9789180026659

Vass,ryslig,tvistad. Älskade den.

Liane Moriarty

En thriller i världsklass. Stephen King

Mörk humor och mörkare spänning. Alex Michaelides

LOGNEN LYSSNA AMY TINTERA

LYSSNA EFTER LÖGNEN

AMY TINTERA LYSSNA

EF TER LOGNEN

Copyright © 2024 Amy Tintera

Originalets titel: Listen for the lie

Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm

office@mondial.se

omslag: Tilda Ekengren

översättning: Linn Åslund

Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan

isbn: 978-91-8002-665-9

Till Laura, Emma, och Daniel. Tack för alla era idéer.

LUCY

En poddare har bestämt sig för att förstöra mitt liv, så jag köper en kyckling.

Medan jag sitter i mitt bås på Walter J. Brown Investment Services och väntar på att få sparken, gör jag upp planer för den här kycklingen. Jag slutade låtsasjobba för ungefär två timmar sen. Istället glor jag på recept på min mobil och fantiserar om att stoppa citronskivor i en kycklingrumpa.

Det är en förlåtkyckling, till min pojkvän.

En förlåtkyckling är typ som en förlovningskyckling. En sådan som kvinnor lagar när de vill få sina pojkvänner att fria. Fast det här är en ”förlåt för att jag inte nämnde att jag är huvudmisstänkt för mordet på min vän”-kyckling.

Förlåtkyckling, kort och gott.

”Lucy?”

Jag tittar upp från mobilen och ser min chef stå i dörren in till sitt kontor. Han rättar till sin slips och harklar sig.

”Kan du komma in en stund?” frågar han.

Äntligen. De bestämde sig helt klart för att avskeda mig redan i morse. Min chef valde att ha glasväggar till sitt kontor, vilket är märkligt bara i sig, men det blir extra påtagligt när han har ett möte med tre andra chefer och ingen av dem kan sluta snegla på hans assistent under konversationen som uppenbarligen handlar om henne.

”Självklart.” Jag stoppar ner mobilen i fickan och följer efter honom in på hans fläckfria kontor.

Jag slås av hur orört det är, trots att jag nästan har jobbat ett år med honom. Ingenting har hängts upp på de beige väggarna. Inga lådor står staplade i något hörn. Skrivbordet är helt tomt förutom datorskärmen och tangentbordet. När Jerry Howell lämnar sitt kontor om kvällarna finns det absolut inga bevis för att han någonsin varit där. Han borde ha blivit seriemördare.

Han är i och för sig bara fyrtioplus och har massvis med tid på sig att skaffa en ny hobby.

Jag slår mig ner i besöksstolen vid hans skrivbord och försöker få till ett artigt och samlat ansiktsuttryck. Ett som inte avslöjar att jag lugnt sitter och föreställer mig honom som en mördare.

(En bieffekt av att vara mordanklagad är att man ägnar mycket tid åt att tänka på sådana saker. Det blir en vana.)

Jerry lyfter handen, som för att dra fingrarna genom håret, men stannar upp och placerar händerna på skrivbordet. Så gör han ofta. Jag tror att han har haft en vana att pilla med håret, men nu är han skallig och det hår som är kvar är snaggat.

”Jag är ledsen, Lucy, men vi måste avskeda dig”, säger han. Det kommer inte direkt som en överraskning.

Jag nickar.

”Vi ska tyvärr dra ner på antalet anställda.” Han tittar på en punkt strax bakom min axel istället för på mitt ansikte. ”Vi har för många assistenter. Chelsea kommer att jobba för både mig och Raymond. Jag är ledsen.”

Chelsea är den som verkligen drar det kortaste strået. Dubbelt så mycket jobb, allt på grund av en true crime-podcast.

”Jag förstår.” Jag reser mig upp. Jerry ser ut att vara lättad över att jag inte tänker ställa till med en scen.

Genom den oförnuftiga glasväggen kan jag se att en säker-

hetsvakt redan står vid mitt skrivbord. Det är praxis när någon får sparken, men jag kan inte låta bli att lägga märke till att alla de tre assistenter som sitter i mitt bås har flytt.

Jag antar att vi inte kommer gå ut och ta några ”tråkigt att du fick sparken eftersom du är en misstänkt mördare”-drinkar.

