JAG GER MINA TĂ RAR
MERJA MĂKI
ĂversĂ€ttning Mattias Huss
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Merja MÀki 2024
Published originally in Finnish by Gummerus
Published by agreement with Helsinki Literary Agency
Originalets titel: Itki toisenkin
Svensk utgÄva © Historiska Media 2024
ĂversĂ€ttning: Mattias Huss
SĂ€ttning: Charlotta Magnusson
Omslagsdesign: Jenni Noponen/Historiska Media och LönegÄrd & Co
Omslagsbilder: Shutterstock Golubovy, Everett Collection
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-574-1
DEL I 1942
Kapitel 1
Min stövel sjönk ner i den regnblöta jorden och gyttjan trÀngde in genom hÄlet i tÄn. Soldaten lutade sig ner frÄn lastbilsflaket och rÀckte mig min ryggsÀck. Hans ansikte sÄg skrÀmmande ut i vargtimmens blÄnande ljus. Regnet hade blött ner ryggsÀckens tyg och gjort den tung. Jag drog pÄ mig den och kastade en blick över axeln mot stabsbyggnaden.
Soldaten hjÀlpte Àven handarbetslÀrare Lyyti Liedes att komma ner frÄn flaket bredvid mig. I nÀsta ögonblick gasade armébilen vidare. DÀcken stÀnkte ner min kjol med lera och det tjocka ylletyget sög i sig gyttjan. Liedes kastade en blick pÄ resultatet.
âLarja fĂ„r lĂ„ta det torka tills det börjar spricka upp, först sedan ska hon skrapa loss flĂ€ckarnaâ, instruerade hon.
Hon höll upp sitt eget kjoltyg och strök med pekfingret över stÀnket lÀngst upp pÄ fÄllen. SÄ hÀr i maj luktade marken av fjolÄrslöv och vildkatters frÀna urin.
Lastbilen avlĂ€gsnade sig snabbt. DĂ€cken lĂ€mnade djupa fĂ„ror i marken och björkkvistarna som fĂ€sts pĂ„ bilen som kamouflage darrade mot flakets sidor. LĂ„ngt borta i öst dĂ„nade kriget till, och jag hukade mig ner med överkroppen. Soldaten pĂ„ flaket hade sagt att det var omkring fem mil frĂ„n Vitele till frontlinjen. ĂndĂ„ hade tvĂ„ lottor pĂ„ tĂ„get pekat ut genom fönstret och pratat om femton döda i gĂ„rdagens bombningar redan nĂ€r vi passerade PitkĂ€ranta.
Liedes sĂ„g pĂ„ mig med dimmig blick. VĂ„rt tĂ„g hade avgĂ„tt frĂ„n Helsingfors igĂ„r morse, om ett par timmar skulle det vara morgon igen. Det hade kĂ€nts ensamt att gĂ„ av pĂ„ Viteles hĂ„llplats med bara Liedes som sĂ€llskap nĂ€r vĂ„rt tĂ„g fortsatte mot ĂĂ€nislinna. Det var
inte lÄngt frÄn hÄllplatsen till staben, men Liedes hade krÀvt att fÄ Äka med lastbilen som passerade oss. Mitt livs första biltur hade inte kÀnts det minsta omvÀlvande, inte ett dugg stadigare Àn en hÀstskjuts, vilket jag alltid hade förestÀllt mig. Jag kÀnde smaken av besvikelse och den alltför korta nattsömnen i munnen.
Jag försökte torka av lerflÀckarna pÄ kjolen, fastÀn Liedes hade avrÄtt mig. FlÀckarna drogs ut till lÄnga strimmor. PÄ samma sÀtt stÀnkte allt det kletiga och osande inom mig ut och blev synligt.
NÀr vi kom till Vitele hade min rÀdsla först bara varit ett stÀnk, men nu började den dras ut till lÄnga strÄk. Snart skulle den bli till en göl som drÀnkte mig helt.
Snart skulle jag fÄ se hur familjemedlemmarna som blivit kvar i SuurmÀki hade blivit behandlade. HÀr i operationsomrÄdet kunde ockupationsmakten ha gÄtt hÄrt fram med dem. De kunde ocksÄ ha nyheter om vad som hÀnt med de familjemedlemmar som förts bort österut för lÀnge sedan. LivsÄdern i min mage bultade av Àngslan. Att ingen svarat pÄ mina brev hem under hela vÄren var ett dÄligt tecken.
