EXTREMISTERNA
HELENA HERBERT EXTREM ISTERNA
MĂRKRET I MALMĂ
© Helena Herbert 2025
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design sÀttning: Gustav Schiring
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgÄvan, första upplagan isbn: 978-91-8002-658-1
vÄld och vad som förmÄr mÀnniskan att övertrÀda grÀnsen och bli en förövare fascinerar mig. Jag har berört frÄgan i Ätskilliga texter, men ville ge mig sjÀlv friheten att gestalta det gradvisa förflyttandet genom en fiktiv karaktÀr. I en för mig ny genre, deckarens, och med ett nytt namn, Helena Herbert, kan jag göra det.
Serien Mörkret i Malmö undersöker mÀnniskans skuggsida. Kan vem som helst bli ett offer? Varför begÄr vi onda handlingar? BÀr alla pÄ vÄld inom sig? Och varför misslyckas samhÀllet med att skapa en gemenskap utan vÄld och ensamhet? Extremisterna kretsar kring mÀnniskans behov av mening och gemenskap, och vad en mÀnniska Àr beredd att göra för att fÄ höra till.
Författaren
PROLOG
Ăn har solen inte gĂ„tt upp. Det Ă€r den andra morgonen i november och staden Ă€r pĂ„ vĂ€g att vakna. Trafiken Ă€r fortfarande gles. Ănder sover pĂ„ grĂ€sslĂ€nten, alla med huvudet under ena vingen, och under vattenytan simmar skimrande abborrar med nĂ€stan sjĂ€lvlysande fenor makligt fram bland cyklar, enstaka skor, flaskor, knivar och annat som nĂ„gon, nĂ„gon gĂ„ng, slĂ€ngt i vattnet, kanske i vredesmod, kanske i förtvivlan, av misstag, vĂ„rdslöshet eller för att dölja nĂ„got. En mager rĂ€v smyger fram pĂ„ grusgĂ„ngen som löper lĂ€ngs Södra förstadskanalen och mĂ„sarna drar och sliter i mĂ€nniskornas sopor, alltmedan fĂ€rgen pĂ„ himlen över staden sakta övergĂ„r frĂ„n svart till grĂ„.
Det enda som stör lugnet Àr den otympliga sopsÀcken av svart plast som flutit upp ur kanalens djup.
Ella Bulat kopplar loss sin stora, stĂ„lgrĂ„ hund Dino vid Ăstra promenaden. Klockan Ă€r nĂ„gra minuter i sex pĂ„ morgonen och hon och hennes grand danois Ă€r ensamma pĂ„ den grusade gĂ„ngen som löper lĂ€ngs kanalen. Dino Ă€r fjorton mĂ„nader och Ă€nnu inte helt pĂ„litlig, sĂ„ Ella kliver upp tidigt för att hinna rasta honom innan vĂ€gen lĂ€ngs vattnet fylls av cyklister, barnvagnar, folk pĂ„ vĂ€g till jobb och andra hundĂ€gare.
Dino Àr yster och kalvar glatt ivÀg pÄ sina lÄnga ben. Han skrÀmmer upp nÄgra Ànder som ligger och vilar pÄ slÀnten ner mot kanalen och glÀfser upphetsat till nÀr de skrÀckslagna flyr ut över vattnet. Det Àr fortfarande gryning, men Ella kÀnner att det kommer att bli en vacker höstdag, torr och vindstilla. Hon
betraktar sin hund och ler. Han Àr för jÀvla jobbig, Àter enorma mÀngder mat och Àr egentligen helt omöjlig att hÀrbÀrgera pÄ fyrtiotvÄ kvadratmeter, men hon Àlskar honom. Han strosar avslappnat pÄ den smala grÀsremsan mellan grusgÄngen och slÀnten ner mot kanalen, med nosen i marken och den lÄnga, hÄrda svansen lojt vajande. Lyfter ena bakbenet för att kissa pÄ staketet byggt av grönmÄlade metallrör och stelnar till. Ett hÄrt, högt skall skÀr genom tystnaden.