Mitt skrivbord är inte lika städat som Jerrys, och det tar en liten stund att packa ner min mugg, vattenflaska, handväska och alla mina läppbalsam. Säkerhetsvakten står och tittar på mig hela tiden. När jag är klar eskorterar han mig genom det nu tysta kontoret till hissen, samtidigt som alla tittar på eller låtsas som ingenting. Chelsea ser förbannad ut.

Jag kliver in i hissen. Dörren glider igen.

Säkerhetsvakten lutar sig närmare mig med ett flin. En av hans framtänder ligger snett över den andra.

”Gjorde du det? Dödade du henne?”

Jag suckar. ”Jag vet inte.”

”Allvarligt? Är det sant?”

Hissdörrarna öppnas igen med ett pling. Jag kliver ut och tittar på honom över axeln.

”Vad som är sant spelar ingen roll.”

LUCY

Det är nog inte rättvist att säga att en podcast förstörde mitt liv.

Tekniskt sett förstördes mitt liv natten då Savvy mördades.

Och sen förstördes det igen, nästa dag, när jag bestämde mig för att ta en tidig morgonpromenad iklädd en klänning som hade hennes blod på sig.

Och för tredje gången, när alla i min hemstad bestämde sig för att jag var den som dödade henne.

Men att en poddare, fem år senare, bestämde sig för att ta upp fallet igen, förbättrade väl inte heller mitt liv.

Jag lagar en förlåtkyckling eftersom mina tidigare kollegor inte är de enda som lyssnar på den senaste säsongen av Ben Owens true crime-podcast. Min pojkvän Nathan betedde sig konstigt när han kom hem från jobbet igår kväll. Han var sen, luktade öl och undvek att titta på mig. Uppenbarligen hade någon uppmärksammat honom på det.

Om jag ska vara uppriktig, hade jag aldrig för avsikt att berätta för honom om det där. Nathan är nästan inte intresserad av något annat än sig själv, så jag trodde aldrig att ämnet skulle komma på tal.

Jag har känt många självupptagna män, men Nathan tar priset. Det är det jag gillar bäst med honom. Jag minns inte ens när han senast ställde en personlig fråga till mig. När jag berättade att jag hade varit gift i två år, i början av tjugoårsåldern, sa han: ”Schyst, vill du gå på bio?”

Han måste ha googlat mig någon gång i början av vår relation, men fallet uppmärksammades inte i nationella medier och jag greps aldrig för brottet, så man måste gräva lite för att hitta mig. Det är alldeles för mycket jobb för Nathan.

Men nu, tack vare min favoritpoddare, är mord det första som dyker upp när man googlar ”Lucy Chase”. Så jag lagar en förlåtkyckling och förbereder mig på att bli dumpad. Direkt efter att ha fått sparken.

För att vara rättvis mot Ben Kukhuvud Owens så hade jag och Nathan förmodligen inte hållit ut längre än ytterligare någon månad eller två, även utan den lilla överraskning som ett mord är. Vi hade bara dejtat i tre månader när han föreslog att jag skulle flytta in hos honom. Mitt hyreskontrakt löpte ut och vår relation var fortfarande i fasen där vi konstant ville ha sex, så det verkade logiskt. Jag var ju ändå där varje kväll.

Tyvärr tog den fasen slut ungefär två veckor efter att jag hade flyttat in. Jag är ganska säker på att Nathan ångrade sitt beslut. Men eftersom han är den konflikträdda typen så har vi bott ihop i två stela månader nu, trots att jag är ganska säker på att ingen av oss egentligen vill det.

Låt detta bli en varning till alla konflikträdda män där ute: ta dig samman och dumpa din flickvän, om du inte vill bo ihop med en misstänkt mördare på obestämd tid.

Ytterdörren öppnas och Brewster springer fram med viftande svans för att hälsa på Nathan.

Jag skulle ljuga om jag sa att Brewsters lilla lurviga gula labbansikte inte hade någon inverkan på mitt beslut att bo kvar hos Nathan. Han må vara en gravt medioker snubbe, men han har bra smak när det gäller hundar.

Dessutom har han hyfsad smak när det gäller lägenheter. Den nyrenoverade tvårummaren på 85 kvadratmeter med diskmaskin,

tvättmaskin och torktumlare är mer än jag någonsin har haft råd med i Los Angeles. Den har grått trägolv och bänkskivor i ljus marmor som inte är så trendiga längre, men som ändå tydligt signalerar att man betalar en månadshyra som skulle skrämma slag på de flesta i andra delar av landet.

”Hej, gubben.” Nathan ägnar en lång stund åt att klappa sin hund, och försöker undvika att titta på mig. ”Det luktar gott.”

