ĂVER EN MILJON SĂ LDA EXEMPLAR
new york times-bÀstsÀljaren
om han hade varit med mig
om han hade varit med mig
laura nowlin
Copyright © 2013, 2019 Laura Nowlin
Originalets titel: If he had been with me
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
Omslagsbild: © Helena G.M./Arcangel
Originalomslag: © 2019 by Sourcebooks, Belle & Bird Design Svensk anpassning: Tilda Ekengren
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgÄvan, första upplagan
ISBN: 978-91-8002-629-1
TillÀgnad min man, Robert:
Utan dig hade jag inte vetat hur jag skulle skriva om Àkta kÀrlek.
ett
Jag var inte med Finny den dÀr augustikvÀllen, men min fantasi har brÀnt in scenen i huvudet sÄ att den kÀnns som ett minne.
Det regnade, sÄklart, och tillsammans med sin flickvÀn Sylvie Whitehouse gled han genom regnet i den röda bil som hans far hade gett honom pÄ hans sextonÄrsdag. Om nÄgra veckor skulle Finny fylla nitton Är.
De grÀlade. Ingen sÀger nÄgonsin vad de grÀlade om. Det Àr, enligt andras Äsikter, inte viktigt för berÀttelsen. Vad de inte vet Àr att det finns en annan historia. En historia som lurar under och mellan den fakta i historien som de kan se. Det de inte vet Àr att orsaken till brÄket Àr avgörande för berÀttelsen om mig.
Jag kan se det framför mig â den regnslaskiga vĂ€gen och ambulansernas och polisbilarnas blinkande ljus som skĂ€r genom nattmörkret och varnar dem som passerar: hĂ€r har en katastrof intrĂ€ffat, kör lĂ„ngsamt. Jag ser Sylvie sitta vĂ€nd Ă„t sidan i polisbilens baksĂ€te, hennes fötter trummar pĂ„ den vĂ„ta trottoaren medan hon pratar. Jag hör henne inte, men jag ser Sylvie berĂ€tta om orsaken till grĂ€let, och jag vet, jag vet, jag vet, jag vet. Om han hade varit med mig skulle allt ha varit annorlunda.
Jag kan se dem i bilen före olyckan â det kraftiga regnet, vĂ€rlden och trottoaren sĂ„ vĂ„t och hal som om den hade oljats in inför deras ankomst. De glider fram genom natten, tyvĂ€rr tillsammans, och de grĂ€lar. Finny rynkar pannan. Han Ă€r distra-
herad. Han tÀnker inte pÄ regnet eller bilen eller den vÄta vÀgen.
Han tÀnker pÄ grÀlet med Sylvie. Han tÀnker pÄ orsaken till grÀlet, och bilen girar plötsligt Ät höger och skrÀmmer honom ur hans tankar. Jag förestÀller mig att Sylvie skriker, och dÄ överkompenserar han genom att vrida ratten för lÄngt.
Finny har sĂ€kerhetsbĂ€ltet pĂ„ sig. Han Ă€r utan skuld. Det Ă€r Sylvie som inte Ă€r det. NĂ€r kollisionen intrĂ€ffar seglar hon genom vindrutan och ut i natten, osannolikt, mirakulöst nog, och fĂ„r bara mindre skĂ€rsĂ„r pĂ„ armarna och i ansiktet. Ăven om det Ă€r sant Ă€r det svĂ„rt att förestĂ€lla sig, sĂ„ svĂ„rt att inte ens jag kan fĂ„ fram bilden. Allt jag kan se Ă€r ögonblicket efterĂ„t, ögonblicket dĂ„ hon Ă€r tyngdlös i luften, armarna flĂ€nger i slow motion, hĂ„ret, lite blodigt och nu vĂ„tt av regn, flödar bakom henne som en sjöjungfrus, munnen Ă€r ett runt O i ett skrik av panik, den mörka vĂ„ta natten omger henne i perfekt silhuett.
Sylvie befinner sig plötsligt pÄ jorden igen. Hon slÄr i trottoaren med en hög smÀll och blir medvetslös.
Hon ligger pÄ trottoaren, tillknycklad. Finny Àr orörd. Han andas tungt, och i chock och förundran stirrar han ut i natten. Detta Àr hans ögonblick av viktlöshet. Hans sinne Àr tomt. Han kÀnner ingenting, han tÀnker ingenting; han existerar, perfekt och oskadd. Han hör inte ens regnet.
