Titanic
Mary Kay Carson
Mary Kay Carson
Illustrerad av Nigel Chilvers
Illustrerad av Nigel Chilvers
Det här är en fiktiv berättelse. Alla referenser till historiska händelser, verkliga människor eller verkliga platser används på ett fiktivt sätt. Andra namn, karaktärer, platser och händelser stammar ur författarens fantasi och eventuella likheter med faktiska händelser, platser eller personer, levande eller döda, är helt och hållet en slump.
First published in the United States by Little Bee Books.
Copyright © 2020 by Little Bee Books
All rights reserved, including the right of reproduction in whole or in part in any form.
Originalets titel: Escape from ... the Titanic
Författare: Mary Kay Carson
Illustratör: Nigel Chilvers
Översättare: Louise Lundman
Redaktör: Måns Winberg
Omslagsbild: Alan Sonne
Korrekturläsare: Lena Edh
Sättning: Anna Lundberg
Utgiven av Tukan förlag 2024
Örlogsvägen 15
426 71 Västra Frölunda www.tukanforlag.se
Första tryckningen
Tryckt hos Print Best i Estland 2024
ISBN 978-91-8038-378-3
FÖRORD 1910
White Star Lines kontor i Liverpool, England
”Trettiotvå livbåtar!” utropar en äldre man som står
vid ena änden av ett stort sammanträdesbord i trä.
En guldklocka slinker ner i västfickan på hans dyra
kostym. Framför honom ligger diagram och ritningar över ett stort fartyg. Byggandet av oceanångaren är
redan i gång.
”Ja, herrn. Vi har utformat fartyget så att det ska ha
trettiotvå livbåtar. Det antalet rymmer nästan tvåtusen människor”, säger en yngre man. Han har tagit av sig kavajen och rullat upp skjortärmarna. Läderhängslena gräver sig in i hans krökta axlar.
”Så många livbåtar kommer att täcka hela däcket!” skäller mannen i kostym. ”Vem vill strosa runt på däck och sicksacka mellan fula livbåtar? Det här är världens dyraste oceanångare. White Star Lines passagerare
betalar för att få lyx! De vill inte titta på nödutrustning.”
”Det är ett lyxigt fartyg, herrn”, svarar mannen med hängslena. ”De har tillgång till restauranger, en träningsanläggning utomhus, en simbassäng, den finaste maten och den bästa underhållningen.”
”Absolut. Så, hur många livbåtar krävs det enligt lagen?” frågar den äldre mannen.
”För ett fartyg i den här storleken? Sexton eller däromkring, herrn”, säger den yngre mannen.
”Utmärkt. Vi installerar ett jämnt antal på tjugo livbåtar”, fastställer den äldre mannen.
”Men tjugo livbåtar har bara plats för ettusen hundrasjuttioåtta personer, herrn”, säger den yngre mannen.
”Det spelar ingen roll! De där livbåtarna kommer aldrig att lämna skeppet. Titanic är osänkbar!”
Långt borta, i de iskalla haven långt norrut, bildas ett isberg. Det kommer från en glaciär: ett stycke is som sträcker sig över hela Grönland. Där glaciären möter havet bryts stora bitar av när glaciären kalvar. Bitarna rasar ner i vattnet med ett stort plask. Isbergen guppar upp och flyter i väg. Ett nybildat isberg är extra stort. Det
flyter söderut från Grönland med strömmen. Isberget inleder en två år lång resa som för det till farlederna i Nordatlanten. Det är de rutter som fartyg kör när de korsar oceanen, bland annat en berömd oceanångare som ska färdas från England till Amerika, nämligen Titanic.
KOLL PÅ VERKLIGHETEN
VARFÖR KRÄVDES DET SÅ FÅ LIVBÅTAR ENLIGT LAGEN?
Englands regelverk var gammalt. En lag från 1894 krävde livbåtar för 1 060 personer. Vid den tiden då Titanic började byggas 1909 hade fartygen blivit större. Titanic hade plats för ungefär 3 500 personer! Det var många fler än vad lagen hade räknat med. Fartyget hade över 2 200 passagerare och besättningsmedlemmar på sin jungfruresa.
PATRICK KELLEY
Tisdag 2 april 1912
i Belfasts hamn, Irland
Jag hade hört att Titanic skulle vara ett storslaget fartyg.
Men bilden i mitt huvud bleknar när jag faktiskt ser det.
Titanic är så mycket större! Jag står i hamnen och stirrar
på det. Fartyget är så stort att det är omöjligt att se hela skeppet samtidigt. Det har rader med fönster som ett helt stadskvarter. Jag kan se däcken fulla med bord och stolar, men de ser ut som dockhusmöbler i jämförelse
med det enorma fartyget. De fyra skorstenarna är högre än någon byggnad i min by på Irland.
