9789180027083

NÄR KROPPEN SÄGER NEJ

NÄR KROPPEN SÄGER NEJ

Gabor Maté

Översättning av Linn Åslund

© 2023 Gabor Maté

Originalets titel: When the body says no: The cost of hidden stress

Svensk utgåva: © Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se

översättning: Linn Åslund

originalomslag: Two Associates

svensk anpassning: Anton Rosander författarfoto : © Matej Stransky

inlaga: Gustav Schiring

Tryckt hos Scandbook, Falun, 2025 Första utgåvan, första upplagan isbn: 978-91-8002-708-3

Jag tillägnar denna bok minnet av min mor, Judith Lövi, 1919–2001. Och till minnet av dr. Hans Selye, en renässansmänniska från 1900-talet vars vetenskapliga lärdomar och mänskliga visdom fortsätter att ge oss insikter.

Det är inte att vara först med att hitta något, utan att upprätta solida kopplingar mellan det tidigare kända och det hittills okända, som utgör kärnan i vetenskapliga upptäckter. Det är denna sammankopplingsprocess som bäst kan främja verklig förståelse och verkliga framsteg.

hans selye , The Stress of Life

En kommentar till läsaren

Människan har alltid burit på en intuitiv förståelse för att kropp och själ inte går att skilja åt. Men moderniteten har fört med sig en olycklig separation av dem båda; en splittring mellan det vi vet med hela vårt väsen och det som vårt tänkande sinne accepterar som sanning. Av dessa två typer av kunskap är det den senare, och också den mer begränsade, varianten som oftast får övertaget. Detta är något vi alla förlorar på.

Det är därför ett nöje och ett privilegium att för läsaren få presentera de rön inom den moderna vetenskapen som bekräftar de insikter som den uråldriga visdomen ger oss. Det var mitt främsta mål med att skriva den här boken. Mitt andra syfte var att hålla upp en spegel mot vårt stresspräglade samhälle, så att vi kan inse hur vi på otaliga omedvetna sätt bidrar till att skapa de sjukdomar som plågar oss.

Den här boken är inte ett botemedel, men jag hoppas att den kommer att tjäna sina läsare som en katalysator för personlig förändring.

Botemedel kommer utifrån, förändring kommer inifrån. Böcker med enkla botemedel av det ena eller andra slaget – fysiska, känslomässiga, andliga – publiceras varje år. Det var inte min avsikt att skriva ännu en.

Botemedel utgår från att något behöver åtgärdas; medan förändring innebär att man läker – integrerar och skapar helhet – det som redan finns. Även om råd och botemedel kan vara användbara, är kunskap om oss själva och hur våra sinnen och kroppar fungerar ännu mer värdefull. Kunskap som är inspirerad av sökandet efter sanning kan främja förändring. För dem som söker ett läkande budskap, börjar det budskapet på sidan tretton med den allra första fallstudien. Som den

store fysiologen Walter Cannon hävdade: våra kroppar bär på visdom. Jag hoppas att När kroppen säger nej kommer att hjälpa människor att leva efter den inre visdom som finns hos oss alla.

Några av fallbeskrivningarna i denna bok är hämtade från publicerade biografier eller självbiografier av välkända personer. De flesta är hämtade från min kliniska erfarenhet eller från inspelade samtal med personer som har gått med på att bli intervjuade och citerade om sin medicinska och personliga historia. Av integritetsskäl har namn (och i vissa fall även andra omständigheter) ändrats.

För att undvika att göra detta arbete alltför akademiskt för lekmannaläsaren har noter endast använts sparsamt. Referenser för varje kapitel finns i slutet av boken.

Kursivering av text, om inget annat anges, är min egen.

Jag tar gärna emot kommentarer och nås på: gmate@telus.net

1

Bermudatriangeln

Mary var i fyrtioårsåldern, liten till växten och hade ett milt och vördnadsfullt sätt. Hon tillhörde ursprungsbefolkningen och hade varit min patient i åtta år, tillsammans med sin man och sina tre barn. Hon hade ett blygt leende, en tendens till självförnekelse och nära till skratt. När hennes ungdomliga ansikte sprack upp i ett leende var det omöjligt att inte le tillbaka. Mitt hjärta både värms och snörs ihop av sorg när jag tänker på Mary.