Stanna dÀr, viskar jag till honom. Stanna i bilen. Stanna i det hÀr ögonblicket.
Men det gör han förstÄs inte.
Phineas s mith Ă€r moster Angelinas son. Moster Angelina Ă€r inte min moster, hon Ă€r min mammas bĂ€sta vĂ€n frĂ„n barndomen, Ă€r fortfarande hennes bĂ€sta vĂ€n â och granne. VĂ„ra mammor var gravida tillsammans den dĂ€r vĂ„ren och sommaren för lĂ€nge sedan. Min mamma hade varit hederligt gift med sin ungdomskĂ€rlek sedan över ett Ă„r och hade mĂ„nga bröllopsbilder utspridda i sitt hus med inhĂ€gnad trĂ€dgĂ„rd. Min pappa var â och Ă€r â aldrig hemma pĂ„ grund av sitt arbete, men mamma brydde sig inte om det, hon hade Angelina. Angelina blev gravid med sin Ă€lskare. Han var gift och rik och alldeles för gammal för henne. Han hade ocksĂ„ vĂ€grat att tro att det var hans barn. Det skulle krĂ€vas ett domstolsbeordrat DNAtest nĂ„gra veckor efter Phineas födelse för att fĂ„ hans far att göra det hedervĂ€rda â köpa moster Angelina huset bredvid min mamma och, efter att ha skrivit under varje mĂ„nadscheck, lĂ„tsas att hon och barnet inte existerade under de kommande trettio dagarna.
Min mamma arbetade inte, och moster Angelina undervisade i bild pĂ„ skolan tvĂ€rs över gatan frĂ„n dĂ€r hon bodde, sĂ„ sommaren lĂ„g öppen framför dem. De berĂ€ttade för oss att moster Angelina under sommaren dĂ„ de var gravida gick frĂ„n sin lĂ€genhet pĂ„ Church Street â hennes mage var stor och tung, och stack ut som om den visade vĂ€gen â till vĂ„rt stora viktorianska hus pĂ„ Elizabeth Street, och att de tillbringade
dagen pÄ baksidan av verandan med fötterna pÄ rÀcket. De drack lemonad eller iste och gick bara in för att titta pÄ I Love Lucy pÄ eftermiddagen. De satt nÀra varandra sÄ att Finny och jag kunde sparka pÄ varandra som tvillingar.
De gjorde sÄdana planer för oss den sommaren.
Phineas föddes först den tjugoförsta september. En vecka senare kom jag, troligen efter att ha saknat den som sparkat mig.
I september sÀger folk att deras favoritÄrstid Àr hösten. De sÀger inte detta under nÄgon annan mÄnad pÄ Äret. Folk glömmer att september faktiskt Àr en sommarmÄnad. I Saint Louis borde detta vara uppenbart för folk. Löven Àr fortfarande gröna pÄ trÀden och vÀdret Àr fortfarande varmt, men ÀndÄ hÀnger folk leende fÄgelskrÀmmor pÄ sina ytterdörrar. NÀr löven och vÀdret vÀl börjar skifta i slutet av oktober har de redan tröttnat pÄ hösten och börjar tÀnka pÄ julen. De stannar aldrig upp, de undrar aldrig om de redan har allt.
Min mamma döpte mig till Autumn. Folk sĂ€ger till mig âĂ h, vad vackertâ, och sedan verkar namnet glida ifrĂ„n dem, utan att de förstĂ„r allt det som ordet borde betyda för dem, nyanser av rött, förĂ€ndring och död.
Phineas förstod mitt namn innan jag gjorde det. Mitt namn hade vad hans inte hade, associationer, mening, en historia. Hans besvikelse nÀr vÄr klass i fyran slog upp namnen i namnböckerna förvÄnade mig. Varje bok gav hans namn en annan betydelse och ett nytt ursprung: orm, nubiskt, orakel, hebreiskt, arabiskt, okÀnt. Mitt namn betydde precis vad det var, det fanns inget att upptÀcka med det. Jag tÀnkte att om ett namn var av okÀnt ursprung och betydelse kunde det inte göra nÄgon besviken. Jag förstod inte dÄ att en pojke utan en riktig far skulle lÀngta efter ett ursprung och en betydelse.
Det var sÄ mÄnga saker som jag inte förstod om honom
genom Ären, men naturligtvis, naturligtvis, naturligtvis, naturligtvis, Àr allt klart nu.
