– Månskensryttaren –
Hanna Blixt
Böckerna i Måndrakarna: Månskensryttaren (1)
Kommande böcker i Måndrakarna:
Draktämjaren (2)
Gryningsdalen (3)
Tidigare utgivna böcker av Hanna och Jakob Blixt:
Historieväktarna: Uppdraget i London (1)
Historieväktarna: Gömstället i Amsterdam (2)
Historieväktarna: Flykten från Budapest (3)
Historieväktarna Fenixtrilogin: Falskmyntarna i Berlin (1)
Historieväktarna Fenixtrilogin: Nobelpristagaren i Köpenhamn (2)
Historieväktarna Fenixtrilogin: Jakten på guldtåget (3)
Måndrakarna: Månskensryttaren
Copyright © Hanna Blixt och Tukan förlag 2024
Författare: Hanna Blixt
Formgivare, omslag: Niklas Lindblad
Formgivare, inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Karta: Therése Larsson, Tess of Sweden
Illustration: rawpixel
Utgiven av Tukan förlag 2024
Örlogsvägen 15
426 71 Västra Frölunda www.tukanforlag.se
Första tryckningen
Tryckt hos Print Best i Estland 2024
ISBN 978-91-8038-440-7
Kapitel 1
Vakna, det är dags, viskade Coraline och ruskade lätt om sin syster.
Annemonas ögonlock fladdrade till innan hon satte sig upp i sängen.
– Vad händer? frågade hon med vild blick.
Håret var trassligt och den mjuka halmmadrassen prasslade under henne när hon rörde sig.
– Jag sa att det är dags, viskade Coraline på nytt. Vi måste passa på medan de andra sover.
– Men du har ju sagt att jag är för liten för att gå dit, invände Annemona.
Coraline kramade hårt om sin systers hand och drog upp henne på fötter. Systern hade rätt, men de
hade inget val. Det måste ske nu i natt. I rummet intill hördes lätta snarkningar och i dörrspringan kunde Coraline ana hur täcket hävde sig upp och ner. Föräldrarna sov.
Hon hakade ner två skogsgröna mantlar från en krok och räckte över den ena av dem till sin syster.
Den andra drog hon över sina egna axlar. Färgen på mantlarna var perfekt när man behövde smälta in i naturen och det behövde de nu i natt. Coraline såg på sin syster som var omkring ett huvud kortare än hon själv, hjälpte henne att dra upp huvan för att täcka det ljusa, nästan vita hårsvallet. I månens sken var risken stor att hårstråna skulle lysa och avslöja dem. Coralines eget hår var rött, långt och lockigt, men även om det inte lyste som Annemonas behövde det täckas över för att inte riskera att dra någons blick till sig. Därefter klev de i sina stövlar.
Eftersom ytterdörren hade för vana att gnissla gick Coraline istället fram till ett av fönstren. Så tyst hon kunde öppnade hon det, hävde sig upp och gjorde tecken åt Annemona att klättra efter.
– Försiktigt så du inte fastnar med manteln, viskade hon.
Med en dov duns landade de båda i den mjuka rabatten utanför. Luften var ovanligt kall och som
alltid lite fuktig. Det fick Coraline att med ens känna sig klarvaken trots den sena timmen. Och det var bra, tänkte hon. De hade inte råd att göra några misstag. Hon sopade bort spåren efter dem med ena foten, sedan smög de hukande fram. De tryckte sig intill fasaden på de enkla husen med halmtak, gled som skuggor i skydd av en stor tunna och tog sikte på en buske som växte bredvid muren som omgärdade byn.
