SILVERREGN Hanna Ljungberg
Silverregn är skriven med utgångspunkt i verkliga händelser sommaren 1944, men den bygger också på myter och missuppfattningar om den så kallade Bäckebobomben.
Du kan läsa mer om den historiska bakgrunden i slutet av boken.
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Historiska Media och Hanna Ljungberg 2024
Omslag: Pär Wickholm
Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Omslagsbilder: Trevillion / Unsplash
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-580-2
”Jag kände mig självsäker nog att lägga till en försäkran om att Wasserfall-styrsystemet skulle leda fiendens underrättelsetjänst på avvägar.”
Ur V-2, Walter Dornbergers krigstidsmemoarer
1 Tank för
2 Tank för syre
3 Turbin
4 Syrepump
5 Alkoholpump
6 Huvudbrännare
7 Radioanläggning
8 Sprängkropp
9 Tank för permanganat
10 Tank för vätesuperoxid
11 Flaska för komprimerad luft
12 Flaska för kväve
13 Isolerat bränslerör från alkoholtank
14 Servokontrollerad ventil
15 Fördelningsring
16 Fjädrande anslutning
17 Fördelningsrör
18 Fördelningsventil
19 Brännarskål
20 Rör för alkohol
21 Skalkonstruktion
22 Rör för dynamiskt tryck till alkoholtanken
23 Plywoodkonstruktion
24 El-ledn.
25 Detonator
26 Nos med tändrör
27 Gyroanläggning
28 Motor för e-hydraulisk servoanläggn för styrorgan
29 Kedjedrift för yttre roder
30 Yttre roder
31 Inre roder
32 Urluftningsrör för syretank
33 Rör mellan syreförvärmaren och syretank
Illustration ur "Redogörelse över den tyska A4-raketen V2", Kungliga Flygförvaltningen, 7 januari 1946.
Prolog
Peenemünde, 13 juni 1944, klockan 15.10
Den pilade uppåt i ofattbar fart.
Svansen av eld var bländande vacker mot det blå.
Något så omöjligt hade han aldrig sett förut. Och det i sin tur fick honom att göra fel.
Han visste mönstret. Styrspaken i hans hand skulle följa en bestämd bana. Men vem kunde komma ihåg vänster och höger när ett fönster mot framtiden öppnades ovanför huvudet?
Inte kontrollingenjören i alla fall.
När misstaget upptäcktes var det för sent. Testraket V89 rusade från Peenemünde, men inte mot trygga tyska Bornholm. Nej, vidare norrut, och nu rörde den sig i fyra gånger ljudets hastighet.
Om bara några minuter skulle den explodera. Metallflagor skulle singla ned som ett regn av silver genom luften.
Över mark som inte var deras.
Sommaren 1944
12 juni–31 augusti
Kapitel 1
Sigun
Nybro
”Nej, fröken Lind, det räcker gott med föreningsreferaten i dag.”
Han såg på Sigun och hans mungipor var vridna uppåt. Ett leende. Hon visste vad hon borde göra, och även om besvikelsen böljade inom henne härmade hon honom. Vred munnen tills den speglade Schultz uttryck.
Hon kunde inte förstå varför hennes tjänster inte behövdes. De saknade flera personer på redaktionen. Axelsson hade fått lunginflammation medan Ekberg och Wenström fortfarande låg inkallade någonstans i Sverige. Och Sigun kunde trots allt skriva. Hon hade realexamen med högsta betyg i svenska, men ändå var hon bara receptionist och sekreterare.
”Jag förstår inte varför redaktören ska slita ut sig när jag har tid över”, sa hon.
Argumentet kändes uddlöst. Nybro-Nytt var en konservativ tidning, och redaktör Henrik Schultz var en konservativ man. Det spelade ingen roll hur mycket hon ville – hon kunde inte tvinga honom. Tyst började hon vända sig om mot dörren, och försökte göra sig själv så liten som möjligt inför återtåget till kontorsstolen. Förödmjukelsen kändes mindre på det viset.
Två steg hann hon med. Sedan stoppade redaktörens röst reträtten.
”Förresten, vänta ett slag. Jag har en sak som fröken Lind skulle kunna ta hand om åt mig.”
Hon var på väg att fortsätta ut till sin skrivmaskin när innebörden gick upp för henne. Orden kom som en julklapp i juni.
”Vad menar redaktören?” frågade hon, fortfarande inte säker på att hon hört rätt.
”Vi har något som vi borde bevaka men som inte känns … som mitt område. Axelsson trivs med att skriva om sådant som damerna tycker är intressant, men själv hittar jag inte gnistan”, sa han.
