âMalki var min klient mĂ„nga gĂ„nger men aldrig hade jag anat omfattningen av pengarna och uppfinningsrikedomen. HĂ€r fĂ„r vi för första gĂ„ngen hans spĂ€nnande och galna berĂ€ttelse. Den Ă€r ocksĂ„ en pusselbit i att förstĂ„ mer om samtidens svenska kriminalitet.â
JENS LAPIDUS
© Franco Malki & Fredrik Thorén 2025
Mondial
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
form: Miroslav Ć okÄiÄ
författarportrÀtt: © Per Englund
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgÄvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-657-4
Den hÀr boken tillÀgnas min fru, min mor och min syster för att ni aldrig vek av frÄn min sida, för att ni stod dÀr och tog emot mig, för att ni Àlskar mig villkorslöst. Utan er hade inget av det hÀr varit möjligt. Jag Àlskar er av hela mitt hjÀrta.
Av integritetsskĂ€l Ă€r de flesta namn i den hĂ€r berĂ€ttelsen anonymiserade. Ăven en del platser och omstĂ€ndigheter Ă€r utbytta.
Cigaretten glödde mellan mina fingrar. SĂ„ fort den slĂ€cktes tĂ€nde jag en ny, men jag brydde mig knappt om att ta ett bloss. Mitt huvud var nĂ„gon annanstans. Ăgonen stirrade tomt pĂ„ sedelbuntarna pĂ„ bordet. PĂ„ dyra klockor och glimrande guldtackor. Diamanter och smycken. En bunt med pass, legitimationer och körkort. Utanför fönstret bredde hela Monaco ut sig, med det böljande havet som fond i fjĂ€rran.
Jag var trettioett Är gammal men kÀnde mig som hundra.
Under det senaste ett och ett halvt Äret hade jag hunnit leva ett helt liv. Det hade innehÄllit död, svek, affÀrer, flyttar, fester och pengar, pengar, pengar. Jag mindes inte nÀr jag hade varit ensam senast. AlltsÄ bara jag, i ett rum. Livet hade inte bromsat in en sekund. FörrÀn nu, nÀr allt var pÄ vÀg Ät helvete.
Varenda jÀvla polis i södra Frankrike letade efter mig. Jag hade en arresteringsorder frÄn Interpol, Europol och den svenska polisen. De hade börjat nosa i rÀtt riktning.
För ungefÀr en mÄnad sedan hade jag köpt en ny villa. Prislappen lÄg pÄ sextiotvÄ miljoner. Jag hade knappt hunnit besöka alla rum i huset Àn, det var 2 300 kvadratmeter stort, hade tre vÄningsplan med fem badrum, boulebana, trÀdgÄrd, parkeringsplatser för över tjugo bilar, bÄde inne och ute, och en pool sÄklart. Min nÀrmaste granne var en kÀnd popstjÀrna. De sexton övervakningskamerorna gav mig stenkoll, sÄ jag visste att polisen inte hade lokaliserat huset.
De hade inte heller hittat lĂ€genheten jag satt i nu, i Monaco. De hade inte hittat företaget i Dubai eller mina affĂ€rsuppgörelser med olika kasinon och annat shit jag var inblandad i. Ăn.
Men de hade gripit Khalid, min fixare i Sverige och Àgare till tobaksbutiken i Solna som jag köpt som en front för att tvÀtta pengar. Och de hade gripit hans familj. NÀr jag fick reda pÄ det hade jag, nÄgot tafatt, försökt styra hÀndelserna som en dirigent. Jag skickade min vÀn Mike till hÀktesförhandlingen. NÀr det bestÀmdes att inga utomstÄende fick nÀrvara hade han tejpat fast en mobiltelefon pÄ sÀtet framför pÄ Ähörarplats. I slutet av förhandlingen tillÀts alla komma in i salen igen, och dÄ tog han telefonen och la den i fickan. Det var det enda sÀttet att fÄ veta vad Äklagaren hade för bevis.
Inspelningen hade avslöjat hur illa det sÄg ut för min del. à klagaren berÀttade att de hittat pengar i ett bankfack, en bostad och i tobaksbutiken. Hon berÀttade ocksÄ att polisen hade hittat nÀstan sju miljoner kronor i kontanter och andra vÀrdesaker och att alla gripna skulle hÀktas pÄ sannolika skÀl misstÀnkta för grov penningtvÀtt.