PĂ„ lĂ€rarlĂ€gret i Mieslahti hade det varit klokast att hĂ€nge sig Ă„t arbetet och inte tĂ€nka pĂ„ familjen. Ăven om det inte lĂ€ngre gick nĂ„gon nationsgrĂ€ns mellan Finland och Olonets-Karelen sĂ„ hade jag inte kunnat Ă„ka hem frĂ„n lĂ€gret. Det var just det som gjorde min hemlĂ€ngtan sĂ„ smĂ€rtsam, att jag inte kunde Ă„tervĂ€nda fastĂ€n jag ville.
Ett halvÄr pÄ lÀgret rÀckte för att lÀra mig att saknaden var som vinden. Den kunde kretsa i cirklar inom mig, eller sÄ kunde jag förestÀlla mig att jag blÄste ut den och lÀt den fara.
Men nu var jag Àntligen nÀra min hemby, och vindbyarna inom mig var hÀftiga. Jag fick brÄtt att kvÀva var och en av dem, annars skulle smÀrtan i mitt innersta bli för stark.
MÄnen lyste bakom mörka moln. En havsdoftande bris drog in frÄn Ladoga en bit dÀrifrÄn, och regnmolnen började tappa ur himlen igen.
Jag vÀnde mig om. Stabsbyggnaden omgavs av ett enkelt brÀd-
staket, fastÀn det inte fanns nÄgon grind till gÄrden. En hÀgg stod med regnvattnet rinnande frÄn sina löv invid staketet. Jag kunde se blomknoppar pÄ grenarna, och i dunklet fÀrgades de i blÄtt.
En ny farstukvist av fÀrska brÀdor hade byggts till pÄ husets framsida. SÄvida jag inte bara hade varit för rÀdd för att lÀgga mÀrke till den nÀr jag var hÀr för att hÀmta mitt resetillstÄnd innan avfÀrden till lÀrarlÀgret.
Husets Ättarutiga fönster som vette Ät vÄrt hÄll var mörklagda, sÄ det tjÀnade inget till att spana efter rörelser. En tunn strimma steg dock ur en av sadeltakets skorstenar. En blöt gyttja, mörk och motbjudande, började bubbla ur min livsÄder. Jag försökte hindra skrÀcken frÄn att komma, men förgÀves.
Liedes fick syn pÄ rökstrimman.
âVi gĂ„r in och anmĂ€ler oss, eller vĂ€ntar Ă„tminstone tills nĂ„gon tar emot ossâ, slog hon fast och tecknade mot husets farstukvist.
LÀrare Liedes gick med kappsÀcken i handen och fladdrande kjolfÄll mot distriktsstaben. Jag tog ett försiktigt steg och mer nattkulen gyttja vÀllde in i min stövel. RÀdslan som bubblade ur livsÄdern blev iskall, den gjorde mina steg stela och lÄngsamma.
Liedes vÀnde sig mot mig med frÄgande uppsyn. Hon sköt sina runda glasögon lÀngre upp pÄ nÀsan med fingret. Hennes min blev medkÀnnande.
âLarjaâ, kallade hon uppmuntrande pĂ„ mig. âDu har en nationell grön passersedel. Det Ă€r ingen pĂ„ staben som kommer att Ă€ndra din klassning till icke-nationell.â
âDet Ă€r inte detâ, sa jag.
Jag tryckte instinktivt handen mot kappans ficka. DĂ€r lĂ„g passersedeln och pengarna i tryggt förvar i sitt prasslande kuvert. ĂndĂ„ tryckte ryggsĂ€ckens remmar mot armhĂ„lorna och hucklet stramade under hakan. Det kĂ€ndes för svĂ„rt att prata med lĂ€raren om mina bekymmer.
Regnet droppade frÄn hÀggens grenar ner i vattenpölen, nÄgonstans i fjÀrran dÄnade en kanon. Jag tog ett steg och gyttjan i min
stövel klafsade. Jag fokuserade pÄ ljuden, men kunde ÀndÄ inte lÀngre hÄlla tillbaka oron för hur mina familjemedlemmar hade blivit behandlade. Tanken pÄ att Äterse mitt hem skrÀmde mig.
âNĂ„gon pĂ„ staben tar emot oss senast pĂ„ morgonen, och Larja behöver bara uppge sitt namnâ, sa Liedes uppmuntrande. âFör egen del sĂ€ger jag att jag eskorterar hem Larja pĂ„ ferie frĂ„n lĂ€rarlĂ€gret i Finland. NĂ€r passersedeln Ă€r kontrollerad ger jag er tillstĂ„nd att fĂ€rdas Ă„terstoden av vĂ€gen till SuurmĂ€ki pĂ„ egen hand.â
Hon förstod inte.
