9789180505765

Maria Gustavsdotter

Pärlstickarens hustru

historiska media

Historiska Media

Box 1206, 221 05 Lund

info@historiskamedia.se

www.historiskamedia.se

Pärlstickarens hustru är tolfte delen i serien Släkten

Läsa mer på släkten.historiskamedia.se

© Historiska Media och Maria Gustavsdotter 2024

Omslag: Lönegård & Co efter en form framtagen av Niklas Lindblad, mgd.nu

Omslagsbild: Emelie Hertzman/Lars Lykta

Kartor på pärmarnas insidor: Lönegård & Co

Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle

Tryck: ScandBook AB, Falun 2024

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN: 978-91-8050-576-5

På väg mot Ransta, maj 1534

Det låg en sten i min sko. För varje steg jag tog kände jag hur den skar in i min fotsula, strax bakom min mittersta tå. Jag visste att den kilat in genom hålet i sulan, för så hade den förra och förrförra stenen också gjort. De tidigare hade jag lyckats skaka ut ur samma hål. De hade varit runda och jag hade ställt mig och skakat på foten och vickat med tårna och på så sätt tvingat stenen ut genom hålet i sulan. Hålet hade varit litet då jag gick till marknaden, inte större än min lillfingernagel. Men nu hade vi gått i flera dagar, min mor och jag, och hålet hade blivit större. Skorna var också stora. Nunnan hade tagit fram dem samma dag som vi gick till marknaden.

”Här”, sa hon och räckte dem till mig.

Jag hade varit glad att få skor. Inte förrän efter en stund hade jag känt hålet och stenarna och insett att det fanns fördelar med att gå barfota.

Detta var flera dagar sedan. Samma dag som jag mött min mor och hon tagit mig med sig. Nu hade vi gått länge och mycket långt. Hålet i min sko hade blivit större och stenen var vass, inte rund som de tidigare. Det gjorde ont. Jag hade linkat en lång stund, men nu orkade jag inte längre.

”Mor!” ropade jag efter kvinnan som gick nätt tjugo steg framför mig.

”Mor!” upprepade jag. Hon hade varit noga med att jag skulle kalla henne mor, men ordet låg ovant i min mun.

Hon vände sig om och betraktade mig med rynkade ögonbryn. Det var som om hon inte heller riktigt visste vem hon var. Jag hade ännu inte vant mig vid mitt nya namn, Engla, måhända var hon ännu inte helt medveten om att hon nu kallades mor.

”Jag har en sten i skon”, sa jag.

Hon suckade, jag såg tydligt att detta ville hon inte höra. Ändå stod jag nu stilla och sa:

”Jag har en sten i min sko. Det gör ont.”

Jag väntade på en gest från henne. En gest som betydde att hon gav mig tillåtelse att sätta mig i vägrenen och ta av mig skon, pilla bort stenen och sedan knyta på mig skon igen. Hon suckade och slog ut med handen.

”Men ta ut den då!” sa hon och otåligheten gjorde hennes röst vass.

Jag satte mig, och med ett öga på henne drog jag av mig skon och plockade ut stenen som borrat sig in i huden. Det blödde lite, inte mycket, men nog för att sulan skulle vara fläckig. Jag höll skon så att hon inte skulle se insidan och skyndade mig att dra den på foten. Mor hukade sig och hejdade min hand.

”Blöder du?”

Jag höll andan, rädd att få bannor. Men mor var inte vred på mig. Istället drog hon av mig skon, vände fotsulan mot sig och granskade den.

”Men söta Engla! Varför sa du inget?”

Jag kunde inte förklara att då jag bad nunnan om att få

stanna och ta ut en sten ur min sko, hade hon nekat mig detta. En sten i skon var bra, sa hon. Den skulle få mig att tänka på Jesus vandringar och mina synder.

Jag hade gått vidare, men stenen hade inte fått mig att tänka på Jesus. Det enda jag tänkt på medan jag tog steg efter steg, var hur ont jag hade i foten och hur skönt det skulle bli att ta av skon då vi rastade.

