9789180503969

Delad stad SET MATTSSON

tidigare böcker av set mattsson:

Ondskans pris (2012)

Svekets offer (2013)

Fruktans tid (2014)

Så länge min bror andas (2016)

Kvinnan vid kanalen (2018)

Ett hemligt liv (2019)

Den ovillige mördaren (2021)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

info@historiskamedia.se

historiskamedia.se

© Historiska Media och Set Mattsson 2024

Omslag: Miroslav Šokčić

Omslagsfoton: Akg images/TT (kvinnor); Svenskt pressfoto/TT (muren)

Sättning: Typ & Design

Tryck: ScandBook AB, Falun 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9

isbn 978-91-8050-396-9

”Jag har bestämt mig”, sa Hannelore. ”Det är inte lönt att du försöker övertala mig, jag står inte ut längre.”

Hon höll upp händerna i luften, som om hon bad till gudarna om hjälp. Grete såg att hon var lika förtvivlad som hon lät.

”Det är för snart, vi har inte …”

Hannelore avbröt henne och skakade på huvudet.

”Det är nu eller aldrig”, sa hon.

Grete tog henne i sin famn. De stod så länge, tätt tillsammans, tills Hannelore slutade skaka och lät Grete släppa taget om henne.

De var i Gretes lilla lägenhet, belägen i ett hus något hundratal meter från stationen vid Friedrichstrasse, i den sovjetiska sektorn. Huset var rappat i gult och hade då det byggts under Weimarrepublikens tidiga år haft fyra våningar. Nu utgjordes den översta våningen och vinden av svartbrända träbjälkar och raserade tegelmassor, djupa ärr som påminde om slutstriden som femton år tidigare lagt delar av Berlin i ruiner. Huset hade renoverats i mitten av femtiotalet, då hade det provisoriska taket tätats och lägenheterna försetts med rinnande vatten, men det hade stannat vid det. Som så mycket annat i deras sektor gjordes saker och ting bara klart till hälften.

”Du måste följa med”, sa Hannelore. ”Det är vad Mutti hade velat om …”

”Jag kan inte lämna henne nu, jag måste vänta. Det vet du.”

Hannelore vände bort blicken. Strax efter nyår pratade de för första gången om att fly och det hade gått ett par månader

sedan dess. Många andra gjorde det, varför skulle inte de? För Grete lät det som fantasier, en dröm, men för Hannelore blev det snart en realitet. Hon pratade ständigt om det, även när andra kunde höra och Grete fick hejda henne. Nu stod Hannelore här, i mitten av mars, redo att bli en av tiotusentals andra som flydde till väst.

”Jag har snart inga kläder kvar i garderoben”, sa hon.

”Har inte din faster märkt något?”

”Inte än, hon har inget i mitt rum att göra, men snart … Jag klarar inte mer, orkar inte.”

Hannelore hade noga förberett flykten. En dag för några veckor sedan hade hon kommit hem till Grete med en papperspåse fylld med kläder: strumpor, trosor och byxor.

”Jag har ett skåp på universitetet som vi kan gömma dem i tills det är dags”, hade hon sagt och låtit påsens innehåll spridas över sängen. ”Vill du hjälpa till?”

Grete hade skrattat då hon dragit på sig ett par av Hannelores underbyxor som glidit ned på låret. Det fick bli tvärtom: först Hannelores och sedan ett par egna som höll väninnans på plats. Hon var den större av de två och hade fått bröst redan när hon var tolv. Grete hade aldrig kommit ifatt.

