DET GĂR BARA ONT I BĂRJAN
JULIA FRĂNDFORS
Det gör bara ont i början
OCH ANDRA LIVSREGLER
Förord
Hej kÀra du. Vad kul att du vill lÀsa min bok, det Àr verkligen inte sjÀlvklart.
Jag har suttit och hÄllit lÄda i poddar i över ett halvt decennium, frikostigt delat med mig av Äsikter om hur folk ska leva sina liv, och lika frikostigt inte alltid levt efter dem sjÀlv. FörvÄnansvÀrt ofta slajdar ni in i mina DM och ber om rÄd, och förvÄnansvÀrt ofta tycker jag sjÀlv att jag svarar otroligt bra. SÄ varför inte tjÀna pengar pÄ det med en bÀstsÀljande bok? Om det Àr ett genidrag eller ett karriÀrmÀssigt sjÀlvmord att sÀtta alla mina osorterade tankar i prÀnt sÄ de aldrig försvinner och jagar mig in i döden, det ÄterstÄr att se.
Har jag tur blir det en charmig bok i stil med Livets smĂ„ njutningar av Sigge Eklund â ett litet hĂ€fte för finsmakare att ha i bokhyllan och som kanske femhundra personer lĂ€ser innan Lyskova börjar reta mig för den i podden tills vi lĂ€gger ner. Har jag otur sĂ„ infaller alla de mardrömmar jag har pĂ„ nĂ€tterna dĂ„ jag vaknar illamĂ„ende med kaninpuls och Ă„ngest över att jag kunde fĂ„ sĂ„n dumhybris nog att göra detta: folk blir arga, jag blir för evigt missförstĂ„dd, cancellerad, hĂ„nad och brĂ€nd pĂ„ bĂ„l. Att slĂ€ppa en bok kommer att vara det enskilt lĂ€skigaste jag gjort, men Ă€ven den kĂ€nslan gĂ„r över. IllamĂ„en-
det kommer att lÀgga sig. Om nÄgra veckor Àr det ingen som bryr sig lÀngre.
PÄ följande sidor kommer jag göra smÄ pit stops i situationer dÀr jag önskar att nÄgon gett MIG en vÀnskaplig smÀll pÄ kÀften och sagt: »SkÀrp dig.«
Det Àr i grunden vad boken handlar om:
1. SkÀrp dig.
2. Det löser sig.
3. Ingen bryr sig.
Och:
4. Det gör bara ont i början.
Jag Àr smÀrtsamt medveten om att en stor del av mitt legacy kommer vara »Mà R P«. NÀr Julia och jag startade Daddy Issues 2019 var det sjÀlva taglinen i allt vi pratade om. VÄr religion. Hur P vi mÄdde. Hur P livet var. Hur P vi blev behandlade. Vi tryckte till och med upp tröjor. Det blev ett lÄngt infekterat brÄk med Emil Persson om vem som egentligen myntade uttrycket. Men sen kom en dag dÄ jag helt enkelt vaknade upp och var sÄ djÀvulusiskt less pÄ att MÄ P. (»Dags att MÄ B!« med en nÀrbild pÄ mitt skrattande face var inte en alternativ titel pÄ den hÀr boken, jag lovar.) Och nu tycker jag att vi gemensamt i den hÀr salen tar och gör nÄgra krafttag för att bli lite mindre usla mÀnniskor.
Allt Àr heteronormativt, allt utgÄr frÄn damptjejer, allt Àr kryddat, allt Àr sant. Och glöm för Guds skull inte att ALLT Àr sagt med kÀrlek. PUSS och TACK för att du lyssnar. /JF
Det Àr vad det Àr.*
* Varje gĂ„ng nĂ„got hĂ€nder sĂ„ kan du bara tĂ€nka sĂ„. GĂ„r inte att förklara mer. Men det ĂR vad det ĂR liksom. Varken mer eller mindre. Funkar som svar pĂ„ allt dessutom.
