DESIGN- AKTIVISTEN
ANNIKA HEIJKENSKJĂLD , pionjĂ€ren som pratade form med bĂ„de folket och proffsen.
Av Ingrid Sommar
Estrid Ericsons Stiftelse
Malmö Förskönings- och Planteringsförening
Malmö Kulturhistoriska Förening
Riddarhusets kulturstöd
Stiftelsen LĂ€ngmanska kulturfonden
Stiftelsen Marianne och Hans Lund
Svensk Form Syd â Form/Design Center
BlÄ Station
Glimakra of Sweden
Nola
Zlamp
slÀkt och vÀnner till Annika Heijkenskjöld
FĂRFATTARENS
TACK
Framför allt Ă€r jag tacksam för att jag alls fick skriva den hĂ€r boken. Att upptĂ€cka de 551 utstĂ€llningarna som setts av en mĂ„ngmiljonpublik och Ă€ndĂ„ Ă€r sĂ„ okĂ€nda i svensk designhistoria var som att hitta en Indiana Jones-skatt. Tack ocksĂ„ till Annikas familj som stĂ€llt foton och dokument till förfogande, utan att lĂ€gga sig i hur jag skulle hantera dem. Kollegorna och vĂ€ninnorna Tove Gyllenstierna, Anna Nittve och Birgitta Ramdell har fortlöpande lĂ€st manus och kommit med vĂ€rdefulla synpunkter. Bokens AD Casper Heijkenskjöld klĂ€ckte idĂ©er frĂ„n start. Förutom jobbet med bokens fina grafiska form lanserade han tidigt titelförslaget Lady Boss Design. Det blev inte bokens titel, men formuleringen hĂ€ngde kvar som ett mantra för mig genom hela skrivandet: hon var kvinna, chef och jobbade med design. PĂ„ sluttampen har Eva Wrede kommit in som en klippa i den redaktionella processen. Till alla â stort tack.
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
Historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingrid Sommar 2024 Grafisk form: Casper Heijkenskjöld Omslagsbild, framsida: Foto Sydsvenskan, Bilder i Syd Omslagsbild, baksida: Foto Lisbeth Westerlund, Sydsvenskan, Bilder i Syd Tryck: Livonia, Lettland 2024 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-489
INNEHĂ LL
Förord
Det kom ett brev ...
Liten flicka vÀxer upp
Vardagsvaran pÄ frukostbordet
En kÀllare vid Stadion
I prylarnas vimmel
Roligare mönster ska rÀdda textilindustrin
âI grunden handlar det om livetâ
Alla vÀgar bÀr till Malmö
Smakfostrare eller produktutvecklare?
Postmoderna tider
FrÄn HjÀlmarekajen till PeppanÀs
FĂRORD
Det var inte min egen idĂ© att skriva en biografi om Annika Heijkenskjöld. Men nĂ€r frĂ„gan kom frĂ„n familjen blev jag genast entusiastisk. Direkt insĂ„g jag att hĂ€r öppnades för att borra i aspekter av design som jag tycker Ă€r viktiga och undervĂ€rderade. De kan sammanfattas som âden massproducerade vardagsvaran som kultur- och samhĂ€llsfrĂ„gaâ, en möjligen styltig etikett pĂ„ ett omrĂ„de som stadigt tappat i betydelse de senaste decennierna. Samtidigt som behovet av att lyfta frĂ„gorna egentligen har ökat, enligt min mening.
Den strida strömmen av varor vi lever med idag, vars klimatfarliga utslÀpp inte syns i svensk statistik och dÀr stora mÀngder gÄr till tippen utan att ens ha anvÀnts, orsakar problem. Globalt omfattande problem. Finns alternativ?
Hur kan de i sÄ fall se ut?
Form/Design Center i Malmö, som Annika grundade 1964 och var chef för till slutet av 1980-talet, har fortsatt att hantera design i den kontexten. Som att företeelsen berör sÄvÀl produktion som konsumtion av varor. Som att design Àr viktigt för vÄra liv, inte bara ytlig styling.