Hon hade hjälpt Hannelore med smugglingen av kläder över gränsen, något som riskerade att ge dem båda flera års fängelse. Republikflucht, ett av många brott som staten Östtyskland infört i ett försök att stoppa medborgarna från att stanna kvar i väst. De många lagarna och reglerna gjorde vardagen till ett gissel för befolkningen, särskilt för dem som var grenzgänger. Grete och Hannelore tillhörde dem som tillsammans med tusentals andra färdades mellan öst och väst varje dag. Situationen var bisarr för de flesta av berlinarna, oavsett vilken sida de bodde på. Att bo i samma stad, men i varsitt land. I deras ögon var staden fortfarande en enhet, men andra

världskrigets vinnare hade delat upp den i fyra sektorer. Tre av dem tillhörde väst. Den fjärde och största låg i stadens östra delar och styrdes av det östtyska kommunistpartiet.

Men inte ens med Hannelores kläder närmast huden hade en flykt till väst känts verklig för Grete. Att fly tillhörde framtiden. Men Hannelore var redo nu.

”Hur länge ska du vänta?” sa Hannelore.

”Så länge det krävs”, sa Grete. ”Jag kan inte lämna Mutti. Utan henne hade jag varit död nu.”

När Tyskland låg i ruiner våren 1945 var Grete tre år. Några egna minnen från kriget hade hon egentligen inte och tur var väl det. Hon tyckte sig minnas sömnlösa nätter i fuktiga skyddsrum, bomber som briserade och knattrande kulsprutepistoler, men kanske var det andras berättelser hon gjort till sina. Under de sista dygnen hade hon tillsammans med sin mor, Mutti, suttit instängd och trängts med andra i ett skyddsrum där ingången blockerats. Det måste ha varit ett helvete. Mörkret. Rädslan. Lukten av urin och svett. Men det var Muttis minne. Grete själv mindes bara små skärvor av sina första år.

När de kom ut från skyddsrummet och såg förödelsen trodde Mutti att de, likt tusentals andra, var hemlösa. Men deras lägenhet fanns kvar, även om delar av huset raserats. Andra hade inte haft samma tur. Snart var det bortåt tio personer som delade på utrymmet i de tre rummen på fjärde våningen. Grete var lyckligt omedveten om vilken fara hon utsatte sig för genom att bo i ett hus som delvis låg i ruiner. Trots alla förmaningar sprang hon i trapporna medan de äldre var mer försiktiga. De gick långsamt och lyssnade noga efter kvidande väggar och klirrande glas vid varje steg de tog i det plågade huset.

Grete tvingades växa upp fort, men barn anpassar sig snabbt. Kampen för överlevnad blev snart en lek. Tidigt varje morgon

gav sig Mutti ut för att söka efter något ätbart och lät Grete ta hand om sig själv. Tillsammans med de andra barnen letade hon efter skatter. De levde sina liv bland de farliga rasmassorna, ständigt på jakt efter något värdefullt.

När de första höstregnen drog in över staden, började förråden tryta i landets huvudstad. Svälten bredde ut sig allt mer. De få gånger då det fanns mat i huset turades kvinnorna om att hålla vakt vid porten åt gatan för att inte överraskas av plundrare.

Våningen var deras hem i drygt ett år. Hösten 1946, då Grete hunnit bli fem år och var så mager att revbenen syntes under huden, förstod Mutti att dottern riskerade att dö. Snart flyttade de till en pampig villa i Wilhelmshagen. Grete förstod när hon blev äldre att Mutti skaffat sig en rysk beskyddare, en wolf, genom att erbjuda honom det enda värdefulla hon ägde, sig själv.

Grete växte upp i ett himmelrike beläget mitt i helvetet. När andra fortfarande tvingades bo bland ruiner och rasmassor, hade deras hus både väggar och tak. Med sina tinnar och torn påminde det om ett litet slott. Huset omgavs av en lummig och uppväxt trädgård, bara det var ett mirakel.

Grete och hennes mor delade huset med andra kvinnor och barn. Några fäder sågs aldrig till, de var antingen saknade eller döda. Någon tid att sörja fanns inte.

De första månaderna i det stora huset var en lycklig tid för Grete. Det var också där hon mötte den äldre Hannelore och kanske hade de inte blivit vänner om de inte redan den första dagen fått en gemensam hemlighet.

