DJURFABRIKERNA
DJURFABRIKERNA
Myten om den glada bondgården
CAMILLA BERGVALL
Intäkterna för den här boken går till Djurens Rätt.
© Camilla Bergvall 2025
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslag: Lisa Benk
Tryckt hos Livonia Print (Lettland) 2025
Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-710-6
INNEHÅLL
förord 7
1 När djur blev maskiner och djurfabrikerna tog över landsbygden 13
2 Mjölkfabriken – ökad produktion till varje pris 27
3 Grisfabriken – ett liv på betong 41
4 Äggfabriken – där hönorna slits ut på löpande band 55
5 Kycklingfabriken – i turbofart bortom alla biologiska gränser 69
6 Djurens sista resa – långa transporter och plågsam slakt 87
7 Fiskfabriken – miljontals döda laxar i en laxask 107
8 Världens bästa djurskyddslag – önsketänkande eller ren lögn? 119
9 Människan i fabriken – ett arbete som bryter ned 131
10 Hotet mot folkhälsan – i djurfabrikerna frodas nästa pandemi 145
11 Planeten betalar priset – utsläpp, föroreningar och greenwashing 167
12 Pengar, politik och propaganda – så behåller djurfabrikerna makten över maten 183
13 En hållbar framtid för oss alla – dags att montera ned djurfabrikerna 207
tack 221
FÖRORD
Eller ett brandtal om behovet av förändring
VID EN LANDSVÄG i nordvästra Skåne ligger ett litet gult tegelhus omgivet av åkrar. Det var här jag växte upp. Ett minne som ligger mig nära hjärtat är de somrar när bonden som ägde marken utanför vår tomt odlade brytärtor och vi smygplockade i kanterna och lagade till middag. Men det bästa var när det odlades raps. Då sköt jag och min syster »av misstag« ut vår fotboll på åkern gång på gång så att vi fick springa längs gångarna mellan rapsplantorna för att hämta den. Under hela låg- och mellanstadiet tog jag skolbussen in till närmaste tätort för att gå i skolan. När mina klasskompisar frågade om de fick följa med mig hem för att klappa grisar och kor blev jag förvirrad. Det fanns ju inga sådana djur där jag bodde. En av våra grannar hade en liten flock hönor av en gammaldags ras som hade roliga fjädrar på fötterna. De värpte inte så många ägg, men var väldigt sällskapliga. Annars hade familjerna som bodde runt omkring oss mest katter och hundar. Den här boken handlar om vad som hände med alla de djur som brukade finnas på landsbygden där jag växte upp.
Många av våra grannar hade ladugårdar men få höll djur i dem, istället drevs det motorcykelklubbar och hälsokostaffärer i de gamla byggnaderna. Min pappa byggde själv en verkstad där ladugården en gång stått på vår tomt. Jag tänkte inte så mycket mer på det då, varför gårdarna i filmerna och böckerna jag läste var fulla av djur,
medan det inte fanns några djur på gårdarna där jag själv växte upp. Vart hade djuren tagit vägen? Först när jag blev äldre lärde jag mig om industrialiseringen och hur Sverige förändrades från ett land med små gårdar där djuren pickade omkring på gårdsplanen, till ett land där miljontals djur föds upp i stora fabriker bakom stängda dörrar. Jag började engagera mig i djurrättsfrågor på gymnasiet, vilket nu är över femton år sedan, och under åren 2019–2025 var jag riksordförande för organisationen Djurens Rätt. Under hela mitt engagemang har jag blivit kallad naiv för att jag känner empati för de som har fyra ben, fjädrar, päls eller fjäll. Det är många som har velat klappa mig på huvudet och förklara för mig att jag helt enkelt inte förstår hur samhället fungerar. Att förminska den som vill förändra något är en vanlig strategi för att få någon att bli passiv. Men situationen är akut och vi som samhälle måste agera. Vi måste börja se förbi de glättiga reklamfilmerna där djur går fritt på gröna ängar eftersom det är långt ifrån hur verkligheten ser ut idag. Mångas bild av jordbruk och djurhållning präglas fortfarande av föråldrade skildringar, trots att det de senaste decennierna har skett stora förändringar. De små ladugårdarna där gödsel kördes ut på skottkärra och korna inte var fler än att de kunde räknas på ena handens fingrar är sedan länge historia. Nu är det istället moderna fabriker som präglar livsmedelsproduktionen, med instängda djur som äter kraftfoder producerat och fraktat från andra sidan jorden och som mjölkas av maskiner. De små gårdarna har blivit betydligt färre, medan fabrikerna har tryckt in allt fler djur per kvadratmeter. Istället för att gårdarna har några kor, en gris och en flock hönor var, har fabrikerna specialiserat sig på bara ett djurslag per anläggning, samtidigt som avelsarbete, insemination och kraftfoder skapat nya högproducerande raser. Kombinerat med ny teknik har
produktionen av mjölk, ägg och kött stigit till nivåer som förr var helt otänkbara.