Liedes kom tillbaka till mig och fattade milt om min arm. Beröringen kÀndes obehaglig.
âLarjas finska Ă€r som hĂ€mtad ur dikterna, den förstĂ„r varje finne utan problemâ, försĂ€krade hon.
Det fanns ord men inga passande benÀmningar. Jag visste inte om man nu skulle kalla Olonets-Karelen för ockuperat omrÄde eller lÄtsas som att det erövrade omrÄdet alltid hade tillhört finnarna.
Det sĂ€kraste vore att hĂ€rma Liedes och sĂ€ga Ăstkarelen, Ă€ven om det ordet för mig alltid syftat pĂ„ omrĂ„det öster om Onega. Min hembygd gick vĂ€l knappast lĂ€ngre under benĂ€mningen Karelskfinska sovjetrepubliken, som för bara ett Ă„r sedan innan ockupanternas ankomst. Sovjetunionen kallades den Ă„tminstone inte.
NÀr jag inte ens var sÀker pÄ vad mitt hem kallades sÄ kunde jag vÀl inte höra dit lÀngre.
Kapitel 2
ViteleÄns yta glimmade mörk i morgondunklet. Det kÀndes skönt att krÀnga av sig ryggsÀcken pÄ marken och vila sin trötta kropp mot brorÀcket. MilitÀrtjÀnstemannen vid staben hade sagt att brevbÀraren brukade ta ombord passagerare frÄn bron vid utkanten av byn, och promenaden dit hade kÀnts lÄng.
Vid Äbranten syntes stegpinnar som gjorde det lÀttare för byborna att ta sig fram. Nere vid vattenbrynet stod en grÄ, lutande bastu. Om lutningen ökade lite till skulle den rasa ner i Än. Den rökiga doften frÄn bastun kÀndes hemtrevlig. En liten tvÀttbrygga stack ut i vattnet, men nÄgra mÀnniskor syntes inte till.
Det vÀlbekanta landskapet var tröstande, och allt var nÀstan som hemma i SuurmÀki. Bostadshusen pÄ bÄda strÀnderna krusade sig som mörka skuggor pÄ vattenytan. Deras grÄ timmer sÄg vilsamma ut efter alla mÄlade vÀggar och stenfasader i Finland. De trassliga elledningarna hÀngde slappt frÄn stolparna och korsade varandra.
Vid brohuvudet vÀlvde en asp sina grenar som ett tak. Byns trÀd hade blivit lummigare och jag kÀnde den starka doften av vÀxande blad. I solen skulle bladens klara grönska skimra pÄ grusvÀgen under grenarna. Vinden trÀffade aspens skygga löv och vÀckte deras tysta prasslande melodi.
De upprÀtta stolparna som bar upp brorÀcket var gjorda av robusta bjÀlkar. TrÀet som anvÀnts till reparationerna sÄg fÀrskt och ljust ut, mycket vackrare Àn den brÀnda brons virke.
TvÄ finska soldater gick pÄ grusvÀgen mot bron. Deras grÄ uniformer sÄg nÀstan likadana ut som militÀrtjÀnstemÀnnens pÄ lÀrar-
lÀgret. BÄda bar gevÀr hÀngande pÄ ryggen. Jag sÀnkte hastigt blicken ner mot Äbranten.
Det var soldater av deras sort som anfallit SuurmÀki i juli förra Äret. DÄ hade mÀnnen sett utmattade och urgamla ut, med smutsiga uniformer. De hade kommunicerat med snÀsanden. De hÀr tvÄ gjorde dÀremot ett starkt och rent intryck.
VÄra egna soldater hade gjort sig redo att försvara SuurmÀki och skÀllt pÄ angriparna med öknamnet tsuhna, byns Äldringar med tillmÀlet ruotsi. Efter att de finska soldaterna intagit vÄr by var jag rÀdd för att de skulle sticka ut vÄra ögon och skÀra av vÄra öron, som det varnats för i tidningarna. FastÀn inget av det visade sig stÀmma sÄ fick deras likar alltid lervÀllingen att bubbla i min mage.
TrÀbron började klappra under soldaternas stövelklackar. Postbilen hördes inte av. Nervositeten fick mina axlar att spÀnnas upp mot öronen. Nu mÄste jag bara fokusera pÄ det strömmande vattnet.
I Finland skulle jag nÀstan ha varit som en av deras kvinnor, med kappan över armen, iklÀdd en yllekofta och ljus sjal nyligen inhandlade i Helsingfors. Men de enda kvinnorna jag sett i Vitele bar grÄ lottauniformer.