Den dagen hängde molnen gråtunga över Berlin. Grete hade ingen lust att gå ut, men Mutti besöktes av sin wolf, den ryska majoren som alltid hade med sig choklad och konserver. Grete var sur då hon mötte Hannelore, som också körts ut.

Grete sa hej men Hannelore bara muttrade till svar. Men Grete var en envis flicka och hur det nu än var, förstod de båda flickorna snart att de befann sig i trapphuset av samma anledning. Grete kom med ett förslag och Hannelore sken upp. Det var inte mer än rätt att de fick veta vad som pågick när deras mödrar hade besök.

Grete hade inte vågat ensam, men tillsammans med Hannelore blev hon modig. Hannelore var först att klättra upp i den väldiga eken utanför Grete och Muttis rum. Grenarna var hala efter nattens regn, men Grete följde efter.

Hannelore var sju år. Grete skulle fylla sex veckan därpå. Vad de båda flickorna såg genom fönstret kunde ingen av dem riktigt förstå, men de begrep tillräckligt för att inse att de aldrig skulle kunna tala om det för någon. Det var deras hemlighet.

Det som pågått i rummet var sedan lång tid känt i grannskapet. Kvinnorna i huset hade alla sin wolf och de betalade för konserverna, chokladen och smöret med sina kroppar. De gjorde det för att inte behöva se sina barn svälta, men det stora huset var inget annat än ett horhus. Inte för att någon brydde sig, allt var tillåtet i efterkrigstidens Tyskland. Att sälja sin kropp till segrarna rycktes det bara på axlarna åt.

Försiktigt klättrade flickorna ned från eken och när de båda ryska officerarna dök upp på yttertrappan möttes de av två leende småflickor. De båda männen log tillbaka innan de skyndade mot en dammig svart bil som stod parkerad på gårdsplanen.

Sedan den dagen var Grete och Hannelore oskiljaktiga. Visade sig Grete, dök Hannelore upp bakom henne och vice versa. De var som siamesiska tvillingar. Alltid tillsammans. En eftermiddag när de satt under eken hade Hannelore tagit med sig en knappnål som hon satt och fingrade på.

”Jag har en idé”, sa hon och vände sig mot Grete.

”Vad då?”

”Vi byter blod med varann. Det gör riktiga vänner, sådana som vi.”

”Hur då?”

”Vi sticker hål på varandras pekfinger och när det börjar blöda så trycker vi dem mot varandra. Då blir vi blodsvänner, vänner för livet.”

Grete blev rädd, men hon ville vara Hannelores vän. Hon blundade när Hannelore stack hål på hennes finger och tryckte fram en droppe blod.

”Nu är det din tur”, sa Hannelore och höll fram nålen.

Men Grete vågade inte och Hannelore fick sticka sig själv.

”Fegis”, sa hon och stack till.

De tryckte pekfingrarna mot varandra.

”Nu är vi blodsvänner”, viskade Hannelore.

Grete nickade. Vänner för livet.

De ryska officerarna såg till att huset i Wilhelmshagen var välförsett med förnödenheter, mat och sprit, men det var sämre ställt med kolen som behövdes för att värma upp det. Nästan varje dag gav sig Grete, Hannelore och en pojke som hette Bruno ut på jakt efter bitar av kol. Barnen låg på lur vid gatukorsningar och väntade på lastbilar med flaket fyllt av det svarta guldet. När de såg en lastbil sprang Hannelore ut framför den och tvingade chauffören att bromsa in. Ibland låtsades hon ramla och under tiden som chauffören gick ut för att se till henne, hjälpte Bruno Grete att komma upp på flaket där kolen låg i en stor hög. Grete, som redan då börjat dansa balett, höll balansen samtidigt som hon kastade ned kolbitarna till Bruno som snabbt samlade ihop dem i en säck. När chauffören hade övertygat sig om att Hannelore var oskadd, försvann de andra runt hörnet och väntade på nästa lastbil. Un-

der en bra dag fick de ihop tillräckligt med kol för att hålla dem varma i en vecka.