Mary och jag hade aldrig talat särskilt mycket med varandra förrän den sjukdom som skulle ta hennes liv först gav sig till känna. Det började med något så oskyldigt som ett sår från en synål på en fingertopp. Det gick månader utan att såret läkte. Problemet visade sig bero på

Raynauds fenomen, där de små artärer som försörjer fingrarna med blod drar ihop sig och hindrar syre från att nå vävnaderna. Detta kan i sin tur leda till kallbrand och tyvärr blev så fallet för Mary. Trots flera sjukhusvistelser och kirurgiska ingrepp bad hon inom ett år om en amputation för att slippa den molande värken i fingret. När hon väl fick sin önskan uppfylld var sjukdomen redan långt gången och inte ens starkt smärtstillande medel kunde ge henne lindring.

Raynauds fenomen kan uppträda självständigt eller i kölvattnet av andra sjukdomar. Rökare löper större risk att drabbas, och Mary hade varit storrökare sedan tonåren. Jag hoppades att hon, om hon slutade, skulle återfå sitt normala blodflöde i fingrarna och efter många återfall lyckades hon till slut. Tyvärr visade sig Raynauds fenomen vara ett förebud om något mycket allvarligare: Mary diagnostiserades med

sklerodermi, en av de autoimmuna sjukdomarna. Bland dem räknas ledgångsreumatism, ulcerös kolit, systemisk lupus erythematosus (SLE) och många andra tillstånd som inte alltid erkänns ha ett autoimmunt ursprung, såsom diabetes, multipel skleros (MS) och möjligen även Alzheimers sjukdom. Gemensamt för dessa sjukdomar är att det egna immunförsvaret angriper kroppen och orsakar skador på leder, bindväv eller nästan vilket organ som helst; det kan vara ögonen, nerverna, huden, tarmarna, levern eller hjärnan. Vid sklerodermi (från grekiskans ”förhårdnad”) leder immunsystemets självmordsattack till förstelning av huden, matstrupen, hjärtat och vävnader i lungorna.

Vad är det som skapar detta inbördeskrig i kroppen? Den medicinska litteraturen förmedlar en uteslutande biologisk syn på saken. I ett fåtal isolerade fall nämns toxiner som orsaksfaktorer, men för det mesta antas genetiska anlag bära ansvaret. Den praktiska utövningen återspeglar detta snävt fysiska tankesätt. Varken specialisterna eller jag, i min roll som Marys husläkare, hade någonsin funderat över vilka av Marys personliga upplevelser som kunde ha bidragit till hennes sjukdom. Ingen av oss hade visat något uttalat intresse för hennes psykiska tillstånd innan sjukdomen bröt ut, eller hur detta påverkade sjukdomsförloppet och dess slutliga utfall. Hennes fysiska symtom behandlades var för sig allt eftersom de uppstod: mediciner mot inflammation och smärta, operationer för att avlägsna nekros och förbättra blodtillförseln, samt sjukgymnastik för att hon skulle återfå rörligheten.

En dag, som på en ingivelse och svar på en intuitiv viskning om att Mary behövde bli lyssnad på, bjöd jag in henne till en timmes möte, så att hon skulle få möjlighet att berätta något om sig själv och sitt liv för mig. När hon började prata var det som en uppenbarelse. Under hennes ödmjuka och försiktiga sätt fanns ett stort förråd av undertryckta känslor. Mary hade blivit misshandlad som barn, övergiven och flyttad från det ena fosterhemmet till det andra. Hon minns hur hon som sjuåring kröp ihop på vinden med sina yngre systrar i famnen medan hennes berusade fosterföräldrar bråkade och skrek nedanför.

”Jag var så rädd hela tiden”, berättade hon, ”men som sjuåring var jag tvungen att beskydda mina systrar. Och ingen beskyddade mig.” Hon

hade aldrig berättat om dessa trauman tidigare, inte ens för sin man som hon varit gift med i tjugo år. Hon hade lärt sig att inte uttrycka sina känslor för någon, oavsett vad de känslorna handlade om. Hon uttryckte dem inte ens för sig själv. Att uttrycka sig, ifrågasätta eller vara sårbar hade under hennes barndom inneburit fara. Att ta hänsyn till andra människors känslor, men aldrig sina egna, var ett sätt att skydda sig själv. Omedveten om att hon själv hade rätt att bli omhändertagen, bli lyssnad på och uppskattad, var Mary fortfarande fast i den roll hon tvingats in i som barn.

