Staten mot kapitalet
ALEXANDER ERNSTBERGER
Staten mot kapitalet
© Alexander Ernstberger 2025
Mondial
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
form: Gustav Schiring
omslagsfoto: © Thron Ullberg
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025
Första utgÄvan, första upplagan
isbn 978-91-8002-694-9
Den hĂ€r boken Ă€r tillĂ€gnad mina barn, Fred Alexander och Leonie Fiona Elisabet Ernstberger. Ni Ă€r fortfarande smĂ„, men en dag kommer ni att lĂ€sa den hĂ€r berĂ€ttelsen och förstĂ„ varför jag inte var dĂ€r under era första Ă„r. Ăven nĂ€r jag inte kunde hĂ„lla er i handen, fanns ni alltid hos mig â i hjĂ€rtat, i tankarna. Ni ska veta hur Ă€lskade ni alltid har varit.
Tack för att ni finns. Det Ă€r för er som jag aldrig har gett upp âoch för er kommer jag aldrig att sluta kĂ€mpa.
Med all kÀrlek, Pappa
INNEHĂ LL
DEL
DEL II Allt försvinnerâ147
DEL III
Bakom murarnaâ311
DEL IV
Tillbakaâ393
VÀrmdö
22 juli 2021
Det var en av de dÀr sommardagarna man drömmer om. Vindstilla och gassande sol i Stockholms skÀrgÄrd. Efter en helg hos Tinas förÀldrar i Mölnlycke och ett par dagar pÄ Gotland var vi pÄ vÀg ut till havsbandet och hade mellanlandat i mitt gamla barndomshem, familjens sommarstÀlle pÄ VÀrmdö, en plats dÀr jag tillbringat mÄnga hÀrliga somrar.
Tina var höggravid med vÄrt andra barn och lekte nere pÄ stranden med vÄr son Fred, som snart skulle fylla tvÄ. Jag passade pÄ att fylla pÄ vatten i bÄten och gÄ igenom packningen medan jag vÀntade pÄ samtalet frÄn mina advokater.
Jag var faktiskt inte orolig. TingsrÀtten hade friat oss. Alla var överens om att Svea hovrÀtt inte kunde komma fram till nÄgon annan slutsats. Om nÄgra timmar skulle flera Är av kamp och ovisshet vara över. Jag sÄg fram emot att lÀmna allt bakom mig och börja om. Ett nytt kapitel i livet. Det hÀr var dagen som skulle sÀtta punkt för fem Ärs helvete.
Jag hade pratat med Expressens reporter Leif BrÀnnström dagen innan. Han hade frÄgat om stÀmningen i vÄrt lÀger, och eftersom jag kÀnde mig lugn hade jag sagt som det var, att jag inte var orolig, att vi rÀknade med att frias Àven i hovrÀtten. Det vore ju konstigt annars.
»Men vad tror du sjÀlv dÄ?« undrade jag. Han kunde först inte ge ett klart svar och det lÀt lite som att han skruvade pÄ sig, men till sist sa han att jag sannolikt hade rÀtt, vi skulle bli friade.
Tina och jag hade planerat att lÀmna sÄ snart jag fÄtt domen.
Vi skulle ta med mamma och pappa i bÄten, Àta lunch pÄ en nÀrliggande skÀrgÄrdskrog för att fira segern och sedan Äka vidare sjÀlva. Bara Tina, Fred och jag. Vi hade inte ens brytt oss om att ta i land nÄgon packning; vi skulle bara vara dÀr en kort stund, fÄ domen, prata med advokaterna, sedan ivÀg.
Mamma och pappa satt pÄ bryggan med Tina, medan Fred lekte vid stranden i sin gula flytvÀst. Han plaskade i vattenbrynet, helt i sin egen lilla vÀrld.
Klockan började nÀrma sig tio. Jag gick upp frÄn stranden till grÀsmattan och stoppade hörlurarna i öronen. Samtalet med advokaterna hade precis börjat. Marcus Johansson och Olof Malmberg, som hade företrÀtt Allra, var med, liksom mina försvarare
Carl-Johan Malmberg och Slobodan Jovicic.
Vi kallpratade en stund i vÀntan pÄ domen. Klockan hade slagit tio, nÀr som helst skulle den komma.
»VÀnta, nu har jag fÄtt den, hÀng kvar«, sa Slobodan plötsligt.