Även på natten hade byn vakter, men Coraline hade koll på var de befann sig. En del av rädslan hon kände berodde faktiskt på att hon visste hur dåliga de var på att vakta. Ändå höll hon andan när hon hörde ljud en bit bort. Det fanns förstås en risk att någon annan i byn med ögonen med sig hade upptäckt dem. Någon som väckts av en skrikande bebis eller gått upp för att släppa ut sin katt. Att hon behövde ta med sig Annemona den här gången, trots att det inte var säkert utanför byn, kunde inte hjälpas. Det var inte säkert här hemma heller. Coraline såg sig om. Lyssnade. Väntade några sekunder och med en sista blick över axeln drog hon med sig systern in bakom busken, pressade sig genom hålet i muren som fanns där och lämnade byn.
Kapitel 2
Stigen var smal och kantades av tät växtlighet.
I början var de noga med att smyga och att inte kliva på någon trädgren som med ett knak riskerade att avslöja dem. Men när de kommit på betryggande avstånd från byn ökade Coraline takten. Annemona följde henne hack i häl.
Runt dem var det tyst och stilla, så när en ugglas ensliga hoande hördes alldeles nära ryckte båda till och tittade upp. Där satt fågeln på en gren och plirade mot dem med sina stora, runda ögon. Åtminstone föreställde sig Coraline att den gjorde det. Det var för mörkt för att se något. Men snart öppnade skogen upp sig och de kom ut
på en hed som badade i månljus. Där stannade de och beundrade stjärnorna en stund. Coraline passade på att stryka med handen över en buske med lavendel, lät stråna kittla handflatan innan hon förde den till näsan och drog in doften. Just den lukten var hennes favorit. De fortsatte och träd tog på nytt vid igen.
– Är det långt kvar? pustade Annemona.
– Nej, vi närmar oss.
Coraline hade gått den här stigen många gånger förut och visste exakt var hon skulle sätta fötterna.
– Nu har vi tagit oss förbi den mörkaste delen, berättade hon när de kommit över en kulle.
Bakom nästa dunge reste sig flera höga klippblock som tillsammans bildade en mur. Det såg inte ut att finnas någon väg framåt.
– Vad gör vi nu då? sa Annemona. Vi kommer ju inte längre.
Coraline log hemlighetsfullt. – Är du säker på det?
Coraline visste att det var först när de kom riktigt nära som det gick att se att det faktiskt fanns en glipa mellan stenblocken. Att man kunde ta sig in där hade inte ens gått att upptäcka i strålande dagsljus, om man inte visste om att stigen fanns
där. Coraline tog sin systers hand och sicksackade mellan stenblocken.
– Som jag har längtat efter den här dagen, eller natten, menar jag, viskade Annemona upprymt när de kommit igenom. Och som jag har undrat vart du har tagit vägen alla gånger.
– Jag förstår det, sa Coraline, men snart behöver du inte undra längre. Vi är framme.
En blank vattenspegel bredde ut sig framför dem. På sidorna ramades sjön in av bergväggar och närmast vattnet växte flera träd. När en vindil fick fatt i trädgrenarna syntes de bölja i vattenytan. Ovanför tindrade tusentals och åter tusentals stjärnor.
– Så det är hit du brukar smita iväg om nätterna, sa Annemona. Vad är det här för sjö?
– Det är Stjärnornas sjö. En sjö full med stjärnor.
– Menar du sjöstjärnor? frågade Annemona.
– Nej, nej, sa Coraline och skrattade. Inte sådana stjärnor. Titta närmare så får du se.
Coraline visade med en gest att Annemona skulle slå sig ner vid kanten av sjön. Hon satte sig bredvid henne och de blickade tillsammans ner i vattnet.
– Det glittrar där nere. Det ser faktiskt ut som om hela sjön skulle bestå av stjärnor, sa Annemona förundrat.
– Ja, har du inte ibland undrat vart alla stjärnor som faller från himlen tar vägen? sa Coraline.
– Vilken konstig fråga. Nej, varför undrar du det?
– Eftersom det är dessa stjärnor du tittar på just nu, svarade Coraline. Varje gång någon förlorar hoppet eller ger upp om sin dröm faller en stjärna från himlen. Allihop samlas i den här sjön. Nere i djupet finns också nattens drömmar som fallit i glömska.