Vi vÀxte upp i Ferguson: en liten stad i utkanten av Saint Louis, med viktorianska hus, gamla tegelkyrkor och en pittoresk stadskÀrna med butiker som Àgts av familjer i generationer. Jag antar att det var en lycklig barndom.
Jag var knasig och udda och hade inga vÀnner förutom Finny. Han kunde ha haft andra nÀra vÀnner om han ville; han var bra pÄ sport och inget var konstigt med honom. Han var söt och blyg och alla gillade honom. Tjejerna var förÀlskade i honom. Killarna valde honom först pÄ idrotten. LÀrarna frÄgade honom för att fÄ rÀtt svar.
Jag ville lĂ€ra mig om hĂ€xprocesserna i Salem i historia. Jag lĂ€ste böcker under bĂ€nken pĂ„ lektionerna och vĂ€grade Ă€ta det nedre vĂ€nstra hörnet pĂ„ mina smörgĂ„sar. Jag trodde att nĂ€bbdjur var en konspiration frĂ„n regeringens sida. Jag kunde inte hjula â eller sparka, trĂ€ffa eller serva nĂ„gon form av boll. I trean meddelade jag att jag var feminist. Under jobbveckan i femman berĂ€ttade jag för klassen och lĂ€raren att mitt karriĂ€rmĂ„l var att flytta till New York, bĂ€ra svarta polotröjor och sitta pĂ„ kafĂ©er hela dagarna, tĂ€nka djupa tankar och hitta pĂ„ berĂ€ttelser i mitt huvud.
Efter en stunds förvÄning skrev mrs Morgansen frilansskribent under min leende polaroidbild och satte upp den pÄ vÀggen tillsammans med de blivande lÀrarna och fotbollsstjÀrnorna. Efter att ha rÄdfrÄgat henne höll jag med om att det var tillrÀckligt nÀra. Jag tror att hon var glad över att ha hittat nÄgot Ät mig, men ibland undrar jag om hon hade brytt sig lika mycket om jag hade varit bÄde ful och udda.
SÄ lÀnge jag kan minnas har folk sagt till mig att jag Àr söt. Detta kom oftare frÄn vuxna Àn frÄn andra barn. De sa det till
mig nÀr de trÀffade mig; de viskade det till varandra nÀr de trodde att jag inte kunde höra. Det blev ett faktum som jag visste om mig sjÀlv, precis som att mitt mellannamn var Rose eller att jag var vÀnsterhÀnt: Jag var söt.
Inte för att det gjorde mig nÄgon nytta. De vuxna verkade alla tycka att det gjorde det, eller Ätminstone borde göra det, men i barndomen gav min prydlighet mer glÀdje Ät de vuxna Àn vad den gjorde för mig.
För andra barn var den definierande egenskapen ett annat faktum som jag hade accepterat om mig sjĂ€lv â jag var konstig.
Jag försökte aldrig vara konstig, och jag hatade att bli sedd pĂ„ det sĂ€ttet. Det var som om jag hade fötts utan förmĂ„gan att förstĂ„ om det jag skulle sĂ€ga eller göra var konstigt, sĂ„ jag var fĂ„ngad i att stĂ€ndigt vara mig sjĂ€lv. Att vara âsötâ var en klen tröst i mina ögon.
Finny var lojal mot mig; han gav sig pÄ alla som vÄgade reta mig, avfÀrdade alla som hÄnade mig och valde alltid mig först till sitt lag.
Alla förstod att jag hörde ihop med Finny och att vi hörde ihop med varandra. Vi accepterades som udda av vÄra klasskamrater, och för det mesta lÀmnade de mig i fred. Och jag var lycklig; jag hade Finny.
Vi var sÀllan ifrÄn varandra. PÄ rasterna satt jag pÄ kullen och lÀste medan Finny spelade kickball med killarna pÄ planen nedanför. Vi gjorde alla grupparbeten tillsammans. Vi promenerade hem tillsammans och gick bus eller godis tillsammans. Vi gjorde vÄra lÀxor sida vid sida vid mitt köksbord. Eftersom min pappa sÄ ofta var borta bjöd Mammorna ofta varandra pÄ middag. Det kunde gÄ en vecka utan att Finny och jag skiljdes Ät förutom att sova i vÄra egna sÀngar, och Àven dÄ somnade vi med vetskapen om att den andre inte var lÄngt borta.
