HELĂN WIGH RISTA
EN ELIN ROTH-ROMAN
tidigare delar i serien om elin roth:
Tukta (2022)
Söndra (2023)
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Historiska Media och Helén Wigh 2024
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Omslagsbilder: Stephen Mulcahey / Trevillion Images och Niklas Lindblad
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-553-6
Elin stod med utstrÀckta armar och betraktade sig sjÀlv i helkroppsspegeln. Den vita spetsklÀnningen tÀckte kroppen, armarna. AffÀrsbitrÀdet strÄlade medan hon gick runt och rÀttade till tyget.
âSĂ„ vacker ni Ă€r, fröken Roth! Och ni mĂ„ste ha en slöja.â BitrĂ€det försvann in pĂ„ lagret och Elin tittade ned pĂ„ det tunna tyget. KlĂ€nningen satt bra. Den slutade strax ovanför anklarna och tack och lov tĂ€ckte klĂ€nningsĂ€rmarna rivmĂ€rkena som fortfarande syntes efter mötet med den sĂ„ kallade trollgumman uppe i Finnskogarna. Orden som kvinnan kastat ur sig kom över Elin: âAlla era nĂ€ra och kĂ€ra kommer att dö och ni kommer att försvinna.â Hon hade aldrig trott pĂ„ skrock och förbannelser, men Ă€ndĂ„ var det nĂ„got med kvinnans pĂ„stĂ„ende som hon inte kunde slĂ€ppa. Elin tittade drömskt mot spegeln, förtrĂ€ngde förutsĂ€gelsen och lĂ€t minnena frĂ„n den djupa skogen omsvepa henne. Den tjocka mossans gröna skimmer, de strĂ€va lavarna pĂ„ trĂ€dens stammar, bĂ€ckar som porlade och rann som silver genom det frodiga landskapet, solens varma strĂ„lar som smekte trĂ€dtopparna.
Elin mötte sin spegelbild igen, tvingade fram ett leende och försökte se framför sig hur hon stod inför prÀsten med Wil-
helm vid sin sida. Maj hade precis anlÀnt med sin bara mark efter en hÄrd vinter med vÀldiga snömÀngder. Och om bara tjugofem dagar, var det dags att bli fru Svensson. Hon snurrade pÄ den slÀta guldringen pÄ sitt vÀnstra ringfinger.
âDet finns en lĂ€ngre slöja och en kortare. Kanske vill ni ha den lĂ€ngre som döljer ert svarta hĂ„r?â BitrĂ€det kom ut frĂ„n lagret och tog upp den lĂ„nga slöjan ur kartongen.
âDöljer mitt hĂ„r?â sa Elin. En frĂ„ga hon egentligen inte ville stĂ€lla, men uttalandet lĂ€t mĂ€rkligt. Vad menade hon?
âUrsĂ€kta mig, fel ordval. Den döljer ert hĂ„r för andra och enbart herr Svensson fĂ„r skĂ„da helheten nĂ€r ni befinner er pĂ„ tumanhand.â BitrĂ€det log överslĂ€tande men de röda kinderna avslöjade henne. âDet blir bra för fröken Roth att ha nĂ„gon som Svensson vid sin sida. DĂ„ ska ni se att folk slutar prata och ni blir en bland de andra hemmafruarna. TĂ€nk er bara, sitta pĂ„ cafĂ©et i lugn och ro och prata om de senaste hĂ€ndelserna i staden, pynta ert hem med vackra ting och Ă€ta god mat.â
âJag kan göra allt det dĂ€r pĂ„ egen hand, utan en make vid min sidaâ, sa Elin och försökte att inte lĂ„ta alltför irriterad nĂ€r bitrĂ€det anspelade pĂ„ skĂ€llsordet som levde pĂ„ gatorna. Korpkvinnan, som de kallade henne. Nog för att bitrĂ€det var kĂ€nd för att vara frisprĂ„kig, men i den hĂ€r situationen ⊠âOch att folk pratarâ, fortsatte hon. âDet Ă€r ett uselt beteende som de fĂ„r ta ansvar för sjĂ€lva. Jag gifter mig enbart för att jag vill Ă€kta Svensson, inte för att tillfredsstĂ€lla andra.â
âSjĂ€lvklart, fröken. Precis som det ska vara.â BitrĂ€dets blick flackade.
