Böckerna i Måndrakarna:
Månskensryttaren (1)
Draktämjaren (2)
Kommande böcker i Måndrakarna:
Gryningsdalen (3)
Tidigare utgivna böcker av Hanna och Jakob Blixt:
Historieväktarna: Uppdraget i London (1)
Historieväktarna: Gömstället i Amsterdam (2)
Historieväktarna: Flykten från Budapest (3)
Historieväktarna Fenixtrilogin: Falskmyntarna i Berlin (1)
Historieväktarna Fenixtrilogin: Nobelpristagaren i Köpenhamn (2)
Historieväktarna Fenixtrilogin: Jakten på guldtåget (3)
Måndrakarna: Draktämjaren
Copyright © Hanna Blixt och Tukan förlag 2024
Författare: Hanna Blixt
Formgivare, omslag: Niklas Lindblad
Formgivare, inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Karta: Therése Larsson, Tess of Sweden
Illustration: rawpixel
Utgiven av Tukan förlag 2024
Örlogsvägen 15
426 71 Västra Frölunda www.tukanforlag.se
Första tryckningen
Tryckt hos Print Best i Estland 2024
ISBN 978-91-8038-441-4
Kapitel 1
Natthimlen lystes upp av ett varmt och rödaktigt sken. Coralines första tanke var att en mysig läger-
eld avtecknade sig mot himlen. Men det här skenet var annorlunda på något vis. Det blossade liksom upp, som om det kom från någon eller något som sprutade eld. Strax fylldes himlen av majestätiska vingslag. I månljuset avtecknade sig måndrakar i regnbågens alla färger. Coraline vågade knappt andas. Vad gjorde drakarna här? Det betydde att de hade lämnat sin ö och kommit in till fastlandet där hon, hennes familj och invånarna i byarna bodde.
Det här var inte alls bra!
Coraline satt på huk och blickade ner i djupet i
Stjärnornas sjö. Sjön brukade vanligtvis glittra av stjärnor, vara vacker och rogivande, men nu var den alldeles svart. I vattnet såg hon, förutom sitt eget långa röda hår som speglades i ytan, hur drakarna svävade in över grässlätterna i de norra delarna av landet och sprutade eld. När de enkla halmtaken på husen i den första byn fattade eld hördes ett knastrande ljud och lågorna spred sig snabbt. Konstigt nog kunde Coraline känna doften av brandrök ända hit. Drakarna fortsatte sedan vidare till by efter by. Hon kände sig maktlös. I samma stund svävade en drake in alldeles ovanför henne. Och när den sänkte sig ner över sjön upplevde Coraline det som om en kall filt lades över hennes axlar. Hon försökte att röra sig, men det gick inte. Draken var så nära att hon kunde se dess gula ögon och röda hud, fjällig och tjock som pansar. På magen hade den ett litet hål, den verkade sakna ett fjäll. Coraline lyfte händerna över huvudet för att skydda sig, övertygad om att det snart skulle vara över för hennes del. Men ingen eld kom. Istället tog draken några kraftfulla tag med vingarna och höjde sig upp i luften igen. Snart kom flera andra drakar och Coraline förstod att den hon sett på nära håll var ledaren.
Drakarna cirklade ett par varv ovanför henne och tog sedan ut en ny riktning. Det var då Coraline insåg att de nu måste vara på väg mot hennes by. Hon försökte skrika för att varna alla som bodde där, tog i så mycket hon förmådde, men inget ljud kom över hennes läppar. Hon blev alldeles torr i munnen och kände sig vimmelkantig. Det här var hennes största fasa. Där hemma fanns hennes sjuka mor, och far som vakade vid moderns sida. Och där fanns Annemona, Coralines lillasyster.
Kapitel 2
Coraline vaknade kallsvettig. Den sträva tunikan klistrade mot ryggen och hon tittade vilt omkring sig. Sökte av himlen efter svävande varelser. Men inga måndrakar syntes till, inga vingar klippte fram och tillbaka där ovanför, bara rasslande löv och trädgrenar hördes i den milda brisen. Luften var varm och fuktig. Hon var omgiven av grönska.
Några solstrålar letade sig igenom de gröna bladverken och träffade henne i ögonen. Det skarpa ljuset skar i Coraline och hon blinkade hårt. Så det var bara en dröm! Den hade varit så verklig. Riktigt obehaglig dessutom.
Coraline ruskade på sig. Bredvid henne i en träd-
klyka sov hennes vän Keelan. Hon kunde höra hans lugna, djupa andetag, och just nu kändes det tryggt. Keelan och hon hade sin vana trogen klättrat upp i ett träd i går kväll, dels för att komma bort från markens faror, dels få skydd ovanifrån om någon drake svävade över dem när de sov. För de befann
sig nu på samma ö som drakarna. Hon och Keelan hade tagit sig hit ut i båt, men båten hade dragits ut med tidvattnet. De var fast på ön.
Med ens påmindes Coraline om vad de gjorde här. De behövde hitta draktämjaren, som var den ende som kunde hindra drakarna från att angripa fler byar på fastlandet. Drakarna hade av någon anledning redan bränt ner ett par byar i norr. Om
Coraline och Keelan inte hittade draktämjaren, och det snart, var risken överhängande att mardrömmen hon just haft skulle bli verklighet. Problemet var bara att draktämjaren verkade vara försjunken i djup sömn och ingen visste var han fanns. Coraline och Keelan hade sett i en vattenspegel hur någon förde bort draktämjaren på en flotte och sedan …
Keelan grymtade till där han låg. Han vände sig om på sidan och hans halsband föll fram utanför linningen. Coraline såg på hans ansikte och det mörka håret, stannade med blicken vid halsbandet
som föreställde en snäcka och som hängde i en smal läderrem om halsen. Just det halsbandet hade börjat lysa när de nyligen hade blivit tvungna att gömma sig i en skreva. När de stod där i mörkret och såg måndrakar sväva ovanför gömstället lyste halsbandet så starkt att det blev ljust som på dagen i skrevan.