”Jag har lagat kyckling.”

Han ställer sig upp och ser till sist på mig, men hans uppmärksamhet riktas mot kycklingen som svalnar på spisen.

”Toppen.” Han lossar på slipsen och knäpper upp kragen. Jag brukade älska att se honom göra det. Det är något väldigt sexigt med rörelsen han gör när han sträcker halsen åt sidan och knäpper upp den översta knappen. Varje gång han kom hem brukade jag släppa allt och möta honom med en kyss. Jag drog fingrarna genom hans mörka, perfekt kammade, hår och rufsade till det lite, för att jag tycker att det ser bättre ut.

Han märker att jag stirrar på honom och ser plötsligt orolig ut.

”Jag … eh … ska byta om.” Han rusar in i sovrummet som om jag skulle jaga i kapp honom för en puss.

Jag tar fram en tranchergaffel och en kniv. Kycklingen framstår med ens som en dålig idé. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt för att be om ursäkt.

Men problemet kvarstår att jag måste hitta ett nytt ställe att bo på om Nathan sparkar ut mig, och hyresvärdar brukar ha jobbiga krav. Typ bevis på att man har en inkomst.

Jag spettar kycklingen precis när Nathan kommer tillbaka in i rummet. Han sväljer, adamsäpplet guppar, och jag föreställer mig för några sekunder att jag sticker gaffeln rakt in i hans hals. Den är tvåtandad, så den skulle lämna två blodiga små hål, som ett vampyrbett.

I min andra hand håller jag kniven, och jag stirrar på honom medan jag greppar allt hårdare om mina vapen. Jag vill att han ska säga det först. Han är den som tror att jag är en mördare, så han borde göra det. Jag är ganska säker på att det är så reglerna ser ut.

Jag stirrar. Han stirrar.

Till slut säger han: ”Hur var det på jobbet?”

”Jag fick sparken.”

Han går runt mig och sträcker in handen i ett skåp bredvid kylen.

”Schyst. Vill du ha lite vin? Jag ska dricka lite vin.”

Jag väntar på att mina ord ska sjunka in, men han sträcker sig oberört efter vinflaskan.

Jag sticker in kniven i kycklingen, precis mellan bröst och lår. Jag kan ha använt lite mer kraft än nödvändigt.

Nathan hoppar till. Jag ler.

I den här takten kommer han snart vara gift med en mördare.

Lyssna efter lögnen: En podcast med Ben Owens

AVSNITT ETT – ”DEN GULLIGASTE TJEJ DU KAN TÄNKA DIG”

Maya: Hon mördade henne och kom undan med det. Alla vet det. Varenda människa i Plumpton vet att Lucy Chase dödade min syster. Det är bara det att ingen kan bevisa det.

Maya Harper var arton år när hennes storasyster Savannah mördades. Hon beskriver Savannah som söt och rolig, den sortens person som kunde dra ihop en fest på mindre än en timme och få det att se ut som om hon hade planerat den i en månad.

Maya: Hon var alltid så trevlig och vänlig mot alla. Hon var den bästa systern. När hon gick i high school lät hon mig hänga med henne och hennes vänner ibland. Och vi var inte ens nära i ålder. Hon var sex år äldre än jag. Jag kände ingen annan som hade en storasyster som lät en liten tioåring hänga med på fotbollsmatcher.

Maya pratade gärna med mig, men hon var skeptisk till att jag skulle hitta något nytt.

Maya: Du vet väl att min familj har anlitat tre olika privatdetektiver?

Mina föräldrar gav inte upp liksom. Jag vet inte om det finns något kvar att hitta.

Ben: Jag är medveten om det, ja.

Maya: Sen kan det väl inte göra någon skada. Jag menar, det har gått fem år och det är som om ingen bryr sig längre om att Savvy är död. Alla har gett upp.

En snabb kommentar – du kommer ofta höra att personer som kände Savannah säger ”Savvy”. Det var vad de flesta kallade henne.

Ben: Så du har inte hört något från polisen, åklagaren eller någon annan?

Maya: Inte på flera år. De visste att Lucy gjorde det, men jag antar att de inte kunde bevisa det.

Ben: Har det aldrig funnits några andra misstänkta?