Om hon bara förstod hur hennes onödiga pladder sÄrade. TÀnk om fler tÀnkte som bitrÀdet, att Wilhelm var Elins rÀddning undan ett dystert liv?
Elin rÀttade till blusen och skyndade sig uppför kyrktrappan dÀr Wilhelm vÀntade, prydligt klÀdd i grÄ kostym och hatt.
âUrsĂ€kta mig, det tog tid att lĂ€mna farfar idag, men nu Ă€r jag hĂ€r.â Elin hĂ€mtade andan och drog av sig handskarna.
Efter utprovningen av brudklÀnningen hade hon behövt farfars sÀllskap för att stilla tankarna. Hon hade tagit sig till hans ensliga hus i Persbergsskogarna. Besöken hade blivit mer frekventa efter farmoderns bortgÄng, men ibland var det som att han hellre ville att hon hittade pÄ nÄgot annat. Som om han inte trodde att hon ville vara dÀr och prata med honom.
Wilhelm tog av sig hatten, öppnade den tunga trÀporten in till Filipstads kyrka.
âIngen fara. Stig pĂ„, min kĂ€ra.â Han svepte med handen. Vapenhuset var kallt och först nĂ€r de kommit in i kyrksalen slutade Elin huttra trots jĂ€ktandet.
LÀngst fram stod prÀsten som snabbt lyfte blicken mot dem nÀr dörren gick igen, men fortsatte prata med prÀstfrun och en man. Elin stannade till. Det var John. Hennes första kÀrlek. Han som nu skulle Àkta Rebecka helgen efter Elin och Wilhelms bröllop. Men vad gjorde John hÀr nu, ensam? NÀr Elin tÀnkte efter hade hon inte sett till Johns fÀstmö de senaste veckorna.
Wilhelm viftade Ät Elin att fortsÀtta fram och vÀntade in henne för att kroka arm. Taget om armen fick det att kÀnnas som om han vore rÀdd att hon skulle rymma och han hade nog rÀtt i den saken.
Mattan i mittgÄngen dÀmpade deras steg och först nÀr de nÄtt Ànda fram till altaret vÀnde sig sÀllskapet mot Elin och Wilhelm, alla med en förvÄnad min.
âUrsĂ€ktaâ, sa Wilhelm. âMen vi hade stĂ€mt trĂ€ff klockan tre.â
John sÄg förvÄnat pÄ dem och sedan pÄ prÀsten som stirrade med sina runda ögon.
âJasĂ„?â sa prĂ€sten och tittade pĂ„ sin fru.
âDet mĂ„ste ha blivit nĂ„got fel. Ett ögonblickâ, sa prĂ€stfrun och skyndade in i sakristian och Ă„tervĂ€nde med en kalender i skinn. âDet verkar ha blivit en dubbelbokningâ, sa hon medan hon pekade pĂ„ sidan som var uppslagen. âVi har haft fullt upp under vĂ„ren med att trĂ€ffa kyrkostiften, och huvudet har inte riktigt varit med. Jag fĂ„r ge er en ny tid nĂ€sta tisdag. Ska vi sĂ€ga klockan tvĂ„?â PrĂ€stfrun satte ned pennan i kalendern och tittade pĂ„ Wilhelm som bekrĂ€ftade tiden.
âDet blir braâ, sa han och sĂ„g pĂ„ John. âJag fĂ„r önska er en fin dag och lycka till med förberedelserna.â Wilhelm hejdade sig. âFĂ„r jag frĂ„ga var fröken Rebecka Gran Ă€r nĂ„gonstans?â
âHon hĂ€lsar pĂ„ sina förĂ€ldrar i Lidköping men kommer Ă„ter till helgen.â
Var han ocksÄ intresserad av var Rebecka befann sig, undrade Elin, men hindrade sig frÄn att fullfölja tanken.
âDĂ„ fĂ„r ni hĂ€lsa henne sĂ„ hjĂ€rtligtâ, sa Wilhelm.
John nickade kort och sneglade pÄ Elin. Han sÄg obekvÀm ut medan Wilhelm verkade obrydd.
