FEBRUARI 2023
JAG
Det ringer pĂ„ dörren. Klockan Ă€r strax före halv tre pĂ„ eftermiddagen och jag vĂ€ntar varken besök eller leverans. Jag reser mig frĂ„n soffan. Kan det vara min man som kommit för att överraska mig, trots att han inte ens besvarade mitt âHappy Valentineâsâ-meddelande imorse? Ăven om alla hjĂ€rtans dag inte Ă€r lika stort i Tyskland som i exempelvis USA blev jag pĂ„mind om den nĂ€r jag var och handlade tidigare idag. Rosor och hjĂ€rtformade chokladaskar. Ballonger. Allt i rött. Men jag har inte sĂ„ stort hopp om att fĂ„ nĂ„gon gĂ„va sjĂ€lv. Min man Ă€r inte mycket för att fira högtider. Det Ă€r löjligt i hans ögon âöverdrivet och onödigt.
NĂ€r jag gĂ„r mot dörren ringer porttelefonen Ă€nnu en gĂ„ng. Det skulle sĂ„klart kunna vara ett stressat bud som inte fĂ„tt svar frĂ„n grannen â eller, tĂ€nk om det faktiskt Ă€r ett blombud till mig? Jag har mĂ„nga gĂ„nger sagt att blommor Ă€r överskattade och för dyra eftersom de vissnar sĂ„ fort. Trots det stĂ„r det en bukett pĂ„ matbordet som jag i slutĂ€ndan köpte till mig sjĂ€lv. Jag kan inte lĂ„ta bli att kĂ€nna mig hoppfull nĂ€r jag lyfter pĂ„ luren.
âPolizei. WĂŒrdest du mich bitte reinlassen?â sĂ€ger en kvinnlig stĂ€mma.
Vad sa hon? Po-vadÄ? Post, eller? Hon mÄste ha sagt att hon kommer frÄn Posten.
âSorry?â sĂ€ger jag misstĂ€nksamt. âDo you speak English?â
âIâm from the Policeâ, svarar kvinnan.
Mitt hjÀrta slÄr allt hÄrdare i bröstkorgen. Den bekanta kylan slÄr sig ner genom min kropp som en blixt. Som om den aldrig riktigt lÀmnat.
Tankarna gÄr först till min man: kan det ha hÀnt honom nÄgot? Har han hamnat i slagsmÄl, eller gjort nÄgot Ànnu vÀrre, och gripits? Sedan tillÄter jag mig sjÀlv att tÀnka det vÀrsta: Àr historien pÄ vÀg att upprepa sig? TÀnk om det finns narkotika i kÀllaren. Vi har ett förrÄd hÀr ocksÄ. Helvete. Det hÀr fÄr inte ske. Inte igen.
âCan you please let me in?â upprepar kvinnan.
Paniken slÄr till med full kraft. Han kan vÀl omöjligen vara sÄ dum eller okÀnslig att han riskerar vÄrt förhÄllande och mitt liv, Ànnu en gÄng?
26 JUNI 2022
JAG Solen S S trÄlar trÀnger sig in mellan persiennerna. I den lilla lÀgenheten i Stockholm som jag kan kalla min i ett par veckor till har jag överblick över nÀstan allt jag Àger sÄ fort jag slÄr upp ögonlocken. Mitt liv Àr Äterigen pÄ vÀg att packas ner i resvÀskor och flyttkartonger. Snart, men inte Àn. Jag vill hÄlla kaoset borta sÄ lÀnge som möjligt, men ocksÄ se till att vara ute i god tid. Jag slÄr pÄ tv:n, kliver ur sÀngen och gÄr in i köket för att förbereda en kopp kaffe. Att packa Àr ingenting som jag ser fram emot.
Som barn behövde jag lyckligtvis inte genomgĂ„ sĂ€rskilt mĂ„nga flyttar, men inte heller spenderades hela min barndom i ett och samma hem. NĂ€r jag var sju Ă„r separerade min mamma och pappa, och flyttade till varsin lĂ€genhet i samma omrĂ„de, för att turas om att ta hand om mig. Varje söndag packade jag en resvĂ€ska med allt jag kunde tĂ€nkas vilja ha och behöva under de kommande sju dagarna â inte för att det var nödvĂ€ndigt, utan förmodligen för att jag ville kĂ€nna nĂ„gon typ av kontroll över situationen och möjligtvis ha tillgĂ„ng till mina favoritplagg. Varje söndag kunde jag kĂ€nna en kĂ€nslostorm röra sig inombords. Saknad och lĂ€ngtan. Ledsamhet och glĂ€dje. Splittring â det Ă€r ett bra ord. Jag ville vara pĂ„ bĂ„da platser, i bĂ„da
mina rum, i bÄda mina förÀldrars sÀllskap, men det var sÄklart omöjligt. Först i vuxen Älder insÄg jag att det mÄste vara dÀr min separationsÄngest har sina rötter.