Barndomen och dess minnen tillhörde en annan tid, men Gretes och Hannelores vänskap överlevde även de stökiga tonåren då så mycket annat förändrades. Men nu verkade den ha nått ett vägskäl. De hade lovat vararandra att fly tillsammans, men andra löften, som var viktigare för Grete, stod i vägen. De skulle skiljas, men ses igen. Det var Grete övertygad om.

”Imorgon är det min sista dag i Östberlin”, sa Hannelore. ”Du kan följa med. Jag lovar att vi ska köpa nya kläder åt dig i väst och vi kan sy och … Snälla, följ med mig!”

”Jag vill, men imorgon? Det är omöjligt.”

”Mutti kommer att förstå. Tro mig. Om det gällt henne själv så …”

”Kanske”, sa Grete och gav sin vän en kram. ”Kanske.”

Carl och hans far gav sig iväg redan strax före klockan sju på morgonen. Några minuter tidigare hade Carl tagit ett tårfyllt farväl av sin mor och lovat att höra av sig så fort han var framme. Nu satt han på passagerasidan i faderns nyinköpta, vita Mercedes-Benz W120. Fadern körde långsamt genom de slumrande villakvarteren, men ökade hastigheten när de nått fram till Södra vägen. Han fortsatte mot utfarten till det som av de flesta kallades för autostradan, men som i Carls familj alltid hetat autobahn. Det var trots allt ett tyskt påfund, inte italienskt. Så snart de kommit ut på den breda, fyrfiliga pulsådern mellan Lund och Malmö tryckte fadern på gaspedalen. Den tyska dieselmotorn var inte sen att svara.

Far och son satt tysta. Carl tittade ut över fälten som snabbt passerade utanför bilfönstret. Medtrafikanterna var få i den tidiga timmen, mest långsamma lastbilar. De skulle hinna fram i god tid före tågets avgång. När de närmade sig Sege å vred fadern på bilradion för att bryta tystnaden i kupén, men ingen av dem sa något förrän de stod på parkeringen.

”Du har inte ångrat dig?” sa fadern och stängde av motorn. ”Det är ingen som skulle …”

”Jag måste komma bort”, sa Carl. ”Det vet du.”

Fadern nickade, sedan klev de ur bilen. Carl lyfte sina resväskor ur bagageluckan och de gick in på Malmö Centralstation. Tåget stod redan vid perrongen och de letade sig fram till rätt vagn. Fadern tog ett steg mot Carl som för ett ögonblick fruktade att bli omfamnad, men så ryckte fadern på ax-

larna och sa ett hastigt ”Lycka till” innan han vände sig om och gick mot utgången. Carl vände sig mot klockan som satt på en pelare och såg att han hade gott om tid att köpa tidningar och cigaretter i kiosken innan han steg på tåget. När han klarat av inköpen letade han rätt på sin plats i kupén och sjönk ned vid fönstret. Några minuter senare ryckte vagnen till och tåget som skulle ta honom till Trelleborg lämnade stationen. Utanför gled husen förbi och i de upplysta fönstren såg han människor som gjorde sig redo för en ny dag. Bostadshusen ersattes snart av verkstäder och mindre industribyggnader och strax syntes fält där rapsen stod hög och grön utanför hans tågfönster. Det skulle dröja några veckor innan landskapet skiftade färg och målades gult. Det var den tid på året som Carl tyckt bäst om när han var barn och ett långt sommarlov legat framför honom. Med åren hade känslan av frihet dämpats. De senaste månaderna hade han inte känt något annat än sorg och saknad, och till slut insett att han var tvungen att lämna allt som hänt bakom sig så fort som möjligt.

Gjorde han rätt när han tackade ja till att bli praktikant på den svenska legationen i Västberlin? Hade han vad som krävdes? Platsen var oavlönad och det var bara tack vare faderns månatliga utbetalning, som det hette, för sonens kost och logi, som han accepterat.