âFörresten.â John harklade sig med en knuten nĂ€ve framför munnen. âJa, Rebecka bad mig frĂ„ga er om ni har möjlighet att komma över pĂ„ middag pĂ„ lördag? Hon tycker att det vore en god idĂ©.â Det sistnĂ€mnda lĂ€t stelt och Elin förstod att John sjĂ€lv tyckte att det var ett uselt pĂ„hitt.
âMiddag?â sa Wilhelm förvĂ„nat.
âJa, hon tycker det Ă€r förtjusande att vi ska gifta oss med bara en veckas mellanrum och ville orda med Elin om förberedelserna.â John undvek att se pĂ„ Elin. Tur var det, för det fanns inte en gnutta vĂ€rme i henne. Rebecka hade inte gjort nĂ„got fel, men Ă€ndĂ„ var det plĂ„gsamt att le mot John och acceptera den generösa inbjudan.
âHar vi nĂ„gra planer pĂ„ lördag?â frĂ„gade Wilhelm och tit-
tade pĂ„ Elin. âInte har vi vĂ€l det?â fortsatte han innan hon hann svara.
Till skillnad frÄn Elin ville Wilhelm tacka ja. Samtidigt fanns det nÄgot lockande med att lÀra kÀnna Rebecka, förstÄ John och hans kÀnslor för henne. Kanske kunde det fÄ Elin att slÀppa taget om det som varit.
âJag tror bestĂ€mt att lördagen Ă€r fri.â Elin Ă„ngrade genast orden nĂ€r hon mötte Johns blick. Det var som om det gjorde ont i honom.
âDĂ„ sĂ„â, fastslog han och körde ned hĂ€nderna i fickorna. âNi Ă€r vĂ€lkomna hem till mina förĂ€ldrars sommarhus. Elin vet nog var det ligger.â
Wilhelm följde Elin Ànda fram till antikvariatet. Det hade rÄtt en mÀrkbar tystnad mellan dem under promenaden och de olika samtalsÀmnen de försökt ta sig an fick inte fÀste. PÄ Hantverksgatan rörde sig folk kors och tvÀrs mellan de olika trÀhusen. Högre upp, i riktning mot Svintorget, hördes barn stoja och ropa, sÀkert sparkade de fotboll.
Wilhelm hÀlsade pÄ en gammal man som sakta tog sig fram med kÀpp och krum rygg.
âVi ses imorgonâ, sa Elin och Wilhelm kysste henne pĂ„ kinden.
âDet gör vi!â De klĂ€mde om varandras hĂ€nder och Wilhelm vĂ€nde tillbaka mot Hotellbron för att ta sig över Stora torget till sin arbetsplats pĂ„ Wermlandsbanken.
Elin betraktade Wilhelm frÄn trottoaren. Han gick med lÀtta steg med hÀnderna knÀppta pÄ ryggen.
Hon visste att han helst ville gifta sig pÄ momangen och han hade sett fram emot att de bÄda idag skulle ha stÄtt inför prÀsten för att gÄ igenom ceremonin. Som tur var höll han humöret uppe, trots att det var John som stÄtt i vÀgen.
FrÄgan var vad som höll Rebecka borta frÄn ett möte med prÀsten.
âĂsch!â sa Elin högt och gick in i antikvariatet och tog fram dammvippan. Det tjĂ€nade ingenting till att fundera över möten och giftermĂ„l. Ăver John och Rebecka. SĂ„dana saker gjorde henne tröttare Ă€n den svĂ„raste av utredningar.
Hyllorna som var överbelamrade med böcker radade upp sig efter varandra och tÀckte Àven vÀggarna. NÄgon dag under sommaren behövde Elin rensa. Snart gÄr det inte att hitta nÄgot i den hÀr röran, tÀnkte hon och dammade hyllan som dolde lönnfacket dÀr hon förvarade de hemliga meddelandena frÄn SÀndebudet. De som bestod av upplysningar om brottsfall, meddelanden som var inringade bokstÀver i böcker och bildade offrens namn och var de Àgt rum.
Handen stannade upp, dammpartiklar svÀvade i luften. Nej, hon fick inte tillÄta sig att öppna lönnfacket. Det hon behövde för att fÄ lugn i sjÀlen var att mÄla. Hon lade ned dammvippan, lÄste ytterdörren och tog upp nyckeln som hÀngde i ett lÀdersnöre om halsen, öppnade förrÄdsdörren och möttes av lukten av thinner och oljefÀrg.