– Gör de? utbrast Annemona.
Coraline log finurligt.
– Ja, men det fina är att det går att fiska upp dem igen, om man bara gör det på rätt sätt. Då ger man någon hoppet eller drömmen tillbaka.
– En sjö full av förlorade hopp och drömmar, mumlade Annemona.
Hennes ögon var stora och runda. Systern var egentligen för liten för att vara här och bli invigd i denna hemlighet som Coraline själv blivit anförtrodd av deras far. Fadern var klanledare i byn och hade på sistone lagt över mer och mer ansvar på Coraline, eftersom han sa att det var hon som en dag skulle få ta över efter honom. Men Coraline anade att det var fler saker än så som låg bakom, ett möjligt hot i en nära framtid. Hon var en mästare
på att gömma sig bland skuggorna och röra sig i takt med skiftningarna i naturen. Därför hade hon snappat upp ett och annat, mycket mer än hennes far kunde tro. Hon visste därför hur orolig han var över sin fru, Coralines och Annemonas mor, som var sjuk. Han var inte säker på att hon skulle överleva den mystiska sjukdom hon drabbats av. Coraline visste också att byn inte längre var en säker plats.
Måndrakarna, som vanligtvis höll sig för sig själva ute på en ö i havet, hade den senaste tiden gjort hotfulla utfall mot människor. De hade till och med bränt ner ett par byar i norr. Varför visste ingen. Människor hade flytt i panik. Risken var stor att drakarna snart skulle sprida sin förtärande eld även i de södra delarna, till hennes by. Därför hade bevakningen stärkts, både dag- och nattetid. Men om detta talades det inte högt.
Den här sjön låg en bit bort från byn, hit skulle hennes lillasyster kunna fly undan om drakarna attackerade. Det var därför Coraline var så angelägen om att visa Annemona var den fanns. Hon vågade inte vänta längre. Men det var också en plats där Annemona skulle ha en viktig uppgift. Coraline skulle nämligen behöva hennes hjälp.
Kapitel 3
Ivattnet glimmade stjärnorna som lysande havsanemoner. Allt var lugnt och stilla tills en stjärna helt plötsligt föll från himlen och landade i sjön. Vatten stänkte åt alla håll och de betraktade den när den sakta försvann ner under ytan. Sedan blev allt åter stilla.
Coraline studerade sig själv i vattenspegeln, såg sitt ansikte bada i månljus, gled med blicken från fräknarna som satt tätt vidare till de klara blå ögonen och det långa, röda håret. Det var en hårfärg hon ärvt från sin mor. Tanken på att mor var sjuk och fars oro kring det hela skrämde henne. Mor blev allt blekare för var dag som gick. Tänk om far
hade rätt. Tänk om mor faktiskt inte skulle överleva det här. Om det bara fanns något Coraline kunde göra för henne! Far var så pass orolig att han ogärna lämnade mors sida. Mycket i byn hade därför blivit lidande på den senaste tiden. Om far inte haft så mycket annat att tänka på skulle han säkert ha försökt finna draktämjaren. Det var Coraline nästan säker på.
Det var fadern som hade berättat om draktämjaren för henne. Att ha en person på plats i byn som förstod sig på drakarna om eller när de anföll skulle förstås göra stor skillnad. Kanske kunde det rädda deras by. Coraline knöt nävarna. Om far inte kunde utföra uppgiften just nu var det upp till henne. Det här var något hon bara måste göra för invånarna i byn, och kanske allra mest för sin syster. – Du sa att man kan fiska upp ett förlorat hopp eller en förlorad dröm, sa Annemona. Hur gör man då?
Systerns röst fick Coraline att återvända till verkligheten.
– Jag ska visa dig, sa hon.