Hans röst förÀndrades. Jag hörde klickandet av tangenter nÀr han öppnade domen. Alla blev tysta.
»Det hÀr Àr inte bra, grabbar. Ni fÀlls allihopa. Och Alexander, du Àr hÀktad frÄn och med nu.«
Jag stelnade till.
»NÀ, skÀrp dig nu, vad stÄr det egentligen?« frÄgade jag, övertygad om att han mÄste skÀmta.
En av de andra pÄ trÄden fyllde i:
»Det kan ju inte stÀmma, menar du allvar?«
Slobodan tog ett djupt andetag innan han svarade, denna gÄng med en stadig röst:
»Det Àr allvar. De dömer er allihopa. Du fÄr sex Är, Alexander, och du hÀktas frÄn och med nu. David, Johan och Olle döms ocksÄ till fÀngelse.«
Det svartnade för ögonen. Ett plötsligt illamÄende sköljde över
mig, som om jag fĂ„tt ett hĂ„rt slag i magen, och jag kĂ€nde mig spyfĂ€rdig. Tankarna rusade â sex Ă„r?
Jag tittade ner mot stranden. Tina stod dÀr med Fred i famnen och gjorde en frÄgande tumme upp. Jag skakade pÄ huvudet, gjorde tumme ner och ropade: »Sex Är!«
Tina föll ner pÄ knÀ, och allt runt omkring mig exploderade. Mammas skrik, pappa som snabbt lyfte upp Fred, och jag sjÀlv som stod dÀr, förlamad av chock.
Det kÀndes som om jag befann mig utanför min egen kropp, som om jag sÄg allt pÄ avstÄnd. Rösterna omkring mig var bara ett brus. Telefonen lÄg kvar i min hand, och samtalet pÄgick fortfarande, men jag kunde inte fÄ fram ett ord.
Jag avslutade samtalet utan att sÀga nÄgot mer och tittade ner mot stranden. Jag stod kvar en stund pÄ grÀsmattan och försökte samla mig. Livet hade precis slagits i spillror, och samtidigt insÄg jag att allt omkring mig fortsatte som vanligt. Solen sken. VÄgor slog mot stranden. Fred skrattade i pappas famn.
Jag gick ner till Tina, som fortfarande satt pÄ stranden. Hon satt pÄ huk i sanden med hÀnderna pÄ sin stora mage, och pappa stod bredvid och försökte trösta henne medan han höll Fred i famnen.
Hon sÄg upp pÄ mig med rödsprÀngda ögon och sa inget. Mamma höll handen för munnen och bara stirrade pÄ mig, som om hon vÀntade pÄ att jag skulle sÀga att det inte var sant.
PÄ bara nÄgra minuter hade allt förÀndrats.
Men om jag trodde att det inte kunde bli vÀrre, hade jag gravt underskattat vad som vÀntade.
Jag har vandrat en vÀg som fÄ ens kan förestÀlla sig. FrÄn att vara en vanlig kille med stora drömmar till att bli en framgÄngsrik
entreprenör, hyllad och vĂ€lkomnad in i samhĂ€llets finrum. Men framgĂ„ngen kom med ett pris â och stĂ€lld mot staten slutade det med att jag föll. FrĂ„n de högsta höjderna till ett liv pĂ„ Sveriges hĂ„rdaste anstalter.
Jag har sett och upplevt saker som som fĂ„ har gjort. Jag har stĂ„tt i maktens korridorer, dĂ€r man talar om rĂ€ttvisa, och bakom lĂ„sta dörrar, dĂ€r den saknas helt. Det hĂ€r Ă€r min historia â om att bygga bolag, om att vĂ„ga förverkliga sina drömmar och om att stĂ„ upp mot ett system som ibland tycks vĂ€rna sina egna intressen mer Ă€n rĂ€ttvisan.
Det var staten mot kapitalet, och staten satsade allt. Jag fick sex Ă„r i fĂ€ngelse, tio Ă„rs nĂ€ringsförbud och i princip ett ekonomiskt livstidsstraff. Och Ă€ven media â den tredje statsmakten â gjorde sitt för att fĂ€lla mig och för att fallet skulle vara sĂ„ hĂ„rt och sĂ„ obarmhĂ€rtigt som möjligt.