Rakt fram stod tavlan med korpen som hon mÄlat i slutet av förra Äret och pÄ staffliet en duk dÀr hon börjat avbilda en av middagarna med Wilhelm i brist pÄ annat. Om hon mÄlat fler personer pÄ duken hade den pÄmint om Jesus sista mÄltid dÀr man betraktade bordet frÄn lÄngsidan.
Elin sneglade pÄ en av tavlorna som stod pÄ golvet. Det var mÄlningen av John, motivet stod vÀnt in mot vÀggen och bredvid den stod tavlan av mannen i diket. Smutsen som stÀnkt över den uppsvÀllda kroppen. Vad hade SÀndebudet menat med att den döde bar svar om hennes förflutna? För det var sÄ det hade stÄtt pÄ lappen som levererats i november. Sedan dess hade inget nytt meddelande kommit, förutom den dÀr
boken med Ànnu ett namn pÄ ett offer, som Elin hittills trÀngde undan frÄn medvetandet. Att SÀndebudet inte skickat nÄgot mer var hon tacksam över, men samtidigt gjorde det henne fundersam.
Hon fÄngade upp penseln som stod i thinnerburken och torkade av den pÄ en trasa som var stel av gammal fÀrg.
Med blicken pÄ mÄlningen förestÀllande middagen med Wilhelm försökte hon lista ut vilken detalj hon skulle koncentrera sig pÄ denna gÄng. VÀgguret, Wilhelms ögon eller varför inte blommorna som stod pÄ bordet?
Elin stirrade pÄ tavlan, försökte tvinga fram lusten att mÄla. Det gick inte. Hon lade ned penseln pÄ staffliet och drog igen dörren bakom sig med en smÀll. Skulle Àven mÄlandet dö ut?
Varför kunde hon bara avbilda sÄdant som hade med mord och död att göra? Varför inte vyer, levande mÀnniskor eller stilleben?
Med bestÀmda steg gick hon ut i antikvariatet och fram till lönnfacket. Hon flyttade undan böckerna och öppnade det.
Rafsade runt bland papperslappar och exemplar av Selma Lagerlöfs bok Höst, som SÀndebudet lÀmnat efter sig.
Elin hade vid farmoderns begravning i vintras lovat sig sjÀlv att inte utreda fler fall eftersom de stal tid frÄn familjen. SjÀlv hade hon inte hunnit hem frÄn Finnskogen innan Àlskade farmor dog. Inte vÄgade hon riskera att göra samma sak och förlora farfar?
Men vad hade egentligen stÄtt pÄ det sista personliga meddelandet som SÀndebudet lÀmnat? Elin fick upp vykortet med John Bauers mÄlning av prinsessan Tuvstarr vid skogstjÀrnen.
PÄ baksidan av kortet lÀste hon:
Med konstnÀrlig Ädra du förvÄnar, Ack ditt förflutna försvÄrar.
Mannen i diket bÀr svar, NÀrmare sanningen han dig tar.
Följ ditt kall!
SĂ€ndebudet
Det hĂ€r handlade inte om ett mordfall utan om Elins förflutna. Det borde vĂ€l vara harmlöst att nysta i? Ăven om det innefattade en man som pĂ„trĂ€ffats död.
Det innebar Ätminstone inte att hon behövde resa ivÀg och pÄ sÄ sÀtt förlora tid med farfar. Mannen i diket, Söderberg som han hette, hade bÄde levt och dött i Filipstad. Far hade aldrig lyckats lösa fallet.
à terigen dök trollgummans ord upp i huvudet pÄ Elin, hur allt skulle gÄ förlorat om hon fortsatte att följa mörkret.
Elin förstod att det egentligen var vansinne att följa SÀndebudets meddelanden om brott som skett runtom i VÀrmland. Men det var inte sjÀlvklart att SÀndebudet varit delaktig i brotten, Àven om det var underligt att han eller hon hade tillgÄng till den information Elin fick. Hur som helst hade de skyldiga till de brott hon hittills undersökt Äkt fast och ingen av dem hade varit SÀndebudet.