Min relation till Annika gick alltsĂ„ via stĂ€llet hon grundade och via den nutida verksamheten dĂ€r. Den bottnade inte i att jag kĂ€nde henne personligen medan hon levde. Före millennieskiftet bodde jag inte ens i Malmö, hörde inte till Form/Design Centers regelbundna publik. Jag var en urstockholmare, tredje generationen infödd, som hade börjat skriva professionellt om design och arkitektur pĂ„ 1980-talet. Som kom till Malmö för att skriva boken Ă-design 1999 och medan författandet pĂ„gick bestĂ€mde mig för att stanna i stan. Jag blev sĂ„ vĂ€l mottagen, fick snabbt sĂ„ mĂ„nga nya vĂ€nner att det helt enkelt kĂ€ndes som en plats dĂ€r jag gĂ€rna ville bo.
Under Ă„ren i Malmö gjorde jag en hel del jobb för Form/ Design Center. Mest omfattande var den nordiska vandringsutstĂ€llningen Shop Show, 2013â2014, som byggde pĂ„ min och Susanne Helgesons bok Köp dig fri! Om design, överlevnad och konsumtion, frĂ„n 2012.
Med samma blick som Susanne och jag hade i den boken har jag nÀrmat mig Annikas gÀrning. Lite har det varit som en forskningsresa till en exotisk vildmark. Till nÄgot mycket avlÀgset, för det Àr nÀstan obegripligt hur mycket som förÀndrats nÀr det gÀller design och konsumtion i Sverige under de senaste 60 Ären. NÀr Annika började som sekreterare i Svenska Slöjdföreningens lokalavdelning för SkÄne och Blekinge pÄ 1950-talet var konsumtionssamhÀllet Ànnu i sin linda. Det var nu som svenskarna började fÄ del av ett tidigare osett vÀlstÄnd. Strömmen av nya, ofta vÀldesignade, varor förÀndrade mÀnniskors liv i grunden. Att intresset för alla dessa sakers utformning stod pÄ topp var lÀtt att förstÄ.
Samtidigt var det bara nÄgra Är dÀrefter som resan inleddes mot Àndrade produktionsförhÄllanden, som pÄ sikt skulle pÄverka vardagsvarornas karaktÀr. Tillverkningen blev global och storskalig, vardagsvarorna alltmer utbytbara och anonyma. Knappast Àr det nÄgon idag som uppfattar allt vi köper i lÄgprislador och köpcenter som vare sig kulturföremÄl eller viktiga för samhÀllet. Men just en sÄdan syn pÄ vardagsvarorna var utgÄngspunkten för Annikas engagemang, och hon var inte ensam.
Senare hÀlften av 1900-talet Àr ocksÄ otillrÀckligt
skildrad i svensk designhistoria, inte minst nÀr det gÀller massproducerade vardagsvaror. Mycket finns skrivet om
vÀldesignade vardagsvaror fram till början av 1960-talet, avsevÀrt mindre om tiden dÀrefter. Till Annikas starka sidor hörde hennes förmÄga att lyssna in tendenser i tiden och att skapa bred dialog. Hon var ocksÄ produktiv. De fler Àn femhundra utstÀllningar som visades under hennes tid som chef pÄ Form, och som sÄgs av nÀrmare fem miljoner besökare, tillför dÀrför vitala pusselbitar till historien om svensk design.
Det Àr slÄende att hennes mÄnga utstÀllningar förblivit sÄ okÀnda. En orsak var helt klart att hon prioriterade kontakten med den breda publiken framför att ta fram utförliga kataloger. NÀstan ingenting i den vÀgen finns bevarat. IstÀllet Àr det via nÄgra hundra boxar med pressklipp hos Malmös stadsarkiv som jag har kunnat följa hennes gÀrning.
Det har varit levande lÀsning, journalisterna rapporterade engagerat om utstÀllningarna pÄ Form medan de pÄgick. De digra buntarna med tidningsklipp förde mig ocksÄ nÀrmare
Malmö som stad. En ambition har varit att det ska mÀrkas i boken. Att stadens starka populÀrkulturella förflutna ska tillföras ytterligare nÄgon nyans.
Min uppfattning Ă€r att Annika Ă€nnu har kraft att inspirera. Knappast Ă€r det en slump att det var just hos hennes skapelse frĂ„n 1960 -talet som SPOK skulle födas femtio Ă„r senare. BokstĂ€verna stĂ„r för Samtida Produktion och Konsumtion och Ă€r i min tolkning en ny version av slagordet âkonstnĂ€rerna till industrinâ frĂ„n 1917. En paroll som skulle spela sĂ„ stor roll för Annikas syn pĂ„ form och kvalitet. Med
SPOK:s eget ordval Àr syftet att samla och sprida kunskap om lokala tillverkningsmöjligheter. Idén vÀcktes 2014 av
designern Jenny Nordberg och inleddes med en serie utstĂ€llningar i Malmö pĂ„ temat âDen nya kartanâ. Enskilda designer kopplades ihop med mindre tillverkande företag.