Nu kĂ€nner jag den igen nĂ„gonstans djupt dĂ€rinne, trots alla Ă„r som gĂ„tt. Jag tar ett djupt andetag, och försöker pĂ„minna mig sjĂ€lv om allt det bra som vĂ€ntar. Den nya lĂ€genheten i DĂŒsseldorf Ă€r dubbelt sĂ„ stor som den hĂ€r. En tvĂ„a pĂ„ sextiosex kvadratmeter. Jag ser fram emot att kunna förflytta mig mellan olika rum och fĂ„ lite miljöombyte â Ă€ta frukost i ett rum, titta pĂ„ film i ett annat och sova i ett tredje. Tillsammans med min man.
Han befinner sig nu pĂ„ en öppen anstalt utanför DĂŒsseldorf, dĂ€r han avtjĂ€nar det sex och ett halvt Ă„r lĂ„nga straff som den svenska tingsrĂ€tten dömde honom till för grovt narkotikabrott. Hans förflyttning utanför vĂ„rt lands grĂ€nser skedde eftersom han Ă€r tysk medborgare och blev utvisad frĂ„n Sverige med femton Ă„rs inreseförbud. Min sker för att fĂ„ vara nĂ€rmare honom.
Att bo pÄ en mindre yta har dock hjÀlpt mig att kÀnna mig trygg utan honom hemma. Det har varit skönt att kunna ha uppsikt över ytterdörren var jag Àn befunnit mig i den lilla ettan. à tminstone fram till förra november. Aldrig förr har jag varit sÄ rÀdd. Den kvÀllen, dÄ jag var hemma och stÀdade, hörde jag plötsligt tre bestÀmda knackningar och nÀrmade mig titthÄlet.
NÀr min blick inte mötte nÄgot annat Àn ett becksvart mörker tjöt varningsklockorna inom mig alarmerande. HjÀrtat rusade. Jag smög baklÀnges igenom lÀgenheten och undrade vart jag skulle ta vÀgen om nÄgon ville mig illa. Jag bor pÄ sjÀtte vÄningen, i en byggnad utan nÄgra riktiga balkonger, sÄ att hoppa eller klÀttra vore ingen bra idé. Tanken pÄ att vara fast i mitt eget hem utan flyktvÀg lamslog mig.
Dagen dÀrpÄ skaffade jag larm. Installatören förklarade att
det inte Àr helt ovanligt att inbrottstjuvar rekar innan de gÄr till riktig handling. Att i princip fÄ min oro bekrÀftad fick mig absolut inte att mÄ bÀttre. Det kÀndes som att jag illa tvunget fick gÄ omkring och vÀnta pÄ att nÄgot skulle hÀnda igen.
Mycket riktigt, omkring en vecka senare och betydligt senare pÄ kvÀllen nÀr jag lÄg halvnaken i sÀngen redo att sova, var det nÄgon som ryckte i mitt dörrhandtag. Om jag var rÀdd den första gÄngen sÄ var det ingenting i jÀmförelse med hur jag kÀnde i denna stund. Jag for upp ur sÀngen med tÀcket virat omkring mig och larmade direkt via appen i min telefon. En liten lampa pÄ kameran ovanför badrumsdörren tÀndes kort dÀrefter och genom högtalaren intill informerade en kvinnlig röst om att hon kunde se sÄvÀl som höra mig.
Jag förklarade situationen och tÀnkte samtidigt, som sÄ mÄnga andra tjejer i utsatta lÀgen förmodligen gör, att det vÀrsta tÀnkbara vore att bli vÄldtagen. Jag drog snabbt pÄ mig ett par mjukisbyxor för att pÄ nÄgot sÀtt skydda mig sjÀlv.