Elin lade ned kortet och tittade pÄ det senaste exemplaret av Lagerlöfs bok Höst dÀr Ànnu ett olöst fall vÀntade, det som hon struntat i att utreda efter att farmor dött. Kanske hade nÄgon poliskonstapel lyckats lösa brottet nu nÀr flera mÄnader hade gÄtt? SÀndebudet hade inte heller besvÀrat Elin med nÄgot ytterligare besked om att hon behövde skynda sig, som nÀr det dröjde innan hon tog sig till Finnskogen i samband med det förra fallet.
Med en lÄngsam rörelse tog Elin upp boken och blÀddrade genom sidorna. De inringade bokstÀverna bildade ett kvinnonamn, Elisabet Strand, och orten Glava. Det var första
gÄngen som en kvinna nÀmnts i böckerna.
Elin smÀllde igen pÀrmarna och stoppade ned bÄde boken och kortet i lönnfacket igen innan hon stÀngde.
Med stor sannolikhet var fallet redan löst, annars hade nog
SÀndebudet kontaktat henne igen. MÄ Elisabet vila i frid, tÀnkte Elin och hörde hur nÄgon drog i ytterdörren. Det var hennes stamkund, den gamle mannen som alltid skumlÀste de böcker han fann intressanta men aldrig köpte dem. Hon skyndade fram till dörren och lÄste upp.
âGod dagâ, hĂ€lsade Elin.
âInte trodde jag ni hade stĂ€ngt?â sa mannen och passerade Elin medan han fortsatte muttra.
âJag glömde bara lĂ„sa upp efter min rastâ, förklarade hon och stĂ€llde sig bakom kassadisken för att rengöra en hög böcker som folk lĂ€mnat in till försĂ€ljning. DĂ„ och dĂ„ tittade hon pĂ„ mannen som med kĂ€ppen hĂ€ngande pĂ„ armen fuktade fingrarna varje gĂ„ng han vĂ€nde blad. Kanske borde hon ta in en fĂ„tölj dĂ€r han kunde sitta och lĂ€sa? Eller varför inte bjuda pĂ„ en kopp kaffe?
Irritationen vÀxte sig starkare trots att hon inte ville bry sig om hans oförskÀmdhet. Det fanns vÀrre saker att spilla energi pÄ. SÄ snart hon lugnat sig kröp tristessen fram och kÀnslan av att lÄngsamt kvÀvas. Antingen fick hon följa Wilhelms förslag att minska dagarna i butiken eller skaffa sig en ny hobby. Det hÀr gick bara inte.
Ett par Àldre damer stannade utanför skyltfönstret och pekade pÄ böckerna som stod dÀr. Damen som pekade sa nÄgot till sin vÀninna och i nÀsta stund mötte hon Elins blick.
Elin plockade vidare med böckerna vid kassan och sneglade pÄ damerna. Damen som pekat höll sin hand skyddande framför munnen och sa nÄgot till vÀninnan.
Att inte mÀnniskor hade bÀttre hyfs Àn sÄ. Det var uppenbart
att de talade om henne och sa nÄgot som inte var Àmnat för
Elins öron.
Ăn en gĂ„ng upptogs tankarna av SĂ€ndebudets meddelande om att mannen i diket bar pĂ„ svar om hennes förflutna. Att utreda Söderbergfallet kunde inte skada, Ă€ven om sannolikheten att nĂ„ ny kunskap var minimal sĂ„ hĂ€r fyra Ă„r efter hans död.
Men om det i slutĂ€ndan gav svar pĂ„ de frĂ„gor hon var dag stĂ€llde sig om folks sneda blickar âŠ
Det avgjorde saken, hon skulle utreda sitt eget förflutna genom att Äter öppna fallet med mannen i diket.
âFar, minns du Söderberg, mannen som hittades i diket för nĂ„gra Ă„r sedan?â
Far hade knappt hunnit innanför dörren dÀr hemma i Finnshyttan innan Elin mötte honom i farstun. Mor som rumsterade inne i köket upphörde med plockandet och tystnaden var som en kall vÀgg bakom Elin.
Elin hoppades att frÄgorna om utredningen inte skulle irritera mor lika mycket som vanligt, att det stundande bröllopet skulle distrahera. Eller blev det tvÀrtom? Skulle mor se utredningen som ett hot mot förhÄllandet med Wilhelm?
âSöderberg, det gamla fallet. Varför Ă€r du intresserad av det nu?â Far lade hatten pĂ„ hatthyllan och drog fötterna mot dörrmattan innan han steg in och hĂ€lsade mor med en lĂ€tt kyss pĂ„ kinden.