âDino! Tystâ, sĂ€ger Ella, högt och bestĂ€mt, men hunden fortsĂ€tter att skĂ€lla.
Han sticker in sitt stora huvud mellan de grönmÄlade rören och försöker klumpigt pressa den stora, grÄ kroppen genom staketet för att nÄ det som fÄngat hans intresse. Ella rusar fram till sin hund och tar tag i bakbenen. FörgÀves försöker hon dra honom tillbaka, ut genom staketet, men det Àr för sent. Hunden drÄsar ner för grÀsslÀnten, och dÀr, halvt i vattnet, halvt uppe pÄ stenbumlingarna som kantar kanalen fÄr Ella syn pÄ en svart sopsÀck. Dino, som sladdat ner för grÀset, har fÄtt fotfÀste pÄ stenarna och drar och sliter i den svarta plasten.
âDino, kom hit!â skriker Ella, men hunden Ă€r helt fokuserad pĂ„ plastpĂ„sen. Alla hans sinnen Ă€r upptagna med att ta reda pĂ„ vad som döljer sig dĂ€ri. Han kĂ€nner lukten av blod, av kött, och en slumrande instinkt vaknar till liv. Han morrar lĂ„gt medan han krafsar pĂ„ sĂ€cken med sina stora framtassar. NĂ€r han rivit upp ett tillrĂ€ckligt stort hĂ„l i plasten borrar han in nosen.
âVad hĂ„ller du pĂ„ med?â grĂ€lar Ella pĂ„ honom medan hon kryper mellan stĂ„lrören i staketet och försiktigt försöker ta sig ner för slĂ€nten. GrĂ€set Ă€r halt av dagg och hon tappar balansen. Hon glider pĂ„ rumpan ner till Dino dĂ€r stenarna bromsar hennes framfart.
Tack och lov att jag inte hamnade i vattnet, hinner hon tÀnka innan hon ser de lÄnga, tunna, svarta flÀtorna som rinner ut ur hÄlet i sopsÀcken som Dino slitit upp. Ellas hand flyger upp till munnen, men skriket som trÀnger ur hennes strupe Àr ÀndÄ sÄ gÀllt att det skrÀmmer upp en flock duvor.
Hon försöker dra bort hunden frÄn den svarta sÀcken, men han Àr sÄ upphetsad över sitt fynd att han inte reagerar, han bara fortsÀtter riva och nosa. Glipan i sÀcken blir större, och ett ansikte, en ung kvinna med slutna ögon framtrÀder. TÄrar rinner ner för Ellas kinder och för första gÄngen nÄgonsin slÄr hon sin hund, hÄrt, med kopplet och vrÄlar, rakt ut:
âSluta, sluta för helvete!â
Dino blir sÄ förvÄnad att han kommer av sig. Hans framavlade vilja att vara sin mÀnniska till lags vinner över den ursprungliga driften att jaga mat, och han lyfter sitt tunga huvud. NÀr han ser att Ella grÄter trycker han sig tÀtt intill henne och ser pÄ henne med sina stora, snÀlla hundögon. Hon slÄr armarna om honom.
âHallĂ„, behöver du hjĂ€lp?â
En man i mörka tights och lÄngÀrmad t-shirt stÄr uppe vid staketet och tittar ner pÄ Ella och Dino.
âRing polisenâ, skriker Ella.
Eller, hon försöker skrika men bara viskningar kommer ur henne, precis som i en otÀck dröm.
Mannen i trÀningsklÀder klÀttrar över staketet och tar sig smidigt ner för slÀnten.
âĂ h, fy fanâ, sĂ€ger han nĂ€r han ser den svarta sopsĂ€cken, det stumma, liksom stelnade ansiktet som syns i glipan, de svarta flĂ€torna som flyter ut pĂ„ stenarna.