»Franco Malki Àr hjÀrnan bakom Operation Casino«, sa Äklagaren pÄ inspelningen.
Karma hade bitit mig i arslet. Nu var det dags att betala för mina synder en gÄng för alla.
Det var ju egentligen mig de var ute efter, sÄ om jag bara bytte plats med Khalid och de andra skulle allt lösa sig, resonerade jag.
Jag insÄg att jag mÄste fÄ kontroll över det jag hade, rÀdda det som rÀddas kunde. Det hade Àven min advokat sagt till mig nÀr jag ringde honom och bad honom att framföra till Äklagaren att jag gÀrna tog Khalid och hans familjs plats.
»Nej, det fungerar inte sÄ«, sa advokaten och kvÀvde en suck.
»Bromsa lite. TÀnk igenom vad du har för tillgÄngar, och ta hand om dina affÀrer. Du Àr en driftig jÀvel, Frank, du vet vad jag menar.«
Och hÀr satt jag nu med merparten av mina vÀrdesaker i övernattningslÀgenheten. Tillsammans med det som fanns i bilen handlade det om upp emot Ättio miljoner bara i sedlar, högarna strÀckte sig över en meter över bordet. Flera Cartierarmband och specialbestÀllda lÀnkar samsades med halskedjor och kors, allt i guld. Rolex-, Patek Philippe- och Audemars Piguet-klockor, totalt fyrtio stycken. Tio kilo i rena guldtackor.
Svetten bröt fram i pannan nÀr jag fortsatte planera för mitt nÀsta drag. Hur mÄnga miljoner hade jag framför mig? Jag började rÀkna med sedelrÀknaren och kalkylatorn pÄ mobilen. Jag gick igenom sedelbunt efter sedelbunt. Det gjorde mig lite lugnare.
Efter sex timmars rÀkning plastade jag in allting och la prydligt ner vÀrdesakerna i tre silverfÀrgade portföljer.
Innan jag stĂ€ngde vĂ€skorna stannade jag upp och slĂ€ngde en blick pĂ„ innehĂ„llet i dem. Vad fan var det jag tittade pĂ„? I hela mitt liv hade jag jagat det som lĂ„g i vĂ€skorna. Cashen. Glamouren. Respekten. Men plötsligt betydde det ingenting lĂ€ngre. Och om det jag levt hela mitt liv pĂ„ jakt efter var meningslöst â vem var dĂ„ jag?
En kriminell tillvaro Ă€r tvĂ„ saker samtidigt: ett stort svart hĂ„l â och nĂ„got alldeles, alldeles underbart. Den som har varit dĂ€r förstĂ„r kĂ€nslan. Det Ă€r ett kicksökande, en jakt som Ă€r lĂ€tt att fastna i. Det Ă€r först nu som jag pĂ„ riktigt kan ta in vad jag har varit med om, nĂ€r jag sitter hĂ€r framför mitt minimala skrivbord och skriver dessa rader med KriminalvĂ„rdens trubbiga blyertspenna.
Det Ă€r klart att jag förvĂ€ntade mig den utgĂ„ngen till slut, att sitta hĂ€r i en liten klaustrofobisk cell, hĂ€ktad, och begrunda det liv jag levt. Det var och Ă€r nĂ„got jag hade med i berĂ€kningen nĂ€r jag satte igĂ„ng det som kom att kallas för CasinomĂ„let â det största brottmĂ„let i svensk kriminalhistoria, sett till antalet tilltalade.
NÀr du lÀser dessa rader har jag vÀnt blad en gÄng för alla.
Nu nÀr jag inte lÀngre kan passera de dÀr grÀnserna har jag inget behov av att jaga dem. Jag inser nu att det finns nÄgonting annat som Àr tusen gÄnger bÀttre. Att fÄ Guds förlÄtelse. Det Àr det enda jag efterstrÀvar.
Men jag vill att ni ska förstÄ varför jag gjorde som jag gjorde. Och vad som fick mig att sluta. Jag vill att ni ska förstÄ hur nÄgon som var din vÀn igÄr kan bli till en orm imorgon, hur vÀnskap och lojaliteter skiftar pÄ en tiondels sekund. Hur mycket makt som pengar verkligen innebÀr, och vad som egentligen Àr viktigt i slutÀndan. FrÀmst av allt vill jag berÀtta min
historia precis som den var. Inga genvÀgar den hÀr gÄngen, dem Àr jag trött pÄ.