De som byggde oceanångaren på fartygsvarvet i Belfast skröt ofta om henne. ”Titanic är världens
snabbaste fartyg!” brukade de säga. ”Hon är det största ångfartyget för passagerare! Pannorna eldar
sexhundrafemtio ton kol varje dag! Och hennes tre ankare väger femton ton var!” De bara malde på.
Jag förstår nu att de inte överdrev med sitt skryt.
Det är som en flytande stad. Det finns en restaurang, eleganta matsalar och lyxiga sviter. Titanic har plats för omkring tretusen femhundra personer, inklusive hundratals besättningsmedlemmar. Det är därför jag ska resa med Titanic. Jag har haft turen att få ett av jobben ombord. Jag ska inte skyffla kol i eldningspannorna, som mina farbröder har gjort på andra fartyg. Jag är ganska liten för att vara tretton år, och inte tillräckligt stark för den sortens arbete. Nej, jag ska jobba som springpojke.
Men jag ska ändå bära White Star Lines uniform och mössa.
Mannen som anställde mig sa att jag var yngst bland
de anställda på Titanic. I alla fall under jungfruresan till New York. Han blinkade åt mig och sa: ”Inte för att någon behöver få reda på det, herr Kelley.” Jag tänker inte utmana ödet. Ingen kommer att höra det från mig i alla fall. Särskilt inte min far och mor. De ville inte att jag skulle arbeta för White Star.
”Du är för ung, Patrick!” bönade mor. ”Det är inte värt pengarna. Vi klarar oss ändå.” Men jag visste bättre. Utan pengar till familjen skulle min yngre bror behöva göra som jag och sluta skolan vid tolv års ålder.
”Det kommer att dyka upp något jobb här”, argumenterade far. ”Du måste inte arbeta på ett fartyg.” Han verkade arg när han sa det. Men jag såg rädslan i hans ansikte. Hans far försvann till havs för flera år sedan.
”Det kommer att gå bra”, sa jag till dem. ”Våra landsmän har byggt Titanic. Hon är det säkraste fartyget någonsin. Jag kommer hem helskinnad igen om en månad.”
KOLL PÅ VERKLIGHETEN
ARBETADE VERKLIGEN BARN OMBORD PÅ FARTYG?
Absolut. Det fanns två fjortonåriga pojkar som arbetade ombord på Titanic. En av dem kom från ett annat fartyg, så det var inte ens hans första jobb ute till havs. År 1912 sågs bara de som var tolv år eller yngre som barn. Tonåringar hade en massa olika heltidsjobb, från tjänare och sjöman till dräng och fabriksarbetare. Lagarna om barnarbete i USA skulle inte stiftas förrän på 1930-talet.
SARAH WALSH
Torsdag 11 april 1912
i Queenstowns hamn, Irland
Hur ska jag kunna hitta morbror James på ett så gigantiskt fartyg?
En man i White Star-uniform räcker mig sin hand för att hjälpa mig över den branta landgången. ”Välkommen till Titanics jungfruresa, fröken”, säger han. ”Tänk, så
lyckligt lottad ni är!”
Jag ler, men jag kommer inte att känna mig lyckligt
lottad förrän jag sitter på min egen säng i Amerika och Puck slickar mig i ansiktet och viftar på svansen. Åh, tänk att få slippa den här gamla ön och komma hem till Boston! Om jag fått en slant varje gång någon nämnt något om lycka under den här månaden på Irland skulle jag varit rik! Då skulle jag skaffa en förstaklassvit vägg i vägg med filmstjärnan Dorothy Gibson. Kanske kommer
jag att få syn på henne ombord. Då skulle jag vara lyckligt lottad.
”Reser ni ensam, fröken?” frågar mannen i uniform.
”Nej, herrn”, svarar jag. ”Jag ska möta min morbror, James Colvin, uppe på däck.”
Han nickar och ropar sedan alldeles för högt: ”Alla ombord till New York! Sista anropet för New York!”
Jag följer den stora gruppen med passagerare som går ombord på fartyget och hamnar på däcket för passagerarna i andra klass. Det är kyligt, men det blåser inte. Luften luktar av salt och jag sicksackar mellan människorna för att ta mig fram till relingen.
Det enorma fartyget ökar hastigheten när det lämnar hamnen. Titanic är till slut på väg.
Jag ser mig omkring och undrar hur jag ska kunna hitta min morbror bland alla människorna på det här enorma fartyget. Men det är inte svårt. Där är han, nära relingen längst bak. Jag känner igen hans korta ben och stora mage under rocken. ”Alla män i familjen Colvin ser ut som om de är på väg att tippa omkull”, brukar mamma alltid säga.
Morbror pratar med en ung steward som är ett helt huvud längre än han. Jag går mot dem.