Men detta hålls dolt för den enskilde medborgaren och konsumenten som luras att tro att vår mat oftast kommer från glada familjegårdar och att de skandalbilder som löpande visas i media bara rör sig om enskilda tragedier. Faktum är att det är precis tvärtom. Majoriteten av alla chicken nuggets, köttbullar och bacon i vanliga svenska butiker kommer från den värsta typen av djurfabriker. Det är dags att vi uppdaterar det allmänna medvetandet och vågar se verkligheten för vad den faktiskt är.
Djurfabrikerna har enorma globala konsekvenser. Framför allt innebär de stora brister i djurskyddet, men också risker för smittspridning och nya pandemier. Djurfabrikerna är dessutom farliga för folkhälsan, har en väldigt allvarlig påverkan på klimatet och bygger på ett helt system av orättvisor. Själva magnituden av djurfabrikerna är svår att greppa. Varje år dödas över 80 miljarder landlevande djur. Det är mer än 10 gånger så många människor som det finns på jorden. Skulle vi dessutom lägga till de vattenlevande djuren skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla räkningen. Oftast räknas de bara i ton och kilon.
Djurfabrikerna är byggda för att vara så effektiva som möjligt. För att generera ekonomisk vinst gäller det att föda upp det största antalet djur på kortast möjliga tid. Det sker därför hela tiden en avvägning i den ekonomiska kalkylen mellan kostnaden för saker som foder och arbetsinsats och intäkten för mjölk, ägg och kött.
Djurfabrikerna har avlat fram hönor som värper fler ägg än de kan ruva, kor som producerar mer mjölk än en kalv någonsin skulle kunna dricka och kycklingar som växer så snabbt att de knappt kan stå på sina egna ben. Finns det ingen gräns för hur långt
djurfabrikerna får gå i sin jakt på mer pengar? Både vägar och hav fylls av plågsamma djurtransporter med hungriga djur på väg till slakterier vars uppgift är att döda så många djur som möjligt på kortast möjliga tid. I en så cynisk industri är grymhet oundvikligt.
Människorna som står vid de löpande banden har bara sekunder på sig att bedöma om djuren är bedövade innan halsen skärs av.
När ska vi sätta ned foten och säga att det räcker?