Efter nĂ„gra Ă„r fördes idĂ©n vidare i plattformen SPOK , som nĂ€r detta skrivs har Ă„tta medverkande regioner frĂ„n VĂ€sterbotten till SkĂ„ne som âhubbarâ. Alla arbetar de för att stĂ€rka förutsĂ€ttningarna för lokal produktion. Ett solklart exempel pĂ„ hur design Ă€nnu kan beröra bĂ„de samhĂ€llet och livet.
âHon var sjĂ€lvstĂ€ndig, stridbar och folkligâ, som Form/Design Centers nuvarande chef Dorte Bo Bojesen konstaterar om Annika. âHennes tĂ€nkande pĂ„verkar oss fortfarande, det Ă€r ett privilegium att fĂ„ föra hennes arbete vidare.â
En Äsikt som inte alls Àr svÄr att förstÄ.
Ingrid Sommar
SkÄne, mars 2024
DET KOM ETT BREV âŠ
En kÀrlekshistoria inleds mellan Malmö och Stockholm
Sverige stod pÄ tröskeln till rekordÄren. Fyra Är hade gÄtt sen H55 i Helsingborg, den största manifestationen under 1900-talet för svensk konstindustri. En folkhemsk höjdpunkt, som under nÄgra oftast soliga sommarmÄnader besöktes av fler Àn en miljon nyfikna. Succén var obestridlig. Svenska Slöjdföreningens inkörda visioner om det goda boendet och den vackra, vÀl formgivna vardagen framstod som nÄgot alla i Sverige var överens om.
Men nu var det 1959 och vindarna blĂ„ste ostadigare. De fina gamla slagorden frĂ„n 1900-talets början, âSkönhet för allaâ och âVackrare vardagsvaraâ, höll pĂ„ att ersĂ€ttas av renodlat konsumistiska slogans som âKöp, slit och slĂ€ngâ. 1930-talets en gĂ„ng sĂ„ Ă€lskade funkis, med noga omhĂ€ndertagen industriestetik och nybyggen i stadsdelar som var bĂ„de natur- och citynĂ€ra, höll pĂ„ att förvandlas till nĂ„got mer utslĂ€tat. NĂ„got som var bĂ„de likt och olikt. De rĂ€ta husformerna kĂ€ndes igen, men planerarnas och byggjĂ€ttarnas kommande bostadsomrĂ„den var sĂ„ mycket storskaligare och uppfördes lĂ„ngt frĂ„n city. Industrialiseringens estetik, det vill sĂ€ga modernismen, höll pĂ„ att bli rejĂ€lt industriell, styrd frĂ€mst av teknik och ekonomi. Samtidigt som det lustfyllt nya, 1960-talets popkultur, Ă€nnu bara kunde anas vid horisonten.
Men fortfarande kunde klassiskt modernistisk arkitektur vara andaktsfullt vacker. Och fortfarande kunde attraktiva, spÀnnande exposéer göras över svensk design. Det mÀrktes i Lunds konsthall, dÀr utstÀllningen Form i centrum just hade öppnat i februari 1959. Intresset hade trissats upp veckor i förvÀg, lokalpressen hÀngt pÄ lÄset för att bevaka varenda glimt av inkommande objekt.
â Lunds konsthall, fotograferad av Lennart Olson för katalogen till Form i centrum
Vernissagen gick strĂ„lande. Högtidliga tack uttalades till alla medverkande, Lunds högdjur frĂ„n bĂ„de affĂ€rslivet och akademin var pĂ„ plats och förgyllde evenemanget, recensenterna skrev positivt nĂ„gra dagar senare. âStor succĂ©â, summerade till och med tidningen Arbetet . Av fortsatta notiser framgick att Ă€ven publiken strömmade till â 3000 besökare redan de första Ă„tta dagarna. Lunds konsthall, ritad av arkitekten Klas Anshelm, hade öppnat bara drygt ett Ă„r tidigare. Husets renlinjiga konstruktion, rĂ„a materialkĂ€nsla, öppna volymer och inflöde av indirekt ljus genom den dominanta taklanterninen hade vĂ€ckt berĂ€ttigad uppmĂ€rksamhet. Som inramning till just en designutstĂ€llning var arkitekturen perfekt, men konsthallens program var varierat. Före Form i centrum hade visats Dansk nutidskonst, efter skulle komma bĂ„de Edvard Munch som grafiker och 9 amerikanska fotografer.