I mitt minne av barndomen Àr det alltid sommar först.
Jag ser det dansande ljuset och de gröna löven. Finny och jag gömmer oss under buskar eller i trÀd. Hösten Àr vÄra födelsedagar och att gÄ till skolan tillsammans och ett fördjupande av det gyllene ljuset. Han och hans mamma firar jul hos oss. Min pappa dyker upp. Hans pappa skickar en present som Àr bÄde dyr och ofattbar. Ett kemi-kit. Specialtillverkade golfklubbor.
Finny rycker pÄ axlarna och lÀgger dem Ät sidan. Vintern Àr en suddighet av vitt och kalla hÀnder i fickorna. Finny rÀddar mig nÀr andra barn kastar snöbollar pÄ mig. Vi Äker kÀlke eller hÄller oss inomhus. VÄren Àr en mÄlning i ljusgrönt och jag sitter pÄ lÀktaren och tittar pÄ nÀr Finny spelar fotboll.
All den tid som i mitt medvetande blev kÀnd som Innan.
tre
Jag gÄr mot busshÄllplatsen med min axelvÀska över ena axeln. NÄgra ungdomar stÄr redan dÀr utan att ta notis om varandra. Jag tittar ner i trottoaren. Mina stövlar Àr spraymÄlade i silver. Mitt hÄr och mina naglar Àr svarta. Jag stannar vid korsningen och stÀller mig Ät sidan. Vi Àr alla tysta.
VÄr busshÄllplats ligger pÄ toppen av den stora kullen pÄ Darst Road. Finny och jag brukade cykla nerför den hÀr backen. Jag hade alltid varit rÀdd. Finny var aldrig det.
Jag tittar pÄ de andra ungdomarna vid korsningen samtidigt som jag lÄtsas att jag inte gör det. Vi Àr sju stycken. En del av dem kÀnner jag igen frÄn grundskolan, till och med frÄn tidigare, andra inte.
Det Àr min första dag pÄ high school.
Jag ÄtergÄr till att titta ner och studerar den sönderrivna fÄllen pÄ min svarta klÀnning. Jag klippte av spetsen med en nagelsax för en vecka sedan. Min mamma sÀger att jag kan klÀ mig hur jag vill sÄ lÀnge mina betyg hÄller samma nivÄ. Men hon har fortfarande inte klurat ut att jag inte kommer att vara en av de populÀra tjejerna i Är.
Sista skoldagen gick Sasha och jag till affÀren och Àgnade en timme Ät att vÀlja hÄrfÀrger. Hon ville att jag skulle fÀrga mitt hÄr rött pÄ grund av mitt namn. Jag tyckte att det var töntigt, men jag sa inget till henne; sedan vi nyligen kastades ut frÄn Klicken har Sasha varit min enda tjejkompis, min enda vÀn faktiskt.
âHejâ, sĂ€ger nĂ„gon. Alla tittar upp. Finny stĂ„r med oss nu, lĂ„ng, blond och tillrĂ€ckligt preppy för att vara med i en katalog. Alla tittar bort igen.
âHejâ, hör jag en tjejs röst. Hon stĂ„r nĂ„gonstans bakom mig och jag kan inte se henne. Jag borde ha sagt hej till Finny, men jag Ă€r för nervös för att prata just nu.
I gÄr kvÀll hade vi vad Mammorna kallade för en slutet-pÄsommaren-grillning hemma hos honom. Medan de grillade satt jag pÄ verandan och tittade pÄ nÀr Finny sparkade en fotboll mot staketet. Jag tÀnkte pÄ en novell som jag hade börjat pÄ dagen innan, mitt första försök till en gotisk romance. Jag hade planerat ett mycket tragiskt slut och medan jag sÄg honom spela arbetade jag fram detaljerna kring min hjÀltinnas olycka. NÀr de skickade in oss för att hÀmta papperstallrikarna talade han till mig.
âSĂ„ varför fĂ€rgade du hĂ„ret?â sa han.
âVet inteâ, sa jag. Om nĂ„gon hade frĂ„gat mig varför Finny och jag inte var vĂ€nner lĂ€ngre, skulle jag ha sagt att det var en olyckshĂ€ndelse.
VÄra mammor skulle ha sagt att vi verkade ha vuxit ifrÄn varandra de senaste Ären. Jag vet inte vad Finny skulle ha sagt.