Så drog han ut mappsystemet där månadens alla dagar fanns representerade. Han lät fingrarna bläddra bland flikarna, och utan att titta hittade han nummer tretton, morgondagens datum. Det såg ut att bli ett turnummer för Siguns del.
”Varsågod.” Schultz höll fram en handskriven lapp. ”Vi har en inbjudan att träffa de här unga damerna i morgon eftermiddag. De anordnar en modevisning i helgen med gamla plagg som de har sytt om. Kläderna ska auktioneras ut och pengarna går till Röda korset.”
Sigun tittade på lappen. Uppfattade namnet, tipstexten och telefonnumret. I nästan ett år hade hon arbetat på tidningen. Antecknat prenumeranters adresser och skrivit in otaliga referat från frimärksträffar och syjuntor. Nu fanns första steget mot framtiden i hennes hand.
”Åk och prata med fru Landgren”, sa Schultz. ”Men tänk på att inte blanda in eget tyckande i texten. Jag tror inte att läsarna intresserar sig för vilka plagg fröken Lind uppskattar.”
Det trodde inte Sigun heller. Hennes känsla för mode var inget att hurra för. Å andra sidan kunde hon mycket väl låtsas att den var det. Hon kunde vara precis den som Schultz ville att hon skulle vara – bara hon fick skriva.
”Jag ska göra mitt bästa”, sa hon och försökte tala lugnt och
lågt trots att kroppen ville dansa. ”Och redaktören får bedöma min text och godkänna”, tillade hon.
Hans blick studerade henne, hela henne, men snart höjde han hakan och såg Sigun stadigt i ögonen. I samma stund började hakan röra sig upp och ned i en nickande rörelse och bekräftelsen fyllde henne med värme.
”Det är förstås inte vad fröken är anställd för”, sa han. ”Men samtidigt är det ju inga världshändelser på gång.”
Kapitel 2
Wilhelm
Bréville, Frankrike
Wilhelm vaknade, trots att han var så trött att han knappt kunde tänka. I huvudet härjade bilder av larm och lik, förnimmelser av ordlöst oljud, och han bestämde sig för att fly kaoset genom att öppna ögonen.
Han fanns fortfarande, men var? Natthimlen mötte hans blick genom hålet i taket och flykten kändes med ens meningslös, för verkligheten var densamma som i drömmen. Huset i Bréville, insåg han. Det var där han befann sig. Byggnaden var som en kropp med hud och skelett men utan hjärta och hjärna. Ytterväggarna stod ännu, men bara knappt. Innerväggarna var söndertrasade av kulor och splitter, och interiören kunde inte längre berätta om de befann sig på en arbetsplats eller i ett bostadshus. De franska ägarna var hur som helst borta. Förhoppningsvis hade de flytt inåt landet.
När han rörde ena foten knastrade krossat porslin under hälen. Kanske en kopp, men vad det hade varit tidigare spelade egentligen ingen roll. Nu var det en del av alla andra spillror. Människor och murbruk, allt trasades sönder till grus och damm, redo för evigheten.
Det var obegripligt att han hade somnat. Utanför hörde han tydliga explosioner. Han hade blivit så avtrubbad att han sov
sig igenom det. Men så hade också tiden sedan de allierades invasion den sjätte juni varit den värsta hittills i hans liv.
”Willi? Wie geht’s?”
Rösten var alldeles nära. Mitt i våldet var Günthers röst lugn, gav Wilhelm lugn.
”Vet inte”, sa Wilhelm. Han kände sig varken fullt vaken eller säker på hur han mådde. ”Jag … somnade?”
”Du har alltid varit annorlunda”, viskade Günther och i nattljuset glimmade hans framtänder som kisel.
Wilhelm satte sig upp och försökte dra upp ärmen så att han såg tavlan på sitt armbandsur. Klockan hade passerat midnatt och det hade hunnit bli den trettonde juni. Två timmar hade gått sedan britterna hade dragit igång anfallet, och själv hade han sovit exakt nio minuter.
”Engelsmännen går fortfarande runt och letar”, sa Günther. ”Jag hörde dem för några minuter sedan.” Han gjorde en gungande huvudrörelse i riktning mot fönstret. Wilhelm förstod att det var för att han ville kika ut utan att behöva exponera sitt huvud någon längre stund. ”De rensar”, sa han och Wilhelm visste att det inte handlade om oönskade växter i en rabatt.
”Kurragömma”, sa Wilhelm rakt ut i luften.
Günther tittade förvånat på honom.
”Nu pratar du svenska igen”, sa han och verkade vänta sig en förklaring.