Bland de som jobbat mest intensivt med utstÀllningen och fick varma tack vid vernissagen fanns, förutom konsthallschefen Eje HögestÀtt, tvÄ formprofiler frÄn Malmö: reklammannen och affischkonstnÀren John Melin och en fru Annika Heijkenskjöld. NÄgra veckor senare damp ett vitt kuvert ner i denna fru Heijkenskjölds brevlÄda, stÀllt till hennes hemadress pÄ KöpenhamnsvÀgen 47 A i Malmö. Brevet var daterat i Stockholm den 26 mars 1959 och löd sÄ hÀr:
KĂ€ra Fru Heijkenskiöld, HjĂ€rtligt tack för senast och framför allt för den utomordentligt vackra utstĂ€llningen i Lunds Konsthall âFORM I CENTRUMâ.
Fru Heijkenskiöld har lyckats berömvÀrt att pÄ ett utsökt sÀtt hÀnga textilierna och stÀlla ut övriga föremÄl.
SĂ„ vacker hade vi önskat oss âFORM I CENTRUMâ i Stockholm!
Genom Per Berg har jag erfarit att Fru Heijkenskiöld har ett SkÄnskt souvenirprogram pÄ gÄng. VerkstÀllande direktören i AB . Nordiska Kompaniet, Rudolf Kalderén, önskar nyinjektioner av bra souvenirer för N.K.s LjusgÄrdsförsÀljning under sommaren. Kan vi fÄ komma i Ätnjutande av Fru Heijkenskiölds program och bestÀlla de souvenirer N.K. anser lÀmpliga att föra i sommar?
Beder om min hĂ€lsning till Eder make, vilken jag hade glĂ€djen att sitta med till bords vid vernissagemiddagen för âFORM I CENTRUMâ i Lund. VĂ€lkommen upp till N.K:s Textilkammare vid nĂ€sta Stockholmsbesök.
Eder förbundna Astrid Sampe
Högst upp i brevet syntes den diskreta, sĂ„ karaktĂ€ristiska NK-loggan, hĂ€r i blĂ„tt och vitt, och en kompletterande text, âNK:s textilkammareâ. Intill ett tillĂ€gg pĂ„ engelska med avsĂ€ndarens namn tryckt i tunna bokstĂ€ver â âAstrid Sampe HON. R.D.I.â
De mystiska bokstÀverna stod för Honorary Royal Designer for Industry, en hederstitel för formgivare som regelbundet, sen 1936, delats ut av brittiska Royal Society of Arts. Men bara ett visst antal designer kan ha titeln samtidigt och ytterst fÄ svenskar har nÄgonsin förÀrats den. Bland den handfull frÄn Sverige som hyllats med titeln finns förutom textildesignern Sampe ocksÄ glaskonstnÀren Edward Hald och möbelarkitekten Bruno Mathsson.
Sampes signatur var skriven med extremt lĂ„ga, breda bokstĂ€ver. BlĂ€ckets fĂ€rg matchade perfekt det blĂ„ i brevhuvudets NK-logotyp. Brevet var lika vĂ€nligt och uppskattande i tonen som det var stramt och elegant till formen â precis som Astrid Sampe ofta beskrivits som person. Uppenbarligen hade de tvĂ„ kvinnorna trĂ€ffats, bĂ„de rent
Astrid Sampe, NK:s textilkammare 1959.
professionellt och mer informellt i samband med vernissagen och middagen i Lund. Ett möte mellan tvĂ„ omvittnat driftiga, viljestarka och estetiskt sinnade kvinnor â men i olika skeden av karriĂ€ren.
Astrid Sampe var vid den hÀr tiden klart etablerad.