Ăven om jag faktiskt lyckades vinna nĂ„gra ronder sĂ„ var slutresultatet odiskutabelt: Jag förlorade.
Men det hÀr Àr ingen bitter uppgörelse eller ett tillfÀlle för mig att ta hÀmnd, sÄnt ligger inte i min natur. Och jag kÀnner mig heller varken bitter eller hÀmndlysten. Jag vill berÀtta för att jag tror att min historia har nÄgot viktigt att förmedla om hur vi mÀnniskor och vÄrt samhÀlle fungerar, och ibland inte fungerar.
Du som lÀser och har följt historien i nyhetsrapporteringen har sÀkert din egen uppfattning om mig och allt som har hÀnt. Jag vet att bilden av mig som basunerats ut i stora rubriker har varit att jag var den ultimata stekaren, den perfekta ekobrottslingen, killen som köpte Sveriges dyraste villa för pengar han hade stulit av pensionÀrer. Att jag fick vad jag förtjÀnade.
Inget kunde enligt mig vara mer fel.
LÀs, och avgör sjÀlv.
DEL I
Allt Àr möjligt
1
Högtflygande drömmar
a v alla platser mitt liv skulle föra mig, var ett högsĂ€kerhetsfĂ€ngelse nog det sista jag kunde förestĂ€lla mig. Att jag skulle bli företagare, dĂ€remot, var inte alls sĂ€rskilt ovĂ€ntat. BĂ„de mamma och pappa var egenföretagare â och de jobbade dessutom tillsammans. Det gjorde att jag redan i tidig Ă„lder började intressera mig för diskussionerna om företaget som fördes vid middagsbordet. Jag och min bror Edward lyssnade intresserat. Det lĂ€t spĂ€nnande.
Deras kontor lÄg nÀra skolan sÄ vi var ofta dÀr och fick sitta i konferensrummet och göra vÄra lÀxor. PÄ helgerna kunde det vara mÀssor dÀr de stÀllde ut sina produkter. Jag och Edward brukade vara med. Medan mamma och pappa tog emot kunder i sin monter sprang vi runt bland montrarna och utforskade mÀssan. Vi plockade pÄ oss godis, ballonger och giveaways frÄn utstÀllarna och utforskade mÀssan pÄ egen hand.
Jag introducerades successivt till företagandet och tog med tiden allt större del i de samtal som stĂ€ndigt fördes hemma. Och istĂ€llet för att behandla mig som ett barn tog de sig tid att förklara. De ville att jag skulle förstĂ„ â och snart började de ocksĂ„ frĂ„ga vad jag sjĂ€lv tĂ€nkte. Jag lĂ€rde mig tidigt att pengar inte bara kommer, man mĂ„ste jobba för dem.
Vi bodde pĂ„ Tysta gatan, en liten undanskymd gata inklĂ€md mellan KarlavĂ€gen och LĂŒtzengatan. MĂ„nga tror att alla pĂ„ Ăstermalm bor i dyra bostadsrĂ€tter, men vi, precis som flera av mina kompisar, vĂ€xte upp i en hyresrĂ€tt. Vi hade det vi behövde,
men inga överdrifter. Det var en trygg och kĂ€rleksfull uppvĂ€xt âmen den byggde helt pĂ„ att vĂ„ra förĂ€ldrar alltid jobbade. De kom hem sent om kvĂ€llarna och var ofta bortresta med jobbet â till mĂ€ssor, kunder, fabriker i Kina. DĂ„ var det mormor som tog hand om oss.
Det var en sorgfri och rolig tillvaro. Mycket tack vare min tre Ă„r yngre bror, Edward. Ăven om vi slogs ibland, som bröder gör, sĂ„ var vi alltid bĂ€sta vĂ€nner. Vi gjorde det mesta tillsammans under hela barndomen. Vi var lika till utseendet, men olika som personer. BĂ„da vinnarskallar, men eftersom vi hade olika intressen blev det sĂ€llan nĂ„gon rivalitet.
Husen i vĂ„rt kvarter satt ihop med en rad innergĂ„rdar, och jag och Edward klĂ€ttrade över staket och murar för att kunna springa mellan gĂ„rdarna. DĂ€r trĂ€ffade vi andra barn, lekte, spelade boll och hittade pĂ„ en hel del bus. Vi cyklade runt Karlaplan, Tessinparken och GĂ€rdet, ofta sjĂ€lva redan i lĂ„g Ă„lder. Stadsbilden var en helt annan dĂ„ â inte alls lika hĂ„rd eller otrygg som idag. Vi behövde inte vara rĂ€dda för att bli rĂ„nade eller överfallna pĂ„ vĂ€g till skolan. VĂ„ra kvarter var trygga familjeomrĂ„den.