Carls farbror, den högt uppsatte tjänstemannen på UD som ordnat platsen åt honom, påstod att han inte skulle oroa sig.

”Se det som en ny start på livet”, hade farbrodern sagt och klappat honom hårt i ryggen när de för några veckor sedan, då vintern motvilligt släppt sitt grepp, stått i trädgården till Carls föräldrahem i de lugna och välmående villakvarteren i stadsdelen Nilstorp.

”Slösa inte bort dina bästa år på grund av henne. Det är hon inte värd.”

Carl nickade och insåg att farbrodern hade rätt. Det var dags att ge upp sina misskötta studier, överge gatorna där han vandrat tillsammans med Elisabeth och restaurangerna där de suttit och byggt illusioner om framtiden, fly från … ja, från allt som var förknippat med henne.

”Kvinnor ska man inte förlita sig på, de är till för att roa sig med. Ju fortare du inser det min vän, desto bättre.”

Farbrodern, känd som släktens evige ungkarl, hade en syn på kvinnor som för Carl var främmande, men han hade åtminstone rätt i en sak. Elisabeth hade svikit. Från den ena dagen till den andra hade hon lämnat både Carl och Lund utan ett ord till förklaring.

Men det låg bakom honom och han mindes farbroderns ord då de gått tillbaka till föräldrarnas hus där festen pågått som bäst.

”Berlin är den rätta platsen för dig. Tänk på all ny, spännande jazz som jänkarna spelar på klubbarna där. Och du ska inte vara rädd för att bli ensam. Om du tröttnar på musiken känner jag några damer som inte har något emot att pigga upp en svensk yngling som dig. Jag ska ge dig telefonnumren. Om du hälsar från mig ska du se att de skämmer bort dig.”

Veckan efter festen kom det mycket riktigt ett brev från farbrodern med telefonnummer till tre kvinnor med de förföriska namnen Sally, Rita och Betty. Carls första tanke hade varit att kasta numren, men när han såg bilden av sig själv vandrandes ensam på Berlins gator hade han ändå lagt brevet i en av sina resväskor. I samma väska hade han packat ned ett tiotal av sina favoritskivor och en resegrammofon i plast.

Carl lutade sig mot ryggstödet, drog fram ett paket Prince ur rockfickan och tände en cigarett. Han hade bara lyckats sova i några få timmar föregående natt och när han fimpat cigaretten slöt han ögonen och försökte slappna av. Men hjär-

tat slog snabbt och hårt och han gav snart upp och tände ännu en cigarett.

Han umgicks med dystra tankar under tågresan, men ryckte upp sig när Trelleborg närmade sig. Några minuter efter det att tåget bromsat in på perrongen intill hamnen, fick Carl besök av en butter passpolis. Han ägnade ett förstrött intresse åt Carls pass och visum innan han lämnade kupén. Carl fick veta att det dröjde en stund innan vagnarna skulle dras ombord på den östtyska färjan M/S Saßnitz, ökänd för sitt brända kaffe, sin urusla servering och sin snäsiga personal. Han passade på att ta en kort promenad. Det skulle dröja tills han kände svensk mark under sina fötter igen.

Solens strålar glittrade på vattnet när färjan lade ut och Carl, som inte fått i sig mer än en svart kopp kaffe till frukost, lämnade soldäcket för att bege sig till restaurangen. De flesta av borden var lediga, men trots det hade det bildats en liten kö vid serveringsdisken. Carl satte sig vid ett fönsterbord och tog fram sina cigaretter. Han slog eld på tändaren, drog i sig ett bloss och såg sig omkring. De få medpassagerarna bestod till största delen av vad han gissade var lastbilschaufförer, som alla bar keps med reklamförsedda plastskärmar. Vid ett bord satt tre medelålders kvinnor som såg ut att vara ute på en nöjesresa och vid ett annat två unga allvarliga män som Carl fick intryck av att ha sett förr. Kanske var de studenter från Lund. Kön till serveringsdisken tunnades ut och när Carl rökt färdigt gick han dit. Han beställde en kopp kaffe och en ostsmörgås av en ung kvinna med trötta ögon och kinder som lyste röda av finnar.

