DET GÖR BARA ONT I BÖRJAN
JULIA FRÄNDFORS
Det gör bara ont i början
OCH ANDRA LIVSREGLER
Förord
Hej kära du. Vad kul att du vill läsa min bok, det är verkligen inte självklart.
Jag har suttit och hållit låda i poddar i över ett halvt decennium, frikostigt delat med mig av åsikter om hur folk ska leva sina liv, och lika frikostigt inte alltid levt efter dem själv. Förvånansvärt ofta slajdar ni in i mina DM och ber om råd, och förvånansvärt ofta tycker jag själv att jag svarar otroligt bra. Så varför inte tjäna pengar på det med en bästsäljande bok? Om det är ett genidrag eller ett karriärmässigt självmord att sätta alla mina osorterade tankar i pränt så de aldrig försvinner och jagar mig in i döden, det återstår att se.
Har jag tur blir det en charmig bok i stil med Livets små njutningar av Sigge Eklund – ett litet häfte för finsmakare att ha i bokhyllan och som kanske femhundra personer läser innan Lyskova börjar reta mig för den i podden tills vi lägger ner. Har jag otur så infaller alla de mardrömmar jag har på nätterna då jag vaknar illamående med kaninpuls och ångest över att jag kunde få sån dumhybris nog att göra detta: folk blir arga, jag blir för evigt missförstådd, cancellerad, hånad och bränd på bål. Att släppa en bok kommer att vara det enskilt läskigaste jag gjort, men även den känslan går över. Illamåen-
det kommer att lägga sig. Om några veckor är det ingen som bryr sig längre.
På följande sidor kommer jag göra små pit stops i situationer där jag önskar att någon gett MIG en vänskaplig smäll på käften och sagt: »Skärp dig.«
Det är i grunden vad boken handlar om:
1. Skärp dig.
2. Det löser sig.
3. Ingen bryr sig.
Och:
4. Det gör bara ont i början.
Jag är smärtsamt medveten om att en stor del av mitt legacy kommer vara »MÅR P«. När Julia och jag startade Daddy Issues 2019 var det själva taglinen i allt vi pratade om. Vår religion. Hur P vi mådde. Hur P livet var. Hur P vi blev behandlade. Vi tryckte till och med upp tröjor. Det blev ett långt infekterat bråk med Emil Persson om vem som egentligen myntade uttrycket. Men sen kom en dag då jag helt enkelt vaknade upp och var så djävulusiskt less på att Må P. (»Dags att Må B!« med en närbild på mitt skrattande face var inte en alternativ titel på den här boken, jag lovar.) Och nu tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och gör några krafttag för att bli lite mindre usla människor.
Allt är heteronormativt, allt utgår från damptjejer, allt är kryddat, allt är sant. Och glöm för Guds skull inte att ALLT är sagt med kärlek. PUSS och TACK för att du lyssnar. /JF
Det är vad det är.*
* Varje gång något händer så kan du bara tänka så. Går inte att förklara mer. Men det ÄR vad det ÄR liksom. Varken mer eller mindre. Funkar som svar på allt dessutom.
Ta en Treo och håll käft
(Det gör bara ont i början)
Man får faktiskt inte sjukanmäla sig bara för att man är lite förkyld. Det räcker nu. Låt oss gemensamt säga tack och hej till HSP-eran och återfödas som kvinnor gjorda av stål. Sluta älta. Sluta tro att världen kretsar kring dig. Sluta känna efter så mycket. Jag vet att det är kontroversiellt att säga det här i en tid där alla har en liten version av sig själv som måste bli omhändertagen/förlåten/hållen/sedd, men ibland behöver man bara ta en Treo och hålla käft. Ett mantra jag bär med mig är att det bara gör ont, är jobbigt eller pinsamt första gången du gör någonting. Jag har ägnat mycket tid åt att bli tillfreds med att bara gå över gatan utan att övertänka varje steg. Och exakt där föddes mitt bästa råd: Det gör bara ont i början. Hela mitt liv har gjort mer eller mindre ont from time to time, men det har alltid gått över. Man vänjer sig tyvärr vid all möjlig skit. Det är så man överlever. Jag hatar att älta, och det borde du också göra!