Jag visste redan att min mor inte var som nunnorna. Hon hade givit mig ett nytt namn, Engla, inte Ingrid som nunnorna kallat mig. Min mor tog hand om mig, höll mig i handen då jag var rädd i mörkret och saktade sina steg då jag var trött. Nu såg hon på mig, smekte min kind och sa:

”Min lilla Engla, du ska inte ha ont.”

Vi satt där sida vid sida i gräset. Vägen låg framför oss, två hjulspår med en remsa grönt gräs i mitten. En man gick längs dikesrenen och slog med en lie. En tös gick efter och samlade upp gräset i en korg. Hon rätade på ryggen och betraktade oss. Trots att hon var långt bort, så långt bort att jag inte uppfattade hennes ansikte, drog jag i min hätta. Jag var glad att jag inte var barhuvad som min mor. Annars var vi lika illa klädda, både smutsiga och trasiga. Mor gick barfota med håret i en fläta utan hårband. Mitt hår var kort, knappt två tum långt, och över vänster öra löpte ett ärr. Nunnan hade rakat mig där då vi hade löss, alla barnen i klostret. Hon hade varit fumlig, jag hade vridit mig.

Mor skruvade på sig. Hon var rastlös, satt sällan, var aldrig stilla och hade nu bråttom. Vi behövde finna någonstans att sova i natt, det visste jag.

”Se!” sa hon nu och höll fram sin hand. Där i handflatan vilade fyra röda bär.

”Så. Ät!”

Jag tvekade, osäker på om hon menade att jag skulle få alla, men tog ett och stoppade i munnen. Jag krossade smultronet mellan tungan och gommen. Smaken fyllde min mun. Det var sött och rent och gott. Min mage vaknade till liv och begärde mer. Jag tog ett till och stoppade i munnen.

”Ta allihop.”

”Alla?” Aldrig förr hade någon erbjudit mig allt.

”Ja. Ät. Det finns många fler.” Mor reste sig och hukande tog hon sig längs diket och plockade de röda bären. Jag fann också fler bär och stoppade dem i munnen, ett efter ett. Avståndet mellan oss ökade utan att jag märkte det. Plötsligt hörde jag mors röst:

”Engla!”

Hon stod upp, en tio, tolv alnar bort.

”Vi må gå nu!” sa hon. ”I morgon når vi Ransta, vi får inte komma för sent.”

Jag såg mig omkring. Mina skor? Var fanns mina skor? Även om det var hål i sulan på den ena, var det ändå ett par skor. Jag ville inte komma till min mors familj utan skor.

”Vi vilar nu. Ser du ängahuset? Där sover vi i natt.”

Sedan tog hon mig om livet, som om jag varit en gammal kvinna eller lytt. Sida vid sida gick vi mot ängahuset, där hon bäddade åt oss i ett hörn. Vi åt det bröd hon skaffat åt oss samma morgon och sedan berättade hon för mig om min far så som hon gjort var kväll sedan hon mött mig på marknaden.

”Han är vår kung”, sa hon. ”Kung Gösta. Han är lång och vacker, med ljust hår och skägg.”

Jag tänkte på vad nunnorna berättat om Jesus. Han var också vacker och hade ljust hår.

”Vi möttes en natt då han var på vandring”, sa min mor

och det fick mig att åter tänka på Jesus, så som nunnorna talat om honom. En klok man, rättrådig och mild. Han var så mild att han förlät allt bara man bad om misskund. Det var av det skälet nunnorna måste vara stränga mot mig och de andra barnen som bodde i klostret.

Jag lyssnade och lät min mors röst vagga mig till sömns.

Någon gång under natten vaknade jag till av att min mor rörde sig. Jag hörde ängahusets dörr öppnas och stängas. En stund blev jag rädd. Skulle hon lämna mig? Jag visste att jag inte skulle finna vägen tillbaka till klostret. Jag låg i mörkret och våndades trots att jag mindes att hon gjort så förr under vår resa. Var gång hade hon kommit tillbaka med mat. Det hjälpte inte nu. Min oro blev större för vart ögonblick. Jag satt upp mot väggen och kände hjärtat slå så hårt att det susade i öronen.