”Tyvärr”, sa hon och glodde surt på honom. ”De är slut. Det finns bara korv kvar.”

”Då får jag nöja mig med det”, sa Carl och försökte muntra upp henne med ett försiktigt leende som möttes av en kylig blick.

Han återvände till bordet med sin bricka och sjönk åter ned på sin röda plaststol. På andra sidan fönstret hävde sig Östersjöns vågor långsamt i den svaga brisen. Kaffet levde upp till sitt rykte och var i det närmaste odrickbart. Smörgåsens rödgrå korvskivor blänkte av fett. Efter bara några tuggor sköt Carl ifrån sig fatet och tände en ny cigarett. Det skulle bli en lång resa.

Sex timmar senare, efter en utdragen väntan i stationshuset i Sassnitz där gränspoliser utan brådska kontrollerade resenärernas handlingar, satt Carl åter ensam i sin kupé. Han såg ut över ett landskap som trots den värmande solen tedde sig trist och ödsligt. Byarna de passerade bar fortfarande spår av krigets härjningar och få människor syntes till. De beväpnade poliserna på perrongerna var desto fler. När han tröttnat på utsikten tog Carl fram den sista av tidningarna han köpt på stationen i Malmö, men vagnshjulens rytmiska dunkande var dovt och sövande. Han somnade innan han hunnit fram till sporten.

Tunga steg som närmade sig kupén väckte Carl. Tåget stod still. Tidningen hade glidit ned på golvet och låg vid hans fötter. Han böjde sig för att plocka upp den och såg sedan ut över en perrong som färgades rödgul av den nedåtgående solens strålar. Dörren till kupén drogs upp. Två gränssoldater steg in. Bad att få se hans papper. Carl rotade i kavajfickan och fick fram sitt pass och visum.

”Wo sind wir?” sa han.

En av vakterna såg förvånat på honom.

”Ostbahnhof”, sa han samtidigt som han returnerade Carls papper.

”Danke”, sa Carl och reste sig.

Han lyfte ned de båda resväskorna från bagagehyllan och steg ut på perrongen. Luften var fortfarande mild efter den

ljumma dagen, men mörkret som smög sig på från öster var fuktigt. En kvinna i uniform kom gående mot honom och han frågade efter tåget mot Västberlin. Hon såg beklagande på honom, som om han begick ett misstag som lämnade den demokratiska republiken, men sedan pekade hon på ett tåg med bara två vagnar som stod på perrongen intill.

Han tvingades stå resten av resan. Det var bara någon kilometer till Carls slutstation, Bahnhof Zoo, men resan tog en hel timme på grund av nya, tidsödande kontroller vid gränsen.

Klockan hann bli fem över åtta på kvällen innan Carl steg ut från stationsbyggnaden. Från djurparken på andra sidan gatan hördes elefanter bröla och den mörka himlen lystes upp av färgglada neonskyltar, gatljus och bilarnas strålkastare. Han ställde ifrån sig resväskorna på trottoaren och drog ett djupt andetag. Storstaden brusade runt honom med sina tutande bilar, gnisslande spårvagnar, berusades skratt och unga mäns rop då de försökte få uppmärksamhet från kvinnor vars bestämda klackar smällde mot trottoaren. Doften av avgaser låg tung och kittlade i näsan. Han var framme i det som skulle bli hans hem under det närmaste året.

Kanske längre än så, tänkte han och tände en cigarett.

Trött som han var på hemstaden som inte gett honom annat än bitterhet och sorg, bestämde han sig för att ge Berlin en ärlig chans.

