Pompeji Pompeji
Ben Richmond
Ben Richmond
Illustrerad av Nigel Chilvers
Illustrerad av Nigel Chilvers
Det här är en fiktiv berättelse. Alla referenser till historiska händelser, verkliga människor eller verkliga platser används på ett fiktivt sätt. Andra namn, karaktärer, platser och händelser stammar ur författarens fantasi och eventuella likheter med faktiska händelser, platser eller personer, levande eller döda, är helt och hållet en slump.
First published in the United States by Little Bee Books.
Copyright © 2020 by Little Bee Books
All rights reserved, including the right of reproduction in whole or in part in any form.
Originalets titel: Escape from ... Pompeii
Författare: Ben Richmond
Illustratör: Nigel Chilvers
Översättare: Louise Lundman
Redaktör: Måns Winberg
Omslagsbild: Alan Sonne
Korrekturläsare: Lena Edh
Sättning: Anna Lundberg
Utgiven av Tukan förlag 2024
Örlogsvägen 15
426 71 Västra Frölunda www.tukanforlag.se
Första tryckningen
Tryckt hos Print Best i Estland 2024
ISBN 978-91-8038-377-6
FÖRORD
20 MARS, 1759
Vinden rycker loss lös jord från arbetarens spade och blåser in den i hans ögon. Han kastar skopan med jord
åt sidan och torkar sig i ansiktet. Det är varmt även i mars här i södra Italien, också mellan det glittrande vattnet i viken och det hägrande berget i närheten.
”Vet du vad jag inte gillar med det här jobbet, Roberto?” ropar han till den andre, äldre arbetaren som är där tillsammans med honom.
”Vad är det du inte gillar, Luca?” säger Roberto med ett leende och kör ner spaden i marken. ”Att faktiskt jobba?” Han går över till Luca för att erbjuda honom lite vatten ur sin flaska.
Luca tar emot flaskan med ett flin. ”Nej, och det är
inte att vara hemifrån heller.” Han pekar över viken mot Neapel, staden där de bor båda två. Den skimrar i ljuset och värmen.
Roberto tar tillbaka sin flaska och dricker några djupa klunkar. ”Men vad är det du inte gillar, då?” frågar han och torkar sig om munnen.
Luca gör en gest mot arbetsplatsen. ”Det här stället är läskigt.”
De två männen står vid det som en gång i tiden var ett hus. Nu ser det ut som en kulle som ett hus gömt sig inuti. Väggarna börjar ta form där männen har grävt sig ner. I högarna med jord hittar de keramikskärvor och flagor av blek färg.
”Jag gillar inte att hålla på med det här. Det är en sak att gräva fram ett hus, men jag står inte ut när vi hittar … dem”, säger Luca med en rysning och vänder sig bort från Roberto.
Luca tar Roberto under armen och leder honom till utkanten av utgrävningen. På den platta ytan finns det flera grupper av män som de. De står tillsammans i små klungor på utgrävningsplatsen, omgivna av verktyg, tält och stora högar med jord som har grävts upp. Den övre
halvan av olika byggnader sticker upp ur marken där de har arbetat.
”Hela staden begravdes, Roberto! Där är porten i stadsmuren.” Luca pekar nedför kullen. Sedan viftar han med fingret mot en rad stenbänkar där högt gräs växer mellan raderna. ”Där är amfiteatern. Och gatan som ledde fram till den. Det är precis som vår stad!”
”Det är ju precis som vår stad, Luca!” säger Roberto. Hans ögon vidgas av spänning och han gestikulerar över slätten med båda händerna. ”Precis så här såg Neapel ut en gång i tiden. Vår stad ligger bara några kilometer härifrån. Två stolta romerska städer under romarrikets höjdpunkt. Den enda skillnaden var att Neapel låg längre
bort från vulkanen när den fick sitt utbrott!” säger han och pekar mot berget en bit bort.
Luca tittar upp mot himlen. Roberto pratar alltid om Rom och det mäktiga riket, som sträckte sig från
Spanien hela vägen bort till Kaspiska havet.
”Folk gick omkring på de här gatorna precis som de går omkring i Neapel idag, men här har inget förändrats! Det är som om en stad en vacker dag bara förflyttades från det allra första århundradet fram till 1759! Vi är
de första som får se stadens väggar och gator på över tusen år!”
Luca möter Robertos upprymda blick. ”Ja, jag vet.