Ta en Treo och hÄll kÀft
(Det gör bara ont i början)
Man fÄr faktiskt inte sjukanmÀla sig bara för att man Àr lite förkyld. Det rÀcker nu. LÄt oss gemensamt sÀga tack och hej till HSP-eran och Äterfödas som kvinnor gjorda av stÄl. Sluta Àlta. Sluta tro att vÀrlden kretsar kring dig. Sluta kÀnna efter sÄ mycket. Jag vet att det Àr kontroversiellt att sÀga det hÀr i en tid dÀr alla har en liten version av sig sjÀlv som mÄste bli omhÀndertagen/förlÄten/hÄllen/sedd, men ibland behöver man bara ta en Treo och hÄlla kÀft. Ett mantra jag bÀr med mig Àr att det bara gör ont, Àr jobbigt eller pinsamt första gÄngen du gör nÄgonting. Jag har Àgnat mycket tid Ät att bli tillfreds med att bara gÄ över gatan utan att övertÀnka varje steg. Och exakt dÀr föddes mitt bÀsta rÄd: Det gör bara ont i början. Hela mitt liv har gjort mer eller mindre ont from time to time, men det har alltid gÄtt över. Man vÀnjer sig tyvÀrr vid all möjlig skit. Det Àr sÄ man överlever. Jag hatar att Àlta, och det borde du ocksÄ göra!
TÀnk vad skönt allt skulle bli dÄ för alla inblandade. TÀnk om alla fick en maxtid pÄ sig att gnÀlla över nÄgot. Att det var en allmÀn regel i vÀrlden, att sÀtta timern och sen nÀr den vÀl ringde: skÀrpning pÄ alla plan.
Exempel pÄ saker som bara gör ont i början: Nya Dr. Martens. TrÀna. Ringa Skatteverket. HjÀrtesorg. Analsex. Ensamlunch.
Nytt jobb. LymfdrĂ€nage. Göra en brazilian. Bada kallbad. GĂ„ i terapi. Börja med antidepp (sĂ„pass ont att SJĂLVMORD stĂ„r som en biverkning nĂ€r du börjar pĂ„ pillerna? SjĂ€lva fucking
DEFINITIONEN av att bara göra ont i början). Dricka ett Àckligt vin (vid tredje klunken Àr du van vid kattpiss-smaken? Likadant med livet).
Jag skyller nog det mesta i mitt liv pÄ att jag fick mens nÀr jag var nio Är. Jag hamnade alltsÄ i puberteten nÀr andra fortfarande försökte grÀva sig till Kina i sandlÄdan. Jag vÀxte som satan, jag fick hÄr dÀr man inte skulle ha det. Jag tÀnkte pÄ killar nÀr andra lekte med Polly Pocket. Jag kÀnde mig som ett bergatroll och var totalt övertygad om att alla andra sÄg mig sÄ ocksÄ. Jag önskar att jag hade förstÄtt dÄ att absolut ingen brydde sig. INGEN
BRYR SIG. Det Àr inte svÄrare Àn sÄ. Alla har fullt upp med sin egen skit.
Men den dÀr skavande kÀnslan satt ÀndÄ kvar i mig fram tillsi förrgÄr ungefÀr.
TÀnk dig: Första dagen pÄ nytt jobb. Du byter om fyra gÄnger, allt kÀnns mesigt eller för uppklÀtt. Till sist gör du entré med för mycket rouge. Men du vet inte var toan Àr och nÀr du vÀl hittar den sÄ fattar du inte om det Àr upptaget eller inte för ingen har förklarat att det Àr nÄgot kalle vajsing med lÄset, sÄ du rycker lite förstrött men ÀndÄ för hÄrt i dörrhandtaget och sen stÄr du kvar i tolv minuter innan nÄgon gÄr förbi och ba: »AssÄ
det Àr ledigt, det ser bara ut som om det Àr upptaget«, och du vill gÄ rakt ut pÄ balkongen och hoppa rÀtt ner och dö.