ĂSTRA PROMENADEN, MALMĂ
2 NOVEMBER 2023
SopsĂ€cken med liket har försiktigt flyttats upp pĂ„ grusgĂ„ngen dĂ€r rĂ€ttslĂ€karen Shirin Tabibi gör en första undersökning av kroppen. Hon Ă€r klĂ€dd i en oformlig vit overall, hĂ„rnĂ€t, munskydd och handskar, och sitter pĂ„ huk vid den döda kvinnan. Edmir âEddieâ Hoxhaj som var först pĂ„ plats tillsammans med sin kollega Sabine Svensson stĂ„r bredvid med korsade armar och lyssnar pĂ„ Shirins lĂ„gmĂ€lda mummel.
âArma tösâ, sĂ€ger rĂ€ttslĂ€karen och stryker varsamt, nĂ€stan ömsint, bort flĂ€torna ur kvinnans ansikte. âSĂ„ ung, sĂ€kert inte mycket Ă€ldre Ă€n tjugo Ă„r, kanske yngre.â
Hon ser upp pÄ Eddie som deltagande skakar pÄ huvudet. Den unga kvinnans ansikte Àr helt intakt. Hon har höga kindben och en slÀt panna, vackert vÀlvda ögonbryn och en mun med markerad amorbÄge. Hade det inte varit för att hon ligger omsluten av en sopsÀck kunde man tro att hon sov fridfullt, tÀnker Eddie.
NÄgot glittrar till bland den unga kvinnans flÀtor. Shirin lutar sig nÀrmare och lyfter med en handskbeklÀdd hand upp en av dem. En liten turkos pÀrla med en glittrande sten av strass sitter fastklÀmd i Ànden av flÀtan. NÀr Shirin försiktigt kÀnner igenom hennes hÄr hittar hon fler pÀrlor, rosa, ljust blÄ, gula. Eddie fÄr en klump i halsen nÀr han tÀnker pÄ hur den unga
kvinnan stÄtt och klÀmt fast de smÄ pÀrlorna med glittrande stenar i hÄret, för kanske bara nÄgra timmar sen.
Shirin klipper försiktigt upp sopsÀcken nÄgra centimeter till men hejdar sig nÀr hon ser att kvinnan Àr naken. Hon noterar blÄnaderna runt halsen och nickar för sig sjÀlv.
âFörmodligen stryptâ, sĂ€ger hon kort till Eddie som lutar sig fram för att se.
En död kvinna till, tÀnker Eddie och bilder av andra döda kvinnor flimrar förbi. Amineh Barzani som de hittade, nÀstan helt förruttnad, i en lÀgenhet pÄ SegevÄng, Laila Lindström som mördades brutalt i sitt kök i Skurup och Angela Karlsson som dog fastsurrad vid en stol i Trelleborg. à ret hade börjat med att han och Sabine kallades till en lÀgenhet pÄ Gamla VÀster, bara nÄgra kvarter hÀrifrÄn. DÀr hittade de en ihjÀlslagen kvinna i hallen, Emma Edman, och det blev upptakten pÄ en jakt som nÀstan slutade med att kvinnan han Àlskar miste livet.
Instinktivt söker sig hans hand till bröstfickan. Han mÄste tvinga sig sjÀlv att stÄ emot impulsen att ringa till Annika, bara för att fÄ höra hennes röst, bara för att fÄ bekrÀftat att allt Àr bra. Hon Àr bortrest, pÄ nÄgon sorts studieresa till Egypten med nÄgra kollegor frÄn kyrkan, men ikvÀll kommer hon hem igen, Àntligen. Eddie saknar henne med varje fiber i sin kropp.
Shirin ser pÄ den vÀxande gruppen av nyfikna som samlats utanför avspÀrrningarna.
âVi tar bort henne hĂ€rifrĂ„nâ, sĂ€ger hon till Eddie. âDu ska inte behöva visa upp dig inför hela vĂ€rlden sĂ„ hĂ€râ, tillĂ€gger hon vĂ€nd mot den döda kvinnan och stryker henne snabbt över kinden med sin handskbeklĂ€dda hand.
Hon tecknar Ät de bÄda ambulansförarna att komma fram. Under tystnad lyfter de bÄren och fÄr snabbt in den i den vÀntande bilen.