Det syntes pÄ mor att glÀdjen över bröllopet inte rÄdde pÄ bitterheten över att höra Elin frÄga far om mord och död.
âSkulle vi kunna tala inne pĂ„ ditt kontor?â
âFör att inte jag ska höra?â sa mor och halsen flĂ€ckades röd.
âInte alls. Vi kan fortsĂ€tta samtalet hĂ€r om det inte stör dig i stöketâ, sa Elin.
Mor fnös och far gav Elin en blick som hon inte kunde
tolka och strÀckte sig sedan efter en bulle som lÄg under bakduken pÄ bÀnken.
âValdemar, du ska Ă€ta mat och inte kaffebröd.â Mor satte hĂ€nderna i sidorna.
âĂlskade Britta, ge mig fem minuter med vĂ„r dotter sĂ„ ska du se att jag hĂ€ver i mig vad du Ă€n serverar.â Far gick mot kontoret och Elin skyndade efter innan mor hann sĂ€ga nĂ„got mer.
Far sjönk ned bakom skrivbordet dÀr mappar lÄg i höga travar.
âElin, varför Ă€r Söderberg sĂ„ intressant? Du vet att vi inte kom nĂ„gon vart med det fallet.â
âDet Ă€r en av de utredningar som stannat kvar hos mig, kanske för att vi inte löste den och hans död var sĂ„ ⊠Ja, jag vet inte hur jag ska sĂ€ga. Han var sĂ„ ensam pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Det var vĂ€l knappt nĂ„gon pĂ„ hans begravning? Ingen som frĂ„gade efter honom?â
Far gned fingrarna i mustaschen.
âNej, han var en ensamvarg, men inte den enda i den hĂ€r staden. Det Ă€r mĂ„nga som dör ensamma och som inte har familj eller vĂ€nner som bryr sig.â
âMen alla ligger inte i ett dike och vĂ€ntar pĂ„ att bli upptĂ€ckta.
Fann ni nĂ„got underligt? NĂ„gon ledtrĂ„d som visade att han blivit bragd om livet?â
Far skakade pĂ„ huvudet. âDessvĂ€rre inte.â
âHade han inte sprĂ€ckt pannan som frĂ„n ett slag?â
Far höjde trött pĂ„ ögonbrynen. âEller frĂ„n ett fall. Han fick förmodligen ett slaganfall och ramlade ihop, slog huvudet i en sten.â
âSkulle jag kunna fĂ„ tillgĂ„ng till utredningen?â fortsatte Elin. âAlla papper och fotografier?â
âJag tror bestĂ€mt att utredningen Ă€r nedlagd och arkiverad. Det Ă€r inte bara att fĂ„ tag i den utan vidare.â
âMen om du hör med âŠâ
âNej, Elin. Det Ă€r ingen idĂ©. Du vet att utredningsdokumenten inte Ă€r till för privatpersoner.â
âMen du och jag âŠâ
âElin!â Far lutade sig fram. âDu mĂ„ste förstĂ„. Tidpunkten Ă€r fel. Det enda du ska lĂ€gga energi pĂ„ nu Ă€r din nĂ€ra förestĂ„ende framtid med Svensson, inte pĂ„ att öppna gamla arkiverade utredningar.â
Elin satte sig ned pÄ stolen framför honom. Vad menade han? TÀnkte far enbart pÄ Söderbergutredningen eller menade han alla kommande utredningar? Att hon som gift inte lÀngre var nÄgon att rÀkna med för att diskutera fall och se detaljer som han kanske missat? NÄgot de gjort under hela hennes uppvÀxt. Samtidigt pÄminde hon sig om att hon sjÀlv ville sluta med allt vad utredningar hette, med allt som stal tid frÄn familjen. Men fars fall som han dryftade över matbordet kunde knappast rÀknas dit.
âDu mĂ„ste förstĂ„ nĂ€r det Ă€r lĂ€mpligt och inte. Du Ă€r duktig pĂ„ det du Ă„tar dig, men just nu kan du vĂ€l lĂ„ta det bero. Söderberg Ă€r ett hopplöst fall och jag vill inte att du gĂ„r miste om livet, sĂ€rskilt inte nu nĂ€r det Ă€r sĂ„ mycket gott som hĂ€nder dig. Det Ă€r inte lönt att lĂ€gga tid pĂ„ Söderberg.â
Elin knöt nÀven och sÀnkte blicken. Hur skulle hon fÄ far att förstÄ tristessen som vÀxte för var dag. Den var ett större hot mot henne och Wilhelm Àn alla gamla mordfall i vÀrlden.