Mary beskrev sig själv som oförmögen att säga nej och förklarade att hon tvångsmässigt tog ansvar för andras behov. Hennes största oro kretsade kring hennes man och hennes nästan vuxna barn, och detta fortgick även när hennes sjukdom blev allt allvarligare. Var den systemiska sklerosen hennes kropps sätt att slutligen göra upp med dessa uppoffringar?

Kanske gjorde hennes kropp det som hennes sinne inte klarade av: att kasta av sig det tunga kravet att ständigt sätta andra framför sig själv, som först hade påtvingats barnet och nu var självpålagt den vuxna personen. Jag föreslog detta när jag skrev om Mary i min allra första artikel som läkarkolumnist för The Globe and Mail år 1993. ”När vi har förvägrats att utveckla förmågan att säga nej, kan det sluta med att våra kroppar säger det åt oss”, skrev jag och citerade en del av den medicinska litteratur som diskuterar stressens negativa effekter på immunsystemet.

Tanken att individers sätt att hantera sina känslor kan vara en faktor vid sklerodermi eller andra kroniska sjukdomar är förkastlig för vissa läkare. En specialist på reumatiska sjukdomar vid ett stort kanadensiskt sjukhus skickade ett brev till redaktören där hon riktade svidande kritik mot både min artikel och mot tidningen för att ha tryckt den. Hon menade att jag var oerfaren och inte hade gjort någon research. Att en specialist skulle avfärda kopplingen mellan kropp och själ kom inte som någon överraskning. Dualismen – att dela upp det som är ett i två – präglar alla våra uppfattningar om hälsa och sjukdom. Vi försöker förstå kroppen utan att ta hänsyn till sinnet och vi vill beskriva människor – friska eller sjuka – som om de fungerar isolerat

från den miljö där de utvecklas, lever, arbetar, leker, älskar och dör. Detta är de inbyggda, dolda fördomarna i den ortodoxa läkarvetenskapen. En ortodoxi som de flesta läkare tar till sig under sin utbildning och sedan bär med sig i sin yrkesutövning.

Till skillnad från många andra discipliner har läkarvetenskapen ännu inte tagit till sig en viktig lärdom från Einsteins relativitetsteori: en observatörs position påverkar det fenomen som observeras och påverkar därmed resultatet av observationen. Forskarens omedvetna antaganden både bestämmer och begränsar vad han eller hon kommer att upptäcka. Detta påpekades av den tjeckisk-kanadensiske stressforskaren Hans Selye: ”De flesta människor inser inte till fullo i vilken utsträckning den vetenskapliga andan och de lärdomar som dras av den, beror på forskarnas personliga uppfattningar”, skrev han i The Stress of Life. ”I en tidsålder som i så hög grad är beroende av vetenskap och forskare förtjänar denna grundläggande tanke särskild uppmärksamhet.”1 I denna ärliga och insiktsfulla analys uttryckte Selye, som själv var läkare, en sanning som få personer inser än idag, ett kvarts sekel senare.

Ju mer specialiserade läkare blir, desto mer vet de om en kroppsdel eller ett organ, och desto mindre tenderar de att förstå den människa som kroppsdelen eller organet hör till. De personer som jag intervjuade inför den här boken rapporterade nästan enhälligt att varken deras specialister eller deras husläkare någonsin hade uppmuntrat dem att utforska de personliga, subjektiva delarna av livet. De upplevde snarare att i de flesta av deras kontakter med sjukvården var det en typ av samtal som man avrådde ifrån. När jag talade med mina specialistkollegor om just dessa patienter upptäckte jag att en läkare, även efter många års behandling av en person, fortfarande kunde vara helt okunnig om patientens liv och tillvaro utanför sjukdomens snäva gränser.

I den här boken har jag försökt skriva om stressens effekter på hälsan, särskilt om den dolda stress som har sitt ursprung i våra allra tidigaste upplevelser och som skapar ett mönster som är så djupt och så subtilt att det känns som en del av vårt verkliga jag. Jag har framhållit så många av de tillgängliga vetenskapliga bevis som känts rimligt i ett verk för lekmän, men bokens hjärta utgörs – för mig – av de

individuella berättelser som jag har kunnat dela med mig av till läsarna. Dessa berättelser är också de som kommer att uppfattas som minst övertygande av dem som betraktar sådana bevis som ”anekdotiska”.