Men Wilhelm orkade inte översätta. Han mindes hur han lekt kurragömma med sin mor, hur hon hade skrattat medan hans eget hjärta rusade, hur han spänt kroppen inför ögonblicket då hon skulle hitta honom. Kanske hade han redan då en föraning om vad som väntade i Normandie nästan två decennier senare.
Som för att illustrera att leken närmade sig sin upplösning hördes automateld på kort avstånd. Vapnet knattrade i sju
sekunder, sedan blev det tyst. Wilhelm undrade vad det hade tagit sju sekunder att bekämpa. Vem det hade tagit sju sekunder att avliva.
I kaoset när britterna anfallit Bréville hade han och Günther befunnit sig nära kyrkan, där ammunitionen förvarats. Så småningom hade granat- och kulregnet förvandlat kyrkan till ett brinnande inferno, där kyrkorgelns pipor spelade en skrämmande symfoni i bakgrunden. Artillerielden från kusten hade varit massiv och skoningslös, och den hade dödat både hans vänner och britterna.
Han, Günther och Flackmann hade fått order av Oberleutnant Leffler att hitta en lämplig position för skyttegruppens Maschinengewehr 42, men de hade inte lyckats utföra uppgiften, för både Flackmann och vapnet var nu i småbitar. Det var rena turen att Günther och Wilhelm hamnat på efterkälken och undgått granatkrevaden som mötte Flackmann när han svängde runt hörnet på ett bostadshus. Wilhelm och Günther hade därför gott om ammunition till nämnda maskingevär men inget vapen att använda den i.
Däremot hade Wilhelm kvar sitt repetergevär, och när han sträckte ut armen kände han den svala pipan intill sig.
Han var ingen dålig skytt.
Hur många engelsmän skulle han hinna plocka innan de förstod var han befann sig? Han försökte räkna på det men fann ingen fungerande formel. Strunt samma, det var hans uppgift att döda så många som möjligt. Och han var inte en person som struntade i sina uppgifter. Konsekvenser och antal var sekundärt.
Långsamt drog han geväret närmare sig och började röra sig mot det som tidigare varit ett fönster.
”Vad gör du?”
Frågan kom smattrande, tyst men snabbt och oroat. Han
mötte Günthers blick, och till och med i nattdunklet var det svårt att slita sig från de där ögonen. Nu när allt nästan var över ville han titta noga. Äta intrycket som vore det en dessert, söt men med en syrlig underton som gjorde njutningen ännu mer påtaglig.
”Du vet vad jag gör”, viskade Wilhelm och lyfte sitt repetergevär.
Utanför fönstret såg han gräs, byväg, rök och de närmaste trasiga husen. Och så hörde han rösterna – de obehagliga engelska rösterna som ökade i styrka. Hjärtat verkade vilja bryta sig ur bröstkorgen, så desperat dunkade det.
”Snälla Willi”, hörde han bakom sig.
Att stänga ute Günthers röst krävde en kraftansträngning, och att det var så svårt fyllde honom med självförakt.
”Schhh”, väste Wilhelm och genomförde slutstycksrörelsen så tyst som möjligt. Han stirrade i rösternas riktning tills ögonen tårades och han blev tvungen att blinka.
Sedan fick han syn på dem. Britterna. De avancerade försiktigt, nära husväggarna. Tio man. En av dem var förmodligen officer, för Wilhelm kunde se metall som blänkte svagt på hans fallskärmssmocks axelklaffar. Officeren gjorde tecken, pekade, och två av soldaterna vek av åt ett annat håll. De tycktes tro att faran fanns där, för till och med på så här långt håll kunde han uppfatta hur de stirrade stint i riktningen dit de två utvalda soldaterna begett sig.
Nu backade officeren ett steg, och till sin förvåning insåg Wilhelm att han hade fri skottlinje. Han tänkte på sin mamma. Han tänkte på Senta. Och han tänkte på Günther, även om han försökte låta bli. Han visste att det var för deras skull, men samtidigt smög sig tvivlet in; skulle de förstå hans uppoffring? Skulle de uppskatta den? Han visste inte. Sedan tänkte han på Führern, på farbror Ernst och på alla människor
som skulle fara illa om de lät britterna och amerikanerna få fotfäste.
Så kramade han avtryckaren.
Först trodde han att han hade missat. Soldaterna reagerade som en flock hjortar, kastade sig omedelbart mot väggens skydd. Officeren vinglade till men rätade upp sig, tog ett steg, nej, två steg i samma riktning som gruppens andra medlemmar. Sedan sjönk han ihop och satte sig ned. Till slut välte han omkull i vägdammet, samtidigt som en hukande gestalt rörde sig mot honom.