Det är inte att hitta själva staden som stör mig – det är att hitta människorna som bodde här”, säger han.
Roberto ser orolig ut. Luca verkar vara på gränsen till tårar. ”Vi hittar hela tiden kropparna efter människor
som försökte fly från vulkanen när den fick sitt utbrott!
Jag vet att du har sett dem. Människor som hukat ihop sig tillsammans, och grabbat tag i vad de nu kommit åt! Män med pengar eller svärd, barn som kramar sina
leksaker!” suckar Luca. ”Till slut var det ingenting som kunde skydda dem från Vesuvius.”
Roberto lägger handen på Lucas axel och lutar sig fram för att möta sin väns blick. ”Luca, du har rätt. Vi
måste respektera den här platsen. Men vi måste också lära oss något av den.” Han harklar sig och sträcker upp pekfingret i luften. ”Att vara okunnig om det som skett före ens egen födelse är detsamma som att alltid förbli barn”, förkunnar han.
Luca ler. ”Vem har sagt det? Det låter bekant.”
Roberto blinkar. ”Det var Cicero, en av de där
romarna som jag pratar om hela tiden”, säger Roberto och pekar på den begravda byggnad som de har hållit på att gräva fram. ”Det här var hans hus.”
Robertos spade välter plötsligt omkull där den står nerstucken i jordhögen. Klumpar med jord börjar rulla nedför kullarna. Över hela området börjar arbetarna ropa till varandra och i samma ögonblick går det upp
för Luca och Roberto: det är en jordbävning på gång!
Sedan hör de det.
Delar av Vesuvius, det berg som hägrar över dem, börjar kollapsa. Ljudet av stenar som slår emot varandra smäller som om bomber exploderade. Ett dånande muller skakar marken. Ett väsande, som av en fräsande köttbit
som läggs på grillen, hörs allt högre tills det övergår till ett dån. Delar av berget buktar ut och spricker upp.
Roberto ropar till berget: ”Vesuvius! Lugna ner dig!”
Luca ser på sin vän som om han blivit galen. ”Berget kan inte höra dig! Roberto, vi måste sticka! Jag vill inte att någon ska gräva upp oss i framtiden!”
Men tack och lov blir ingen begravd den här dagen. Den konformade askan ovanpå Vesuvius kollapsar och utbrottet pågår i tio dagar. Lava flödar nedför bergets
sidor. Året därefter, 1760, spricker en längre del av berget upp. Lava rinner ut över åkermarkerna i Kampanien, som idag är en del av Italien. Vesuvius håller sig inte lugn. Men de här små utbrotten är ingenting jämfört med det som hände mer än tusen år tidigare.
KOLL PÅ VERKLIGHETEN
VAD ÄR EN VULKAN?
En vulkan är en öppning i jordskorpan som gör att lava, vulkanaska och gas kan komma upp till ytan. Ibland pyser lavan ut långsamt och stelnar så att det bildas en landmassa, till exempel ett berg. Andra gånger byggs trycket upp tills det frigörs i ett våldsamt utbrott som kastar upp material högt i luften.
ETTUSENSEXHUNDRAÅTTIO ÅR TIDIGARE …
THALIA
På morgonen dagen före utbrottet, augusti 79 e.Kr.
Jag blickar längs vägen när vi går upp från hamnen.
Långt där borta kan jag se Pompeji. Det är den livligaste
stad som jag någonsin har sett. Alltså, det är den livligaste stad som jag återvänder till. Jag måste komma
ihåg det!
Morgontrafiken flyter på överallt omkring oss, som en flod som rinner in genom stadens portar. Jag kan se åsnor som tyngs ner av tunga säckar och vagnar på
två hjul som kallas för birota som dras av mulåsnor. Det finns till och med täckta vagnar! Alla saktar de ner när
de närmar sig murarna kring Pompeji. De flesta som kör vagnarna ser ut att vara handlare med varor som de ska
sälja på marknaderna. Men kanske levererar de också
varor till de stora villorna, husen där de rika bor. De har
med sig oliver och olivolja, stora nystan med ullgarn, proppfulla säckar med linser, valnötter och kryddor, burkar med fisksås och nyfångade räkor. Pompeji breder ut sig uppför kullen mot de avlägsna bergen. De klippiga topparna gnistrar i den tidiga morgonsolen. Vagnförarna ropar till sina åsnor och mulåsnor och de skriker åt varandra. Luften fylls av klingandet från deras bjällror, som jag har fått höra att de använder för
att inte krocka med varandra när de tar sig fram längs Pompejis smala gator. Det var exakt här, bland de här husen, som jag föddes, och här som jag träffade Lucius och Julia.