MÀnnen stannade bakom min rygg. Jag blundade hÄrt och höll andan. Jag hörde tysta samtal och skrapet frÄn en tÀndsticka, och slÀppte suckande ut luften ur lungorna. Det började lukta rök, sötare Àn makhorka. MÀnnen fortsatte gÄ.
Tystnaden bröts av ljudet frÄn en bilmotor, och jag tog upp ryggsÀcken frÄn marken. En lastbil nÀrmade sig bron, fastÀn jag fÄtt beskedet att det var en postbuss som skulle komma frÄn Viteles postkontor. Min osÀkra gest med handen kunde sÀkert tolkas som att jag rÀttade till sjalen lika gÀrna som en vinkning.
De dÀmpade strÄlkastarna blev synliga i sommarmorgonens grÄdager. Chauffören körde lÄngsamt fram till bron och bromsade sÄ att björk- och grankvistarna som skulle kamouflera bilen dinglade upp och ner i höjd med mitt ansikte. Förarhyttens tak reste
sig en aning högre Àn mitt huvud, och flakets lÄga kant hamnade pÄ samma höjd som mina bröst.
PÄ flaket syntes arméns randiga postsÀck, ett stort kolli och paket. DÀr fanns inget utrymme för passagerare, sÄ jag skulle för första gÄngen fÄ resa i förarhytten.
Dörren pÄ passagerarsidan kÀndes trög att öppna, och dÀrinne knackade brevbÀraren med fingertopparna pÄ ratten. Han bar en lÀtt vapenrock och en mössa som soldaterna brukade kalla för blodskopa. Hans mungipor var formade som om han hela tiden höll pÄ att spricka ut i ett leende, men blicken skÄdade i fjÀrran och sÄg allvarlig ut.
Jag visade min gröna passersedel, men föraren viftade avfÀrdande med handen. Jag rÀckte honom biljetten.
âVi tar det efterĂ„tâ, grymtade brevbĂ€raren, tog upp sitt gevĂ€r frĂ„n sĂ€tet och stĂ€llde det upprĂ€tt mellan vĂ„ra sittplatser. âSnabba dig in nu, bilfanskapet gĂ„r sönder hela tiden och vĂ€gen har djupa fĂ„ror, och efter SuurmĂ€ki mĂ„ste jag hinna till ĂĂ€nislinna ocksĂ„.â
Jag skrÀmdes av det otÄliga tonfallet och trevade mig ombord.
SÀtet kÀndes mjukt. Jag hamnade alldeles intill ockupanten, trots att jag placerade min ryggsÀck mellan oss och kappan ovanpÄ den.
BrevbÀrarens soldatuniform luktade egendomligt, som av nÄgon olja eller gas, och fingrarna var svarta av motorolja som om han just hade lagat bilen. Han hade gradbeteckningar pÄ kragen, men jag vÄgade inte titta nÀrmare pÄ dem. Jag böjde in fötterna för att lerflÀckarna pÄ yllekjolen och min trasiga stövel inte skulle synas i fotutrymmet.
Bilen började röra sig och motorns buller kÀndes i sÀtet. Jag kramade sitsens kant med min högerhand. Byn började flimra förbi mig sÄ snabbt att jag mÄdde illa. BrevbÀraren körde för fort.
Han vred pÄ ratten med smÄ rörelser, och det kÀndes omöjligt att han skulle kunna hÄlla sig pÄ den smala vÀgen. Ratten omgavs av mÄnga mÀtare och reglage, hur i all vÀrlden skulle han kunna hÄlla koll pÄ allt det viktiga?
Bilen kom till en trevÀgskorsning och tog av Ät höger mot nordost. Nu sÄg man inte till mÄnga hus lÀngre. VÀgen som ledde till SuurmÀki hade djupa, leriga fÄror.
Jag vÄgade inte vÀnda huvudet mot soldaten, men ur ögonvrÄn sÄg jag flack Äkermark genom hans sidofönster. Genom mitt eget fönster syntes hur Än ömsom avlÀgsnade sig och ömsom nÀrmade sig vÀgen. En korp flög framför bilen en stund innan den dök ner i en grandunge. Allt bekant susade förbi, och mitt illamÄende blev bara vÀrre.
Vid nÀsta bro som gick över Än tog husen i Vitele slut. Skogen tÀtnade till ett taggigt grankÀrr. Det fanns sÀkert anledning att vara rÀdd för flygangrepp i den kamouflerade bilen, men att vara pÄ tu man hand med ockupanten pÄ skogsvÀgen skrÀmde mig Ànnu mer.