Jag mĂ„ vara traumatiserad och fortfarande ha en slĂ€ng av PTSD. Jag mĂ„ vara lĂ€ttskrĂ€md och i vissa lĂ€gen kanske till och med paranoid â men jag kan omöjligen ha inbillat mig detta. Kvinnan uppmanade mig att larma 112, men nĂ€r polisen i luren bad mig att nĂ€rma mig dörren och titthĂ„let vĂ€grade jag. Jag vĂ„gade inte.
âVad Ă€r du rĂ€dd för?â frĂ„gade han.
Att andas för högt? Att mina rörelser skulle ses eller höras utifrÄn? Att nÄgon skulle bryta upp dörren och skada mig?
Allt. Polisen ville inte skicka nÄgon patrull, men ett par vÀktare frÄn larmbolaget kom efter en stund. De sökte igenom byggnaden och omrÄdet omkring men fann ingen misstÀnksam. Jag har ingen aning om vem eller vilka det kan ha varit, men jag fruktade att det kunde vara nÄgon med koppling till min man.
Potentiellt nĂ„gon han kunde ha gjort sig ovĂ€n med pĂ„ anstalten. Han har alltid sagt att han inte har nĂ„gra ovĂ€nner â men det Ă€r inget jag har vĂ„gat lita pĂ„ helt och hĂ„llet.
SkĂ€rmen pĂ„ min telefon lyser upp. Det Ă€r min man. Det Ă€r söndag och han har tillĂ„tits permission, vilket Ă€r anledningen till att han kan ringa. Sedan ett par mĂ„nader tillbaka har han en Iphone vilket Ă€ntligen möjliggör för oss att se varandra varje gĂ„ng vi pratar â till skillnad frĂ„n alla föregĂ„ende Ă„r med snĂ„la tio minuters röstsamtal per vecka eller femton minuter per mĂ„nad, beroende pĂ„ vilken anstalt han har befunnit sig pĂ„. Hur surrealistiskt det Ă€n mĂ„ lĂ„ta, sĂ„ har detta varit vĂ„r verklighet under större delen av vĂ„r relation.
NÀr vi trÀffades 2018 fick han mig direkt pÄ fall, med sina bruna ögon och sitt vita leende. Hans vÀlbyggda kropp som var prydd med tatueringar bidrog till hans mystik, men med charm överöste han mig med kÀrlek. Det lÀnge drömlika livet jag hade levt i Dubai sedan fem Är tillbaka suddades ut nÀr han plötsligt hÀgrade framför mina ögon. Distansen mellan min vardag dÀr och hans hemma i Stockholm axlade vi utan nÄgra större problem, men den begrÀnsade tiden tillsammans var frustrerande. Sex mÄnader pÄ varsitt hÄll fick vara nog och flytten hem till Sverige kÀndes sjÀlvklar. Allt jag ville var att vakna upp med hans kropp intill min och lÄta hans trygga armar omfamna mig till sömns varje kvÀll.
Jag tog för givet att flytten hem skulle innebÀra att vi skulle fÄ en vardag tillsammans, att jag inte skulle behöva sakna honom. Men efter bara tvÄ mÄnaders samboliv raserades allt. Luften pyste ur lyckoballongen pÄ bara nÄgon minut. Bubblan och drömmen sprack. Mitt liv gick likasÄ itu.
Efter att min man greps upptÀckte polisen nÀmligen tretton kilo amfetamin som min man förvarat i vÄrt kÀllarförrÄd, utan
min vetskap. I nittionio dagar gick jag runt som en vÄlnad och var inget annat Àn en siffra innanför systemets hÄrda vÀggar. KÀnslan av att vara isolerad frÄn omvÀrlden slÀckte nÀstan livsgnistan inom mig. Aldrig ville jag sluta leva, men i viss mÄn kÀndes det sÀllan som att jag levde.
Nu har det gÄtt tre Är. Tre Är av saknad. Tre Är av lÀngtan. Breven som kommit till mig via diverse brevbÀrare pÄ nÀstintill daglig basis har förmodligen gett mig liknande kickar som dem pillertrillare fÄr av droger. Orden han skrivit med blÀck pÄ papper har varit mitt syre. Religiöst har jag lÀst och skrivit tillbaka precis varje kvÀll innan jag slutit mina ögon. Som en daglig ritual har jag i detalj sammanfattat mitt dygn och inkluderat foton frÄn dagen. Jag har gjort allt i min makt för att han ska kÀnna sig inkluderad och Àlskad.