Och vi börjar i Rinkeby i norra Stockholm pÄ 1990-talet, för det Àr dÀr min historia startar.
Jag vĂ€xte upp pĂ„ en fin plats. PĂ„ en karta sĂ„g Rinkeby nĂ€stan ut som en fyrkant â en ö, omgiven av grönomrĂ„den. I mitten lĂ„g centrum och tunnelbana. NĂ€stan hela min slĂ€kt bodde dĂ€r. Rinkeby var som en vĂ€rldsstad inrymd i en och samma stadsdel. Med den lĂ„ga bebyggelsen sĂ„g man lĂ„ngt frĂ„n balkongerna, ut över JĂ€rvafĂ€ltet.
Det var en tid nÀr Migrationsverket hette Invandrarverket, medierna talade om »invandrare« och hela Sverige hade lÀrt sig att vi talade »Rinkebysvenska«. Att Rinkeby var rikskÀnt, eller kanske snarare ökÀnt, var inget som mÀrktes pÄ vÄr gÄrd, i bostadsomrÄdet Sörbyplan.
En typisk eftermiddag lekte alla barnen frÄn olika delar av vÀrlden med varandra. GrÀset och sandplÀtten utanför mitt hus fylldes av turkar, kurder, araber, chilenare, syrianer, somalier, greker, serber. Och alla kom överens.
Barn kan vara monster ibland, speciellt mot varandra. Men bland oss fanns i alla fall inga hierarkier. Vi upplevde inte att vi var olika. Kristen eller muslim, svart eller vit, vi var invandrare nÀstan allihop.
OmrĂ„det var fyllt av personer som jag skulle komma att trĂ€ffa i olika sammanhang nĂ€r vi blev Ă€ldre. Vissa Ă„kte in pĂ„ kĂ„ken, nĂ„gon annan blev framgĂ„ngsrik fotbollstrĂ€nare. HĂ€lften gick det bra för, hĂ€lften sĂ€mre för, skulle man kunna sĂ€ga. Alla barn pĂ„ min gĂ„rd mĂ„dde ju inte toppen, och hade det lite olika stĂ€llt hemma â men den tokigaste av alla var nog Matti, en lĂ„ng, ljushĂ„rig finne som jag brukade hĂ€nga med. Ofta var det han, jag och Osman â en tystlĂ„ten kille med förĂ€ldrar frĂ„n Turkiet â som
sÄgs pÄ gÄrden. Vi gillade alla att spela fotboll eller boule pÄ en grusplan som lÄg intill, eller bara gunga och snacka.
En dag stod jag som vanligt med en chipspÄse i handen och funderade pÄ vad vi skulle hitta pÄ. Tjo och tjim ekade mellan husen nÀr Osman plötsligt ryckte i min arm.
»Jalla, Franco, kolla!« sa han uppspelt och pekade pÄ Matti.
Jag mÀrkte direkt att Matti var pÄ sitt sjuka humör den hÀr dagen. Det hÀnde dÄ och dÄ. Han kunde vara oberÀknelig, jÀvligt hyperaktiv.
Han kom gÄende mot oss i rask takt, med rivsÄr pÄ hela armarna. I ena handen höll han en av sina sju katter i nackskinnet, i den andra hade han en flaska senap.
Vad fan ska han hitta pÄ den hÀr gÄngen? tÀnkte jag och Ät Ànnu ett chips.
»Kom killar«, sa han pÄ sin finlandssvenska, »sÄ ska jag visa er hur man gör med kattjÀveln.«
Han satte sig flinande ner pÄ huk. Katten pep, vred pÄ sig och försökte komma loss, samtidigt som Matti, som var större och Àldre Àn vi andra, höll ner den med hela sin tyngd.
»Nu ska ni fÄ se pÄ fa-an!«
Han körde in senapsflaskan i röven pÄ katten och började spruta. Hela gÄrden samlades plötsligt i en ring runt oss. Matti gillade uppmÀrksamheten, han garvade rÄtt. Min mun förvreds till ett utropstecken. Vad hÄller han pÄ med? NÀr han till sist slÀppte katten fri satte den ivÀg runt gÄrden i en rasande fart, runt, runt, runt. Tills den seglade ner pÄ grÀset och sprattlade till. Den dog i smÄ stötar av lÄngsamma spasmer.
Mattis mamma skrek frÄn balkongen:
»Vad fan gör du sa-atjÀvel?«
Och Matti försvann illa kvickt.