Varför halsbandet hade gjort så visste varken Keelan eller Coraline. Keelan visste inte ens vem han fått smycket av, men han hade i en dröm sett hur någon hade fäst det runt hans hals när han var bebis.
Anledningen till att de hade befunnit sig i skrevan från första början var att de gömde sig för månskensryttaren, som om natten ensam red på stigen som ledde runt ön. Till deras förskräckelse hade han förföljt dem, och när han väl fått fatt i dem hade han attackerat. Keelan hade med nöd och näppe undkommit med livet i behåll och till sin fasa insett att månskensryttaren var hans egen far. Att hitta Keelans försvunne far var en av orsakerna till att de tagit sig till ön. Coraline hade fått upp ett spår efter honom, som ledde ut hit. Men det var något skumt med det hela. Det måste ha hänt fadern något, för hans ansiktsfärg hade varit askgrå och han var okontaktbar. Keelans far var ledare för sin by på fastlandet, och om han inte snart återvände dit skulle det
bli stridigheter. I Keelans by trodde man nämligen att det var folket i Coralines by som hade kidnappat honom. Det var bara en tidsfråga innan de attackerade. Att fadern fanns här ute på en ö i havet var det ingen förutom Coraline och Keelan som visste om.
På något sätt fanns det dessutom en koppling mellan honom och …
– Draktämjaren, mumlade Keelan och öppnade ögonen. Vi måste hitta draktämjaren!
Coraline nickade, för med de orden avslutade han hennes tanke. Däremellan fanns definitivt en koppling. Frågan var bara hur allt hängde ihop.
Keelan satte sig upp.
– Vad du ser bekymrad ut, sa han sedan. Har det hänt något?
– Du menar mer än att vi är fast här på en ö, att din far verkar ha blivit förtrollad på något vis, att drakarna hotar att anfalla och att vi inte vet var draktämjaren finns? Nej, inget mer än så, sa Coraline och suckade högljutt.
Hon funderade på att berätta om nattens mardröm men valde att låta bli. Han var redan tyngd som det var och visste likaväl som hon vad som stod på spel om de misslyckades med sitt uppdrag.
– Då så, var börjar vi? sa Keelan.
Han tummade på sin mantel, vilket gjorde att även Coraline strök med handen över sin. Tyget rann mjukt mellan fingrarna. De hade hittat de nya mantlarna i en kista vid en bäck under gårdagen och valt att byta ut sina gamla mot de här två. Keelan var nämligen övertygad om att mantlarna var till dem.
På insidan av den ena hade det funnits en karta som glimmat till som av guld. Men bara för en sekund.
Den hade slocknat innan de hunnit uppfatta vad den visade. På den andra manteln hade det framträtt en snirklig text. ”Måndrakarnas sång” hann de läsa.
Om Keelan hade rätt och mantlarna verkligen var avsedda för dem, vad betydde då alltihop? Och om Måndrakarnas sång var en ledtråd i jakten på draktämjaren, hur hittar man egentligen en sång?
Coraline pekade på sin mantel och gjorde sedan en gest mot hans.
– Vad tror du om att börja med att försöka hitta några svar om de här?
– Mantlarna är ju det enda vi har att gå på just nu, de enda ledtrådarna vi har, så det kanske inte är så dumt, sa Keelan. Det borde jag förstås ha kommit på själv.
– Om de nu innehåller ledtrådar till oss, sa Coraline. Det vet vi ju inte än. Vi kan bara anta.
Keelan hummade.
– Så tror jag att det är i alla fall. Och vi hittade dem dessutom i en mystisk kista.
– Det vi behöver är att få tag på någon som vet mer om kistan, sa Coraline.
De nickade i samförstånd, sedan sa Keelan:
– Vi behöver söka upp Melchior, ledaren för Glasbubblornas rike.
Jakten på draktämjaren har bara börjat. Coraline och Keelan vandrar allt djupare in på den mystiska drakön och möter många besynnerliga figurer på sin väg. Kanske finns hjälp att få i Glasbubblornas rike? Men i den underjordiska piratstaden vill invånarna dem allt annat än väl.
Med hjälp av sina magiska mantlar och en alldeles särskild sång lyckas Coraline och Keelan till sist ta sig ända in i det mörka berget. Där väntar deras hittills största utmaning.
Draktämjaren är den andra delen i fantasyserien Måndrakarna.
Hanna Blixt är en populär författare som funnit en stor läsekrets med sina barn- och vuxenböcker, såväl i Sverige som utomlands. Bakom sig har hon närmare 400 skolklassbesök, och är ofta ute och träffar elever för att väcka läslust. De spännande serierna Historieväktarna och Historieväktarna Fenixtrilogin har hon skrivit tillsammans med sin man, historieläraren Jakob Blixt. Nu är hon tillbaka med en helt ny och spännande äventyrsserie för den unga publiken: Måndrakarna.
ISBN 978-91-8038-441-4
www.tukanforlag.se