Endast en inbiten luddit skulle förneka de enorma fördelar som den noggranna tillämpningen av vetenskapliga metoder har medfört för mänskligheten. Men all information kan inte bekräftas i laboratoriet eller genom statistisk analys. Alla aspekter av ohälsa kan inte reduceras till fakta som verifieras genom dubbelblinda studier och de striktaste vetenskapliga teknikerna. ”Läkarvetenskapen säger oss lika mycket om det meningsfulla i att läka, lida och dö som den kemiska analysen säger oss om keramikens estetiska värde”, skrev Ivan Iljitj i Limits to Medicine. Om vi inte låter mänsklig erfarenhet och förståelse bidra till den accepterade kunskapen kommer vi onekligen att begränsa oss själva.

Vi har förlorat något. År 1892 misstänkte kanadensaren William Osler, en av de största läkarna genom tiderna, att ledgångsreumatism – ett tillstånd som är besläktat med sklerodermi – var en stressrelaterad sjukdom. Idag ignorerar reumatologin i stort sett denna visdom, trots de vetenskapliga bevis som stödjer Oslers antagande och som samlats under de etthundratio år som gått sedan han först publicerade sin text. Det är på det här sättet som det snäva vetenskapliga synsättet har påverkat läkarvetenskapens praktiska utövande. Genom att göra den moderna vetenskapen till den slutgiltiga domaren över våra lidanden har vi blivit alltför angelägna om att förkasta gångna tiders kunskap. Som den amerikanske psykologen Ross Buck har påpekat, var läkarna fram till den moderna medicinteknologins och den vetenskapliga farmakologins genombrott, tvungna att förlita sig på ”placeboeffekter”. För att läkarens åtgärder skulle ha någon verkan måste läkaren lyssna på patienten, utveckla en relation till personen i fråga och även lita på sin egen intuition. Detta är egenskaper som läkare tycks ha förlorat i takt med att vi nästan uteslutande förlitar oss på ”objektiva” mått, teknikbaserade diagnostiska metoder och ”vetenskapliga” botemedel.

Tillrättavisningen som jag fick från reumatologen kom därför inte som någon överraskning. Mer chockerande var ett annat brev till

redaktören några dagar senare – den här gången ett uppmuntrande brev – från Noel B Hershfield, klinisk professor i medicin vid University of Calgary: ”Den nya disciplinen psykoneuroimmunologi har nu mognat till den punkt där det finns övertygande bevis, framförda av forskare från många områden, för att det finns ett nära förhållande mellan hjärnan och immunsystemet … Individens känslomässiga sammansättning, och respons på kronisk stress, kan faktiskt vara orsaken till de många sjukdomar som läkarvetenskapen behandlar men vars [ursprung] ännu inte är känt – sjukdomar som sklerodermi och de allra flesta reumatiska sjukdomar, de inflammatoriska tarmsjukdomarna, diabetes, multipel skleros och flertal andra tillstånd som finns representerade i varje medicinskt specialområde …”

Det överraskande avslöjandet i detta brev var existensen av ett nytt medicinskt område. Vad är psykoneuroimmunologi? Jag fick lära mig att det är inget mindre än vetenskapen om samspelet mellan kropp och själ, den oupplösliga enheten mellan känslor och fysiologi i människans utveckling och genom hela livet, i hälsa och sjukdom. Detta stora, komplicerade ord betyder helt enkelt att denna disciplin studerar de sätt på vilka psyket – det vill säga sinnet och dess känslor – på ett avgörande sätt samverkar med kroppens nervsystem och hur de båda i sin tur utgör en väsentlig länk till vårt immunförsvar. Vissa har kallat detta nya område för psykoneuroimmunoendokrinologi för att visa att den endokrina, eller hormonella, apparaten också är en del av vårt system för helkroppsrespons. Innovativ forskning visar hur dessa kopplingar fungerar ända ner på cellnivå. På det här sättet upptäcker vi den vetenskapliga grunden till det vi har vetat tidigare, men som vi har förlorat.

Många läkare har under århundradenas lopp förstått att känslor är starkt kopplade till uppkomsten av sjukdom eller vägen till tillfrisknande. De forskade, skrev böcker och utmanade den rådande läkarvetenskapliga ideologin, men gång på gång försvann deras idéer, undersökningar och insikter i en slags läkarvetenskaplig Bermudatriangel. Den förståelse för sambandet mellan kropp och själ som tidigare generationer av läkare och forskare hade uppnått försvann spårlöst, som om den aldrig hade existerat.