Som liten var jag en riktig nörd. Jag fastnade tidigt för flygplan âkanske inte sĂ„ konstigt, med tanke pĂ„ att pappa började sin bana som flygingenjör. Jag började bygga byggsatser.
Att bygga modellflygplan var ett hantverk. Det kunde ta en mĂ„nad att förvandla en lĂ„da med pinnar till nĂ„got som faktiskt kunde flyga. NĂ€r konstruktionen var klar tĂ€ckte jag vingarna med krympfilm, installerade motor och servon. Det var rĂ€tt avancerat â lĂ„ngt ifrĂ„n dagens drönare med GPS och gyrostabilisering. Allt var manuellt. Men radiostyrt.
Jag sparade varje krona av veckopengen till nya delar â servon, motorer, elektronik. Sedan tog jag planen till GĂ€rdesfĂ€ltet, startade motorerna och flög. Ofta i bara nĂ„gra minuter. För lika ofta kraschade planen kort efter start, och dĂ„ var det bara att börja om frĂ„n början. Tillbaka till ruta ett.
Det var en ganska ensam hobby. Men sÄ kom jag över ett informationsblad frÄn Lidingö Modellflygklubb. Klubben hade en liten stuga invid Kyrkviken dÀr de höll byggkvÀllar varje torsdag, sÄ efter skolan tog jag mig dit och satt och byggde flygplan med andra entusiaster.
Ăven om det var pappa som hade lett in mig pĂ„ flygintresset, var det mamma som engagerade sig mest i att fĂ„ det att funka. Det var hon som skjutsade mig till klubben, vecka efter vecka. Hon sĂ„g hur mycket det betydde för mig â och hon tog det pĂ„ allvar.
De flesta i klubben var Ă€ldre gubbar â ofta pensionerade SAS-piloter â men jag trivdes. Det var kul att fĂ„ sitta med, lyssna, stĂ€lla frĂ„gor och ta del av deras erfarenheter frĂ„n att flyga pĂ„ riktigt. Jag var tolv. De var i pensionsĂ„ldern. Men vi hade ett gemensamt intresse.
Flygplansbyggandet lĂ€rde mig tĂ„lamod. Att saker tar tid. Att det Ă€r okej att krascha â sĂ„ lĂ€nge man Ă€r beredd att bygga upp igen.
Jag tror att min uppvĂ€xt styrde in mig pĂ„ entreprenörsbanan redan som liten. Jag var företagare lĂ„ngt innan jag ens visste vad ordet betydde â och dĂ€r har jag utan tvekan blivit prĂ€glad av mina förĂ€ldrar.
PĂ„ vĂ„rt lantstĂ€lle ute pĂ„ VĂ€rmdö erbjöd jag grannarna trĂ€dgĂ„rdstjĂ€nster â klippa grĂ€smattan, tvĂ€tta bilen, vad som helst egentligen. Jag sĂ„lde jultidningar, precis som mĂ„nga andra barn, men jag tog det ett steg lĂ€ngre. Om jag Ă€ndĂ„ cyklade runt och knackade dörr â varför nöja mig med att sĂ€lja för bara ett företag?
Jag jobbade för tre samtidigt. DÄ hade jag fler produkter att sÀlja.
En komparativ fördel var att jag lyckades komma Ät den hem-
liga postkoden â den brevbĂ€rarna anvĂ€nde för att komma in i alla portuppgĂ„ngar. Den var guld vĂ€rd.
Och det var inte bara tidningar i katalogerna. Det fanns böcker, filmer, sĂ€llskapsspel, souvenirer. En av mina storsĂ€ljare var Titanic â pĂ„ VHS. NĂ€r allt skulle hĂ€mtas ut frĂ„n posten fick jag be mamma om skjuts. Vi fick Ă„ka flera gĂ„nger för att fĂ„ plats med allt. Mitt pojkrum, som jag delade med Edward, sĂ„g ut som paketutlĂ€mningen i en tobaksbutik. Och jag tjĂ€nade bra med pengar.