1936 hade hon grundat NK:s berömda Textilkammare, gjort succé vid vÀrldsutstÀllningen i Paris 1937, formgett nyskapande textilier och inrett ambassader vÀrlden över. Hon hade mött uppskattning bÄde i Sverige och utomlands, som den brittiska hederstiteln signalerade. Annika Heijkenskjöld hade Ànnu fem Är kvar till det som skulle bli hennes viktigaste livsverk, grundandet av Form/Design Center i Malmö. Men redan under 1950-talet hade hon allt oftare lÄtit tala om sig. Inte minst hade souvenirprojektet, som Sampe nÀmnde i brevet, fÄtt omfattande uppmÀrksamhet.
I maj 1950 hade Annika sökt och fĂ„tt en utannonserad tjĂ€nst som sekreterare i Svenska Slöjdföreningens lokalavdelning för SkĂ„ne och Blekinge. Ăven tidigare hade hon visat sig vara en initiativrik och aktiv ung kvinna, men i och med jobbet för Slöjdföreningen fick hon en inkörd, vĂ€lrenommerad plattform att förverkliga sina idĂ©er pĂ„. Flera mindre utstĂ€llningar arrangerades redan de första Ă„ren, men det var souvenirprojektet, sjösatt 1957, som pĂ„ allvar fick omvĂ€rlden att reagera och satte den sydsvenska formföreningen pĂ„ kartan. Mediernas intresse var massivt efter projektets lansering 1958. En rad uppföljare drogs igĂ„ng, bĂ„de av Slöjdföreningen i Stockholm och av alla designcenters förebild, Londons Design Council pĂ„ Haymarket, som Winston Churchills regering hade inrĂ€ttat 1944.
Bakgrunden i Malmö var, som en pressrelease frĂ„n sommaren 1958 konstaterade, âett försök att motarbeta allt importerat gods inom souvenirmarknadenâ. FöremĂ„l som skulle sĂ€ljas som skĂ„nska souvenirer skulle helt enkelt uppfylla vissa krav pĂ„ skĂ„nskhet. De skulle vara av erkĂ€nt god kvalitet och de mĂ„ste vara tillverkade i SkĂ„ne.
Inför souvenirsĂ€songen 1958 hade 30 föremĂ„l âi prisklasser och typer som kan tilltala allaâ godkĂ€nts av en för Ă€ndamĂ„let inrĂ€ttad jury och försetts med ett specialdesignat kvalitetsmĂ€rke. DĂ€r fanns enkla cykelvimplar och GöingehĂ€star för nĂ„gra kronor, liksom Nils Holgerssondockor av olika slag, den finaste och dyraste i trĂ€, skuren för hand. Ăven Ă€tbara souvenirer lanserades, allt frĂ„n garanterat lokalproducerad spettekaka i âportabel kartongâ till skĂ„nsk senap i vacker stengodsburk.
Bakom det hela stod varumĂ€rket âSkĂ„nsk souvenirâ i regi av Svenska Slöjdföreningens lokalavdelning för SkĂ„ne och Blekinge. Adressen till projektet var densamma som till Fru Heijkenskjöld i Astrid Sampes brev, KöpenhamnsvĂ€gen 47 A i Malmö. För denna fru Heijkenskjöld hade kontoret pĂ„ fickan. Eller korrektare â inhyst i familjens lĂ€genhet pĂ„ tredje vĂ„ningen i den nybyggda HSB-stadsdelen Mellanheden, belĂ€gen mellan Triangeln och Erikslust. NĂ€rmare bestĂ€mt i makarnas sĂ€ngkammare, dĂ€r det framme vid fönstret fanns ett skrivbord.
âHon hade ocksĂ„ en sĂ€rskild telefon, bara för Slöjdföreningen, minns mellansonen Oscar.
Annika var en pionjĂ€r bĂ„de yrkesmĂ€ssigt och privat. Nu 1959 levde hon vid sidan om alla entusiastiska bedrifter pĂ„ jobbet Ă€ven privat i en kvinnoroll som var högst ovanlig, ja snarast unik. Möjligen kan den liknas vid en modern variant av matriarken i bondesamhĂ€llet. Gift med Selim Heijkenskjöld, mor till fem söner â Thor, 14, Rolf, 12, Oscar, 10, Dick, 5, och Jerker, 3 Ă„r. Hur mĂ€rkvĂ€rdigt det var att pĂ„ 1950-talet vara bĂ„de högpresterande yrkeskvinna och mamma till fem barn Ă€r svĂ„rt att greppa i en 2020-talskontext. DĂ„ fanns Ă€nnu ingen offentligt finansierad barnomsorg. RĂ„dande regler för sambeskattning bidrog dessutom till att det ofta var direkt ofördelaktigt för en hustru att arbeta utanför hemmet. TvĂ„ inkomster var ingen fördel, utan en nackdel. Först pĂ„ 1970-talet skulle förĂ€ndringar slĂ„ igenom pĂ„ detta omrĂ„de.