Han var en ruotsi, som gamlingarna i vÄr by sa, och sÄdana kunde man inte lita pÄ. Det var hans gelikar som skjutit vÄra soldater och brÀnt ner vÄra hem i SuurmÀki. Jag lutade ryggen med större kraft mot ryggstödet, kramade sitsens kant hÄrdare.
Mannens sÀte knarrade nÀr han rÀtade pÄ sig. Han rotade i bröstfickan och tog fram en cigarett och tÀndstickor. Han tryckte lÄret mot ratten som ett klent stöd medan han skrapade eld pÄ stickan. Fasan gick runt i magen pÄ mig, och det var svÄrt att lÄta bli att fatta tag om ratten.
Han lyckades tÀnda cigaretten, slÀckte tÀndstickan med en viftning och Äterbördade bÄda hÀnderna till ratten. Cigaretten rykte mellan hans lÀppar och röken slingrade sig framför hans ansikte. Han kisade, blÄste ut rök genom mungipan och kastade en blick mot mig. Jag vÀnde tvÀrt blicken mot vÀgen.
Soldaterna hade försökt bÀttra pÄ vÀgen genom att bre ut granris och nÄgot svart material pÄ den. LikvÀl skumpade bilen dÄ och dÄ ner i gropar och klÀttrade upp ur dem igen. Nu var det nÄgon som gick pÄ soldatens sida av bilen, men personen gick knappt att urskilja genom slöjan av lövtrÀdsruskor.
Ăn skulle vĂ€gen fortsĂ€tta i runt femton kilometer. En ursinnig
snÄlblÄst snurrade i min mage och det bubblade i rÀdslans gyttjepöl. Om jag bara vetat hur det stod till hemma sÄ skulle det ha kÀnts lÀtt att ÄtervÀnda.
âHar du varit pĂ„ semester i Finland?â frĂ„gade soldaten ovĂ€ntat.
Jag kastade en misstÀnksam blick pÄ brevbÀraren, men han verkade uppriktig. Tog han mig verkligen för en finne?
âDet Ă€r nu jag ska pĂ„ semesterâ, korrigerade jag.
Den karelska dialekten sken igenom hans finska, medan min fÀrgades av det karelska sprÄket.
Bilen gungade till pÄ den ojÀmna vÀgen sÄ att jag slog överarmen i dörren. Farten ökade, och björkgrenen utanför fönstret gungade Ànnu vildare.
âVad ska du göra pĂ„ din semester?â frĂ„gade han och slĂ€ngde ut cigaretten genom fönstret.
Det hördes pÄ hans tonfall vad han egentligen skulle ha velat frÄga. Vad gör du annars dÄ? Varför har en östkarelsk kvinna varit i Finland?
âJag kommer frĂ„n Kajanalands folkhögskola i Mieslahti.â
Kanske skulle han se mig som en allierad eller Ă„tminstone inte som en fiende.
âJag hörde nĂ„got om det dĂ€r lĂ€rarlĂ€gretâ, drog sig brevbĂ€raren till minnes. âSovjetiska lĂ€rare fĂ„r förstĂ„s inte fortsĂ€tta sprida Stalins lĂ€ror till östkarelska barn utan har ersatts av finska lĂ€rare. Men en liten grupp sovjetiska lĂ€rare utbildas efter finsk modell pĂ„ lĂ€gret. Var det sĂ„ det var?â
âJa.â
Ăven om det inte hade kĂ€nts fullt sĂ„ enkelt. Jag hade grĂ„tit nĂ€r jag i höstas hindrades frĂ„n att Ă„tergĂ„ till rollen som lĂ€rare pĂ„ SuurmĂ€ki elementarskola. Skrikit nĂ€r jag hotades med att skickas Ă€n lĂ€ngre in i operationsomrĂ„det om jag inte Ă„kte till lĂ€gret. KvĂ€vt min hemlĂ€ngtan nĂ€r jag studerade i Kajanaland, sĂ„gat ved och spelat harmonium. Och slutligen blivit sĂ„ avtrubbad att det istĂ€llet kĂ€ndes svĂ„rt att Ă„tervĂ€nda hem.
âHur var det dĂ€r?â frĂ„gade mannen.
BrevbÀraren skulle skjutsa lÀrare Liedes som skulle besöka mig nÀsta vecka. Han skulle sÀkert berÀtta för henne om jag talade illa om lÀgret.
