin kpist. En vecka efter överfallet i Prag, den 4 juni 1942, dog ”Tjeckoslovakiens bödel” av en infektion och efterföljande blodförgiftning till följd av att granatsplitter och hästhår från bilsätet hade trängt djupt in i hans buk.

Sommaren 1944 gjordes de första förberedelserna för en operation med kodnamnet Foxley, som inte så lite påminde om scenariot i Attentat mot diktator. En möjlighet som SOE­planläggarna laborerade med var att förgifta Führern. Ett alternativ med större möjlighet till framgång var en brittisk krypskytt, beredd att skrida till verket i Tysklands sydvästra skogar. Lönnmördaren skulle få möjlighet att förkorta andra världskriget, hoppades planläggarna. Via intervjuer med tyska krigsfångar hade SOE fått veta att Hitler dagligen promenerade mellan 10 och 11 på förmiddagen i Berchtesgaden, hans lantställe, beläget i de tyska Alperna. Hans mål var alltid detsamma, det närbelägna tehuset.

Visserligen följde ständigt vakter med på honom, men behörigt avstånd. Troligen skulle skytten bara hinna avfyra ett skott, så han behövde använda sig av en exploderande kula. Ifall detta mordförsök misslyckades fanns en uppföljningsplan med två agenter på plats vid tehuset utrustade med raketgevär som kunde spränga den bil som med all sannolikhet skulle komma till Hitlers undsättning. Planläggningen utvidgades med fyra

andra anfallsmål, ”Little Foxleys”: SS­chefen Heinrich Himmler, propagandaministern Joseph Goebbels, flygvapenchefen och Hitlers ställföreträdare Hermann

Göring och Führerns inflytelserike privatsekreterare Martin Bormann. De kartlades med lika stor noggrannhet som Hitler, men platserna för attentaten mot dem varierade. En av planläggarnas mest besynnerliga inslag var ett förslag om att använda sig av Rudolf Hess. Mannen som varit Führerns ställföreträdare fram tills han i maj 1941 flugit till Skottland för att mäkla fred mellan Tyskland och Storbritannien, skulle övertalas eller, om det inte var en framgångsrik metod, hypnotiseras till att bli den som skulle ta Hitler av daga.

I slutändan visade sig operation Foxley lida av liknande svagheter som tidigare framlagda utkast till attentat mot Hitler. Förvisso figurerade kapten Edmund Bennett som en kandidat för att kunna utföra ett överfall vid Berchtesgaden, men planen, som i allt väsentligt var en skrivbordsprodukt, lämnades utan åtgärd.

SOE hade inte några kontakter att tala om i Tyskland. Dessutom fruktade höga befäl inom organisationen att Hitler riskerade att bli en martyr i Tyskland. Utifall en brittisk prickskytt hade sänts till södra Tyskland skulle han haft en omöjlig uppgift. Den 19 juli 1944, ungefär samtidigt som operation Foxley började ta form på Baker Street i den brittiska huvudstaden, lämnade Hitler sitt residens i Berchtesgaden. Han återvände aldrig.