Coraline reste sig och gick fram till ett träd i närheten. Där hämtade hon ett metspö som hon tidigare lämnat vid stammen. Hon tog några steg mot
vattnet och gjorde ett kast. När flötet träffat ytan med ett plask och kroken sjunkit, höjde hon och sänkte spöt i en gungande rörelse. Det dröjde inte länge förrän det nappade och en dragkamp satte igång, lika intensiv som om det suttit en stor fisk på kroken. När Coraline dragit upp stjärnan skyndade hon sig att haka loss den.
– Håll ut dina händer, bad hon.
Annemona gjorde som systern sa och kupade händerna. När stjärnan fjäderlätt landade där glimmade den till och började skälva. Sedan steg den sakta uppåt som en svävande lykta. De stod tysta bredvid varandra och såg efter den tills den bara var en liten prick på himlen.
– Så där, sa Coraline. Åtminstone någon har fått sitt hopp eller sin förlorade dröm tillbaka i natt.
– Hur vet du det?
Annemona fällde bak sin huva, vilket fick hennes hår att lysa i månskenet och hon strök en hand genom det.
– Det är något far har berättat, som han i sin tur fick veta av sin far, svarade Coraline. Det är bara personer från vår släktgren som kan fiska stjärnor, och det fungerar endast i månljus. Det är då stjärnorna är som mest aktiva. Som du ser finns det
mycket att göra, och det är en väldigt viktig uppgift att hålla liv i någon annans hopp och drömmar.
– Vad är det där då? Är det också någons förlorade dröm? sa Annemona vars uppmärksamhet hade riktats ut mot vattnet.
Hon pekade.
En bit bort guppade något på ytan. Coraline försökte se vad det var. Först trodde hon att det var en sko, men när det kom närmare upptäckte hon att det var en flaskpost. Flaskpost var inte ovanligt.
Det brukade skickas meddelanden hit från andra klanledare i landet. Det var så Coraline hade fått reda på att måndrakarna börjat uppträda hotfullt.
Hennes uppgift hade varit att föra budskapet vidare till sin far. Hon hade bara tagit sig friheten att titta vad som stod i meddelandet först, för säkerhets skull ...
Coraline blev ivrig. Hon försökte nå flaskposten med metspöt, men den var för långt ut. Istället letade hon rätt på en lång trädgren och började vispa med den i vattnet för att få flaskan närmare.
Små virvlar bildades och genom att lägga sig på mage vid kanten och sträcka sig ut fick hon till slut fatt på den. Mödosamt lirkade hon upp korken, vände flaskan upp och ner och skakade ut pappret
som fanns inuti. Så snart hon sett vad det stod i meddelandet rynkade hon pannan. Det var ett rop på hjälp.
Måndrakarna kretsar illavarslande allt närmare den lilla byn på fastlandet där Coraline bor. Det sägs att drakarna av någon anledning redan har bränt ner ett par byar i norr, och Coralines by står troligtvis näst på tur. Den enda som kan rädda dem nu är draktämjaren, som inte har synts till på länge.
Coraline ger sig av till den mystiska ö långt ute i havet där de eldsprutande drakarna bor för att söka efter draktämjaren. Hon slår följe med Keelan, en pojke från grannbyn. Men när de stiger i land på den mörka ön möter de en hotfull gestalt till häst och inser att drakarna inte är deras största problem ...
Månskensryttaren är den första delen i fantasyserien Måndrakarna.
Hanna Blixt är en populär författare som funnit en stor läsekrets med sina barn- och vuxenböcker, såväl i Sverige som utomlands. Bakom sig har hon närmare 400 skolklassbesök, och är ofta ute och träffar elever för att väcka läslust. De spännande serierna Historieväktarna och Historieväktarna Fenixtrilogin har hon skrivit tillsammans med sin man, historieläraren Jakob Blixt. Nu är hon tillbaka med en helt ny och spännande äventyrsserie för den unga publiken: Måndrakarna.