Gruppen verkade upprörd och han såg hur de spanade i alla riktningar. De var så oemotståndligt tillgängliga genom siktet. Tomhylsan var redan ur, nästa patron redan redo, utan att han själv märkt att han fattat slutstyckshandtaget. Hans blick sökte målet medan pekfingret följde muskelns påbud, böjde sig mot handflatan, omfamnade avtryckaren bestämt och obarmhärtigt.
Miss.
Han andades in ljudligt. Han hade chansat, röjt sin position, och det till ingen nytta.
Snabbt vände han om, fick väggen mot ryggen. Den råa ytan skrapade skinnet genom skjortan när han sjönk ned. Märkligt, han trodde att han hörde en psalm i utkanten av sitt medvetande. Var det orgeln som tjöt igen?
Günthers ögon mötte hans och i dunklet i ruinen såg de ut som sorgsvarta hål. Wilhelm tittade på dem längre än vanligt, samtidigt som han var vagt medveten om ljudet av rörelser bakom ryggen. Britterna var på väg.
Så ett vinddrag förbi kinden, genom fönsteröppningen han nyss skjutit från. Suset slutade i en lätt duns när föremålet landade på golvet vid den bortre väggen i salen.
”Granat”, skrek han och alla tankar på att tala tyst var utraderade.
Han kom på fötter, fick tag i Günther, och de störtade tillsammans mot öppningen till nästa rum. Han hann precis runda dörrkarmen innan allt exploderade.
Kapitel 3 Tom
Portsmouth, England
Tom hade hoppats att samtalet hem till lägenheten i London skulle bli ett andrum. Att tankarna och anklagelserna skulle försvinna ur huvudet för en stund. Istället blev det tvärtom.
Hans lillebror pladdrade så hetsigt att det var svårt att höra vad han sa.
”Lugna ned dig, Harry”, sa Tom det långsammaste han kunde, som om det skulle sakta ned både tillvaron och hans bror. ”Kom ihåg att andas.”
”Ska försöka”, sa Harry och två svaga inandningsljud hördes.
Därefter fortsatte berättelsen i marginellt lugnare tempo, och när historien rullades upp förstod Tom varför hans lillebror reagerat så kraftigt. Det var den trettonde juni och Tom hade själv nått Portsmouth med båt dagen före. Med tanke på hur mycket spänning han upplevt i Frankrike sedan D-dagen borde inget som utspelade sig i London kunna skaka om honom, men ändå ökade pulsen påtagligt när han hörde berättelsen.
Lillebror Harry var snart arton år och brandkårsvolontär sedan ett halvår tillbaka. Tydligen var upplevelsen denna morgon, den trettonde juni, det märkligaste han varit med om under den tiden.
”Det hade bara precis hunnit bli ljust”, berättade han. ”Klockan var ungefär fyra, och vi var rätt trötta. Ovana var
vi också, för det har inte varit något flyglarm sedan D-dagen. Men jisses, vad vi vaknade till när vi hörde ljudet.”
Farkosten hade låtit som en moped utan ljuddämpare. Den hade surrat och brummat och flugit lika fort som ett jaktplan, ”nästan som en Spitfire”.
”Sedan blev det tyst. Motorljudet bara dog”, fortsatte hans lillebror. ”Jag tänkte att ’jaha, det var konstigt’, och andades ut.
Men det skulle jag inte ha gjort.”
Så berättade han om explosionen, om järnvägsbron som blivit förstörd och om att han hört att flera personer hade dödats.
”Jag vet fortfarande inte om det var någon pilot med på den där skapelsen”, avslutade Harry.
Tonfallet steg på slutet, som om det var en fråga, och Tom förstod att hans lillebror fiskade efter information. Harry hoppades säkert på att storebrodern, som höll på med något mystiskt och hemligt, hade kunskap om denna nya, flygande fara.
Det hade inte Tom. Rykten om tyska under- och vedergällningsvapen hade florerat länge, men om de var sanna eller inte var omöjligt att avgöra.
”Du vet att jag inte får säga något även om jag skulle veta”, sa han.
”Men visst är det konstigt att det inte varit med i BBCnyheterna?” invände hans bror.
”De vill väl inte att folk ska få panik”, sa Tom och ansträngde sig för att hålla tonfallet uppfostrande. Korrekt och kort, precis som deras far brukade låta när han inte hade tid för ett samtal. Men hur vuxen och vägledande han än ville vara brände minnet av misslyckandet glödhett under huden och informationen om attacken hade fått hans käkled att haka upp sig på nytt. Han hade bitit ihop alltför hårt och alltför ofta den senaste veckan.
”Är mor eller far hemma?” frågade han samtidigt som han vred underkäken i sidled för att lossa låsningen.