Det var den katten han hatade mest. Tydligen hade den gillat
att kissa i hans sÀng. NÄgra mÄnader tidigare hade han slÀngt ner den frÄn ett fönster pÄ andra vÄningen, men den hade överlevt mirakulöst.
Matti bodde med sin mamma, som var ensamstÄende. Han stank av kattlÄda och var stÀndigt pÄ jakt efter pengar till godis och smÀllare. Osman var lugnare, han hade flera syskon och bra stÀllt hemma. Han hade alltid hela och rena klÀder.
I mitt hem var alla vĂ€lkomna. Ă tminstone tre, fyra personer kom pĂ„ besök varje dag. Kusiner, mostrar, fastrar, grannar, kompisar, far- eller morförĂ€ldrar â alla var dĂ€r. Matti brukade ofta komma över och Ă€ta middag nĂ€r han inte kunde göra det hemma. Det var som att vĂ„rt middagsbord alltid var dukat. StĂ€ndigt stod det grytor, meze, biffar, sallader, bröd, efterrĂ€tter dĂ€r. Ett överflöd. Det var viktigt att man var mĂ€tt och belĂ„ten nĂ€r man gick utanför dörren, tyckte min mamma. Hon var alltid i köket, det var hennes happy place, och hon höll mig ofta i handen i köket samtidigt som hon rörde om i grytorna.
NÀr jag var barn var det endast tillÄtet att Àta runt matbordet, och familjen Ät ofta tillsammans. Det fanns alltid godis och andra godsaker i vÄrt hem, och allting lÄg i skÄlar, mitt framför ögonen pÄ mig. Magin med socker försvann lite pÄ sÄ vis. Vi var, som mamma brukade sÀga, mÀtta ansikten. Tanken var att vi skulle ha fri tillgÄng till mat, chips och kakor, för att aldrig behöva be om nÄgonting. Vi hade tak över huvudet, mat pÄ bordet och hÀlsan i behÄll, det var allt som rÀknades. Till och med nÀr vi var hembjudna till kusiner eller andra slÀktingar sÄg mamma till att vi var mÀtta innan vi gick dit, sÄ att vi inte skulle bli hungriga hemma hos folk. Faktum Àr att vi till varje pris skulle undvika att Àta hemma hos andra, om det inte var en middagsbjudning.
Mina förÀldrar var vÀldigt mÄna om att allt skulle se bra ut.
Eventuella problem skulle inte andra mÀrka av, dem löste man i hemmet, aldrig inför andra mÀnniskor.
Var det inte en trygg doft av kryddor och grillat som fyllde vÄr trerummare sÄ var det doft frÄn mammas bakhoor, en religiös rökelse av agartrÀ. Hon var noga med det religiösa och lÀrde mig att be »Fader vÄr« varje morgon och kvÀll. PÄ söndagarna gick vi i kyrkan. Vi var grekisk-ortodoxa kristna, och det rÄdde absolut inga tvivel om det för den som satte foten i vÄrt hem. VÀggarna var draperade med bilder pÄ Jesus och jungfru Maria. Man sÄg statyer och kors var man Àn tittade, och mellan dem var det levande ljus. Helgonet Sankt Charbel var ocksÄ framtrÀdande, eftersom han var ett helgon frÄn Libanon. En liten bit av hemma.
Mina förÀldrar trÀffades i början av 1980-talet nÀr de bÄda var i tonÄren. Mamma hade flytt till Sverige frÄn Libanon tillsammans med sin familj i slutet av 1970-talet, mitt under det brinnande inbördeskriget i landet, och pappa hade kommit till Sverige frÄn Irak med sin familj. Min farfar, Benjamin, var politisk flykting.
Pappa var en sorts casanova nÀr han trÀffade mamma. Han hÀngde runt pÄ stan med sitt lÄnga hÄrsvall och en stereo pÄ axeln. Mamma var raka motsatsen. Hon var blyg, gick i kyrkan och umgicks med familjen. Men motsatser dras ofta till varandra, och i det hÀr fallet var det kÀrlek vid första ögonkastet. De gifte sig 1985. à ret efter föddes jag, efter ytterligare fem Är var det dags för min syster.
Den dagen stod mamma och pratade med min morbrors fru medan jag satt vid köksbordet och Ät köttbullar och potatismos. Plötsligt sÄg jag att det rann vatten nerför mammas ben.
»Mamma kissar pÄ sig!« skrek jag och skrattade. NÄgra timmar senare var hon född.