Jag sĂ„lde ocksĂ„ majblommor. Jag gick i sexan, och varje elev förvĂ€ntades sĂ€lja en lĂ„da. Jag bestĂ€llde flera. NĂ€r mina kompisar kom över för att hitta pĂ„ nĂ„got, gav jag dem lĂ„dorna och tog med dem till FĂ€ltöversten för att sĂ€lja â utan provision. Det var kanske inte helt schysst, men jag var tolv Ă„r, affĂ€rsman i miniformat.
Varenda krona jag tjÀnade gick till nya delar till mina radiostyrda modeller: motorer, servon, byggsatser. Det var dyra grejer, men jag betalade det mesta sjÀlv.
Mycket kretsade kring flygplan. Jag ville bli stridspilot. Eller flygingenjör.
Jag hÀngde ofta pÄ Wentzels Hobby pÄ Regeringsgatan. AffÀren finns inte lÀngre, men dÄ var den ett paradis för nördiga hobbyentusiaster. Jag brukade cykla dit efter skolan. De som arbetade dÀr tyckte nog att jag var stans frÄgvisaste unge.
Till slut fick jag börja jobba extra i butiken. Jag förenade nytta med nöje. NĂ„gon lön fick jag inte, men jag fick plocka produkter ur sortimentet som betalning â och det var exakt det jag var ute efter.
Jag började ocksĂ„ sĂ€lja saker via Gula Tidningen, men insĂ„g snart att det fanns mer att tjĂ€na pĂ„ att köpa dĂ€r â och sĂ€lja vidare pĂ„ Blocket, dĂ€r man kunde ta mer betalt. Jag köpte oftast tekniska prylar jag hade lite koll pĂ„ - trĂ€dgĂ„rdsverktyg, datorer, servrar - och sĂ„lde dem vidare med förtjĂ€nst.
Jag tror det var dÀr nÄgonstans jag nÄdde min grÀns. NÀr jag började leta upp begagnade amerikanska motorbÄtar pÄ eBay,
översatte annonserna, lade pÄ ett pÄslag och publicerade dem pÄ Blocket. Jag hade stenkoll pÄ modeller, marknadspriser och vad som var attraktivt pÄ hemmamarknaden.
Och det funkade. FörfrÄgningarna trillade in nÀstan direkt.
Problemet uppstod nĂ€r mejlkommunikationen skulle övergĂ„ till telefonsamtal â och det gick upp för köparna att sĂ€ljaren som ville ha handpenning för att lösa importen var ⊠tretton Ă„r gammal. DĂ€r sprack den affĂ€ren.
Jag gick pĂ„ Carlssons skola, som dĂ„ lĂ„g i en mindre fastighet pĂ„ Nybergsgatan. NĂ„gra Ă„r senare flyttade skolan till betydligt större lokaler pĂ„ Kommendörsgatan, dĂ€r den fortfarande ligger. Jag gillade skolan, men trivdes aldrig riktigt i grupparbeten. Ogillade att prata inför klassen. Jag föredrog att jobba sjĂ€lv â klarade mig bĂ€ttre sĂ„. LĂ€tt för att lĂ€ra, men lite egen.
Jag var dedikerad till mina intressen och trivdes med att vara för mig sjĂ€lv. Pinsamt nog kretsade det mesta kring flyg Ă€nda upp i högstadiet. Men nĂ„gonstans dĂ€r skiftade fokus. Intresset vĂ€xlade över till datorer och programmering. Parallellt med det fastnade jag för nyheter och politik. Det gjorde mig brĂ„dmogen â ibland kanske lite för mycket. En besserwisser, om du frĂ„gar vissa.
Pappa har alltid varit tydlig med en sak: utbildning. Jag och min bror skulle bli civilingenjörer eller lÀkare. GÀrna bÀst i skolan. Helst studera pÄ KTH. SjÀlv var jag instÀlld pÄ att bli flygingenjör, precis som han. Pappa lÀrde oss att Äka skidor, spela tennis och köra bÄt pÄ somrarna. Och sÄ lÀnge det handlade om nÄgot han sjÀlv kunde relatera till, var han vÀrldens bÀsta coach.
Men han hÀngde inte riktigt med i utvecklingen. Han gillade att prata om hur han programmerade hÄlkort pÄ KTH och simulerade