Maya: Nej. Alltså, Lucy var täckt av Savvys blod när de hittade henne. Hon hade Savvys hud under naglarna, det fanns rivmärken på Savvys arm och blåmärken som matchade Lucys fingrar. Folk såg dem bråka under bröllopet. Lucy mördade henne. Hon mördade min syster och kom undan med det, eftersom de värdelösa poliserna sa att det inte fanns tillräckligt med bevis för att gripa henne.

Ben: Har du haft någon kontakt med Lucy på sistone?

Maya: Nej, inte sen hon lämnade Plumpton. Hon har aldrig återvänt, trots att hennes föräldrar fortfarande bor här.

Ben: Påstår hon fortfarande att hon inte har några minnen från natten då Savannah dog?

Maya: Ja, det är hennes version.

Ben: Tror du på henne?

Maya: Självklart tror jag inte på henne. Ingen tror på henne.

Är det verkligen sant att ingen tror på Lucy Chase? Döljer hon något, eller har invånarna i Plumpton under fem års tid anklagat en oskyldig kvinna för mord? Låt oss ta reda på det.

Jag heter Ben Owens, och det här är podcasten Lyssna efter lögnen, där vi avslöjar lögnerna och gräver fram sanningen.

LUCY

Nathan, visar det sig, saknar stake.

Vi åt kyckling. Vi drack vin. Jag lekte med den gigantiska kniven bara för att se honom svettas. Han babblade på om jobbet.

Han frågade inte om jag är en mördare.

Nu är jag nyfiken på hur länge det här kan pågå. Han har utan tvekan velat göra slut ett tag, och nu är han rädd att jag ska mörda honom. Men förr eller senare måste han samla lite mod och yttra orden: ”Vänligen flytta ut ur min lägenhet och kontakta mig aldrig igen.”

Fördelen är att det ger mig mer tid att leta efter en bostad. I morse hittade jag en mycket lovande tvårummare utan något krav på inkomst. Det ser ut som en soptipp på bilderna, och hyresvärden bad om att få se en bild på mina fötter när jag mejlade, men ändå.

Den är billig.

Ibland tänker jag på hur tjugotvååriga Lucy skulle vara helt förfärad över den nästan trettioåriga Lucy. Den där strålande, självbelåtna, nygifta kvinnan och villaägaren som var så säker på att hon hade livet under kontroll och att allt gick hennes väg.

Vet du vad, skitstövel?

Jag sökte halvhjärtat ett par nya jobb under helgen och har redan fått avslag från ett. Jag har gjort en mördande succé på sistone.

Men ärligt talat är jag inte så intresserad av ett nytt jobb. Jag har gett ut tre kärleksromaner under pseudonym, och den senaste

säljer faktiskt hyfsat bra. Det är en oväntad vändning med tanke på hur få som köpte mina två första böcker, men det betyder att jag har fått jobba på ordentligt med nästa bok för att kunna rida på framgångsvågen.

Och kanske, med lite tur, börjar de sälja tillräckligt bra för att jag inte ska behöva bekymra mig om att hitta ett bedövande tråkigt nio till fem.

Men såklart, nu måste jag oroa mig för att en poddare ska kasta ett mycket starkt ljus över mitt förflutna, och att någon kanske får reda på att det faktiskt är en misstänkt mördare som skriver de romantiska komedier som de älskar så mycket. Ingen utom min agent, min förläggare och min mormor känner till min karriär som författare, men jag är ett favoritämne för amatördetektiverna på nätet.

Tanken gnager i mig hela helgen. På måndag morgon springer jag några extra kilometer på löpbandet i gymmet i Nathans hus och går sen till mataffären eftersom jag behöver anförtro mitt känsloliv till choklad. Massor av choklad.

Livsmedelsbutikerna i L.A. är aldrig tomma på folk, inte ens på vardagar, eftersom ingen här har ett riktigt jobb. Vid ingången rundar jag en kvinna som pratar i mobil och bär leggings som förmodligen kostar mer än hela min outfit. De får dock hennes rumpa att se fantastisk ut.

Jag tar sikte på frukt- och grönsaksavdelningen. Kanske köper jag med något att hacka i småbitar framför Nathan.

(En snällare person skulle väl säga: ”Du hörde väl om podcasten?” och göra slut på hans lidande. Jag borde försöka vara mindre av en skitstövel. Imorgon, kanske.)

En smal blond kvinna knackar på en vattenmelon med ena fingret, och jag anstränger mig verkligen för att inte föreställa mig att slå den hårt i hennes huvud.

Jag misslyckas. Vattenmeloner är, tydligen, en svaghet jag har.