»Franco Malki?«
»HÀr«, sa jag.
Jag var sju Är, och det var första skoldagen pÄ Bredbyskolan, som lÄg bara nÄgra hundra meter frÄn Sörbyplan.
Farsan hade följt med mig fram till porten.
»Det hÀr Àr din framtid, min son«, hade han sagt och gestikulerade med handen att det var dags att gÄ in i byggnaden.
Alldeles ensam.
»Kom ihÄg vad vi pratat om. HÄll huvudet högt. Visa ingen rÀdsla«, fortsatte han.
»Okej, pappa«, svarade jag.
Men innerst inne var jag livrÀdd. Jag visste knappt hur man knöt skorna.
De flesta eleverna verkade redan kÀnna varandra, de smÄpratade och skojade. Men jag kÀnde inte igen en sjÀl. Dessutom var jag ganska överviktig, tjock rent ut sagt. Jag stack ut. Redan vid uppropet kÀnde jag mig utanför. OsÀker. Och det skulle bara bli vÀrre. Det kÀndes som att folk dömde mig och hÄnade mig med sina blickar frÄn första stund. Jag lÀngtade hem.
De kommande Ă„ren grĂ€t jag för det mesta nĂ€r jag skulle gĂ„ till skolan. Sedan grĂ€t jag pĂ„ vĂ€gen hem. De andra barnen lĂ€mnade mig inte ifred en sekund. Jag var kort, tjock och hade inga kompisar â ett lĂ€tt villebrĂ„d för barn som inte fattade bĂ€ttre Ă€n att mobba andra.
Rasten borde vara vad barn tycker om mest av allt. En stund dÄ man kan leka och ha roligt. En typisk rast för mig kunde se ut sÄhÀr: Hela klassen skulle spela fotboll. Vi satt dÀr allihop, trettio smÄkids pÄ en bÀnkrad. En efter en valdes mina klasskamrater tills jag blev sist kvar. Fjorton i det ena laget, femton i det andra.
»Det Àr lugnt, vi kan vara en mindre«, sa lagkaptenen utan att ens ge mig en blick.
Jag satt kvar pÄ bÀnken och tittade pÄ matchen. VÀntade. Kanske nÄgon skadade sig, sÄ att jag fick spela, tÀnkte jag. Jag var van vid att man var snÀll mot varandra. Hade till och med tagit med en skopa godis hemifrÄn för att bjuda pÄ, för att verka schysst i de andras ögon. Jag tog fram en chipspÄse ur ryggsÀcken och försökte se obrydd ut.
Inombords var det annorlunda.
Pappas ord hade fastnat i mig: »HÄll huvudet högt. Visa ingen rÀdsla.« SÄ jag sa inte till nÄgon att jag blev mobbad. Det höll jag för mig sjÀlv, som en stor klump av skuld som jag stÀndigt svalde.
Det fanns en hemlig vÀg hem frÄn skolan. En grop under ett stÀngsel. Om jag tog den slapp jag gÄ runt hela skolan, och dÄ kunde jag slÀppa ut mina kÀnslor fortare. Jag ruvade pÄ dem tills jag var ensam. DÄ brast det, och jag grinade resten av vÀgen.
Ibland sammanstrĂ„lade vĂ€rldarna. Ăven vissa i vĂ„rt bostadsomrĂ„de hade snappat upp att jag var en person man kunde trycka ner. Den största skitstöveln, Kari, var ett par Ă„r Ă€ldre Ă€n jag och var alltid pĂ„ mig med en massa glĂ„pord. Kari var en kĂ€nd översittare, han gick runt och var taskig mot allt och alla. En gĂ„ng tog jag mod till mig och sa ifrĂ„n, men det borde jag inte ha gjort. Jag fick en smĂ€ll pĂ„ nĂ€san av Kari, mitt pĂ„ gĂ„rden, och fick springa hem grĂ„tande och blodig.
Farsan var hemma nÀr jag kom innanför dörren. Han flög upp ur fÄtöljen, och nÀr jag förklarade vad som hÀnt sprang han ut pÄ gÄrden och fick tag pÄ Kari. Sedan drog han honom i örat hem till hans förÀldrar.
NÀr farsan kom tillbaka igen satt jag i mammas knÀ, upprÀtt med toapapper inknöglat i nÀsan för att stoppa blödningen. Jag hade inte varit beredd pÄ slaget, det kom frÄn ingenstans. Mamma