I normalfallet tillĂ„ts intagna pĂ„ anstalt veckovisa besök av nĂ€rstĂ„ende dĂ€r man kan fĂ„ ses pĂ„ tu man hand i avskildhet, men pĂ„ grund av pandemin drogs samtliga besök in vilket resulterade i att vi bĂ„da tvingades in i ett ofrivilligt celibat. Vi fick inte ses face-to-face, Ă€n mindre omfamna varandra eller hĂ„lla hand. Ingen kroppskontakt. Inte ens ögonkontakt. Inga besök whatsoever â pĂ„ tvĂ„ Ă„r. Det var med andra ord en prövning jag allra helst hade sluppit. Men vi klarade oss igenom det, och nu, nu Ă€r en normal vardag inte lĂ„ngt borta.
Jag besvarar hans samtal.
âHej, baby!â sĂ€ger jag.
âHej, min kĂ€rlek! Du ligger fortfarande i sĂ€ngen ser jag.â
âJa, jag vaknade för en liten stund sedan sĂ„ jag tar det lugnt â kollar Nyhetsmorgon, dricker kaffe och ska snart gĂ„ upp igen för att göra frukost.â
Han sÀnker plötsligt telefonen mot marken. Jag ser inget annat Àn hans Nikesneakers och den mörka asfalten kring hans fotsteg.
âHallĂ„? Vad gör du?â frĂ„gar jag.
âNej, inget. Jag ska pĂ„ spa nu. Jag ringer dig senare.â
Jag kÀnner genast en blytung klump i magen. VadÄ spa? Varför filmar han plötsligt marken? Vad fan Àr det frÄgan om?
Han beter sig fett skumt.
âSpa? Du mĂ„ste skĂ€mtaâ, sĂ€ger jag och kĂ€nner Ă„ngesten sprida sig i mitt bröst.
âVarför skulle jag skĂ€mta om det? FĂ„r jag inte gĂ„ pĂ„ spa eller?â sĂ€ger han ifrĂ„gasĂ€ttande.
âDu beter dig sĂ„ konstigt just nu. Vem ska du pĂ„ spa med?â frĂ„gar jag.
âMĂ„ste du veta precis allt? Du Ă€r riktigt jobbig nĂ€r du Ă€r sĂ„ hĂ€r frĂ„gvis. Det förstör mitt humör. Vi hörs sen.â
âMen snĂ€lla âŠâ
Det blir tyst. Jag stirrar pÄ skÀrmen. Han la pÄ.
Han har suttit inspĂ€rrad i tre Ă„r. Jag förstĂ„r att han mĂ„ste fĂ„ göra sin egen grej, planera sin permission som han vill, och för första gĂ„ngen pĂ„ lĂ€nge fatta egna beslut rörande sina dagar âmen kan han inte bara kommunicera ordentligt sĂ„ att jag slipper tampas med dessa överjĂ€vliga hjĂ€rnspöken?
De senaste tre mÄnaderna som han tillÄtits permission har han varit ute nÄgra timmar varje helg och haft tillgÄng till en telefon med sociala medier. TÀnk om han trÀffat en annan tjej?
Jag vill verkligen inte tÀnka sÄ hÀr, men jag kan inte hjÀlpa det. Han har alltid sagt att jag Àr den vackraste tjejen som finns i hans ögon, men han har ju knappt sett nÄgon annan pÄ tre Är.
Det Àr klart att det Àr lÀtt att sÀga det nÀr inga frestelser finns.
Jag ringer upp honom.
âJa, hallĂ„?â sĂ€ger han.
âLĂ€gg inte pĂ„ sĂ„ dĂ€râ, sĂ€ger jag och brister ut i grĂ„t.
âNej, men förstör inte mitt humör dĂ„. Vad Ă€r det med dig?
Jag Ă€r ute frĂ„n anstalten nĂ„gra timmar och vill njuta av min dag. Jag pallar inte med nĂ„got drama.â
âJag förstĂ„r det. Jag tyckte bara att allt du sa och gjorde var sĂ„ mĂ€rkligt. Vem Ă€r det som du ska pĂ„ spa med?â
âBörja inte nu igen! Sluta vara sĂ„ kontrollerande. Det Ă€r inte suntâ, sĂ€ger han.
âMen snĂ€lla, det dĂ€r Ă€r sĂ„ orĂ€ttvist. Det Ă€r en helt normal frĂ„ga. Som om du inte hade frĂ„gat mig detsamma om det var ombytta roller?â sĂ€ger jag frustrerat.