Tänk vad skönt allt skulle bli då för alla inblandade. Tänk om alla fick en maxtid på sig att gnälla över något. Att det var en allmän regel i världen, att sätta timern och sen när den väl ringde: skärpning på alla plan.
Exempel på saker som bara gör ont i början: Nya Dr. Martens. Träna. Ringa Skatteverket. Hjärtesorg. Analsex. Ensamlunch.
Nytt jobb. Lymfdränage. Göra en brazilian. Bada kallbad. Gå i terapi. Börja med antidepp (såpass ont att SJÄLVMORD står som en biverkning när du börjar på pillerna? Själva fucking
DEFINITIONEN av att bara göra ont i början). Dricka ett äckligt vin (vid tredje klunken är du van vid kattpiss-smaken? Likadant med livet).
Jag skyller nog det mesta i mitt liv på att jag fick mens när jag var nio år. Jag hamnade alltså i puberteten när andra fortfarande försökte gräva sig till Kina i sandlådan. Jag växte som satan, jag fick hår där man inte skulle ha det. Jag tänkte på killar när andra lekte med Polly Pocket. Jag kände mig som ett bergatroll och var totalt övertygad om att alla andra såg mig så också. Jag önskar att jag hade förstått då att absolut ingen brydde sig. INGEN
BRYR SIG. Det är inte svårare än så. Alla har fullt upp med sin egen skit.
Men den där skavande känslan satt ändå kvar i mig fram tillsi förrgår ungefär.
Tänk dig: Första dagen på nytt jobb. Du byter om fyra gånger, allt känns mesigt eller för uppklätt. Till sist gör du entré med för mycket rouge. Men du vet inte var toan är och när du väl hittar den så fattar du inte om det är upptaget eller inte för ingen har förklarat att det är något kalle vajsing med låset, så du rycker lite förstrött men ändå för hårt i dörrhandtaget och sen står du kvar i tolv minuter innan någon går förbi och ba: »Asså
det är ledigt, det ser bara ut som om det är upptaget«, och du vill gå rakt ut på balkongen och hoppa rätt ner och dö.
Sitter man eller står man upp på måndagsmötet? Du har med en liten pinsam anteckningsbok men vet inte vad du ska skriva i den ens, så du skriver ditt namn med snirkliga bokstäver och »Måndagsmöte« hjärta blomma hjärta, och någon råkar se över din axel och du vill dö.
Du vet inte hur man loggar in på datorn, vem fan du ska fråga om lösenord och du har ingen aning om du ska äta lunch med någon eller ensam, du vet inte hur hierarkin funkar, om det är okej att slå ihop datorn 16:57 eller inte. Du vet inte hur kaffemaskinen funkar. Får man ens använda nespressogrejen?
Kapslar? Du skulle hellre hugga ur dig ögonen med en bultsax än fråga han där borta i säljarväst hur det funkar. Du vet inte ens
vad någon heter! Det enda du kan göra är att andas i fyrkant och upprepa: »Om en vecka kommer det kännas mycket lättare.«
För det gör det! Du måste bara sitta av tid. Göra det där första en allra första gång.
Målbild: Om en månad är det DU som berättar för den nya tjejen att det är något kalle vajsing med låset. Det är i förändring allting händer, som Mia Törnblom brukar säga.
Så vad du än står inför just nu – analsex, nya Dr. Martens, nytt jobb, lämna en destruktiv relation, börja eller sluta med antidepp, gå på bio själv – det gör bara ont i början och snart är det över. Upprepa mantrat tills det slutar göra ont. Känner du dig lite förkyld? Lilla skruttan då. Vill du ligga kvar under täcket?
Ska du sätta alla på jobbet i skiten igen? Ne-he-då. Nu tar du en Treo. Det gör bara ont i början. Snart verkar tabletten. Och när du stapplat ut på gatan, tagit dig igenom bussresan, klivit in på kontoret – då känns det redan bättre. Jag lovar. Det går att applicera på allt.
Daddy issues
Man kan inte sakna något man aldrig har haft, heter det. Men jag har hela mitt liv saknat att ha rakt hår, en liten näsa, skostorlek 36, nätta toppiga bröst som man kan ha halterneck i, sparkonto som mina päron stoppat pengar i sedan sekunden jag föddes, en ljus röst istället för en basröst som får barn att hoppa till av skräck, så JO – visst fan kan man sakna något man aldrig haft. Däremot är det just den meningen jag konstant upprepat när det gäller den faderlösa delen av mitt liv.