Djurfabrikerna har sett till att den biologiska mångfalden ersatts av en genetisk likhet, att erfarna jordbrukare ersatts av underbetalda säsongsarbetare och att de institutioner som vi skapat för att gemensamt bygga det samhälle vi vill ha främst ser till företagens intressen. Där det en gång stod ladugårdar och djuren kunde gå ut och in som de önskade, står nu överfulla djurfabriker där djuren aldrig får se dagens ljus. Att föda upp djur på det här sättet innebär en risk inte bara för djuren utan för mänsklighetens och planetens överlevnad. Det är dags att vi reagerar på ett sätt som är proportionerligt med riskerna. Vårt samhälle har utvecklat det värsta tänkbara systemet för att producera mat. Ett system som dessutom bygger på att vi tittar bort för att klara av att leva med det. Många känner sig obekväma med tanken på djurfabriker. De flesta vet att det som pågår bakom de stängda dörrarna inte är särskilt trevligt, men tror inte att de kan göra något åt det. Nästan alla människor skulle kalla sig djurvänner, det anses rimligt och eftersträvansvärt att vara snäll mot djur. Samtidigt behandlas djur så otroligt illa för att producera vår mat. Hur skapade vi ett samhälle som är i sådan ofas med våra gemensamma värderingar?
Djurfabrikerna begränsar ju den empati de allra flesta människor känner för djur. Till förmån för vad? Billigt kött och dåligt samvete?
Vi behöver en ny berättelse, en berättelse som inte fastnar i en
romantisering kring hur det en gång var och att vi aldrig kommer att kunna gå tillbaka. En berättelse som inte går ut på att det är som det är och att vi får lära oss att leva med det. Vi behöver en berättelse som skapar hopp och vilja att vara med och förändra. Jag hoppas att den här boken ska kunna vara en sådan berättelse. Jag vill berätta om hur djurfabrikerna kom till och hur de ser ut idag, men också om hur utvecklingen skadat såväl djuren, naturen, planeten och oss själva. Det är dags att bryta den hopplöshet som omger oss och påbörja förändringsarbetet. Det spelar stor roll vad vi gör, vi är inte maktlösa om vi gör saker tillsammans. Vi måste skapa ett hållbart livsmedelssystem för såväl djuren, folkhälsan och planeten. Första steget är att montera ned de storskaliga djurfabrikerna en gång för alla. Låter det revolutionerande? Bra, det är meningen. Det är många som inte vill att du ska läsa den här boken. Mäktiga ekonomiska intressen försvarar djurfabrikerna och det system de bygger på, för att kunna fortsätta tjäna pengar. Men vem försvarar djuren, planeten och människors hälsa? Vi har nu möjligheten att göra djurfabrikerna till en mörk parentes av mänsklighetens historia. Om djurfabrikerna växte fram på bara några decennier, varför skulle det inte gå att montera ned dem ännu snabbare? Det är klart att det går, om vi vill.
KAPITEL 1
När djur blev maskiner och djurfabrikerna tog
över landsbygden
SOLEN LYSER GENOM träden och skapar skuggspel över gården. På den frodiga ängen bakom huset mumsar ett par bruna kor på det färska gräset. Bredvid dem går kalvarna på stapplande ben och jagar varandra i en barnslig lek. Doften av hö och frisk jord fyller luften och några fåglar kvittrar rofyllt. Det kacklar inifrån hönsgården och snart kommer några hönor gående nedför stegen. De rör sig över gårdsplanen med skarp blick på jakt efter mat. Borta vid ladugården hörs grymtande ljud från en gris som har trynet djupt ned i jorden. På ryggen har leran torkat till skydd för den känsliga huden.
Sagan om den lyckliga bondgården har upprepats så många gånger att den blivit synonym med verkligheten. Den berättas för oss redan som barn i färgglada bilderböcker och med hjälp av leksaker som ska efterlikna bondgårdar och de djur som bor där. Vi fortsätter sedan att matas med samma berättelse när vi är vuxna, i form av reklamfilmer och bilder från de företag som säljer kött, ägg eller mjölk. Det är en genial lögn, eftersom vi så gärna vill att den ska vara sann. De flesta av oss är också lättlurade i denna fråga eftersom vi så sällan besöker de platser där djuren föds upp för att bli mat. Majoriteten av svenskarna växer idag upp i städer eller i villaområden och de djur vi möter är framför allt katter, hundar och möjligtvis någon stadsduva. En undersökning visar att ungefär hälften av svenskarna inte är i kontakt med några djur alls i sitt dagliga liv. Bland dem som är i kontakt med djur är det bara 3 procent som någonsin möter några av de miljontals djur
som föds upp i djurfabriker runt om i Sverige.1 Vi andra ser sällan en gris eller kyckling. Åtminstone inte levande.