”Hon kommer tillbaka”, mumlade jag. ”Hon är min mor. Hon kände igen mig, jag är Engla, hennes dotter. Hon kommer tillbaka.”

Ändå var det som om svarta moln samlades omkring mig. Jag fick svårt att andas och ville gråta, men vågade inte göra det heller. Andlöst satt jag i dunklet och väntade på henne.

Mor skrattade då hon såg mig sitta upp i höet.

”Var inte rädd!” sa hon och omfamnade mig. ”Jag kommer aldrig att lämna dig, min Engla.”

Jag slöt ögonen och lutade mig mot henne. Med hennes hjärtslag mot mitt öra kände jag mitt eget hjärta bli lugnare.

Hon dukade fram ost och en bit bröd på sitt förkläde. Inte mycket, men nog för att stilla min värsta hunger. Hon tog även fram vårt vattenkrus som hon fyllt i en bäck tidigare under dagen. Medan vi åt talade hon om Ransta.

”I morgon”, sa min mor. ”I morgon kommer vi till Ransta.”

Hon teg en kort stund innan hon fortsatte med samma ord som hon sagt många gånger.

”Jag bodde där då jag var flicka. Innan jag …”, hon tvekade. ”Innan jag blev tvungen att lämna dem. Innan jag mötte din far.”

Varje gång hon nämnde min far log hon, ett nästan blygt, längtansfullt leende. ”Din far”, sa hon och det var som om hon tagit en bit honung i munnen.

Jag väntade för jag visste att hon skulle berätta mer. Det var alltid samma ord.

”Nu bor min bror Jörn där. Han kommer att bli glad då vi kommer.”

Hon fortsatte att tala om gården, hur stor den var, hur rika de var. Hon räknade upp hästar. Tre stycken. Och åtta kor.

”Höns och gäss”, sa hon. ”Vagnsbod och fähus. Vävstuga.

Och boningshus med trägolv.”

Jag lyssnade och det var som en saga. Hennes röst vyssjade mig till sömns. Jag somnade trygg i ett ängahus, viss om att dagen därpå skulle jag nå min morbrors gård, Ransta.

Ransta

Måhända som ett förebud började kyrkklockorna ringa medan vi gick längs bygatan.

Det var helgmålsringningen. Signalen som berättade att arbetsveckan var slut och att det var dags att helga vilodagen, den korta tid av belöning Gud givit oss människor på jorden. En stund att hålla våra lemmar stilla och låta tankarna fara. En dag att sitta stilla i kyrkan, en dag då inget hårt arbete ska utföras. Dock en dag då barn föds och gamla dör. En dag då man i slåtterbrådskan måste gå på fältet. Och de oskäliga djuren som inte vet om Gud och evigheten, de kräver sitt, lika väl som spädbarn och hungriga män.

Allt eftersom vi gick längs bygatan, gick min mor allt långsammare. Hon såg sig om, men gatan var tom. Vi gick förbi en gård, min mor hejdade sig och såg in genom porten som stod öppen. Jag såg och hörde en gårdvar som skällde och slet i sin kedja. Oroligt grep jag min mor i handen och steg utom synhåll för besten.

”Var inte rädd”, sa min mor. ”Han är bunden.”

Sedan behöll hon min hand i sin och gick vidare. Förvånad kände jag att hennes hand var kall, som om hon var tvekande, eller orolig. Ransta låg en bit utanför byn, men

inte längre bort än att man hörde kyrkklockorna som nu slog sina sista slag. Just då de tystnade gick mor och jag in under den överbyggda porten. Jag hade gärna stannat och beundrat de utsnidade blommorna som prydde portstolparna. Jag anade välståndet som låg bakom arbetet.

”Mor!” sa jag och drog henne i armen, för jag ville att hon på samma sätt som jag skulle förundras. Men hon kastade bara en kort blick på de granna bilderna och sa:

”Visst, far betalade för att få det gjort.”