âJag fortsĂ€tter sĂ„ fort vi Ă€r pĂ„ obduktionenâ, sĂ€ger Shirin och tar av sig munskyddet.
Eddie kliver fram och stĂ€ller sig bredvid henne. Tillsammans ser de den gula ambulansen lĂ„ngsamt köra ut pĂ„ Ăstra promenaden.
âJag hör av migâ, sĂ€ger Shirin med en kort nick innan hon gĂ„r bort till sin bil.
Eddie studerar dem som samlats för att fÄ en skymt av döden. MÀn och kvinnor i olika Äldrar, flera hundÀgare, en man med en tvillingvagn, tonÄringar med elsparkcyklar. Nu rör de sig vidare, hemÄt, till arbete eller skola, lÀttade över att fortfarande tillhöra de levande.
NĂ€r ambulansen rullat ivĂ€g med den döda kroppen och bĂ„de polisen och den sista nyfikna Ă„skĂ„daren lĂ€mnat platsen reser sig en ung kvinna frĂ„n sitt gömstĂ€lle bland buskarna som skiljer gĂ„ngvĂ€gen lĂ€ngs kanalen frĂ„n biltrafiken pĂ„ Ăstra promenaden. Försiktigt kliver hon över grusgĂ„ngen, kryper under de gulsvarta avspĂ€rrningsbanden som vajar ödsligt i vinden och tar sig ner för slĂ€nten mot vattnet. Kvinnan sjunker ner till marken och lĂ€gger bĂ„da hĂ€nderna mot den stora stenbumling som den döda kvinnan flutit upp mot. Hon böjer huvudet sĂ„ att hennes egna tunna, hĂ„rda flĂ€tor faller framĂ„t och döljer tĂ„rarna som rinner lĂ€ngs hennes kinder.
ROSLINS VĂG 12 C, MALMĂ
2 NOVEMBER 2023
Den unge mannen, som nyligen var en pojke, sover pÄ rygg med halvöppen mun. Hans rödblonda hÄr Àr rufsigt, som om han gick och lade sig med fuktigt hÄr, och kroppen har trasslat in sig i tÀcket. PÄslakanet, mönstrat med stora, blÄ Marimekkoblommor, Àr pÄ vÀg att glida av, som om han vÀnt och vridit pÄ sig i sömnen. En skarp, kall höstsol lyser in pÄ honom genom gliporna i persiennerna och rummet ligger i halvdager. Det Àr ett stort rum, med parkettgolv och ljusa vÀggar, skrivbord, en fÄtölj och en stor platt-teve. En vÀgg Àr klÀdd med bokhyllor till brÀdden fyllda av böcker, noggrant sorterade efter Àmne: historia, filosofi, teologi och en hel del skönlitteratur, mest rysk, Dostojevskij och Tolstoj.
Ovanför sĂ€ngen hĂ€nger tre stora tavlor i guldram med de arabiska tecknen för kĂ€rlek, fred och tĂ„lamod i gyllene kalligrafi mot en marmorerad bakgrund. Ăverallt i rummet Ă€r smĂ„ lappar med prydligt skrivna arabiska tecken uppsatta â âsĂ€ngâ, âstolâ, âfönsterâ, âspegelâ, âdörrâ, âgardinâ, âdatorâ. Tecknen Ă€r noggrant kalligraferade i svart tusch med den svenska översĂ€ttningen inom parentes.
NÀr Truls BÀckström vaknar Àr hans första kÀnsla lÀttnad. Det var bara en bisarr dröm. Sen ser han byxorna som ligger slÀngda över skrivbordsstolen, de leriga gympaskorna pÄ golvet
och skinnhandskarna som Musa gett honom. Den initiala kÀnslan av lÀttnad förbyts i fasa. Nej, tÀnker han.
Nej. Nej. Nej.
Minnesbilder frÄn natten rullas upp i hans hjÀrna och han kniper ihop ögonen, hÄrt, som om han skulle kunna trÀnga bort dem genom att blunda.