âJag kĂ€nner bara att jag mĂ„ste göra nĂ„got medan allt det andra nĂ€rmar sig. Jag tror jag behöver den balansen för att inte förlora mig sjĂ€lv nu nĂ€r âŠâ NĂ€r jag ska ge mig till Wilhelm, tĂ€nkte hon.
âDet du behöver Ă€r tid att vĂ€nja dig. LĂ„t allt vara och fokusera pĂ„ Svensson och bröllopet. Det Ă€r en glĂ€djens tid för mor och vi kan vĂ€l lĂ„ta henne fĂ„ kĂ€nna glĂ€dje för en stund. Slippa oroa
sig för vad du hittar pĂ„ och vad folk ska sĂ€ga nere pĂ„ stan?â
Elin bet ihop. âJag förstĂ„r.â Hon reste sig upp och far gjorde detsamma. Utanför dörren stannade hon.
âMen om en kund har kommit in till mig och pĂ„stĂ„tt sig ha nya bevis i fallet?â
Far sĂ„g allvarsam ut. âLjuger du för mig nu?â
Elin skakade pÄ huvudet och försökte hÄlla blicken stadig.
âOm det nu finns en kund som vet nĂ„got fĂ„r han eller hon komma till oss. Inte gĂ„ till ett antikvariat och pĂ„stĂ„ saker.â
Elin tog ett djupt andetag och fortsatte ut i tamburen.
âDĂ„ sĂ„, stannar du pĂ„ mat?â sa far.
âTack, men jag mĂ„ste bege mig hemĂ„t. Vi ses pĂ„ söndag.â
Elin drog pÄ sig kappan och tog avsked. Medan hon följde grusvÀgen som ledde ned till hennes stuga nÄgra minuter bort, tÀnkte hon igenom nÀsta steg.
Om hon skyndade sig till polisstationen tidigt nÀsta morgon skulle hon hinna trÀffa konstapel Lindqvist innan far kom till arbetet. MÄtte Lindqvist kunna ge henne nÄgot att gÄ pÄ. Och mÄtte hon bli förlÄten om hon skarvade med sanningen.
Elin stÀllde cykeln pÄ Kyrkogatan intill polisstationen och drog av sig handskarna. FÄglarna kvittrade i den tidiga morgonen och efter att hon vankat av och an en stund kom till slut konstapel Lindqvist i sin bil.
âFröken Roth, sĂ„ trevligt att se er hĂ€r sĂ„ tidigtâ, sa han nĂ€r han parkerat och klivit ur.
âGod morgon, Lindqvistâ, sa Elin och log brett. Hon hade alltid tyckt om den gĂ€nglige konstapeln vars ljusa hĂ„rlinje kröp allt nĂ€rmare nacken. Lindqvist var lĂ€ttsam av sig och konverserade gĂ€rna med folk ute pĂ„ stadens gator.
âKan jag hjĂ€lpa Elin med nĂ„got?â
âJag tĂ€nkte bara höra vad Lindqvist minns om Söderbergfallet vid Storbron.â
Lindqvist tittade fundersamt pĂ„ henne och tog upp sin skinnvĂ€ska. âJag minns att vi aldrig lyckades lösa detâ, sa han till slut.
âPrecis. Som jag har förstĂ„tt det Ă€r utredningen arkiverad och kommer inte öppnas upp igen.â
âFĂ„r jag frĂ„ga varför ni undrar? Har Elin talat med Valdemar om saken?â
âJag har nĂ€mnt det för far, ja. Det var bara en kund som
pratade om att hon kanske hade nĂ„got mer att tillföra.â
âSkulle nĂ„got nytt komma fram Ă€r det sjĂ€lvklart att vi ser pĂ„ fallet igen. Jag tror Valdemar fortfarande har utredningen dĂ€r hemma.â Lindqvist tog nĂ„gra steg mot stationen men hejdade sig. âJag borde nog inte sĂ€ga det hĂ€r, men jag tror det tĂ€r pĂ„ honom att han aldrig lyckades lösa fallet.â
âKanske det.â Elin försökte dölja sin förvĂ„ning över att utredningen kunde finnas hemma hos förĂ€ldrarna.