Sedan drog hon mig med sig in på tunet. Gården var kringbyggd, med en brunn i ena hörnet och ett vårdträd mitt på. Vi blev stående och såg på boningshuset. Tre fönster brett och en våning högt med träspån på taket. Nu då kyrkklockan tystnat var det mycket stilla. Det var som om alla, både människor och djur, ännu befann sig i välsignelsen. Så hörde jag bondgårdens alla ljud. Hönor som skrockade, en ko som råmade och en bjällra som skramlade. Jag såg att fähuset låg i vinkel till boningshuset och anade att där fanns stall och vagnslider. Snett bakom mig avträde och vedbod. Åt andra sidan hade de anlagt en örtagård. Jag trodde mig kunna höra humlorna surra.

Och då slogs dörren till boningshuset upp och en kvinna kom ut. Hon såg oss inte genast, för hon knöt ett förkläde om sig samtidigt som hon såg sig om och talade med någon inne i huset. Så vände hon sig mot oss, stannade till och frågade: ”Vem söker ni?”

Medan hon talade knöt hon förklädet i ryggen och lade sedan armarna i kors över bröstet. Då min mor kom närmare, steg den okända kvinnan bakåt och såg sig över axeln. Jag förstod att någon satt inomhus, men kunde uppfat-

ta bara konturerna genom urinblåsan som täckte fönstrets öppning.

”Min bror, Jörn”. Min mors röst darrade lite. Jag anade hennes osäkerhet.

”Jörn Svensson?”

”Ja.” Mor nickade ivrigt. ”Jag är hans syster. Hedvig.”

”Hedvig!”

Namnet uttalades med både förvåning och oro. Kanske till och med förskräckelse.

”Ja. Jag är Hedvig Svensdotter.”

Den främmande kvinnan granskade min mors ansikte. Så nickade hon.

Ett försiktigt leende slog ut över hennes mun, men ögonen var ännu vaksamma. Hon flyttade blicken mot mig, men sa inget. Min mor förklarade ivrigt.

”Detta är Engla. Min dotter Engla.”

Hon sköt mig framåt som om jag varit en gåva och fortsatte förtjust:

”Hon är kung Göstas barn.”

Där for en skugga, en fråga, kanske ovilja över kvinnans ansikte.

”Kung Göstas?”

Nu tycktes min mor erinra sig något.

”Vem är du?”

Den andra kvinnan skrattade lite.

”Görel Mikelsdotter, din brors hustru!” sa hon.

”Görel?”

På tröskelstenen stod en man med ett barn i famnen. Snett bakom honom, kvar i huset och delvis dold, såg jag ett annat barn.

Görel vände sig om.

”Jörn!” sa hon. ”Jörn, hon säger att hon är Hedvig. Din syster Hedvig!”

Mannen klev ut på tunet och fram till min mor.

”Hedvig?” sa han förvånad. Inte glad, mer orolig.

”Så länge sedan!” Min mor ville omfamna sin bror, men han höll fortfarande barnet i famnen. Nu gav han tösen, det var en flicka såg jag nu, till sin hustru och sa:

”Hedvig. Är det verkligen du?”

Sedan följde omfamningar, prat och skratt och tårar i en förvirrande blandning. Även Görel kvittrade och lät glad, men hon såg på mig då och då, med oroliga ögon. Tillsammans gick vi in i boningshuset som var så fint som min mor lovat mig. Där var golv av trä utom några alnar framför eldstaden där det låg flata stenar. De hade skåpsäng och bänkar och två lösa stolar, som stod vid kanten av stengolvet. De hade en kätte också för smådjur, eller småbarn, vad som behövde skyddas.

På bordet som var fast med en bänk på vardera långsidan var det dukat med stop och fat i tenn. Görel stod en stund obeslutsam. Sedan ursäktade hon sig och försvann ut genom dörren med sin son.

”Kvällsmjölkning”, sa Jörn. Sedan såg han från oss till bordet och sa:

”Var så god och sitt fram.”