âDet var mest ingermanlĂ€nningar och karelare som jag pĂ„ lĂ€gret, och alla delades in i avdelning A eller B beroende pĂ„ finskkunskaper och lĂ€rarerfarenhetâ, förklarade jag hastigt. âJag ska Ă„ka tillbaka pĂ„ fortsĂ€ttningskurs om en mĂ„nad. Jag fick tillstĂ„nd att fortsĂ€tta mina studier.â
Framdelen av bilen dunsade plötsligt ner i en grop och jag höll pÄ att slÄ huvudet i vindrutan. En djup flÀmtning slank ur mitt bröst. Jag kÀnde mig varm och illamÄende, och lossade lite pÄ hucklet. Jag drog ner sjalen i famnen och lade min dyrbara souvenir frÄn Helsingfors i en hög över lÄren.
Sedan slet jag av mig hucklet helt och hÄllet, fastÀn det inte var passande att visa sig barhuvad. Mannen fokuserade dock pÄ att hÄlla sig pÄ den smala vÀgen och tittade inte Ät mig. Bilen krÀngde.
Den mindre av mina sjalar knölade jag ner under lÄren. Jag hade försökt göra en likadan knut med hÄrnÄlar som lÀgrets lÀrarinnor, men frisyren hÀngde lös i nacken.
En sur smak trÀngde upp i munnen och en krÀkning vÀllde upp mot kindtÀnderna. Min hand for upp till munnen, men spyan forsade ut mellan fingrarna. En varm pöl bredde ut sig över lÄren.
Föraren bromsade sÄ kraftigt att min panna dunsade in i vindrutan. Han lutade sig över mig för att knuffa upp dörren, och jag uppfattade en pÄ nÄgot vis bekant doft frÄn hans hud.
Jag slÀngde mig ner pÄ knÀ pÄ vÀgen och spydde igen. Jag slet loss den fuktiga sjalen frÄn kjoltyget och slÀngde det frÀnt osande tygstycket i dikesrenen. Knuten gick upp och hÄret föll över ryggen och axlarna ner i famnen sÄ att topparna sölades ner.
Det kom krÀks ur nÀsan, och grÄten trÀngde fram ur ögonen. KnÀna blev blöta och smutsiga pÄ den leriga marken. Jag hörde hur det gick i bildörren pÄ förarsidan, och mannens steg kom runt baksidan av bilen. Motorn brummade fortfarande.
Jag fick kvÀljningar igen och mitt hjÀrtas slag trappades upp till en farlig rytm. Det var nÀstan omöjligt att fÄ luft. HÀr skulle jag dö, pÄ vÀgen som ledde hem.
Jag kĂ€nde av soldatens nĂ€rvaro bakom min rygg. Plötsligt snuddade hans fingertoppar sidorna av min hals. Jag skĂ€lvde till â han skulle strypa mig för att jag hade smutsat ner hans dyra bil. Men magen knöt sig och det kom ny vĂ€tska genom munnen och nĂ€san.
Soldaten trevade med fingertopparna lÀngs sidorna av mitt huvud och samlade upp hÄret i sina hÀnder. Han höll undan hÄrtopparna.
FörgÀves försökte jag först undvika handen och sedan tacka för hjÀlpen, nÀr den onda vÄgen Àn en gÄng slog ut ur mig.
âDet Ă€r ingen faraâ, sa han tyst och lutade överkroppen nĂ€rmare bakom min rygg.
Han började nynna. Melodin var frÀmmande och oregelbunden, han mÄste ha hittat pÄ den i stunden.
Nynnandet fick mitt darrande hjÀrta att lugna sig. Min grÄt stillnade. Jag strÀckte mig fram för att slita loss en tuss vitmossa och torkade kinderna och lÀpparna med den. Mannen slÀppte sitt grepp om mitt hÄr, och hÄrtopparna lade sig mot korsryggen.
BrevbÀraren stÀllde sig upp och vÀnde sig mot bildörren som jag lÀmnat öppen. Ur ögonvrÄn sÄg jag hur han lossade en granruska frÄn flakets kant och torkade rent mitt sÀte med den. Han hÀllde ut en skvÀtt vatten ur sin fÀltflaska och fortsatte med rengöringen.
Spyan ville inte gÄ bort ur kjoltyget, hur jag Àn gned med mosstuss efter mosstuss. Jag började frysa och min magra kropp darrade.
Motorn gick, och mannen gick och satte sig pÄ förarplatsen. Han verkade inte arg, fastÀn han fortfarande behövde köra lÄngt bort till Onegas strand och sÀkert stanna i Ätminstone VieljÀrvi och Teru pÄ vÀgen.
Vid bildörren kÀndes det för tungt att klÀttra ombord, och jag dröjde kvar pÄ vÀgen med handen pÄ handtaget. Vinden drog genom hÄret och fick min kjol att fladdra. SÀtet luktade spya.