âTruls?â sĂ€ger hans mamma och öppnar försiktigt dörren till hans sovrum. âJag visste inte att du var hemma. Vill du ha Ă€gg till frukost? Jag ska Ă€ndĂ„ göra till mig sjĂ€lv, en omelett.â
Hennes son sitter upp i sÀngen, med rufsigt hÄr och nÄgot skÀrrat i blicken.
âHar det hĂ€nt nĂ„got?â frĂ„gar hon oroligt.
Truls svÀljer innan han svarar.
âĂh, jag Ă€r bara lite sen. Jag mĂ„ste ha försovit migâ, sĂ€ger han och undviker hennes blick.
NĂ€r hans mamma stĂ€ngt dörren sĂ€tter han sig pĂ„ sĂ€ngkanten och plockar upp telefonen frĂ„n golvet. Farida har skickat ett hjĂ€rta och ett âgod morgonâ, och han kĂ€nner tĂ„rarna brĂ€nna nĂ€r han tĂ€nker pĂ„ henne. Farida, hur ska jag nĂ„gonsin kunna se dig i ögonen igen? Ă ngesten ringlar som en orm i hans mage och munnen fylls av saliv, som om han skulle krĂ€kas.
NÀr Truls duschat och tvÀttat sig ordentligt rullar han ut bönemattan framför fönstret i sitt rum och ber sin morgonbön.
Ren pĂ„ kroppen men smutsig inombords, tĂ€nker han och svĂ€ljer flera gĂ„nger pĂ„ rad. Solen har hunnit gĂ„ upp över Ăresund, han Ă€r sen, men han tĂ€nker att det Ă€r bĂ€ttre att be för sent Ă€n att inte be alls. Sakta lĂ€gger sig ormen i magen till ro. Ă ngesten ger vika nĂ€r han gör de vĂ€lbekanta rörelserna och mumlar de vĂ€lkĂ€nda orden:
âGud Ă€r stor. Gud Ă€r större. Led mig pĂ„ den rĂ€tta vĂ€gen.â
NĂ€r han Ă€r klar har Farida skickat ett meddelande till: âPappa
vill prata med dig i eftermiddag. Kan du följa med hem efter skolan?â Truls kĂ€nner ormen i magen vakna till liv. En iskyla sprider sig i kroppen. Faridas pappa Ă€r imam vid Islamuniversitetet i Malmö, en av de muslimska församlingarna i staden. Han Ă€r en viktig och ansedd man bland Malmös sunnimuslimer. Under det Ă„r som Truls har kĂ€nt Farida och hennes familj har han bara talat med imamen pĂ„ tu man hand tvĂ„ gĂ„nger. Första gĂ„ngen dĂ„ han sade att han ville bli muslim, andra gĂ„ngen dĂ„ han uttryckte sin önskan om att gifta sig med Farida. Truls svarar henne direkt. âDet Ă€r klart!â skriver han och avslutar med ett hjĂ€rta och en glad smiley trots att han kĂ€nner sig allt annat Ă€n glad.
âSka du inte ha nĂ„gon frukost?â undrar hans mamma nĂ€r han kommer ut i köket, fullt pĂ„klĂ€dd med skor och svart hoodie.
âNej, jag hinner inteâ, sĂ€ger Truls. âDet Ă€r sista kemilektionen innan provet idag och jag vill inte missa genomgĂ„ngenâ, ljuger han.
Sanningen Àr att han mÄste ut, bort. Han klarar inte av sin mammas oroliga blick. Tillsammans med oron som sliter i hans inre blir det för mycket. Truls syster Embla sitter vid köksbordet och Àter chokladflingor med mjölk. Det rosafÀrgade hÄret Àr uppsatt i tvÄ tofsar, ögonen Àr sminkade och munnen Àr bubbelgumrosa. Truls ser föraktfullt pÄ sin lillasyster, sminket, den tighta tröjan, urringningen som avslöjar vit hud och knoppande bröst.
âSka du vara klĂ€dd sĂ„?â frĂ„gar han.
âJa, vaddĂ„?â svarar systern och stirrar ilsket pĂ„ honom innan hon stoppar in sina Airpods i öronen för att slippa höra mer.