Mor föste mig bort mot väggen och hasade sig sedan efter.

”Låt höra”, sa hon. ”Var är far?”

Han började tala, men namn och år och fler namn surrade i mitt huvud. Mina ben darrade och ryckte av att ha gått och gått hela dagen, min mage värkte av hunger och jag var så trött att jag kunnat somna genast med mitt huvud mot bordsskivan.

”Kung Göstas dotter?” frågade Jörn. ”När?”

Åter berättade min mor hur hon träffat min far i en lada en isande kall vinternatt.

”När?” frågade Jörn. ”Han blev ju kung …” Hans röst dog bort.

”Hon är tretton år”, sa min mor.

Jörn betraktade mig, med rynkade ögonbryn.

”Tretton?”

”Hon bodde hos nunnorna”, svarade min mor hastigt.

”De gav henne inte nog med mat. De slog henne …”

Mor slog handen för munnen och snyftade.

”De kallade mig Ingrid”, sa jag och Jörn ryckte till.

”Hon heter Engla!” Mors röst var gäll. Så hade hon talat de första dagarna då jag frågat om hon inte ville kalla mig Ingrid som nunnorna gjort.

”Jag fann henne. Jag har saknat henne så …” Mor började snyfta.

”Så, så.” Jörn flyttade på sig och satte sig bredvid mor. Han lade en arm om henne och hon lutade sig mot honom och grät.

”Nu är du här”, sa han. ”Jag ska ta hand om er. Du är ju min syster.”

De satt så en stund, men så började tösen dra i sin far och gnälla. Jörn reste sig, hämtade öl och svagdricka och bröt en bit bröd till oss alla tre. Han betraktade min mor och mig och sa:

”Jag ska värma badvatten åt oss. Och Görel har måhända kläder.”

Den kvällen åt jag mig helt mätt för första gången sedan min mor fann mig på marknaden. Jag tog små bitar av allt som serverades och tuggade länge och tackade noga så som

nunnorna förmanat mig. Görel betraktade mig hela tiden och hon granskade även min mor, med nyfikenhet. Inte ovänligt, men avvaktande.

Om igen berättade de för min mor vad som hänt med hennes familj, vem som var död, vem som flyttat. Jörns son hette Sven som sin morfar, tösen kallades Agnes, för så var det i Hedvigs släkt. Min mor visade silverringen hon fått av sin mormor. Och Görel lyssnade noga då mor berättade om den.

”Den har kraft!” sa mor. ”Den är kall ibland och andra stunder är den så het att jag inte kan bära den. Den kan vara för stor en dag och inte gå över första leden på mitt lillfinger dagen därpå. Förr bar jag den i många år i en rem om halsen, men sedan jag fann Engla bär jag den på mitt finger.”

Görel nickade.

”När jag dör, ska Engla få den”, fortsatte min mor och smekte mig över kinden.

Görel nickade igen.

Men jag sa:

”Nunnorna kallade mig Ingrid. Jag vill gärna ha det namnet.”

Mina ord lät kalla och hårda. Jag kunde knappt själv förstå hur jag fått mod till detta. Görel såg på mig.

”Hur gammal är du?” undrade hon.

”Jag vet inte.”

”Hon är tretton!” Min mors röst kom som en pisksnärt. ”Jag vet när hon föddes. Jag vet då hon kom till.”

”Jag förstår”, sa Jörn. ”Men om nu tösen vill bli kallad Ingrid, för det har hon hetat i tolv, tretton år, kan vi väl göra henne till viljes.”

Jag blev så förvånad över hans ord, för det var första gången någon sagt att jag hade rätt att få som jag själv önskade. Jag ville säga tack, men mor började gråta med höga hulkande snyftningar.

”Hon heter Engla. Hon är min dotter och kung Gösta är hennes far.”