Det började inte bra. Regnet, vars blåsvarta moln hotat vid horisonten de senaste timmarna, började falla redan när han slängde den glödande fimpen på trottoaren. Den slocknade med ett svagt fräsande. Carl fällde upp rockkragen, grep tag om sina båda resväskor och såg sig på nytt om. Pensionatet hans farbror rekommenderat låg i en annan stadsdel. Att nå dit krävde en resa med S-Bahn. Den långa resan från Sverige satt i både kropp och själ. Carl ville nu bara komma undan

regnet och hitta en plats att sova på. Han vek av till vänster när han lämnat stationen och kom snart in på bakgatorna. Pensionatet kallade sig Zu Hause, men någon hemtrevnad mötte inte Carl när han bad om ett rum.

”För en natt?” sa värden och kliade sig i den grå skäggstubben.

Han var klädd i en gulnad skjorta som slarvigt stoppats ned i ett par blå byxor.

”Jag tror det”, sa Carl och stirrade in i ett par mörka ögon som mötte hans blick utan att vika undan.

Carl vände bort blicken och försökte sig istället på ett leende. Värden, som såg ut ha passerat de sextio, muttrade och tog fram en liggare med slitet läderomslag. Efter att ha bytt namn och hemadress mot en nyckel gick Carl uppför en trappa till andra våningen. Det doftade starkt av bonvax, något Carl tog som ett gott tecken. Pensionatet var åtminstone rent.

Men när han lite senare kröp ned i lakan så tunna att han kunde ana madrassens mönster igenom dem, var det en klen tröst. De flortunna väggarna med bruna tapeter gav inget skydd mot det som pågick på andra sidan. Carl blundade hårt och försökte med kudden över huvudet stänga ute den frustande akten. Inte förrän stönandena upphörde infann sig ett visst lugn, som bara varade någon timme innan det åter stördes av sent anlända gäster.

Nästa morgon, efter en natt då han vaknat i vargtimmen och undrat var han befann sig för att sedan ligga vaken i skenet av en gatlykta, stapplade han ned till receptionen. Han möttes av en glatt leende gumma som påminde honom om tanterna som brukade stå på Mårtenstorget på lördagarna och sälja frukt och grönsaker. Hon frågade om han sovit gott och han nickade.

Kvinnans leende blev bredare och när hon sedan glatt visade vägen till ett kafé som låg strax bredvid och garanterade

att deras bröd var nybakat, kunde han inte förmå sig att säga upp rummet.

Brödet var precis så frasigt som hyresvärdinnan utlovat och även om kaffet var svagt, gick han styrkt av det ut med en karta över staden för att leta rätt på legationen där han skulle infinna sig nästa morgon. Två gånger passerade han det oansenliga tvåvåningshuset innan han förstod att det utgjorde den svenska legationen i Västberlin. Huset låg på Rauchstrasse, en liten tvärgata mellan Budapester Strasse och ett av huvudstråken som ledde fram till segergudinnan i Tiergarten som höjde sig högt över staden.

Nästa morgon, en torsdag, steg han in på legationen klockan åtta på morgonen efter en ännu en natt där sömnen störts av främmande ljud och dofter. Han möttes av en tom hall där ett foto av den svenske kungen hängde på en av väggarna. Efter någon minut dök en ung kvinna med blond hövolm upp, bärande på några pärmar. Hon stannade till och såg frågande på honom. Carl presenterade sig. På svenska. Hon ryckte på axlarna och sa på tyska:

”Jag förstår bara några ord svenska.”

Carl nickade, presenterade sig på nytt på hennes modersmål, men hon såg fortfarande lika frågande ut.

”Praktikant?” sa hon och fick det att låta som en fråga. ”Det vet jag inget om. Och ni skulle komma idag?”

Carl nickade och tog fram sina handlingar ur kavajens ena innerficka. Hon skyfflade över pärmarna till sin vänstra arm innan hon tog emot dem, men insåg att de var skrivna på svenska och lämnade tillbaka dem igen.