âAlexâ, sĂ€ger han. âĂr du nöjd nu?â
Jag tÀnker att det rimligen Àr en nÀra vÀn till honom, men tekniskt sett skulle det ju Àven kunna vara en tjej.
âOkej, var Ă€r han dĂ„?â frĂ„gar jag.
âBredvid mig sĂ„klart. Vi ska gĂ„ in nu sĂ„ jag behöver lĂ€gga pĂ„.â
Jag övervÀger att nöja mig med den informationen, men Ängestmonstret hÀrjar fortfarande inom mig.
âLĂ„t mig sĂ€ga hej till Alexâ, klĂ€mmer jag ur mig.
I samma ögonblick Ängrar jag mig lite och kvider. Min mans min Àndras. Jag kan se pÄ honom att han tycker att jag gick för lÄngt nu. Han ser lack ut.
âHĂ€r Ă€r Alex. Alex sĂ€g hej till min paranoida tjej.â
VĂ€nnen vinkar i bakgrunden.
âHej Alex! Ha det sĂ„ trevligt pĂ„ spatâ, sĂ€ger jag blygsamt.
âVi hörs senâ, suckar min man och lĂ€gger pĂ„.
Jag slÀnger telefonen Ät sidan och borrar in huvudet i kudden. Fan. Förr var jag aldrig svartsjuk eller kontrollerande. Jag brukade vara cool, calm and collected. Ha is i magen. Men inget Àr som förr. NÄgra tÄrar gör mig snabbt sÀllskap. NÀr jag vÀl lyckats samla mig har kaffet som stÄtt pÄ nattduksbordet hunnit bli ljummet. Jag sneglar pÄ koppen i min hand, en av
de tvÄ matchande jag köpte nÀr vi flyttade in tillsammans, och lÀser: I love you more.
TIMMAR INNAN GRIPANDET
29 APRIL 2019
POJKVĂNNEN
n Àr han kör in pÄ gatan vid fightgymmet i Vasastan ser han en ficka precis utanför entrén. Perfekt. Han parkerar bilen och kollar pÄ klockan som visar 09:41. Insikten om att det inte finns tillrÀckligt med tid för att köpa en kaffe smÀrtar hans medvetande. Det hade suttit fint. Han gÄr ur bilen och ser en annan kille nÀrma sig gymmet. Deras blickar möts och den andra killen höjer ena handen. Han besvarar vinkningen, öppnar dörren till baksÀtet för att ta sin vÀska, och lÄser. Det Àr skönt ute. Man kÀnner att vÄren Àr hÀr och att sommaren Àr pÄ ingÄng. NÀr han nÄr fram till dörren till gymmet öppnas den av nÄgon annan som har samma tajming.
âTackâ, sĂ€ger han och nickar.
VĂ€l inomhus gĂ„r han nerför trappan. PĂ„ vĂ€ggarna som omringar honom hĂ€nger mĂ„lningar av olika fighters. NĂ„gra av dem Ă€r hans vĂ€nner. Gymmet ligger pĂ„ kĂ€llarplan och det första man möts av â annat Ă€n lukten av gummi, svett och testosteron â Ă€r en reception och ett golv fullt av mattor. DĂ€r finns en mindre oktagon och runt hörnet ett gĂ€ng löpband, motionscyklar och vikter. Han gĂ„r in i herrarnas omklĂ€dningsrum och hĂ€lsar pĂ„ grabbarna med ett ljudligt handslag efter det andra. Snabbt byter han om till en T-shirt och ett par tights.
Klockan Àr 09:55 och han skyndar ut till mattorna för morgonens grupptrÀning.
Mixed Martial Arts Ă€r ingen sport för de svaga, men honom passar det onekligen som handen i MMA-handsken. Han praktiskt taget lever för den. MMA Ă€r ingen hobby â det Ă€r en livsstil. För att nĂ„ framgĂ„ng rĂ€cker det inte med ett par minuters trĂ€ffsĂ€kra slag och sparkar, utan det krĂ€ver otaliga timmar, dagar, veckor och ofta mĂ„nader av trĂ€ning, diet och deff innan det Ă€r dags för showtime. Adrenalinet som pumpar nĂ€r man hör en hungrig publik i vĂ€ntan pĂ„ slakt Ă€r sinnessjuk. Det krĂ€ver ett iskallt och fokuserat sinne. I hans huvud finns ingen rĂ€dsla. Med siktet instĂ€llt pĂ„ vinsten ser han inget annat.