Under de första skolÄren accepterades vi som ett udda par. I sexan var det konstigt att vi var vÀnner, och i början var vi tvungna att förklara oss för de andra, men sedan sÄg vi knappt varandra, och vi behövde förklara oss mindre och mindre.
Av nÄgon mÀrklig slump blev min konstighet accepterad, och jag var en av de populÀra tjejerna den första terminen i sjuan. Vi kallade oss sjÀlva för Klicken. Varje dag Ät vi lunch
tillsammans och efterÄt gick vi alla till toaletterna för att borsta hÄret. Varje vecka mÄlade vi vÄra naglar i samma fÀrg. Vi hade hemliga smeknamn och vÀnskapsarmband. Jag var inte van vid att bli beundrad eller avundad eller att ha tjejkompisar, och Àven om Finny alltid hade rÀckt för mig under tiden Innan, sög jag i mig det som om jag hade törstat efter det i Äratal.
Finny började hÀnga med en grupp killar som var lite nördiga men som inte blev retade, och jag brukade vinka till honom nÀr jag sÄg honom i skolan. Han vinkade alltid tillbaka.
Vi gick i olika klasser, vilket innebar olika lÀxor. Efter nÄgra veckor slutade vi plugga tillsammans och jag trÀffade honom Ànnu mindre. Att vara en av de populÀra tjejerna tog mycket tid. Efter skolan ville de att jag skulle komma över och titta pÄ film medan vi fixade varandras hÄr. PÄ helgerna Äkte vi och shoppade.
NÀr jag trÀffade Finny hade vi inte mycket att prata om lÀngre. Varje ögonblick vi tillbringade i tystnad var som ytterligare en tegelsten i muren mellan oss.
PÄ nÄgot sÀtt var vi inte vÀnner lÀngre. Det var inget val. Inte pÄ riktigt.
Jag tittar pÄ mina silverstövlar och min trasiga spets nÀr bussen stannar. Alla kliver fram med sÀnkta huvuden. Vi gÄr tyst in i bussen dÀr alla pratar. Trots att jag inte hade nÄgon anledning att tro att Sasha inte skulle vara dÀr blir jag lÀttad nÀr jag ser henne sitta i mitten av bussen. Hon har en svart T-shirt och en tjock, mörk eyeliner.
âHejâ, sĂ€ger jag nĂ€r jag glider ner bredvid henne och lĂ€gger min vĂ€ska i knĂ€t. âHejâ, sĂ€ger hon. Eftersom jag vĂ€grade
att fÀrga mitt hÄr rött, fÀrgade hon sitt i en onaturlig nyans i stÀllet. Vi ler mot varandra. VÄr transformation Àr slutförd. Typ. *
Jag kan sÀga exakt varför Sasha och jag inte var vÀnner lÀngre med Alexis Myers eller nÄgon av de andra tjejerna.
Jag gick inte pÄ uttagningen för att bli cheerleader.
Jag hade tĂ€nkt göra det. Jag ville bli cheerleader. Jag ville vara populĂ€r och dejta en fotbollsspelare â det som Ă€r coolt pĂ„ McClure High i stĂ€llet för amerikansk fotboll â och allt som hörde till att vara med i Klicken. Men jag kunde inte hitta pĂ„ mitt eget nummer och framföra det ensam pĂ„ uttagningarna, sĂ„ det var det.
Alexis, Taylor och Victoria kom alla med i gruppen, men inte Sasha. Officiellt blev vi inte utsparkade frÄn Klicken, men allt de pratade om pÄ lunchen var cheerleadinglÀgret och de Àldre tjejerna i laget som hade verkat sÄÄÄÄÄ trevliga.
PÄ sista skoldagen kom Alexis, Taylor och Victoria till lektionen med hÄret i flÀtor. De hade inte berÀttat för oss att det skulle vara en flÀtdag. Vi hade alltid flÀtor i hÄret samma dag. NÀr vi frÄgade dem pÄ lunchen varför de inte hade sagt nÄgot tittade de bara pÄ varandra och fnissade. Jag tÀnkte att de Àntligen hade insett sanningen som jag hade hÄllit dold; jag var en söt tjej, men jag var inte en populÀr tjej. Jag var annorlunda. Jag var konstig. SÄ jag bestÀmde mig för att ge upp och bli den konstiga tjejen igen, och Sasha följde efter mig.