Sitter man eller stÄr man upp pÄ mÄndagsmötet? Du har med en liten pinsam anteckningsbok men vet inte vad du ska skriva i den ens, sÄ du skriver ditt namn med snirkliga bokstÀver och »MÄndagsmöte« hjÀrta blomma hjÀrta, och nÄgon rÄkar se över din axel och du vill dö.
Du vet inte hur man loggar in pÄ datorn, vem fan du ska frÄga om lösenord och du har ingen aning om du ska Àta lunch med nÄgon eller ensam, du vet inte hur hierarkin funkar, om det Àr okej att slÄ ihop datorn 16:57 eller inte. Du vet inte hur kaffemaskinen funkar. FÄr man ens anvÀnda nespressogrejen?
Kapslar? Du skulle hellre hugga ur dig ögonen med en bultsax Àn frÄga han dÀr borta i sÀljarvÀst hur det funkar. Du vet inte ens
vad nÄgon heter! Det enda du kan göra Àr att andas i fyrkant och upprepa: »Om en vecka kommer det kÀnnas mycket lÀttare.«
För det gör det! Du mÄste bara sitta av tid. Göra det dÀr första en allra första gÄng.
MÄlbild: Om en mÄnad Àr det DU som berÀttar för den nya tjejen att det Àr nÄgot kalle vajsing med lÄset. Det Àr i förÀndring allting hÀnder, som Mia Törnblom brukar sÀga.
SĂ„ vad du Ă€n stĂ„r inför just nu â analsex, nya Dr. Martens, nytt jobb, lĂ€mna en destruktiv relation, börja eller sluta med antidepp, gĂ„ pĂ„ bio sjĂ€lv â det gör bara ont i början och snart Ă€r det över. Upprepa mantrat tills det slutar göra ont. KĂ€nner du dig lite förkyld? Lilla skruttan dĂ„. Vill du ligga kvar under tĂ€cket?
Ska du sĂ€tta alla pĂ„ jobbet i skiten igen? Ne-he-dĂ„. Nu tar du en Treo. Det gör bara ont i början. Snart verkar tabletten. Och nĂ€r du stapplat ut pĂ„ gatan, tagit dig igenom bussresan, klivit in pĂ„ kontoret â dĂ„ kĂ€nns det redan bĂ€ttre. Jag lovar. Det gĂ„r att applicera pĂ„ allt.
Daddy issues
Man kan inte sakna nĂ„got man aldrig har haft, heter det. Men jag har hela mitt liv saknat att ha rakt hĂ„r, en liten nĂ€sa, skostorlek 36, nĂ€tta toppiga bröst som man kan ha halterneck i, sparkonto som mina pĂ€ron stoppat pengar i sedan sekunden jag föddes, en ljus röst istĂ€llet för en basröst som fĂ„r barn att hoppa till av skrĂ€ck, sĂ„ JO â visst fan kan man sakna nĂ„got man aldrig haft. DĂ€remot Ă€r det just den meningen jag konstant upprepat nĂ€r det gĂ€ller den faderlösa delen av mitt liv.
NÀr jag var liten var det inget problem alls. Det dröjer ju tills man börjar bli medveten, det vill sÀga lÄgstadiet, innan man ens börjar reflektera över att man inte har nÄgot som alla andra har. Jag kan inte heller minnas att jag nÄgon gÄng haft en konversation med min mamma om min pappa. Hon har aldrig kokat tvÄ koppar te och sagt att vi ska sÀtta oss ner och gÄ igenom vad som »egentligen hÀnde«, kanske pÄ grund av att jag spottat och frÀst varje gÄng han har kommit pÄ tal. Men Àn idag har jag alltsÄ ingen aning om vad som egentligen hÀnde. Men det jag tror Àr: Han kommer till Sverige frÄn Tanzania pÄ nÄgon slags semester, pÄ jakt efter blonda brudar. Han hamnar pÄ nÄgon halvrutten hemmafest med starköl och pommes pinnes i kanske Farsta eller GubbÀngen.