Så kom jag till Ransta och levde för första gången i en familj. Min mor Hedvig, hennes bror Jörn som jag skulle kalla morbror och moster Görel. Sonen Sven var fem år då vi kom till Ransta och Agnes var två. De hade vänner och släktingar, som alla tog emot min mor och mig, avvaktande, men inte ovänligt. Och efter halvtannat år kändes det som om jag alltid på bott på Ransta.

kapitel 3

Ransta, sensommaren 1535

Moster Görel stod med en hand på ytterdörren.

”Vill du komma med, Ingrid?” frågade hon.

Mor försökte fläta mitt hår. Det krävdes både vatten och tålamod och min mor hade ingetdera.

”Hon heter Engla”, snäste min mor och drog till en sista gång i mitt blott fyra tum långa hår. Jag kände hennes naglar mot min nacke och tog ett steg framåt.

Moster hade öppnat dörren ut och jag såg över hela dagstugan. Jag såg också rakt ut genom ytterdörren som Görel öppnat. Ute sken sensommarsolen, den bredde en matta av ljus över mosters fötter. Så här hade jag stått var söndag hela sommaren. Var söndag hade moster Görel frågat om jag ville följa med ut i kryddträdgården och plocka kyrkbuketter. Var söndag hade jag skakat på huvudet och stannat hos mor. Men nu tog jag ett steg till, vände mig om och betraktade min hätta som låg på bordet.

Hättan hade min mor sytt. Allt annat, min söndagssärk, med en smal spets på kragen och ärmlinningen, mina båda underkjolar, överkjolen och koftan hade moster sytt åt mig.

Linnetyget hade hennes mor Gertrud vävt förra vintern, innan de ens visste att jag fanns. Kjoltyget i grön, slät vadmal var köpt på en marknad och mitt livstycke var klippt av

18

mosters gamla. Hon hade vävt det randiga förklädet med mönster anpassat till längden. Allt detta hade de givit mig.

”Ingrid?” Görels röst var frågande, inte påstridig, men Agnes kallade på mig med det namn hon använde:

”Ingi!”

Jag såg på mor, vände mig och betraktade Görel, som höll Agnes i handen medan hon höll upp ytterdörren med den andra.

”Engla!” sa mor och där var som så ofta en underton av hot och vrede.

Snabbt nappade jag åt mig min hätta och drog den över huvudet. Den hakade upp sig på den hårda knorviga flätan som stack rakt ut, inte i nacken utan någonstans från bakhuvudet.

Det var inte långt till ytterdörren, men mor hann ropa mitt namn. Så det var det sista jag hörde då jag stod på tröskelstenen med dörren stängd bakom mig. Då rättade jag till hättan och knöt den under hakan, utan att låtsas om att Görel ville hjälpa mig.

Kryddträdgården låg utom synhåll från husets fönster. Jag anade att mor satt och såg efter oss, så länge det gick. Hon gjorde alltid så, ville knappt släppa mig ur sikte, följde mig med blicken då jag hjälpte moster i fähuset.

Agnes kilade före över tunet och genom portgången. Sedan hejdade hon sig och väntade för att vara säker på att vi var i kapp innan hon sprang vidare. Då hon kom fram till grinden som skulle hålla hönsen utanför stannade hon till. Bara för att roa henne lyfte jag henne över staketet, medan moster öppnade grinden. Sedan sprang Agnes runt på gångarna, lika förtjusande och onyttig som en fjäril medan moster och jag plockade kryddväxter till kyrkbuketterna.

Jag bröt av kvistar av lavendel, rosmarin och timjan. Jag lyfte var och en av dem till näsan och drog in doften.

Moster plockade blommor och då lilla Agnes tröttnat på att bara springa plockade hon lavendel och gräslök. Hon grep tag om stjälkarna så att bara blomkorgen följde med och överlämnade stolt sin skörd ur sin svettiga handflata.

Moster visade mig hur jag skulle sno samman stjälkarna och sedan vira gröna blad runt. Vi gjorde fyra buketter, en till moster, en till mor, en till mig och en liten till Agnes.

Moster tog den grannaste och sa:

”Den är till Hedvig.”

”Till mor”, rättade jag henne.