Just när jag tänker på det lägger Lucius sin hand på min axel och ler. ”Känner du igen dig, Thalia?” frågar han. Trots att det fortfarande är svalt på morgonen är Lucius redan svettig av att ha burit på så mycket av våra saker. Han bär alltihop i sin sarcina, det är flera väskor som knutits fast på en pinne. Det är så de romerska
soldaterna bär sina saker.
”Lucius, du vet att jag inte har varit i Pompeji sedan jag var liten”, skrattar jag, och han fnissar också till.
Han ställer ner sin sarcina för att torka sig i pannan och stryker sig över sitt grånande skägg.
”Pompeji var en vacker stad på den tiden”, säger han med ett leende. ”Jag kan inte fatta att jag inte har varit här på tio år!”
”Tror du att den har förändrats mycket, Lucius?” frågar jag.
”Jag hoppas det!” säger Lucius och hans ansikte ser plötsligt allvarligt och dramatiskt ut. Han är
skådespelare, så han håller alltid på så där. Han får mig att skratta. ”Sist jag var här höll de fortfarande på att bygga upp hela stället igen!”
”Jag trodde du sa att Pompeji var en gammal stad, lika gammal som Rom!”
”Den är väldigt gammal, Thalia. Men städer byggs
hela tiden upp och byggs om. När du och jag lämnade Pompeji höll de på att bygga upp den efter en hemsk
jordbävning!” Lucius röst blir starkare. ”Du förstår, fem år innan vi lämnade Pompeji hade guden Vulcanus fullt upp i sin verkstad nere i jorden med att tillverka nya skor åt Jupiter …”
”Och om fem år lär du fortfarande berätta den där
historien och vi har fortfarande inte kommit fram till Pompejis portar!” ropar en kvinnoröst från en vagn i närheten. Det är Julia! Den tredje medlemmen i vår
skådespelartrupp har anlänt! Jag, Julia och Lucius. Den här morgonen sitter Julia bredvid en ilsken mulåsneförare som verkar arg över att trafiken har stannat till.
Lucius och jag måste gå, men Julia åker vagn. Våra musikinstrument och teaterkostymer var helt enkelt för
tunga för att bära från hamnen hela vägen upp till staden. Dessutom måste vi ha krafter kvar till kvällens stora
föreställning hemma hos någon storslagen politiker.
Jag tycker om att resa och uppträda tillsammans
med Lucius och Julia, men de är mycket äldre än jag.
Min bästa vän ligger faktiskt i Julias knä, det är min
lilla hund. Hon heter Miya. När Miya får syn på mig och
Lucius ser jag hur hennes huvud sticker upp och hennes korta svans börjar vifta fram och tillbaka.
”Vi har inte fem år på oss, Julia!” ropar Lucius tillbaka. ”Vi har så mycket att göra! Men först måste vi ta kostymerna till tvätteriet. De luktar som undersidan av ett fartyg!”
”Var ligger huset där vi ska uppträda?” frågar jag.
”Kan man se det härifrån?”
”Nej, villan ligger på andra sidan staden, utanför den nordvästra stadsporten. Vagnsföraren har några leveranser på vägen, men han och Julia kommer att lämna av allt när de är klara. Han sa att det skulle gå snabbast att köra genom staden, men …”
Föraren kvicknar till när han hör det. Hans buskiga ögonbryn åker upp och han tittar argt på Lucius. ”Tror du att vägarna som går till den andra porten är gratis och öppna, hördu du, skådespelar’n?”
”Åh, lyssna nu inte på Lucius”, säger Julia och klappar föraren på armen. Även hon är skådespelare
och kan verkligen få en man att känna att hon står på hans sida. ”Lucius är bara arg för att han släpar på en massa teaterkostymer som luktar rutten bläckfisk.”
Föraren är inte lätt att tas med. Även om Julia har slagit på charmen fortsätter han med att glo på vagnen som kör framför dem.