FöregÄende uppslag: SkÄnska souvenirer kunde gÀrna vara Àtbara, som spettekaka och kaffe.
â Typiskt skĂ„nska matvaror, grafiskt presenterade av Melin & Ăsterlin.
Rollen som hemmafru hade blivit vanligare under 1900-talet, i takt med att inflyttningen frĂ„n landsbygden till stĂ€derna hade ökat. LĂ€nge var kvinnorörelsens mĂ„l att typiskt kvinnliga sysslor skulle uppvĂ€rderas, Ă€ven om de utfördes oavlönat i hemmet. Men en könsrollsdebatt om hemmafruarna hade börjat spira, och skulle 1961 brisera pĂ„ allvar i och med författaren Eva Mobergs essĂ€ Kvinnans villkorliga frigivning. Tre av fyra gifta kvinnor i Sverige var dĂ„ hemmafruar, Ă€nnu fler bland dem som hade smĂ„ barn. Men för Annika var den ovanliga jobb- och familjesituationen nĂ„got bra, nĂ„got hon sjĂ€lv hade valt. âAtt fĂ„ fem söner var alltid min drömâ, brukade hon sĂ€ga till dem. Selim och hon hade trĂ€ffats redan nĂ€r hon gick pĂ„ gymnasiet i Malmö. Första mötet skedde nĂ€r hon var ute pĂ„ danskrog tillsammans med bĂ€stisarna Bisse Friberg och Dagmar Carlsten. Selim hade nĂ€rmat sig deras bord, stĂ€llt frĂ„gan till hela tjejgĂ€nget â nĂ„gon som vill dansa? Jo, Annika ville. Och det dröjde inte lĂ€nge förrĂ€n romansen spirade. De hade gift sig pĂ„ försommaren 1945. PĂ„ bröllopsfotot liknar Annika en klassiskt leende prinsessbrud med prunkande bukett och diskret krona fĂ€st pĂ„ den vita slöjan. Selim i svart frack ser allvarsamt stilig ut. Utan tvekan hade hon förĂ€lskat sig i en man som i mycket var hennes motsats. Hon â oĂ€ndligt kommunikativ och energisk, fylld av idĂ©er och stĂ€ndigt drivande. Han â frĂ„n en adlig familj, dĂ€r pengarna tagit slut i pappans generation, vilket gjort honom snobbig och oambitiös, enligt Annika. âDet Ă€r din och dina syskons olycka, att ni haft det sĂ„ bra som barnâ, skrev hon till honom i ett brev Ă„ret före bröllopet. âAnvĂ€nd inte det förflutna annat Ă€n som en sporre, att du skall klara upp situationen, och att du skall ge dina barn en uppfostran sĂ„ att de kan stĂ„ pĂ„ egna ben och att namnet Heijkenskjöld Ă„ter en gĂ„ng skall klinga.â
Selim var elva Är Àldre Àn Annika. NÀr de trÀffades jobbade han som landsfiskalsassistent i KlÄgerup, vilket inte
Mellan 1964 och 1989 basade
Annika Heijkenskjöld för
Form/Design Center i Malmö och satte fart pÄ diskussionerna om svensk design.
Hur pÄverkar prylarna vÄr vardag?
Ăr de bra för miljön?
Kan de bli bÀttre?
Raskt vÀxte verksamheten till en livlig mötesplats för formgivare, intresserad allmÀnhet och beslutsfattare. Under hennes tid vid rodret producerades 551 utstÀllningar som sÄgs av nÀstan fem miljoner besökare.
I journalisten och författaren
Ingrid Sommars berÀttelse trÀder fembarnsmamman och designaktivisten Annika Heijkenskjöld fram som ett drivande nav i svensk designhistoria. En sann pionjÀr, vars hjÀrtefrÄgor idag Àr mer aktuella Àn nÄgonsin.