Min tjugoettĂ„riga mamma Ă€r pĂ„ samma fest. Eftersom han Ă€r den enda svarta i rummet hĂ€nder det som ofta hĂ€nder nĂ€r man Ă€r den enda svarta i rummet â allas ögon hamnar pĂ„ honom. Exotiskt vĂ€rre! Och tycke uppstĂ„r.
9 mÄnader senare föds en bebis som Àr jag.
HÀr nÄgonstans hamnar han ocksÄ i fÀngelse för nÄgot jag inte vet. Tydligen Àr han oskyldigt dömd, det har min mormor, som satt i system att alltid vara pÄ mÀnnens sida, berÀttat för mig.
NĂ€r han vĂ€l kommer ut ur fĂ€ngelset vill han trĂ€ffa mig och ringer min mor för att bestĂ€mma tid och plats. Upprepade gĂ„nger dyker han inte upp pĂ„ den avtalade tidpunkten. Efter nĂ„gra Ă„r av möten som stĂ€lls in i sista minuten bestĂ€mmer sig min mamma för att det nog Ă€r dags att skaffa skyddat nummer och ge upp de hĂ€r smĂ„ försöken till trĂ€ffar, eftersom jag nu Ă€r sĂ„ pass gammal att jag kommer att börja minnas hans försök till kontakt. Jag har alltid tĂ€nkt att detta var en hjĂ€lteinsats frĂ„n mammas sida, för istĂ€llet för att ha en pĂ„hittad, upphöjd bild av en hĂ€rlig varannan helg-McDonaldâs-pappa, sĂ„ har jag ingen alls. Jag har ingen fantasibild eller hjĂ€ltebild. Jag Ă€r inte ens sĂ€rskilt sĂ„rad av bristen pĂ„ hans engagemang.
Tiden gÄr och jag lever mitt liv som faderlös hyfsat ostressat. NÀr jag fÄr den trötta frÄgan: »Hur kÀnns det att inte ha en pappa?« sÄ upprepar jag att jag ju har haft min morfar och morbror som fadersfigurer«. Men Àr det ens sant? De har varit manliga förebilder, absolut, men min morbror bor med sin egen
familj i en annan stad och min morfar Àr en gammal man med skÀgg. Om jag fick fantisera ihop ett recept pÄ min pappa sÄ hade han varit en blandning av Will Smith, Denzel Washington och Barack Obama. Jag önskar att min pappa hade Will Smiths charm och wittiness, Denzel Washingtons lugn och grace och
Barack Obamas vÀrme, trygghet, blick och stadiga hand. TÀnk!
En gÄng för inte sÄ lÀnge sedan började jag grÄta okontrollerat nÀr jag fick frÄgan om jag hade anlag för blodpropp i familjen. Det var i samband med att jag skulle fÄ preventivmedel utskrivet, inget sÀrskilt dramatiskt alls, men det framkallade en vÄg av sorg inom mig. Jag har ju nÀmligen bara koll pÄ den ena sidan av min familj. Den andra Àr ett svart hÄl. Jag har INGEN aning om jag har anlag för blodproppar, cancer, bipolaritet, dÄlig syn, klumpfot eller reumatism och den insikten gjorde mig sÄ fruktansvÀrt ledsen och mörk.
Jag hade kunnat ignorera det faktum att jag aldrig haft en pappa. LÀnge. Jag vÀxte upp rÀdd för svarta mÀn. Kanske för att varje svart man jag mötte pÄ pendeltÄget potentiellt kunde varit min farsa. Jag tror det var det rÀdslan grundade sig i. Sen nÀr de sa: »Hey where you from?« , blev jag Ànnu mer arg och förbannad att de överhuvudtaget tog sig friheten att tilltala mig som att jag vore en av deras egna. Ett stort avstÄnd skapades mellan mig och mina afrikanska rötter. Det enda jag sett nÀr jag vÀxte upp var min blonda mamma med sina gröna ögon och aldrig en rasifierad person sÄ lÄngt ögat kunde nÄ. Inte ens pÄ dagis fanns det nÄgon annan svart. Det skulle vÀl vara han som stÀdade i sÄ fall.