”Ni får prata med Herr Bock”, sa hon. ”Han är legationsråd och vet nog vad det här gäller. Förresten, jag heter Birgit.”

Hon sträckte fram sin högra hand mot honom, han tog den, presenterade sig och bockade.

”En sann gentleman”, sa hon skrattande med lätt överbett. ”Vänta här en stund.”

Hon försvann med pärmarna. Carl stod kvar och rodnade.

Efter ytterligare någon minuts väntan dök legationsråd Bock upp, som sig bör iklädd mörk kostym, vit skjorta och en diskret fiskbensmönstrad, grå slips. Han såg ut att ha passerat de trettio och tog Carls framsträckta hand i ett fast grepp.

”Jo, jag har hört talas om det skulle komma någon, men jag trodde inte att ni skulle komma förrän till sommaren.”

”Men nu är jag här”, sa Carl och log.

”Jo, jag ser det.” Bock såg bekymrad ut. ”Jag måste tyvärr iväg på ett möte, men … Om ni kan komma tillbaka efter lunch, ska jag ta hand om er.”

Carl tillbringade förmiddagen med att utforska den närmaste omgivningen, vilket var snabbt avklarat. Kvarteren hade bombats under kriget och förutom legationen var allt som fanns ett grått tvåvåningshus snett över gatan som förvandlats till polisstation. På hörnet till Klingelhöferstrasse låg även en byggnad av rött tegel. Den saknade fönster och enligt en skylt tillhörde den legationen. Carls farbror på UD hade nämnt att det var allt som återstod av den svenska ambassaden sedan den lagts i ruiner under de allierades bombräder 1943.

Carl hamnade på ett kafé i närheten och fördrev timmarna med att dricka svagt kaffe, röka och bläddra i veckotidningar med glättiga omslag.

Strax före ett var han tillbaka på legationen och togs emot av Birgit.

”Vi har hittat ett rum till er”, sa hon. ”Följ med.”

Den blonda hövolmen vaggade lätt på toppen av hennes huvud då hon gick före honom till ett krypin på andra våningen. Hon slog upp dörren och höll ut ena handen som om hon förevisade honom ett hotellrum. Carl skymtade ett skriv-

bord, två stolar och en hylla fylld med gamla pärmar, och för övrigt: papper, papper och ännu mer papper.

”Det behöver rensas lite, men det finns plats i bunkern”, sa hon.

”Bunkern?”

”Det kallas för det, förrådet som ligger …”

”Jag vet”, sa Carl. ”Jag har sett det.”

”Bra, ni ska få en nyckel dit.”

Sedan gick hon, lämnade honom med en röra som han snabbt insåg att det krävdes en ängels tålamod att få någon rätsida på.

Under resten av veckan och en stor del av den följande tömde Carl rummet som tidigare tjänstgjort som avstjälpningsplats för allehanda bråte. Med famnen full sprang han fram och tillbaka mellan rummet och bunkern, samtidigt som han skapade sig en bild av legationen. Officiellt leddes den av generalkonsul Högberg, som under sig hade en handfull tjänstemän, högre och lägre. De hade alla skakat Carls hand, sagt sina namn, önskat honom lycka till och sedan stängt in sig på sina kontor. Vad som skedde därinne hade Carl ingen kännedom om, men han förstod så mycket att den som skötte legationen var Bock. Det var också till honom Carl förväntades vända sig om han undrade något.

Det var sällan han gjorde det. Carl insåg snart att praktikplatsen farbrodern ordnat egentligen inte existerade. Den var en allmosa åt en ung släkting som varit på väg att förlora greppet om tillvaron, kanske en väntjänst som farbrodern nu inkasserat.

Någon gång i mitten av april stötte han på Birgit på väg till sitt krypin. Den gångna natten på pensionatet hade varit ovanligt stökig med uppretade, aggressiva röster i korridoren.

”Ni ser inte ut att må bra”, sa hon och spände ögonen i honom.