NĂ€r trĂ€ningen Ă€r över gĂ„r han nöjt tillbaka till omklĂ€dningsrummet, hĂ€nger av sig sina genomblöta klĂ€der i nĂ€rheten av sitt skĂ„p, greppar sin handduk och tvĂ„l och rör sig sedan i sina tofflor mot duscharna. I omklĂ€dningsrummet tuggas alltid en hel del grabbsnack och det dras mĂ„nga skĂ€mt â gĂ€rna om varandra men mestadels om trĂ€ning, UFC, och diverse tĂ€vlande fighters.
Nyduschad, frÀsch och pÄklÀdd, plockar han ut sin ryggsÀck ur skÄpet och tar sÀllskap med nÄgra av de andra killarna till en nÀrliggande mataffÀrs deli. Han spanar in menyn, bestÀller dagens lunch och sÀtter sig med de andra pÄ uteserveringen. Enkla bord och stolar i trÀ. Solen ligger pÄ och det Àr helt vindstilla. Han kollar pÄ klockan som nu Àr strax efter tolv och tÀnker att han faktiskt har rÀtt gott om tid, Àn sÄ lÀnge.
NÀr tallriken Àr tom lutar han sig tillbaka, skjuter upp solglasögonen pÄ huvudet och kÀnner solens strÄlar i sitt ansikte. Han njuter för ett ögonblick. Grabbarna pratar pÄ medan han Àr nÀra att slumra till, men klockan tickar och det Àr dags att röra pÄ sig.
âOkej grabbar, jag mĂ„ste dra. Vi ses pĂ„ trĂ€ningen imorgon.
Ha det bra!â sĂ€ger han och börjar gĂ„ mot bilen.
Han öppnar telefonen, klickar sig fram till de senaste samtalen och ringer upp Baby. TvÄ signaler hörs, följt av hennes röst:
âHej, Ă€lskling!â
âHej, baby! Vad gör du?â frĂ„gar han.
âJag sitter pĂ„ balkongen och jobbar lite â ska strax börja göra mig i ordning. Min chef hĂ€mtar upp mig om en timme eller sĂ„. Vi ska pĂ„ det dĂ€r mötet med produktionsbolaget som jag berĂ€ttade om hĂ€romdagen âŠâ
âJa, just detâ, svarar han nĂ„got distraherat.
âVad gör du sjĂ€lv? Hur var trĂ€ningen?â frĂ„gar hon.
âTrĂ€ningen gick bra. Jag kĂ€kade nyss lunch med nĂ„gra av killarna pĂ„ uteserveringen hĂ€r i solen. VĂ€dret Ă€r riktigt nice idagâ, svarar han.
âJag vet! Det Ă€r riktigt hĂ€rligt hĂ€r ocksĂ„.â
âVad gör min fyrbenta bebis?â frĂ„gar han.
Hon skrattar till. Trots den hĂ„rda fasaden â en muskulös, tatuerad alfahane â Ă€r han fortfarande mjuk inombords.
âHan ligger vid mina fötter och solar. Han Ă€lskar det hĂ€r. Förresten, pĂ„ tal om honom, har du köpt fĂ€stingmedel Ă€nnu?â
âNej inte Ă€n, men jag löser det. Jag kan ta vĂ€gen förbi apoteket om en stund. Jag har lite andra grejer att fixa under dagen ocksĂ„, sĂ„ vi hörs av senareâ, sĂ€ger han.
âOkejâ, svarar hon, med en viss tveksamhet i rösten.
âJag mĂ„ste köpa hundmat ocksĂ„, eller hur?â frĂ„gar han snabbt.
âJa, det finns bara en portion kvar sĂ„ se till att fixa det idag ocksĂ„.â
âYes, jag löser det. Jag mĂ„ste lĂ€gga pĂ„ nu. Lycka till med mötet.â
âBra! Tack sĂ„ mycketâ, svarar hon.
âBye babyâ, sĂ€ger han och lĂ€gger pĂ„.
Han borde kanske ha sagt att han Àlskar henne. Det Àr nÄgot de alltid brukar avsluta med. Han vet mycket vÀl att det nu finns en risk att olika scenarion spelas upp pÄ bioduken i hennes huvud. Hennes hjÀrnspöken Àr alltid redo att poppa popcorn och frodas till katastroftankar, men det Àr inte nÄgot han hinner bry sig om nu.