”De här kostymerna stinker verkligen”, säger Lucius. ”Vi lämnar in tvätten och skaffar något att äta …”
”Och vi kan äntligen tvätta oss själva!” ropar Julia
när vagnen kör i väg med ett ryck. Lucius hänger på sig
väskan igen och vi börjar gå bredvid en hjord med getter. Just som vagnen rycker i väg framåt hoppar Miya från
Julias knä och smiter bakåt i vagnen. Föraren vrålar: ”Håll hunden borta därifrån!” men Miya kikar redan ut från baksidan av vagnen. Hon tittar på mig och getterna och drar sedan in ett djupt andetag genom nosen. Hon vill säkert sträcka på benen eller jaga getterna, för hon hoppar ner från vagnen och rusar mot oss.
”Miya!” ropar Lucius och Miya travar mot oss med ett nöjt uttryck.
”Har du saknat mig, lilla valp?” skrattar jag.
Miya kan bara fokusera en kort stund på oss innan
hon känner doften av korv som tillagas någonstans innanför Pompejis murar. Hon vänder snabbt om och det ser nästan ut som om hennes små ben leder henne mot doften på egen hand. Plötsligt rymmer hon!
”Miya!” ropar jag, men det är omöjligt att fånga henne. Jag tittar på Lucius, och hans blick säger ungefär:
Jag visste att det här skulle hända. Lucius verkar tycka att Miya är till mer besvär än nöje. Och när jag ser henne
sticka i väg in i Pompeji, en främmande stad där vi inte
hittar, så tänker jag att Lucius antagligen har rätt. Men hon är ändå min hund.
”Jag är ledsen, men jag måste följa efter henne”, säger jag till Lucius.
”Jag vet”, säger han och skrattar.
När jag vänder mig om för att se om jag kan pressa mig genom folkmassan hör jag hur Lucius ropar till mig:
”Möt oss utanför det stora badhuset i eftermiddag!”
”Vi ses där!” ropar jag, och kommer på att jag inte har någon aning om var det allmänna badhuset ligger i den här staden.
Lucius läser mina tankar. ”Följ den här vägen! Badhuset ligger på den här sidan av Forum!”
”Tack, Lucius!” säger jag. Jag undrar var Forum ligger. ”Jag hämtar Miya och tar med henne tillbaka!”
”Om du får chansen kanske du kan se dig om efter en mer väluppfostrad hund!”
Jag vänder mig om mot Lucius och spärrar upp ögonen i låtsad förfäran. Även om han tyngs ner av kostymerna är det nu Lucius tur att skratta åt mina dramatiska talanger.
Jag är ju också skådespelare.
KOLL PÅ VERKLIGHETEN
VAD VAR ROMARRIKET?
Romarriket var en antik civilisation som hade sitt centrum i det vi nu kallar för Rom, i Italien. Det varade från 750-talet f.Kr. till 470-talet e.Kr. Under sin höjdpunkt sträckte det sig från Kaspiska havet, nära dagens Iran, över Nordafrika och norrut och in i England. I hela riket talade man latin med varandra, utöver de lokala språk som man också talade. Man följde romerska lagar och använde romerska mynt för att betala för saker. Romarna byggde vägar för att länka samman städerna i det massiva riket och akvedukter för att få fram färskt, rent vatten. Även om det var för länge sedan hade människorna i antikens Rom rinnande vatten och kunde ta varma bad. De kunde också köpa bröd som bakats av vete odlat i Nordafrika och äta vindruvor från Spanien och ost från Grekland!
Pompeji var en romersk stad i södra Italien. Den uppfördes på andra sidan en havsvik från Neapel, en stad som finns kvar än idag. Man vet inte säkert hur stor staden Pompeji var under sina glansdagar, men man tror att 10 000 till 20 000 människor bodde där under det första århundradet efter Kristus. Många romare hade sommarställen i eller nära Pompeji.
Kommer det brinnande infernot att sluka dem?
Vulkanen Vesuvius är nära att få sitt berömda
utbrott och hotar att förinta staden Pompeji tillsammans med alla som lever där.
Thalia ser fram emot att besöka den livliga staden Pompeji och Felix längtar efter att lämna den.
Medan Thalia förbereder sig för att uppträda med sitt resande teatersällskap, söker Felix efter ett liv fyllt av äventyr bortom sin stränga politikerfar. Trots att de lever så olika liv, blir de vänner när deras vägar korsas. Samtidigt djupt inne i vulkanen Vesuvius inre, kokar en dödlig eld.
I dess skugga väntar Pompeji på total förstörelse.
Marken börjar att skaka och berget dånar. Vulkanen får sitt utbrott.
De måste fly!
Läs också:
www.tukanforlag.se