Görel tvekade, men log sedan och gjorde en liten rörelse med huvudet som om hon höll med mig.

Redan innan vi var färdiga med den sista buketten hörde vi kyrkklockan ringa.

”Moster”, sa jag.

”Ingen fara Ingrid, vi hinner”, sa hon och tonfallet, inte orden, lugnade mig. Ändå skyndade jag mig mot huset eftersom jag visste att mor skulle vara ivrig att ge sig av.

Det var så. Jag hann inte ens öppna dörren, hon slog upp den då jag stod några alnar från tröskelstenen.

”Så där är ni!” sa hon. ”Jag undrade vart ni tagit vägen.”

”Sansa dig, söta Hedvig. Vi plockade örter, det vet du.

Jörn har selat på hästen.”

”Men klockan, klockan ringer.” Mor snodde förklädet mellan sina händer.

”Vi hinner. Här är din bukett. Ingrid plockade rosmarin åt dig.”

”Engla, hon heter Engla.” Mors röst steg till falsett och jag såg att hon var nära gråten.

”Ja, ja mor”, sa jag.

Sedan gav vi oss iväg till kyrkan. Moster och morbror

Jörn, kusin Sven och lilla Agnes, min mor och jag.

4

Vi satt vid kvällsvarden då Lars Ambjörnsson kom över tunet. Morbror Jörn satt vid bordet och såg honom först.

”Se där kommer äldste pojken Ambjörnsson”, sa han. ”Han kliver på så man undrar vad som har hänt. Så här mitt i slåttern.”

Min mor och jag lutade oss så vi kunde se ut, vi också. Lars kom tomhänt. Han stannade till och vände på huvudet för att se och kanske höra om morbror var i något av uthusen. Så nickade han för sig själv, höjde handen som till hälsning och gick rakt mot vår dörr. Moster reste sig och gick mot den.

”Jag hoppas inget är på tok!” sa morbror.

”Då hade han haft sin mor med sig”, sa min moster. ”Han kommer för att dricka öl och prata om sånt som män talar om.”

Sedan öppnade hon dörren för Lars. Han var en lång och bred man, som fyllde rummet med sin röst. Han hälsade oss Guds fred.

”Har något hänt?” undrade mor, som hällde upp öl åt sig och männen. Hon tvekade med ölkannan i ena handen och Lars såg ner på henne innan han mumlade ett tack och hasade in på bänken bredvid morbror.

Moster hämtade en tallrik med en klick färskost. Hon sköt brödleven närmare Lars och sa: ”Väl bekomme” med sin mjukaste röst. Sedan slog hon sig ner på bordets kvinnosida och väntade.

Då Lars fått sitt stop och tagit en djup klunk såg han på morbror och sa:

”Jag kom för att be dig gå böneman åt mig!”

Morbror log så att ögonen blev smala springor.

”Det var goda nyheter. Skål.”

Han höjde sitt stop och ville slå det mot Lars. Men Lars fortsatte att tala snabbt:

”Hos Görels syster Anna.”

Morbror blev alldeles stilla.

”Så var det väl inte tänkt”, sa han. ”Jag trodde …”

”Men så blir det nu”, sa Lars. ”Vi är glada i varandra. Och …”

Han drack av sitt öl, ställde ner stopet och suckade.

”Jag har talat med Lisken. Hon vet hur det är fatt och säger att hon inte är vred vare sig på mig eller Anna.”

Morbror suckade.

”Det kan bli hårt ändå. För Anna. Du vet att din mor alltid tänkt sig Lisken som svärdotter. De går bra ihop de båda. Anna är av annat kynne. Och om hon får en vrång svärmor.”

”Vi har talat vid varandra och jag har köpt både ring och möguld”, sa Lars. ”Jag har även talat med Lisken och hon vill inte ha mig.”

Han gjorde en liten grimas vid de orden.

”Hon likar en annan. De ses vid kyrkan. Och på gillen, men jag vet inte vem han är.”

Jag lyssnade utan att begripa mer än hälften.