”Hur ser flickan ut?” frågar stewarden.
”Jag vet faktiskt inte”, säger min morbror. ”Jag har inte sett henne på flera år. Hon är bara en ingift systerdotter. Jag ska se till att hon kommer med ett tåg till Boston från New York. Jag är en upptagen man, men har mina familjeplikter.” Jag ser hur han söker med blicken över däcket och ser förbi mig två gånger!
Han kommer inte att känna igen mig, eller hur? Jag står så nära att jag nästan kan sparka till honom.
”God dag morbror”, säger jag och går fram till honom. ”Det är jag, Sarah Walsh.”
”Åh! Där är du”, säger min morbror och tittar på sitt fickur.
”Där var ni allt lyckligt lottad, herrn! Den unga damen hittade er”, säger stewarden.
”Verkligen lyckligt lottad”, muttrar jag medan stewarden går sin väg.
”Jag hoppas att du har haft det trevligt under ditt besök, Sarah”, säger min morbror.
Han lyfter upp min resväska och visar att jag ska följa med honom.
”Inte direkt, morbror. Min farmor är sjuk”, berättar jag för honom.
”Ja, jag hörde det. Bäst att hon inte återvänder till Boston, då. Klokt beslut. Hon tjänar inte längre några pengar, eller hur?” frågar han.
”Farmor är för gammal för att ha ett jobb, om det är det du menar”, säger jag. Hon är min farmor, inte en tjänare.
”Exakt. Bäst att hon stannar på Irland, då. Utländska immigranter ska arbeta och inte leva på välgörenhet”, grälar min morbror.
”Min far säger att alla amerikaner har varit utlänningar en gång i tiden”, svarar jag när vi svänger runt ett nytt hörn. Jisses, det här fartyget är en labyrint!
”Det där är precis vad en utlänning skulle ha sagt”, muttrar min morbror och drar fram sitt fickur igen.
”Tyckte du om Irland?”
”Nej, inte direkt, morbror.” Jag får lite dåligt samvete när jag säger det, men det är sant. Det var inget trevligt besök.
”Jaså?” svarar min morbror och verkar höra vad jag säger för första gången.
”Det var hemskt hos faster Fiona. De kallade mig för en ’bortskämd amerikan’ och vi var tvungna att använda utedass och pumpa upp vårt eget vatten. Om
man ville ta ett bad var man tvungen att värma vatten
över spisen och fylla en balja i köket. Faster gav oss potatis och en bit flottigt kött till middag. Vi åt gröt med klumpar till frukost varje dag. Och mina kusiner gillar mig inte. De gav sig av för att göra sina sysslor innan jag klivit upp på morgonen och kom aldrig tillbaka för att hämta mig. De lekte utomhus i regnet hela dagarna också. Vem vill göra det? Och när farmor blev sjuk var det bara jag som höll henne sällskap. Och efter allt det där bestämde hon sig för att inte följa med hem till Boston!”
”Hmm”, fnyser morbror. Vi klämmer oss förbi en springpojke som bär på tre resväskor. Rött hår sticker fram under hans mörka mössa. Plötsligt stannar morbror till och vänder sig mot mig. ”Sarah, jag ska tala om något för dig.”
”Ja, morbror”, säger jag. Har jag varit oartig? Ibland svarar jag på frågor ingen egentligen har ställt.
”Irländarna är inte som du och jag”, säger han. ”De har en lägre standard när det gäller renlighet, ordning och reda, utbildning och ärlighet.”
”Men min far föddes på Irland”, säger jag. Inte för att det märks, egentligen. Han blev av med sin brytning
som tonåring i Boston. Och jag tycker att han verkar nog så renlig.
”Ja, och till hans försvar så arbetade han hårt för
att bli kvitt sina lata, smutsiga, irländska vanor”, säger morbror. ”Att gifta sig med min hustrus syster gjorde honom till en mycket bättre man. Jag kan inte förstå varför din mor lät dig resa till Irland med den där gamla tanten över huvud taget.”
Morbrors ord känns som en örfil. Jag hatade att vara
på Irland, men jag älskar min farmor djupt. Hon har bott med oss i Boston hela mitt liv. När jag var sjuk och
febrig satt hon hos mig. Farmor hjälpte mig att begrava min gamla katt, Socks, när han dog. Hon bakade alltid
en särskild tårta till min födelsedag också. Kommer jag någonsin att få se henne igen?
Jag känner hur jag får en klump i halsen. ”Tack, morbror”, lyckas jag få fram. ”Du är upptagen. Jag hittar nog till min hytt.”
”Bra. Jag kanske ännu hinner till mitt affärsmöte.”
Han har redan vänt ryggen åt mig. ”Vi ses vid middagen.”
På ett ögonblick är han borta och jag är helt ensam på Titanic.