âFĂ„r jag frĂ„ga vad för sorts information kunden har?â undrade Lindqvist.
âJag mĂ„ste nog prata med personen ifrĂ„ga igen sĂ„ jag inte förhastar mig. Om jag lyckas övertala damen att berĂ€tta för er sĂ„ hör jag av mig.â
âGör sĂ„! Det vore fint om Valdemar fick ro gĂ€llande Söderberg. Ăr allt vĂ€l med familjen? Er bror har jag inte sett pĂ„ ett tag.â
âDet Ă€r bra med Eskil, han flĂ€nger som vanligt med sina leveranser. Och mor lyckades jag vĂ€l höja pulsen pĂ„ igĂ„r innan jag gick hem, men far försökte stilla hennes sinne.â
Lindqvist skrattade. âJag förstĂ„r precis hur han har det. Och jag har hört att Svensson frĂ„n Wermlandsbanken snart fĂ„r samma erfarenhet med en fru vid sin sida.â
âJag ska göra allt i min makt för att styra upp hemmet sĂ„ smĂ€rtfritt som möjligt med Svensson.â
âDet kan jag tro, men om ni har nĂ„gon strimma av Britta i er kommer han nog fĂ„ det hett om öronen.â
Elin skrattade. Hur hon Àn försökte kunde hon inte se sig som en hemmafru, redo att peka med hela handen för att fÄ saker gjorda.
âJag mĂ„ste dessvĂ€rre gĂ„. Arbetet vĂ€ntar, men om er kund tror sig veta nĂ„got om Söderberg fĂ„r hon gĂ€rna komma in till oss för en pratstund.â Lindqvist nĂ€rmade sig dörren till polisstationen.
âSjĂ€lvklart, jag ska höra efter. Tack för att ni tog er tid.â Elin
skyndade ivÀg och cyklade över SkillerÀlven mot antikvariatet.
Undrar vad far skulle tycka om att hon pratat med Lindqvist?
Hon skulle sÀga att det var ett sammantrÀffande att hon stötte pÄ honom och samtalsÀmnet rÄkade komma pÄ tal. Men varför hade far inte sagt att utredningen lÄg kvar dÀr hemma nÀr
Elin frÄgade efter den? Var han orolig att hon skulle förstöra allt med Svensson eller lÄg nÄgot annat bakom?
Elin skyndade sig uppför trappan hemma hos förÀldrarna och stack extranyckeln i lÄset. Mor arbetade ett pass pÄ Konsum och Elin hade Ätminstone ett par timmar till förfogande för att söka rÀtt pÄ utredningen och anteckna det viktigaste.
Kardemummadoften frÄn gÄrdagens bullbak svÀvade fortfarande i luften. Elin stÀngde dörren om sig och Àven om hon visste att hon var ensam i huset, var hon tvungen att ropa ut ett hallÄ. Hon kastade en blick in i köket, fortsatte vidare nedför korridoren och stannade upp framför dörren till fars kontor.
VÀggklockorna tickade, men inga andra ljud hördes. Elin höjde handen, bestÀmde sig för att knacka ett par gÄnger innan hon öppnade. Hon klev sedan in, kÀnde hjÀrtat bulta medan hon gick fram till fars skrivbord. Det hÀr kÀndes inte bra, men hon var tvungen.
Hon sÄg mot fönstret, sedan drog hon ut lÄdorna. Inga mappar förvarades dÀr, men en stor hög av dem lÄg pÄ bordsskivan.
Utan nÄgra större förhoppningar sökte hon igenom mapparna som var mÀrkta med datum. NÀr hade mannen i diket hittats?
Det mĂ„ste ha varit i juli 1946. Den Ă€ldsta mappen i högen pĂ„ skrivbordet var frĂ„n september 1949. Hon sneglade mot ekskĂ„pet, hukade sig framför det och öppnade luckorna. Ăven dĂ€r lĂ„g mappar travade tillsammans med gamla tidningar och fotoalbum, allt i en enda röra.
VÀggklockans tickande ökade pÄ nervositeten. Elin bannade