âLĂ„t din syster varaâ, sĂ€ger hans mamma med ryggen mot dem. Hon stĂ„r och lagar frukost Ă„t sig sjĂ€lv, sĂ€kert nĂ„gon ny diet, tĂ€nker Truls och betraktar kritiskt sin mammas rultiga gestalt.
âHon ser ju ut som en horaâ, sĂ€ger han hĂ„rt.
Embla gör en grimas och ger honom fingret. Deras mamma suckar uppgivet och hÀller tvÄ hopvispade Àgg i stekpannan.
Embla plockar ur sina lurar igen.
âJag vill bli kallad henâ, sĂ€ger hon trotsigt.
âFast du ser vĂ€ldigt mycket ut som en hora, en typisk kvinnohoraâ, svarar han lugnt.
âMamma, sĂ€g Ă„t honom. Det Ă€r faktiskt viktigt för mig. Mamma?â sĂ€ger Embla.
Deras mamma vÀnder sig mot dem med stekspaden i ena handen. Hon ser pÄ dem med matt blick.
âSnĂ€lla, mĂ„ste ni alltid brĂ„ka. Och Truls, du fĂ„r faktiskt respektera Embla pĂ„ samma sĂ€tt som vi alla respekterar dina valâ, sĂ€ger hon.
Truls slutar lyssna redan efter âsnĂ€llaâ. Han stoppar handen i fickan pĂ„ sin tjocka, svarta huvtröja och stöter i nĂ„got litet, kallt och vasst. Ett krucifix, ett litet silverkors i en kedja. Det hade legat i sĂ€ngen, och han hade tagit det och lagt det i fickan, han visste inte varför. Varför packade jag inte ner det med de andra grejerna igĂ„r? Jag mĂ„ste göra mig av med det, tĂ€nker han, panikslaget. Jag slĂ€nger det i ankdammen i Slottsparken.
Laban, familjens gamla hund lyfter huvudet frÄn golvet och viftar lÄngsamt pÄ svansen. Truls ger honom en klapp pÄ huvudet och hunden sjunker ner pÄ golvet igen.
Hans pappa kommer ut i köket och sÀtter sig vid bordet med morgontidningen och en kaffekopp.
âJaha, en skjutning till. LĂ„t de jĂ€vlarna ta död pĂ„ varandra sĂ„ kanske vi fĂ„r tillbaka lite lugn och ro i det hĂ€r landetâ, muttrar han, mest för sig sjĂ€lv.
Truls mamma skakar nÀstan omÀrkligt pÄ huvudet och sÄ ser hon pÄ sin son igen.
âDu Ă€r ju alldeles blek. MĂ„r du inte bra? Du kanske ska stanna hemma frĂ„n skolanâ, föreslĂ„r hon.
Truls Àr redan halvvÀgs ute genom dörren.
âDet Ă€r ingen fara, mamma, jag mĂ„r bra. Jag Ă€ter hos Farida ikvĂ€ll, sĂ„ att du vetâ, sĂ€ger han.
âKommer du hem i natt?â frĂ„gar hans mamma och Truls tycker att hon lĂ„ter nĂ€stan vĂ€djande.
âNejâ, svarar han bara, med ryggen mot henne.
Han sover nog i tÀltlÀgret i natt, tillsammans med Musa, i Rezas tÀlt. Demonstrationen pÄ torsdag nÀrmar sig och de har grejer att förbereda, men han orkar inte tÀnka pÄ det nu. Pappan muttrar nÄgot ohörbart. Han gillar inte Farida, eller, rÀttare sagt, han gillar inte Faridas familj. Truls flickvÀn kÀnner han ju inte. FörÀldrarna har aldrig trÀffat henne, trots att de Àr trolovade.
Truls stÀnger dörren bakom sig och rusar ner för trapporna, hela tiden med ena handen hÄrt knuten runt det lilla silverkorset i fickan. NÀr han Àntligen Àr ute ur huset drar han in luft i lungorna, djupa, lÄnga andetag, men det kÀnns ÀndÄ som om han hÄller pÄ att kvÀvas.