âUrsĂ€ktaâ, mumlade jag. âJag kan mycket vĂ€l gĂ„ sista biten.â
BrevbÀraren vÀnde sig mot mig, och för första gÄngen möttes vÄra blickar. Jag hajade till.
Han kunde inte vara mycket över tjugo, och sÀkert nÄgra Är yngre Àn jag. Men hans blick var egendomligt grumlig, alldeles som om den blivit berövad all livsglÀdje. LikvÀl hade de uppÄtkrökta mungiporna nÀra till leendet, och en grop stor som en fingertopp uppstod pÄ kinden.
BrevbÀrarens blick svepte över mina ögon till mitt hÄr.
âHur har du fĂ„tt det att vĂ€xa sig sĂ„ lĂ„ngt?â frĂ„gade han, och det fanns beundran i rösten.
Han tecknade Ät mig att hoppa in, och jag klÀttrade upp pÄ sÀtet. Det kÀndes fuktigt under mina lÄr. Han rÀckte mig sin fÀltflaska och försökte göra mer plats Ät mig genom att stÀlla sitt gevÀr mer upprÀtt mellan sÀtena. Vattnet smakade gott.
âDen hĂ€r vĂ„ren fick postbilsförarna order om att inte skjuta nĂ„got vilt pĂ„ skogsstrĂ€ckorna. Men det kĂ€nns motigt att lydaâ, sa mannen som om han ville ursĂ€kta sitt skrymmande vapen i förarhytten.
Han fattade om ratten och körde försiktigt ivÀg.
âDet Ă€r sĂ€llan man ser kopparfĂ€rgat hĂ„râ, sa han som för sig sjĂ€lv.
Jag trevade rÀtt pÄ hucklet frÄn fotutrymmet och vek upp det. Det var nÀstan rent, och jag torkade bort smutsflÀckarna efter leran pÄ stövlarna.
I sidospegeln skymtade jag sjalen som jag hade glömt vid vÀgkanten, som jag bara hunnit bÀra en enda dag. TÄrarna trÀngde fram ur ögonen mot min vilja. Jag skulle fÄ lÀmna min dyrt inköpta skatt frÄn det avlÀgsna Helsingfors bakom mig, för jag vÄgade inte be mannen att stanna igen.
Kapitel 3
Motorn brummade anstrÀngt och bilen kröp uppför den branta sluttningen. VÀgen var en elÀndig lervÀlling av regnsjuk jord. Dess djupa diken var svÄra att ta sig över. Men sÄ snart vi kom upp skulle SuurmÀkis byvÀg börja löpa stadigare över bergets lÄnga krön. Berget skulle buga sin krökta rygg och bÀra hela byn pÄ sina axlar.
Bilens fart avtog, motorn hackade, och oron bultade i mig. RÀdslans smutsvatten porlade i mitt inre, och jag ville stÀmma det, fÄ hela strömmen att sina precis som pÄ lÀrarlÀgret.
Den regnskadade stigningen fortsatte brant, och Àn hade vi en bit kvar till Peiponens gÄrd i byns utkant. Solen steg upp bakom höjderna intill, och i halvdagern var himlen gyllene.
Misa hade hÀmtats frÄn Peiponens gÄrd till det nya kriget, och vi livskamrater kunde inte ens skriva till varandra. Redan före krigen hade mor och far slÀpats lÄngt österut frÄn mitt barndomshem innan jag hann ta farvÀl av dem. Det var svÄrt att tro att nÄgon av dem skulle ha ÄtervÀnt under min frÄnvaro, och jag var rÀdd för att det inte skulle finnas nÄgon annan kvar i byn heller.
De som blev kvar i det gemensamma hemmet hade det alltid svÄrare Àn de som gav sig av. Jag skulle hellre ha stannat kvar pÄ lÀrarlÀgret Àn ÄtervÀnt till saknaden.
BrevbÀraren kastade en blick pÄ landskapet genom min sidoruta och tog av sig mössan.
âPĂ„ alla de femton milen till ĂĂ€nislinna finns det inget berg som SuurmĂ€kiâ, sa brevbĂ€raren med en suck. âJag vĂ€njer mig aldrig vid den hĂ€r synen, fastĂ€n jag kört genom byn var tredje vecka Ă€nda sedan mitten av december.â
âDet Ă€r precis sĂ„ lĂ„ng tid som jag har varit borta hĂ€rifrĂ„nâ, svarade jag.