Hur blev det egentligen såhär? Jordbruket har varit grunden för den mänskliga civilisationen i flera tusen år och att människan började använda mark för att producera mat och bränsle anses vara en av de största innovationerna i vår historia. Redan i tidiga civilisationer levde människan nära djur och jordbruket var ett hårt och slitsamt arbete som upptog större delen av dagen. Först under 1800-talet skedde stora förändringar som ledde till att människan började ersättas av maskiner i en industriell revolution. Den ångdrivna skördetröskan uppfanns exempelvis i USA 1871 och kunde göra 100 människors jobb.2 Det är på flera sätt en fantastisk utveckling som lett till att vi kan producera mer med mindre arbetsinsats. Men det får fler konsekvenser än så. Särskilt för djuren, som trots allt inte är maskiner, även om människor ofta behandlar dem som det.
I takt med den industriella revolutionen förändrades jordbruket i grunden, med fokus på att producera livsmedel åt en växande befolkning.3 Mellan åren 1870–1945 ökade befolkningen i Sverige från 4,1 miljoner till hela 6,6 miljoner. För att mätta fler magar med mindre arbetsinsats började jordbruket inrikta sig på effektivitet, och det kretslopp som hade sin grund i den svenska jorden började kräva import av bland annat bränsle, foder och gödsel.4 Jordbrukarna odlade i stort sett samma grödor som tidigare med skillnaden att de i allt högre grad blev foder för djuren i de framväxande djurfabrikerna, istället för mat direkt till människor.5
Under 1930-talet befann sig Sverige i en djup lågkonjunktur med jordbrukskris och hög arbetslöshet som följd. Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) kom därför
till en överenskommelse 1933 som gav upphov till begreppet kohandel. För att Socialdemokraterna skulle få igenom sina krav för att bekämpa den höga arbetslösheten gick de med på Bondeförbundets krav på utökat stöd till lantbruket.6 Tanken var att lantbrukare skulle få samma villkor som arbetarna i städerna. Det blev dock snart tydligt att de små gårdarna inte kunde konkurrera med de stora industrierna som växte fram i städerna. De kunde helt enkelt inte producera tillräckligt billigt och allt fler började flytta från landsbygden in till städerna för att söka arbete i fabrikerna istället.
1947 tog jordbrukspolitiken därför en ny vändning och inriktade sig på att effektivisera produktionen av livsmedel. Små gårdar skulle slås ihop till större för att kunna producera mer mat, billigare. Det infördes förmånliga krediter för den som ville utöka sin verksamhet och lantbrukare som ville ha mer mark gavs rätt till förköp om en granngård blev till salu. Det utlovades också en politisk styrning som skulle innebära stabila inkomster för lantbrukarna genom att garantera priserna på deras produkter.7 Detta var startskottet till byggandet av djurfabriker i Sverige.
Efter hand började djuren stängas in i ladugårdarna för att människor enklare skulle kunna kontrollera hela djurens livscykel.
Då kunde fabrikerna plötsligt bestämma både hur mycket, när och vad djuren skulle äta. I de moderna djurfabrikerna kan dessutom värmen och ljuset kontrolleras för att få djuren att tro att det är vår eller sommar året om. Allt för att de ska värpa fler ägg, producera mer mjölk eller växa snabbare. Människan har också påverkat djurens förmåga att fortplanta sig så att de blir könsmogna tidigare, föder ungar oftare och dessutom får större kullar. Det är en av de viktigaste skillnaderna mellan de djur som idag hålls i djurfabriker och deras vilda förfäder.8 Idag är konstgjord befruktning genom