När jag var liten var det inget problem alls. Det dröjer ju tills man börjar bli medveten, det vill säga lågstadiet, innan man ens börjar reflektera över att man inte har något som alla andra har. Jag kan inte heller minnas att jag någon gång haft en konversation med min mamma om min pappa. Hon har aldrig kokat två koppar te och sagt att vi ska sätta oss ner och gå igenom vad som »egentligen hände«, kanske på grund av att jag spottat och fräst varje gång han har kommit på tal. Men än idag har jag alltså ingen aning om vad som egentligen hände. Men det jag tror är: Han kommer till Sverige från Tanzania på någon slags semester, på jakt efter blonda brudar. Han hamnar på någon halvrutten hemmafest med starköl och pommes pinnes i kanske Farsta eller Gubbängen.
Min tjugoettåriga mamma är på samma fest. Eftersom han är den enda svarta i rummet händer det som ofta händer när man är den enda svarta i rummet – allas ögon hamnar på honom. Exotiskt värre! Och tycke uppstår.
9 månader senare föds en bebis som är jag.
Här någonstans hamnar han också i fängelse för något jag inte vet. Tydligen är han oskyldigt dömd, det har min mormor, som satt i system att alltid vara på männens sida, berättat för mig.
När han väl kommer ut ur fängelset vill han träffa mig och ringer min mor för att bestämma tid och plats. Upprepade gånger dyker han inte upp på den avtalade tidpunkten. Efter några år av möten som ställs in i sista minuten bestämmer sig min mamma för att det nog är dags att skaffa skyddat nummer och ge upp de här små försöken till träffar, eftersom jag nu är så pass gammal att jag kommer att börja minnas hans försök till kontakt. Jag har alltid tänkt att detta var en hjälteinsats från mammas sida, för istället för att ha en påhittad, upphöjd bild av en härlig varannan helg-McDonald’s-pappa, så har jag ingen alls. Jag har ingen fantasibild eller hjältebild. Jag är inte ens särskilt sårad av bristen på hans engagemang.
Tiden går och jag lever mitt liv som faderlös hyfsat ostressat. När jag får den trötta frågan: »Hur känns det att inte ha en pappa?« så upprepar jag att jag ju har haft min morfar och morbror som fadersfigurer«. Men är det ens sant? De har varit manliga förebilder, absolut, men min morbror bor med sin egen
familj i en annan stad och min morfar är en gammal man med skägg. Om jag fick fantisera ihop ett recept på min pappa så hade han varit en blandning av Will Smith, Denzel Washington och Barack Obama. Jag önskar att min pappa hade Will Smiths charm och wittiness, Denzel Washingtons lugn och grace och
Barack Obamas värme, trygghet, blick och stadiga hand. Tänk!
En gång för inte så länge sedan började jag gråta okontrollerat när jag fick frågan om jag hade anlag för blodpropp i familjen. Det var i samband med att jag skulle få preventivmedel utskrivet, inget särskilt dramatiskt alls, men det framkallade en våg av sorg inom mig. Jag har ju nämligen bara koll på den ena sidan av min familj. Den andra är ett svart hål. Jag har INGEN aning om jag har anlag för blodproppar, cancer, bipolaritet, dålig syn, klumpfot eller reumatism och den insikten gjorde mig så fruktansvärt ledsen och mörk.
Jag hade kunnat ignorera det faktum att jag aldrig haft en pappa. Länge. Jag växte upp rädd för svarta män. Kanske för att varje svart man jag mötte på pendeltåget potentiellt kunde varit min farsa. Jag tror det var det rädslan grundade sig i. Sen när de sa: »Hey where you from?« , blev jag ännu mer arg och förbannad att de överhuvudtaget tog sig friheten att tilltala mig som att jag vore en av deras egna. Ett stort avstånd skapades mellan mig och mina afrikanska rötter. Det enda jag sett när jag växte upp var min blonda mamma med sina gröna ögon och aldrig en rasifierad person så långt ögat kunde nå. Inte ens på dagis fanns det någon annan svart. Det skulle väl vara han som städade i så fall.