Motorn brummade till, och oron bubblade upp i mig, men jag tÀnkte inte frÄga brevbÀraren om mina familjeangelÀgenheter. Han hade lÀmnat sin postsÀck i Vako-bolagets butik vid bergets fot och verkade vara bekant med lokalchef Niemi som bodde i samma byggnad. Men han kunde vÀl knappast kÀnna till namnen pÄ mina familjemedlemmar.
âHemma pĂ„ ön Haavus bodde jag pĂ„ en helt annan sorts plats, nĂ€ra havsytan under klippbranternaâ, sa brevbĂ€raren.
Jag dristade mig till att betrakta hans ansiktsdrag, hÄrets ljusa ton, den breda nÀsan och de fiskenÀtsruggade fingrarna. NÀr han nÀmnde sitt hem i Ladoga-Karelen blev det plötsligt möjligt att förestÀlla sig honom i en annan mundering Àn uniformen. Med fiskarens stövlar och tjocka rock. Med nyckeln i fickan, till hemmet som gÄtt förlorat i förra kriget.
Vi var bÄda karelare, frÄn olika sidor av den gamla grÀnsen men frÄn strÀnderna av samma hav. Som barn av grÀnstrakterna hade vi bÄda fruktat, och fruktan svetsade mÀnniskor samman Ànnu hÄrdare Àn hat.
âVyn ner i dalen lugnar migâ, svarade jag. âHemma kĂ€nns det som jag stĂ„r pĂ„ vakt ovanför allt som hotar, och lĂ€ngs de hĂ€r branta sidorna kunde inte ens er armĂ© nĂ€rma sig förra sommaren utan att jag visste det.â
âBlev ni inte evakuerade nĂ€r vĂ„ra trupper skulle anfalla er by?â frĂ„gade brevbĂ€raren försiktigt.
Den uppriktiga frÄgan sved. Jag hade hört talas om att bland annat hans folk frÄn trakten kring Sordavala skickats i sÀkerhet undan vinterkriget. SuurmÀki hann man vÀl inte med, eller sÄ ville man inte. SÄdana spekulationer gjorde man dock bÀst i att inte yppa för en frÀmling, sÄ jag vÀnde bort blicken och lutade mig nÀrmare mitt fönster.
Jag hade alltid förestÀllt mig de fjÀrran bergskrönen som hukande
skogsvÀsen ovanför skogsbrynet, med en hud som skimrade i blÄtt.
Sluttningen nÀrmast glödde istÀllet i alla nyanser av grönt.
Nere i sÀnkan skymtade den frodiga skogen. Tallkronorna som alla pekade Ät samma hÄll var som korta ord pÄ skrivhÀftets sidor, och granarnas högsta toppar som punkter efter meningarna. Och mitt ibland dem lÄg ViteleÄn som en vajande linje över sidan.
à n strömmade genom dalsÀnkan i samma riktning som vi kommit, genom byn Vitele till Ladoga.
âVid klart solsken skulle du kunna urskilja Ladoga lĂ„ngt borta i sydvĂ€stâ, sa jag.
Mannen kastade en blick pÄ mig.
âFrĂ„n Viteles strand Ă€r Ladoga nĂ„got helt annat Ă€n runt min hemöâ, sa han. âVinden frĂ„n det öppna havet Ă€r alltid hĂ„rd, och vĂ„gorna brusar Ă€ven inne vid stranden, medan stiltjen bestĂ„r i det smala sundet hemmavid.â
âJag tycker om hĂ„rd vind.â
BrevbÀraren skrattade till.
âPĂ„ berget blir man genomblĂ„st av vinden.â
âOch pĂ„ ön blir man genomsköljd av havet.â
Mannen vÀnde sig och log, men leendet kÀndes svÄrt att besvara. Stigningen planade ut, och min spÀnning inför hemkomsten tilltog.
Peiponens gÄrd stod kvar i oförÀndrat skick till vÀnster om byvÀgen. Den vÀlbekanta smala plankbron ledde över diket till gÄrdsplanen, sadeltakets upprÀtta brÀder var inte helt jÀmnlÄnga. Morgonen grydde röd mot timmervÀggarna.
âHĂ€r bor jagâ, sa jag till föraren och tecknade mot huset.
Soldaten saktade ner, och bilen stannade med ett ryck vid byvÀgens kant. Ingen kom ut för att möta mig. Alldeles frÄn trappans fot började ett trÀdgÄrdsland som Ànnu inte varit anlagt nÀr jag gav mig av. Det var omöjligt att förstÄ vem som kunnat styra om pÄ gÄrden.
ByvÀgen fortsatte rakt fram, och de lÄga husen lÄg bredvid varandra i tvÄ rader som rönnlöven pÄ sina kvistar. Husens gavelföns-
